Lagutskottets Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1888:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Ant. till Riksd. kansli den 1C febr. 1888, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckta motioner i fråga
om förnyelse af inteckning samt om vitsord åt fastighetsbok
vid utfärdande af gravationsbevis.

Till lagutskottets handläggning hafva af Andra Kammaren hänvisats
dels två motioner, i hvilka föreslås ändring i nu gällande bestämmelser
om förnyelse af inteckning för fordran, dels ock en motion
om tillerkännande af ovilkorlig! vitsord åt fast.ighetsbok vid utfärdande
af gravationsbevis.

I den ena af de motioner, hvilka särskild! sysselsätta sig med
frågan om inteckningsförnyelse, afgifven af herr Stjernspetz (n:o 33)
anföres:

“Om den stora vigten för fastighet-segare att kunna erhålla sina
skuldebref intecknade på ett sådant sätt, att de gälla för all framtid,
utan att behöfva förnyas, torde meningarne icke vara delade, då räntan
säkerligen emot en sådan säkerhet, synnerligast inom halfva bevillningstaxeringsvärdet-,
skulle kunna nedbringas till fyra procent och derunder,
hvilket bäst synes af den låga ränta, som beqväma papper, med ofta
mindre realvärde, för närvarande draga.

De i denna fråga förut väckta motioner hafva gått ut på en
fullständig förändring af vår nuvarande inteckningslag, då man i dem
begärt att alla inteckningar, till och med de redan nu befintliga, skulle
göras gällande för all framtid, utan att behöfva förnyas. En sådan
fullständig ändring af våra vanor torde hvarken vara lämplig eller
nyttig eller af behofvet påkallad.

Bill. till Riksd. Vrot. 1888. 7 Sami. 8 Raft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Ett annat vigtigt skäl talar äfven för att icke upphäfva vår nuvarande
inteckningslag’. Det är nemligen, utan närmare förklaring,
temligen tydligt, att fördelarne af en för all framtid gällande inteckning
endast kan i fullt mått tillfalla en sådan, som ej mycket öfverskrider
halfva bevillningstaxeringsvärdet, och att således de inteckningar, som
tagas öfver nyssnämnda värde, ej hafva synnerligt gagn deraf, hvarför
vår gamla inteckningslag för sådana inteckningar är fullt lämplig och
tillfyllestgörande. Mitt förslag innefattar endast nödiga tillägg till den
nuvarande lagen och blefve det derigenom för framtiden två slag af
inteckningar.

På det att domstolen alltid må veta hvem som är rätt egare af
en dylik inteckning vid förekommande fråga om dess dödande, äfven som
till större trygghet för så väl låntagaren som långifvaren, har jagföreslagit
att ett sådant skuldebref skall vara stäldt till viss man. Man
skulle kunna tycka det vara en rätt stor olägenhet, att desse inteckningar
icke kunde löpa lika lätt »ur hand i hand» som s. k. orderreverser,
men, enligt hvad jag nyss ofvan nämnt, torde ständigt gällande
inteckningar icke tagas längre än till omkring halfva taxeringsvärdet
och af gammal erfarenhet veta vi, att sådana vanligen hamna
för stående lån i någon hypoteksbank eller kassa, eller ock möjligen
för stående kredit i någon bankinrättning, hvarigenom olägenheten
deraf säkerligen komme att sakna betydelse, synnerligast som jag sökt
möjliggöra en fullt betryggande transport af inteckningen på annan
person, hvarvid transportens godkännande af rätten i någon män påminde
om förnyelseåtgärden med våra vanliga inteckningar. Öfriga
bestämmelser i mitt förslag tala för sig sjelfva.

De tillägg i vår nu gällande inteckningslag, som för ändamålet
behöfde göras, omfatta följande bestämmelser:

l:o att den af eu fastighetsegare i skuldebref medgifna tillåtelse
om inteckning i hans egendom, gällande för all framtid utan behof af
förnyelse, måtte-af domstol kunna beviljas;

2:o att en sådan inteckning skulle vara stäld till viss man och
icke gälla i annans hand, med mindre än att transporten, godkänd af
så väl den intecknade egendomens egare som af den sista inteckningshafvaren,
blifvit vid domstolen företedd och intagen i dess inteckningsprotokoll; 3:o

att en sådan inteckning måtte kunna dödas, när både den
intecknade egendomens egare och inteckningens innehafvare, enligt
rättens inteckningsprotokoll, derom göra ansökan, äfven om inteckningshandlingen
förkommit och sålunda blifvit dödad, en ny dylik måtte

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

kunna beviljas till samma person och på enahanda belopp och vilkor
samt med samma förmånsrätt som den förkomna inteckningen;

4:o att samtidigt med en sådan intecknings intagande i domstolens
protokoll, äfven de i egendomen före densamma varande gravationer,
måtte å det intecknade skuldebrefvet af domaren antecknas, i sammanhang
med påskriften om den verkstälda inteckningen. •

Lösen för en dylik intecknings verkställande borde naturligen
sättas högre än för en vanlig sådan, synnerligast som gravationerna
äfven blefve intagna i handlingen.

