Lagutskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1889:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om
ändringar i utsökning slag en den 10 augusti 1877.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat
fyra särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 18, 44,
45 och 139, om ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877; öfver
hvilka motioner lagutskottet härmed afgifver utlåtande.

I motionen n:o 44 föreslår herr J. Bromée, med hvilken fyra andra
ledamöter af- kammaren instämt, »att Riksdagen ville besluta följande
ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen, nemligen i

55 §:

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,
som ock fordran enligt protokoll öfver offentlig auktion, hvilken
härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning förfallen,
må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd,
utmätning ske etc.

56 §:

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan
jemte originalfordringsbeviset, der utmätning äskas på grund af sådant,
och protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om utmätning skall
ske på grund af dessa handlingar, till utmätningsmannen aflemnas.»

Till stöd för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen, att det
för lagsöknings- och utmätningsmål i utsökningslagen föreskrifna förfarande
vore alltför dyrt och besvärligt, utan att derigenom bereda
vare sig borgenären eller gäldenären någon verklig fördel. Dessa kostBih.
till Riksd. Prat. 1889. 7 Sami. 8 Haft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

nåder och besvär syntes alldeles öfverflödiga, då fordran grundade sig
på klar till betalning förfallen förbindelse. Lagsökningen hos Konungens
befallningshafvande vore i nittio fall af hundra öfverflödig, då
gäldenären aldrig bestrede krafvet; men mången gång hade det händt,
att gäldenären under den långvariga lagsökningsproceduren hunnit undanskaffa
sina tillgångar eller begifva sig utrikes. Det syntes vara
tids nog att vända sig till öfverexekutor eller domstol för erhållande
af dom, sedan gäldenären bestridt krafvet. Man egde ju ock rätt att
omedelbart erhålla utmätning för fordran, som härledde sig från inrop
af lösegendom å offentlig auktion. Men ostridiga, af två personer bevittnade
skuldförbindelser borde väl betraktas såsom lika säkra och
redliga handlingar som auktionsprotokoll.

I afseende å förevarande förslag vill lagutskottet erinra derom,
att i det af nya lagberedningen afgifna förslag till utsökningslag, som
låg till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1877 års Riksdag,
föreslogs införande af s. k. exekutoriska urkunder. I öfverensstämmelse
med lagberedningens förslag fans ock i det af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget en paragraf, den 54:de af följande lydelse:.

»Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag,
gäldenär medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan
hans hörande verkställas, och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet.
att gäldenären erkänt det inför domstol eller öfverexekutor eller
ock, i tillkallad t vittnes närvaro, inför kronofogde eller stadsfogde eller
notarius publicus, då må, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit, såsom
i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom ske, der sex månader
ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes att gäldenären,
då han erkände skuldebrefvet, icke var myndig.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej
förment att vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill
finnes.»

Det för behandling af förslaget till utsökningslag tillsatta särskilda
utskottet vid nämnda riksdag yttrade (utlåtande n:o 2, sid 66
och 67) angående den sålunda föreslagna §:n följande:

»Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor
för löpande, till betalning å viss dag stäldt och inför offentlig myndighet
erkändt skuldebref, hvari gäldenären medgifvit, att utmätning
utan hans hörande må verkställas, är en nyhet, hemtad från utlandet,
Utskottet vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning kan erbjuda

