Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1890:LU13

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Iiiksd. kansli den 17 febr. 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af frälseränteegares rätt att tilläsa sig skattejord.

4 kap. 5 § i 1734 års lag hade ursprungligen följande lydelse:

»Nu kan skattejord utom börd säljas: är det kronoskatte, hernbjude
det kronan, och det som frälseskatte är, honom, som frälserätt derå
eger, innan tredje uppbud derå tages, och hafva de magt den jord att
lösa, och sedan lagfarten fullfölja låta, som sagdt är.»

Hembud sskyldighet egde således rum icke blott vid försäljning af
frälseskattejord, utan ock vid försäljning af kronoskattejord, i hvilket
senare fall köpet skulle hembjudas kronan. Hembudsskyldigheten i
fråga om kronoskattejord upphäfdes redan genom förordningen den 21
februari 1789, hvaremot den qvarstod beträffande frälseskattejord. Till
bestämmelsen härom gjordes genom förordningen den 21 mars 1835
det tillägg, att vid försäljning af frälseränta köpet skulle hembjudas
skattejordens egare. Hembudsskyldigheten blef sålunda ömsesidig,
hvarigenom också det åsyftade ändamålet, frälseräntans och skattejordens
förening på en hand, bäst befordras. Genom förordningen den
16 juni 1875 upphäfdes hembudsskyldigheten, men en ömsesidig lösningsrätt
qvar står alltjemt.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 93, som blifvit
till lagutskottets handläggning öfverlemnad, anför herr P. Stockman,
att ehuru bördsrätten långt före detta blifvit afskaffad och de räntor,
som vidlådit skattefrälsehemman, vore, der sådant hittills kunnat ske, af
staten inlösta, qvarstode likväl ännu för egarne af frälseskattejord den
Bih. till Riksd. Prat. 1890. 7 Sand. 7 Häft, 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

2

otidsenliga bestämmelsen i 4:de kapitlet jordabalken derom, att frälseränteegaren
har rättighet tillösa sig skattejord, som säljes, om han inom
viss tid gör sitt lösningsanspråk gällande. Med ett sådant lagstadgande,
under förhållanden, då man sökte göra all jord lika i afseende
på olägenheter och bördor, vore egarne af frälseskattejorden naturligtvis
missnöjda; och om än den invändningen häremot kunde göras, att
stadgandet afsåge jordens och räntans förenande i en hand, så kunde
dock erinras, det hinder icke mötte deremot, att från jordegaren sålunda
inköpt frälseränta å ny o försåldes till en och jorden till en annan.
På detta sätt komme den ifrågavarande bestämmelsen att i verkligheten
blifva utan all betydelse, i händelse den skulle qvarstå i ändamål
att förekomma eganderättens spridning. — Genom beslutet att till
statsverket inlösa skattefrälsehemmans räntor hade lösningsrätten till
sådan fastighet försvunnit af sig sjelf; och egare till jord af denna
natur hade i följd af grundskatteafskrifningen kommit i vida tryggare
och bättre ställning än innehafvare af frälseskattejorden. — Under antagande
att tiden nu vore inne för undanrödjande af förutnämnda lösningsrätt
och att egare af frälseskattejord borde blifva i denna del
likstälde med dem, som innehafva skattefrälsejord, föreslår motionären,
»att Riksdagen för sin del ville besluta att allt hvad lag och författningar
innehålla om rättighet för egare till frälseränta att till sig lösa
skattejord, som säljes, skall upphöra att gälla».

Då, på sätt utskottet ofvan erinrat, lösningsrätt tillkommer icke
blott frälseräntans egare i afseende på frälseskattejorden, utan ock
jordens egare i förhållande till räntan, synes det lagutskottet icke följdrigtigt
att upphäfva ränteegarens lösningsrätt utan att på samma gång
borttaga jordegarens. Något förslag om den sistnämnda lösningsrättens
borttagande föreligger emellertid icke; och anser sig utskottet i följd
deraf böra hemställa,

att herr Stockmans förevarande motion icke må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 17 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.