Öfverlemnande åt Riksdagen och dess utskott att tillsätta andra
än de af mig föreslagna bestämmelser eller ock att utesluta några af
desamma, samt att möjligen förändra några af paragraferna i vår nu
gällande inteckningslag, vågar jag sålunda föreslå: att i vår nu gällande
inteckningslag måtte införas nödiga bestämmelser för medgifvande
af rättighet åt fastighetsegare att låta inteckna sin fasta egendom,
äfven på ett sådant sätt, att inteckningen förblefve gällande utan
att behöfva förnyas.»

Uti motionen n:o I) hafva herrar L. Jönsson i Sandby och M.
Dahn — hufvudsakligen med åberopande af hvad i ämnet anförts i den
år 1886 tillsatta ekonomiska komiténs betänkande den 12 december
1887 -— föreslagit att Riksdagen för sin del besluter, antingen att förnyelse
af inteckning i fastighet hädanefter upphör; eller i skrifvelse
till Kong], Maj:t anhåller, att förslag till lag i nämnda syfte snarast
möjligt måtte för Riksdagen framläggas.

Slutli gen hafva herrar Jönsson och Dahn i motionen n:o 10 hemsfält,
att Riksdagen för sin del måtte besluta antingen att fastighetsbok
må ega ovilkorlig vitsord vid utfärdandet af gravationsbevis; eller
i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla, det Kongl. Maj:t ville för Riksdagen
framlägga förslag till lag i nämnda syfte; och anföra motionärerna
till stöd för detta förslag:

»Allt mer och mer har den åsigten gjort sig gällande, att våra
jordbrukare såväl som öfriga näringsidkare i jemförelse med deras
respektive konkurrenter i grannländerna arbeta med för dyrt rörelse -

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

kapital. Under tiden har äfven fastighetsvärdet så i stad som på landet
betänkligt fallit i förhållande till penningevärdet. Detta har föranledt
upprepade framställningar till Riksdagen att vidtaga åtgärder
för att skaffa -— så att säga — billiga penningar och dymedelst
bringa nämnda värden i ett mera naturligt förhållande till hvarandra.
Motioner om upphäfvande af inteckningsförnyelse i fastighet, såsom
ett synnerligen verksamt medel att åstadkomma konkurrens mellan
utländskt och inhemskt kapital och på så sätt befordra räntefall, hafva
städse strandat på den omständigheten, att »fastighetsboken ej eger
ovilkorligt vitsord vid utfärdandet af gravationsbevis» och »en granskning
af inteckningsprotokollen för eu längre tid tillbaka skulle vålla
domaren för mycket besvär». Sedan numera under år 1887 fastighetsböcker
blifvit upplagda, der sådana förut saknats, synes det oss som
att hinder ej förelåge mot att gifva fastighetsbok vitsord. Der fastighetsbok
i 10 år varit upplagd, vore ju blott att kollationera den med
inteckningsprotokollen och se till, att inteckningarna blifvit inskrifna i
densamma; der fastighetsbok ej i 10 år varit upplagd, föreställa vi
oss att inteckningsprotokollen skulle ega vitsord, tills inteckningarna
hunnit inskrifvas i fastighetsboken. Kontroll öfver att inskrifning i
fastighetsboken verkligen egde rum borde kunna ske genom någon af
rätten dertill förordnad ledamot.»

Frågan om upphäfvande af den i 19 § inteckningsförordniugen
meddelade föreskrift, att inteckning för fordran skall, för att bibehållas
vid gällande kraft, förnyas inom tio år från beviljandet och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse, har vid 1886 och 1887 årens riksdagar
varit föremål för pröfning, utan att dock de i ämnet väckta förslagen
föranledt någon Riksdagens åtgärd. I det utlåtande (1887
B. n:o 10), som lagutskottet senast afgifvit i förevarande ämne, uttalade
lagutskottet den mening, att dåvarande tidpunkt så mycket mindre
syntes vara lämplig för Riksdagen att vidtaga åtgärd i saken, som,
enligt hvad för utskottet uppgifvits, ämnet vore föremål för behandling
inom den af Kongl. Maj:t den 19 mars 1886 tillsatta ekonomiska komité.
Denna har ock i sitt den 12 december 1887 afgifna betänkande uttalat sina
åsigter rörande inteckningsväsendets förbättring; och tillåter sig utskottet
att här återgifva den del af komiténs framställning, som står i omedelbart
samband med den nu föreliggande frågan. Komitén yttrar (sidd.
47 och 48):