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatväsende,
och der således både allmänheten redan är van vid att anlita
offentliga myndigheters biträde för upprättande af urkunder och vidare
dessa myndigheter äro för allmänheten lätt tillgängliga. Men hos oss
saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig anledning att i
vårt land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således
för närvarande ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma
till någon allmännare användning, utan stanna blott på papperet. Medförde
den åter den verkan, att långifvarne började allmänt att fordra
exigibla skuldebref, skulle detta, åtminstone under nuvarande förhållanden,
verka snarare hämmande än gagnande för den allmänna rörelsen.
Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens bevis om erkännandet
blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas
fåtalighet, ej så obetydliga. Dessa kostnader och besvär
skulle nu uppstå vid utfärdandet af de flesta skuldebref, fastän
det naturligtvis blott är för ett fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera
behöfva ifrågakomma, och kostnaden och besväret för att bereda
en strängare exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga
vid flertalet af skuldebrefven. Härtill kommer, att den ytterst stränga
exekutiva kraft, som blifvit åt ifrågavarande skuldebref i lagförslaget
tillerkänd, lätteligen kunde medföra stora vådor för gäldenären och
ställa honom alldeles hjelplös mot bedrägerier. Utmätning skulle, äfven
om gäldenären kunde visa ostridig och förfallen genfordran, likväl
öfvergå honom, blott det ej visade sig, att han vid erkännandet ej varit
myndig. Om skuldebrefvet efter erkännandet inför offentlig myndighet
blifvit falskeligen ändradt, skulle således gäldenären svårligen
kunna deremot skydda sig; ty om äfven förutsättes, att protokoll öfver
erkännandet skulle föras och möjlighet således bereddes gäldenären
att genom företeende af detta protokoll styrka förfalskningen och dymedelst
förmodligen hindra utmätningen, skulle han likväl ej vara
skyddad i det lätt inträffade fall, att han i följd af en tillfällig bortresa
ej fått kännedom att utmätning blifvit sökt och förty saknat
tillfälle att vid utmätningen bevaka sin rätt. Ån vådligare blefve det,
i händelse hela skuldebrefvet med derå befintliga anteckningar vore
förfalskadt och den, hos hvilken utmätning skedde, således saknat all
anledning att på förhand vidtaga några åtgärder för att freda sig.
Ett annat fall, då en gäldenär ock skulle kunna alldeles oförskyldt
underkastas utmätning, vore det, om han åt ett skuldebref beredt
exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma belånadt, men skuldebrefvet,
innan belåning skett, kommit ur hans ego och innehafvare!!
derefter sökte utmätning hos honom. Å en invändning, att valuta icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

bekommits, skulle nemligen utmätningsmannen ej få fästa afseende.
Af dessa skäl — hvartill ytterligare kan läggas, att, då icke ens under
vårt nuvarande utsökningsväsende någon önskan om exekutoriska
urkunders införande afliörts, behof deraf ännu mindre torde förefinnas
hädanefter, då formerna för skuldebrefs utsökande blifva i många afseenden
förenklade — har utskottet funnit 54 § böra ur förslaget utgå;
och har i följd häraf blifvit nödigt att vidtaga en redaktionsändring i
56 §».

Hvad särskilda utskottet i denna del hemstält blef ock af båda
kamrarne godkändt.

De sålunda af särskilda utskottet framstälda anmärkningar synas
i än högre grad gälla om det nu föreliggande förslaget, hvilket
icke innefattar några sådana bestämmelser till den verklige eller förmente
gäldenärens skyddande mot obehöriga tvångsåtgärder som funnos
intagna i det år 1877 framlagda förslaget.

Då härtill kommer, att, såvidt lagutskottet känner, icke heller
efter nya utsökningslagens införande något behof af särskilda exekutoriska
urkunder framträdt, föranlåtes utskottet hemställa,

1) att herr Bromées förevarande motion, n:o
44, icke må af Riksdagen bifallas.

Samme motionär föreslår uti motionen n:o 45, i hvilken fem andra
ledamöter af kammaren förklarat sig instämma, »att 2 § i utsökningslagen
måtte ändras och erhålla den lydelse, att länsmännen, hvar inom
sitt distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af
utmätt lösegendom, då de derom af fordringsegare anlitas.»

Motionären åberopar såsom skäl för sitt förslag hvad i en vid
sistlidna års riksdag väckt motion i ämnet blifvit anfördt; hvarjemte
motionären söker vederlägga hvad lagutskottet androg i sitt öfver sistnämnda
motion afgifna utlåtande (1888: n:o 20).

Lagutskottet, som icke funnit sig föranlåtet att frångå sina i berörda
utlåtande framstälda åsigter, anser sig äfven nu böra erinra om
följande förhållanden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades
för 1877 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman
är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i
öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag
sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa
fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.» Något
stadgande, som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans
icke i förslaget;

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den kongl.
propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)
följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§:

»I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det
kongl. förslaget att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.
Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad
för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara
för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma, och den
part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv
myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie
utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta kan
inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom de
norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att kunna
med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som han
måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig så
väl tidsutdrägt som kostnad, och Utskottet har derföre ansett sig böra
tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne utvägar
finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinarie utmätningsman
jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter
hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende
han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen
han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder
och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega
både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man
måste fordra hos tjenstemän, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar,
så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar
och dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän,
minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män, som Konungens
befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna
att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden
skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende, ty
det är ej blott utmätningssökandens utan äfven gäldenärens och andre
rättegancles intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens bud

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derföre enligt,
utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kömpetensvilkoren,
fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda betänkligheterna
endast i fråga om de länsmän, som derefter tillsattes,
komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna
ovilkorligen måste framkalla behofvet af en högst väsentlig förbättring
i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för
statsverket, torde tillräckligt framgå deraf, att länsmanstjensternas antal
uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium,
blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande
åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde
uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna
tillräckliga arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet, att inom
samma distrikt funnes två behöriga utmätningsmän skulle derjemte lätt
kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet kunde t. ex.
komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någondera
hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskilt
förordnade syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v.
Den andra utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva
rätt att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet,
det förtroende, någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat
dylikt dertill föranleda, förordna länsman eller annan person att för
visst distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara
utmätningsman; och utskottet har så nrycket, hellre ansett sig böra
tillstyrka denna utväg, som dylik rätt, om än i något mindre omfattning,
redan finnes i gällande landshöfdingeinstruktion Konungens befallningshafvande
medgifven. Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman
än kronofogden förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas
parterna utan de olägenheter, som den andra utvägen skulle medföra.
Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskilt förordnade
utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för
visst distrikt, blifver han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet
visst fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta att derom
underrätta kronofogden. Och i den personalkännedom, som Konungens
befallningshafvande måste ega, rörande de dem underordnade länsmännen,
eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga
personer lörordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad.
Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens befallningshafvande
eger angående de personer, som varda förordnade, har ock
utskottet ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas
att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att''gälla alla

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att verkställa; den
enda ovilkorliga inskränkningen i den särskildt förordnades befogenhet,
som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt
ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt utskottets
åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna
särskild utmätningsman, hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen
böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen
måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa paragrafer
nu ega.

De skäl, hvilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde
mot lämpligheten af att tillägga länsmännen en med kronofogdarnes
sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande
ega full giltighet; och vill utskottet ytterligare endast erinra,
att båda kamrarne åren 1887 och 1888 utan votering bifallit lagutskottets
afstyrkande utlåtanden i anledning af motioner i samma syfte som den
nu föreliggande.

Lagutskottet hemställer följaktligen,

2) att herr Bromées ifrågavarande motion,
n:o 45, icke må vinna Riksdagens bifall.

1 fråga om tillkännagifvande af auktion å utmätt fast egendom
stadgas i 99 § utsökningslagen, att kungörelse derom skall genom
auktionsförrättarens försorg införas i allmänna tidningarne tre gånger,
första gången minst fyra veckor och sista gången minst fjorton dagar
före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; hvarjemte
den skall minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläsas i
tingslagets kyrkor och i stad anslås å det ställe, der auktionen hålles.
Enligt 100 § skola de, hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran
eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken
häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur
egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
derjemte, om de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas
genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall
till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma
dem till hända minst fjorton dagar före auktionen. Vidare föreskrifves
i 101 §, att, der auktionen ej blifvit så kungjord, som i 99 § sägs,

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

den skall inställas och ny tid dertill af auktionsförrättaren utsättas.
Den derpå följande 102 § lyder sålunda: »Då utlyst auktion i följd af
laga hinder inställes, varde, der så ske kan, det i länskungörelserna,
så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag, som
förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.»

I motionen n:o 18 erinrar herr O. Erickson i Bjersby, hurusom
det icke sällan inträlfar, att, sedan kungörelse om auktion blifvit i föreskrifven
ordning utfärdad och särskilda kallelsebref enligt 100 § aflåtits,
auktionen inställes i följd af mellankommen liqvid af den eller de
fordringar, för hvilkas gäldande egendomen blifvit utmätt. Motionären
anför härefter:

»Enligt § 102 i nämnda lag skall, då utlyst auktion inställes, der
så ske kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor
och i stad genom anslag före den utsatta dagen kungöras. Men underrättelse
om inställelsen genom särskilda skrifvelser till ofvan omförmälda
fordringsegare, på sätt eger rum i fråga om auktionens kungörande,
är icke i utsökningslagen föreskrifven. Behofvet af en sådan
föreskrift i fråga om dessa fordringsegare, hvilka väl för att besparas
onödiga besvär och mången gång stora kostnader kunna anses berättigade
att, om möjligt, erhålla säker underrättelse om den skedda inställelsen,
torde dock icke kunna bestridas, så mycket mindre som de
om auktionens inställande utfärdade kungörelser lätteligen kunna undgå
uppmärksamheten hos en eller annan af dem, hvilka till och med kunna
vara boende utom det län, inom hvilket den utmätta egendomen är
belägen.

Har utlyst auktion deremot så sent före den utsatta auktionsdagen
instälts, att kungörelser och särskilda skrifvelser derom till ofvanberörda
fordringsegare ej kunnat vederbörligen utfärdas, samt således
dessa fordringsegare, hvilka ofta ega fordringar till mångdubbelt större
belopp än den eller dem, för hvilka egendomen utmätts, och hvilkas
närvaro vid auktionen således är för bevakande af deras rätt dervid af
högsta vigt, dervid tillstädeskommit, torde gäldenären, hvilken genom
bristande fullgörande af sina förpligtelser orsakat de för dem sålunda
uppkomna kostnader, böra kännas skyldig att hålla dem skadeslösa
derför. Derom finnes för närvarande mig veterligen intet stadgande.»

På grund häraf föreslår motionären »att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att § 102 i utsökningslagen den 10 augusti 1877 skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så
ske kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor
och i stad genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

kungjordt; och skola derjemte de, hvilka hafva inteckning i egendomen
eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 kap. 2 §
jordabalken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör
ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § liandelsbalken,
der de äro kända och inom riket boende, af auktionsförrättaren om
auktionens inställande genom särskilda skrivelser med posten underrättas.

Har auktionen instälts så sent före den utsatta auktionsdagen,
att kungörelser och särskilda skrifvelser till ofvan uppgifne fordringsegare
ej kunnat, på sätt ofvan nämnts, utfärdas, vare gäldenären skyldig
till den eller dem af dessa fordringsegare, som å auktionsdagen
tillstädeskommit, utgifva ersättning för den dem sålunda åbragta resekostnad.
»

Hvad först angår den del af motionärens förslag, som afser föreskrift,
att de i 100 § omförmälde rättsegare skola särskilt underrättas
om auktionens inställande, kan lagutskottet icke finna, att någon verklig
fördel skulle derigenom vinnas. Erfarenheten torde nemligen hafva
ådagalagt, att anhållan om inställande af utlyst auktion i följd af mellankommen
liqvid i de allra flesta fall inkommer till auktionsförrättaren
så kort före den för auktionens hållande utsatta tid, att särskild
underrättelse derom ej kan meddelas ifrågavarande personer. Vid sådant
förhållande skulle den ifrågasatta föreskriften väl förorsaka auktionsförrättaren
besvär och tvekan, men icke vara fordringsegarne till
någon nytta.

I dessa fall, då underrättelse om auktionens inställande ej kan
vederbörande meddelas, vill motionären ålägga gäldenären att till den
eller dem af ifrågavarande fordringsegare, som å auktionsdagen tillstädeskommit,
utgifva ersättning för den dem sålunda åbragta resekostnad.
En sådan bestämmelse finner utskottet för sin del högeligen
obillig. Det lärer väl vara ytterst sällan, som en gäldenär tillåter, att
mot honom vidtagna exekutiva åtgärder fortgå ända till utlysande af
auktion å hans fasta egendom, utan att han befinner sig i största ekonomiska
trångmål; och om han lyckas att i sista stunden före auktionen,
med anlitande till det yttersta af egen förmåga eller vänners
och anförvandters hjelpsamhet, godtgöra innehafvaren af den fordran,
hvarför egendomen blifvit utmätt, vore det oskäligt hårdt, om han
Bih. till Likså. Prot. 1889. 7 Sami. 8 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

dertill skulle nödgas ersätta kostnader, som öfrige rättsegare i fastigheten
ansett sig böra underkasta sig för bevakande af sina rättigheter.
För en borgenär, som vill på förhand skydda sig mot att behöfva sjelf
vidkännas dylika utgifter, finnes ju för öfrig!, den utväg, som väl
också stundom användes, att låta gäldenären i skuldebrefvet åtaga sig
kostnader, som möjligen kunna uppkomma för fordringens bevakande.
Utskottet hemställer följaktligen,

