Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1908:Lu12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

12.

Ank. till Riksd, kansli den 20 febr. 1908, kl.g4>.|m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom
Andra Kammaren af herr B. A. Wawrinsky i ^Saltsjöbaden afgifven
motion, n:o 12, så lydande:

»I en till 1902 års Riksdag a flåten proposition hänsköt Kungl. Maj:t
till Riksdagen, för yttrandes afgifvande, ett förslag till förordning om
fosterbarns vård, hvarjämte Kungl. Maj:t förklarade sig vilja, efter emottagandet
af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma
förslag och förordna om författnings utfärdande i ämnet. På grund af
enskild motionärs yrkande om frågans behandling enligt § 57 regeringsformen
beslöt Riksdagen emellertid på angifna skäl att icke inskränka sig
till att blott afgifva ett yttrande öfver förslaget, utan att i stället för sin
del såsom lag antaga detsamma efter vidtagande af vissa, hufvudsakligen
formella ändringar däri. Genom kungörelse, utfärdad den 6 juni 1902,
fastställde därefter Kungl. Maj:t den nu gällande lagen om fosterbarns
vård, hvilken trädde i kraft den 1 januari 1903.

Initiativet i denna viktiga hälsovårdsangelägenhet utgick från Stockholms
stads hälsovårdsnämnd, som i anledning af en redogörelse beträfBih.
tål Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 12 Käft. (N:o 12.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

fande fosterbarnsvården i Stockholm, bilagd nämndens årsberättelse för
år 1890, inbjöd stadens fattigvårdsnämnd att gemensamt med hälsovårdsnämnden
genom delegerade undersöka de förhallanden, hvarunder fosterbarnsvården
bedrefs i hufvudstaden med närmaste omnejd. Den 19 april
1892 ingåfvo därefter de båda nämnderna en samfälld skrifvelse till
Kungl. Maj:t, hvari nödvändigheten att ställa här berörda verksamhet under
särskild tillsyn af myndigheterna med styrka framhölls. I anledning
häraf tillsattes i slutet af år 1894 en kommitté, som den 27 januari 1897
afgaf ett betänkande i frågan jämte författningsförslag, hvarefter statsrådet
och chefen för civildepartementet, sedan vederbörande länsstyrelser
blifvit i saken hörde, lät med stöd af kommitterades utredning inom
gamma departement utarbeta ofvannämnda, för Riksdagen framlagda förslag
till förordning om fosterbarns vård.

Att här fullständigt redogöra för kommitterades förslag och den
därpå grundade framställningen till 1902 års Riksdag, synes mig ^ej vara
nödvändigt för det ändamål, jag med min motion afser, utan tillåter jag
mig att i detta afseende hänvisa till nämnda års riksdagshandlingar. Dock
torde det vara af behofvet påkalladt att i korthet erinra å ena sidan om
kommittéförslagets grunddrag, å andra sidan om de hufvudpunkter, i hvilka
den gällande lagen om fosterbarns vård skiljer sig från detta förslag.

Den blifvande författningen skulle enligt kommittéförslaget afse barn,
som mot ersättning eller efter aftal därom fostrades hos andra än sina
föräldrar, stjufföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare och
icke fyllt sju år.

Hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej fanns, kommunalnämnd skulle,
hvar inom sitt verksamhetsområde, ägna särskild omsorg åt fosterbarn
till skydd för deras hälsa och lif; och skulle det åligga nämnden att för
detta ändamål dels söka hindra, att fosterbarnsvård utöfvades af personer
eller på ställen, som voro olämpliga därför, dels ock öfvervaka fosterbarnens
behandling.

För rättighet att i enskild bostad utöfva fosterbarnsvård eller att
för sådant ändamål upplåta eller öfvertaga särskild anstalt skulle fordras
tillstånd af vederbörande nämnd, hvilket tillstånd ej skulle få meddelas
andra än dem, som ägde nödiga kvalifikationer, enligt hvad i förslaget
angafs.

Hade tillståndshafvare mottagit barn till fostran, skulle det åligga
honom att inom viss tid göra anmälan därom hos nämnden samt att
lämna nämnden vissa angifna uppgifter och handlingar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Lämnadt tillstånd skulle kunna indragas af vederbörande nämnd.
Utöfvade någon fosterbarnsvård utan vederbörligt tillstånd, skulle hon
föreläggas att inom viss tid lämna från sig det eller de fosterbarn, hon
omhänderhade.

Hälsovårds- eller kommunalnämnd skulle, om så ansågs behöfligt
eller lämpligt, äga rätt att förordna särskilda biträden, kvinnor eller män,
att å nämndens vägnar, hvar inom sitt af nämnden bestämda område,
samt efter de föreskrifter, nämnden i öfrigt hade att meddela, närmast utöfva
tillsyn öfver fosterbarnsvården.

Dessutom föreslogs att, i fall så funnes nödigt eller lämpligt, i stad,
stadsfullmäktige eller, där sådane ej funnos, allmän rådstuga, och, på landet,
kommunalstämma skulle äga att åt särskild styrelse uppdraga all den
befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle utöfvas af bälsovårdseller
kommunalnämnden.

