Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1891:LU13

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

K: o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 26 febr. 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 25 § i förordningen om landsting den 21 mars

1862.

§ 25 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 lyder för närvarande
sålunda:

»Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting en ordförande,
hvilkens befattning skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst.

Konungens befallningshafvande gifver i länskungörelserna tillkänna,
hvilken blifvit till ordförande förordnad.»

Vid 1884 års riksdag föreslog herr Axel Vidi. Ljungman uti en inom
Andra Kammaren väckt motion, n:o 21, att första punkten uti ofvan anförda
paragraf måtte erhålla följande lydelse: »Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima
landsting bland landstingsområdets till landsting smän valbara personer
en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst.
»

Denna motion afstyrktes af lagutskottet och tillvann sig icke Riksdagens
bifall.

Under hänvisning, bland annat, till den utredning i ämnet, som beledsagade
nyss nämnda motion, föreslår nu samme motionär uti en inom
Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 158, »att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att första punkten i 25 § af Kongl.
Maj:ts nådiga förordning om landsting den 21 mars 1862 skall erhålla fölBih.
till Riksd. Prof. 1891. 7 Sami. S Käft. (N:o 13.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

jande lydelse: »Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets
ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara intill
nästa lagtima sammankomst.»

Af den utaf motionären åberopade, i hans förra motion intagna utredning
framgår, att enligt det förslag till förordning om landsting, som den
31 oktober 1859 afgafs af komiterade för utarbetande af så väl dylik förordning
som förordning om kommunalstyrelse i stad och å landet, m. m.,
ifrågavarande lagrum hade den af motionären nu föreslagna lydelse, samt
att detsamma erhöll sin nuvarande affattning i öfverensstämmelse med hvad
en af reservanterna i nämnda komité föreslagit. I motiven till berördaförslag
anföra komiterade, bland annat, hurusom, derest ändamålet med landstingets
inrättande endast vore att af detsamma bilda en rådgifvande församling,
hvilken länets höfding egde sammankalla för att rådpläga om medlen
att befordra länets ekonomiska väl, det skulle vara naturligt, att ordförandeplatsen
blefve honom tillerkänd. Men då nu landstinget vore en inom lagbestämda
gränser beslutande församling, hvars beslut länets höfding i denna
sin egenskap i flera fall egde att pröfva och godkänna, kunde han mången
gång komma i en falsk ställning, då han, efter att i sin egenskap af landstingets
ordförande hafva funnit sina der försvarade meningar och förslag
rörande länets angelägenheter underkända af tingets pluralitet, skulle i sin
egenskap af landshöfding se sig föranlåten att vägra fastställelse af tingets
beslut, äfven om goda skäl för en sådan åtgärd kunde finnas. Missförstånd
och misstydningar kunde härigenom lätt framkallas; och härtill komme vidare
att det vore stridande mot andan i vår lagstiftning att samma ärende i två
instanser handlades och pröfvades af samma person.

Utskottet delar i allo denna komiterades uppfattning och anser vidare,
i likhet med lagutskottet vid 1884 års riksdag, att ett läns höfding, i denna
sin egenskap närvarande och uppträdande i landstinget, kan på ett långt
mera verksamt sätt ingripa i dess förhandlingar och främja förslag, dem han
finner gagneliga för länet, än derest han är satt att från ordförandeplatsen,
med den mera passiva ställning, detta medför, leda tingets förhandlingar.

Mot den föreslagna ändringen kan visserligen invändas, att då
motionen närmast afser att förekomma, att landshöfdingar utses till ordförande
i landstingen, men det visat sig att i samma mån landstingsinstitutionen
utvecklats, antalet af de landsting, i hvilka vederbörande landshöfdingar
utsetts till ordförande, blifvit allt färre, berörda lagändring icke
torde vara af behofvet påkallad, men utskottet håller likväl före, att då

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

landstingens nuvarande sammansättning torde erbjuda full trygghet för
lämpligheten af ett val inom deras egen krets och förslaget derjemte till en
viss grad innebär ett förverkligande af den princip af kommunal sjelfstyrelse,
hvarå jemväl landstingsförordningen hvilar, tiden kan anses vara inne för
en förändring i den af motionären angifna rigtning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, ville för sin
del antaga följande:

Förordning

angående ändrad lydelse af 25 § i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 skall hafva följande lydelse:

§ 25. Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting
bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens
befattning skall fortfara intill nästa lagtima sammankomst,
Konungens befallningshafvande gifver i länskungörelserna
tillkänna, hvilken blifvit till ordförande förordnad.

Stockholm den 26 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer

af herrar Sjöcrona, Fröberg, grefve Kling spor, L. O. Larsson, Claeson,
Pehrsson, Bengtsson och Sjölund.