3) att herr Ericksons förevarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr Stockmans motion,
n:o 139, som är af följande lydelse:

»Enär åtskilliga förluster vållats deraf, att inteckningsegare och
andra intresserade icke annorledes än genom kallelse i Post- och inrikes
tidningar kunna få kännedom om dagen för köpeskillingsfördelningen
efter exekutivt försåld fastighet, sedan den härför vid auktionen af förrättningsmannen
utsatta tid i följd af klagomål mot försäljningen blifvit
uppskjuten, och då i 2 mom. af 121 § utsökningslagen är föreskrifvet,
att ny tid för köpeskillingsfördelning skall kungöras i allmänna
tidningar, men kändt torde vara att högst få, åtminstone på landet,
hålla dessa tidningar, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen för sin
del ville besluta följande ändring och tillägg i nämnda lagrum:

Då en gång utsatt sammanträde för köpeskillingsfördelning blifvit
i följd af klagomål instäldt, men detta hinder upphört, utsätte
auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid för fördelningen och läte den
kungöras tre gånger i allmänna tidningarna samt en gång i länskungörelsen
eller ortens tidning, första gången minst tio dagar före sammanträdet.
»

Den ifrågavarande paragrafen lyder, enligt lagen den 30 oktober
1885, sålunda:

»Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka
anse sig hafva rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären
att, i Norrbottens, Yesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län å
femtiosjette dagen, men i öfriga delar af riket å fyratioandra dagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

efter auktionen, å utsatt ort och. timme inför auktionsförrättaren sammanträda
för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty
sammanträde ej hållas å den derför bestämda tid, varde det, så vidt
ske kan, kungjordt på sätt i 102 § sägs ; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte det
kungöras tre gånger i allmänna tidningarne, första gången minst tio
dagar före sammanträdet.))

Då det onekligen är för vederbörande rättsegare af vigt att erhålla
kännedom om den nya tiden för sammanträdet samt Post- och
inrikes tidningar torde vara endast för ett fåtal bland dem tillgängliga,
finner lagutskottet det föreliggande förslaget innefatta en verklig förbättring.
Som man emellertid icke kan för alla händelser antaga såsom
möjligt att få kungörelsen tre gånger införd i tidning inom orten,
har utskottet ansett den inskränkning böra göras, att kungörelsen skall,
der så ske kan, införas i ortens tidning; hvarjemte utskottet funnit
någon jemkning i förslagets redaktion erforderlig.

Utskottet hemställer följaktligen,

4) att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall
till herr Stockmans motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 121 8 utsökningslagen den
10 augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 121 § utsökningslagen
den 10 augusti 1877, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 30 augusti 1885, skall hafva följande ändrade
lydelse:

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld,
ege de, hvilka anse sig hafva rätt till betalning ur
köpeskillingen, så ock gäldenären att, i Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län å
femtiosjette dagen, men i öfriga delar af riket å
fyratioandra dagen efter auktionen, å utsatt ort och
timme inför auktionsförrättaren sammanträda för att
höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen,
högre myndighet förordnat om inställande af

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej
hållas å den derför bestämda tid, varde det, så vidt
ske kan, kungjordt på sätt i 102 § sägs; upphör
hindret, utsätta auktionsförrättaren ofördröjligen ny
tid för sammanträdet och läte kungörelse derom införas
tre gånger i allmänna tidningarne och, der så ske kan,
i tidning inom orten, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, äfvensom intagas i länskungörelserna.

Stockholm den 19 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

mot utskottets hemställan under punkten 3):

af herrar Lilienberg och P. Pehr son i Törneryd, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till herr O. Ericksons i Bjersby förslag
att, då utlyst auktion till löljd af laga hinder instäldes, prioriterade
fordringsegare skulle af auktionsförrättaren om auktionens inställande
genom särskilda skrifvelser med posten underrättas.

Herr Smedberg har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ifrågavarande ärendens behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTBYCKEEI-AKTIEBOLAG, 18S9.