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

»Att ett lämpligt och tidsenligt ordnande af inteckningsväsendet
är för tillgodogörande af realkrediten af genomgripande betydelse lärer
icke kunna bestridas, lika litet som att på säkerhet, enkelhet och billighet
i nämnda rättsinstitut ligger stor vigt både för fastighetsegare och
långifvare.

Ju rörligare affärslifvet blir och ju mera dervid inteckningen behöfver
anlitas såsom kreditmedel och underlag för omfattande låneoperationer
in- och utomlands, desto mera växer eu sådan betydelse.

Men i samma mån framträda ock allt känbarare de brister, som
vidlåda ifrågavarande för näringslifvet vigtiga del af rättsväsendet samt
medföra hinder och inskränkning i inteckningarnes användbarhet cell
tillförlitlighet.

Ett sådant väsentligt hinder är, såsom redan af särskilda utskottet
vid riksdagen år 1867 och sedermera ofta blifvit anmärkt, den likväl
ännu qvarstående skyldigheten att, för intecknings bibehållande vid
kraft, densamma inom hvart tionde år förnya.

Men jemväl i flera andra hänseenden lider det svenska inteckningsväsendet
af brister, som betänkligt inverka på inteckningarnes
säkerhet och brukbarhet.

Det torde icke vara lämpligt att, — äfven om komitén dertill
hade förmåga, — här ingå i någon teoretisk utveckling af panträtten
och de dermed förenliga grunder för ett väl ordnadt inteckningssystem
eller i en närmare kritik af den nu gällande lagstiftningen i ämnet.

Komitén tillåter sig endast att — såsom ock för ändamålet torde
finnas tillräckligt — i korthet angifva några mera väsentliga af de
rent praktiska olägenheter, hvilka äro förknippade med det nuvarande
inteckningsväsendet.

Såsom sådana kunna anföras:

A) beträffande närmast föreskriften om inteckningars förnyande:

l:o) faran af att genom glömska eller förbiseende förverka realsäkerheten
eller förmånsrätten till, mången gång oersättlig, skada för
både inteckningshafvare och fastighetsegare — hvilken fara är desto
större, som den kan vållas allenast genom ett, i och för sig ringa,
skrif- eller kollationeringsfel;

2:6) äfventyret, att, i och för förnyelsen, nödgas till domare eller
kanslibiträden öfverlemna värdehandlingar ofta i stort antal och för
höga belopp, utan att derför erhålla mottagningsbevis eller ega regress
till staten, i händelse handlingarne missbrukas eller förloras;

3:o) de icke ringa besvär och omkostnader, som äro förenade
med förnyelsen, i synnerhet när den, i anseende till fastighetens belägenhet,
måste på främmande och aflägsen ort verkställas.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 13,

På grund af hvad komitén såväl i ofvan anförda punkter som ock
i öfrigt andragit. har komitén ansett synnerligen önskvärd!, ant Kongl.
Maj:t täcktes taga frågan om lämpligt reformerande af inteckningsväsendet
i dess helhet under nådigt öfvervägande.

Då så många och vigtiga skäl tala för den ifrågavarande lag''
ändringen, kan det synas egendomligt, att den icke blifvit genomförd i
sammanhang med den omgestaltning af vårt inteckningsväsen, som år
1875 egde rum. Den komité, som den 10 juli 1867 afgaf förslag till
förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt
till fastighet, ansåg ock, att förnyelse af en i fastighetsbok införd
inteckning icke borde vara behöflig för inteckningens bibehållande
vid» gällande kraft, cell afgaf äfven ett utförligt förslag till det förfarande,
som borde ega rum för att få en förkommen inteckningdödad.
Mot komiterades berörda åsigt anfördes emellertid i de motiv,
som åtföljde Kong], Maj:ts proposition till 1875 års Riksdag med förslag
till särskilda förordningar angående fast egendoms lagfarande och intecknande
m. in., följande:

»Man har i sådant hänseende erinrat, att redan inlösta inteckningar
ofta förkommo, synnerligast derigenom, att fastighetsegaren
förstörde dem, i den tro att inteckningen redan derigenom förfölle;
att till följd deraf, om förnyelserna afskaffades, fastighetsböckerna,
derest sådana infördes, inom kort skulle komma att såsom gällande
upptaga en mängd inteckningar för fordran, hvilka, ehuru de i* verkligheten
upphört att belasta egendomen, likväl skulle synas qvarstå
och derigenom utöfva eu menlig inverkan på senare inteckningar; att
om man, för att undanrödja detta missförhållande, ville, i likhet med
komitén, medgifva fastighetsegaren rättighet att, efter så kallad ediktalstämning
å alla rättsegande, få en inlöst, men förkommen inteckning
dödad, sådant icke blefve tillfyllestgörande, enär fastighetsegaren
oftast ej skulle kunna åstadkomma den erforderliga bevisningen derom,
att inlösen skett, och att handlingen vore bortkommen, samt endast i
yttersta nödfall skulle vilja underkasta sig den kostnad och tidsutdrägt,
som med ett dylikt förfarande voro förenade; att, oaktadt de i lagen
föreskrifna försigtighetsmått vid det så kallade ediktalförfarandet, ändock
kunde inträffa, att inteckningshafvare kornme att förlora sin rätt
genom underlåtenhet att åtlyda en kallelse, som till följd af sjelfva
publikationssättet lätt kunnat undgå hans uppmärksamhet; och att denna
modighet innebure en fara, som mer än de med inteckningsförnyelsen förenade
olägenheter skulle nedsätta förtroendet till hypotek i fastighet. —
Då dessa, och de flere skäl, som förefinnas för bibehållande af inteckningsförnyelsen,
äro sådana, att de, på sätt inom högsta domstolen blifvit

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

erinradt, mana till synnerlig varsamhet i förevarande fråga, har det
icke ansetts rådlig! att för närvarande borttaga skyldigheten att förnya
inteckningar för fordran.»

Då de skäl, som sålunda från olika sidor anförts, vägas mot hvarandra,
kan man väl stanna tveksam inför frågan, hvilkendera sidans
skäl största vigten bör tillerkännas, särdeles som, enligt utskottets
mening, eu lagförändring sådan, som den ifrågavarande, förutsätter en
förändring af vårt fastighetsbokssystem till vinnande af större öfverskådlighet
och framför allt till vinnande af det gamla önskningsmålet,
fastighetsbokens vitsord.

Emellertid vill det synas utskottet, som kunde tiden vara inne
att taga i förnyadt öfvervägande, huruvida icke, till undanrödjande af
de olägenheter, som onekligen vidlåda nu gällande bestämmelser, den
i 19 § inteckningsförordningen meddelade föreskrift om inteckningsförnyelse
kunde upphäfvas.

Hvad beträffar de nu föreliggande särskilda förslagen i ämnet,
synes det af herr Stjernspetz framstälda, hvarigenom skulle skapas
ett särskild! slag af inteckningar, hvilka icke behöfde förnyas, under
det andra fortfarande skulle vara underkastade nu gällande bestämmelser,
icke vara framkalladt af något för handen varande behof; och får
utskottet följaktligen hemställa,

1) att herr Stjernspetz’ motion icke måtte bifallas.

Vidkommande åter de af herrar Jönsson och Dahn afgifna motioner
så delar utskottet, såsom af föregående framställning kan inhemtas,
motionärernas mening, att en lagändring af ifrågavarande beskaffenhet
bör tagas under ompröfning; men då ämnets vigt och omfattning
kräfva en mera djupgående undersökning än utskottet sett sig i tillfälle
att egna detsamma, och bifall till dessa motioner i allt fäll förutsätter
en revision af åtskilliga nu gällande lagbestämmelser så väl
angående inteckningsväsendet som inom andra områden, anser sig
utskottet icke kunna i annan måtto tillstyrka bifall till motionerna, än
att hemställa,

2) att Riksdagen, med anledning af herrar Jönssons
och Dahns motioner, i skrifvelse anhåller, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke
nu gällande bestämmelse, att inteckning för fordran
skall, för att bibehållas vid gällande kraft, förnyas
inom tio år från inteckningens beviljande och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse, må kunna
upphäfvas, samt, derest sådant finnes kunna ske,
vidtaga åtgärder för eu lagförändring i omförmälda
syfte.

Stockholm den 16 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herrar Victor Ekenman, Liljesköld och Huss hafva begärt få här
antecknadt, herrar Liljesköld och Huss, att de icke deltagit i behandlingen
inom utskottet af detta ärende, och herr Ekenman, att han, på
grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke närvarit vid ärendets
slutliga behandling inom utskottet.