Den viktigaste och snart sagdt enda principiella ändring, som inom
civildepartementet vidtogs i detta förslag, var, att det af kommitterade
ifrågasatta s. k. generella koncessionstvånget, innebärande att man för
rätt att utöfva fosterbarnsvård måste på förhand förskaffa sig tillstånd
därtill af vederbörande nämnd, helt och hållet bortströks, så att endast
anmälningsskyldigheten vid hvarje särskildt fosterbarns mottagande bibehölls
i lagen. I visst samband med denna synnerligen olyckligt funna
ändring, som i praktiken gjort hela lagen om fosterbarns vård på de
flesta ställen inom landet till blott och bart en pappersförordning, står
äfven civildepartementets omformulering af kommitterades fordringar på
barnafostrarne i fråga om barnens behandling, och hvarigenom de angifna,
synnerligen anspråkslösa grundvillkoren för att hithörande skyldigheter
skulle blifva försvarligt uppfyllda ersattes med den intetsägande frasen,
att barnen skulle ägnas den omsorg och skötsel, som för deras »tillfredsställande
vård» erfordras. Öfriga ändringar, som inom civildepartementet
vidtogos i kommitterades förslag till förordning om skydd för fosterbarn,
synas mig icke vara af den betydelse, att de här behöfva upptagas.

Redan då Kungl. Maj:t infordrade vederbörande länsstyrelsers yttranden
rörande kommitterades ofvanberörda förslag, framkommo från åtskilliga
håll anmärkningar mot den räckvidd, kommitterade gifvit författningen,
d. v. s. beträffande de grupper af barn, densamma föreslagits att
afse. Äfven sedermera hafva under årens lopp genom läkarerapporter

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

eller på annat sätt försports, att skäl till kritik af lagens bestämmelser i
detta afseende möjligen förelågo. På grund häraf och då det desslikes
syntes mig önskvärdt att inhämta upplysningar från de läkare, hvilka
närmast haft tillfälle att följa fosterbarnslagens verkningar, rörande det
praktiska resultatet af det anmälningssystem, som i lagen föreskrifves,
och som af statsrådet och chefen för civildepartementet på sin tid utbyttes
mot det af de särskilda kommitterade föreslagna koncessionstvånget,
har jag i en cirkulärskrifvelse till vederbörande förste provinsialläkare
äfvensom flertalet stadsläkare i landet efter en kort motivering framställt
till dem följande två frågor:

l:o, anser ni behöflig!, att lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902
utsträckes till andra grupper af barn än dem, å hvilka den för närvarande
tillämpas; samt

2:o, synes eder, att s. k. koncessionstvång bör införas, d. v. s. föreskrift
utfärdas, att den, som vill mottaga barn till fostran, skall dessförinnan
skaffa sig tillstånd därtill af myndigheterna, ett system, som af de särskilda
kommitterade för ordnande af fosterbarnsvården i deras förslag den
27 januari 1897 obetingadt antogs såsom mera effektivt att skydda barnen
än det af Kungl. Maj:t och Riksdagen föreskrifna anmälningssystemet,
sådant detta tillämpas i 5 § af fosterbarnslagen.

På dessa frågor hafva 28 förste provinsialläkare och 85 stadsläkare
insändt svar. Från en del stadsläkare i mindre städer, där uppenbarligen
erfarenheten i förevarande afseende måste vara ringa, hafva svar uteblifvit.
Af 11 förste provinsialläkare och af 23 stadsläkare har den förstnämnda
af ofvan angifna frågor blifvit jakande besvarad; 5 förste provinsialläkare
och 6 stadsläkare anse ingen ändring i detta afseende erforderlig; likaledes
5 förste provinsialläkare och 6 stadsläkare lämna frågan obesvarad,
och 2 förste provinsialläkare förklara sig tveksamma rörande behöfligheten
af lagens utsträckning till andra grupper af barn än dem lagen för närvarande
omfattar.

Beträffande behofvet af » koncessionst vänga > införande besvaras frågan
därom obetingadt jakande af 21 förste provinsialläkare och 22 stadsläkare,
däremot nekande af 2 förste provinsialläkare och 2 stadsläkare. 5 stadsläkare
lämna frågan obesvarad och 6 stadsläkare ställa sig tveksamma
inför denna fråga.

Såsom häraf synes, har det öfvervägande flertalet bland de tjänsteläkare,
som bevarat mina förfrågningar, ansett en förändring af fosterbarnslagens
bestämmelser erforderlig i såväl ena som andra afseendet. I fråga

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

om behofvet af en utsträckning af lagens skydd till andra grupper af
barn än dem, som för närvarande åtnjuta detta skydd, är dock enstämmigheten
mera skenbar än verklig. Vid fastställandet af de nya gränserna
för skyddets omfattning framträda nämligen rätt olika meningar. Sålunda
föreslås af 24 läkare, att hänsyn ej må tagas till den omständigheten, att
vården sker utan betalning, under det att 14 framställa det yrkandet, att
skyddet måtte komma barn till godo, äfven sedan de fyllt sju år och åtminstone
till tolf års ålder; därjämte uttalas af 6 läkare den mening, att
undantaget för fosterbarn under fattigvårdsstyrelses målsmansskap icke är
af omständigheterna berättigadt. Bland uttalanden rörande denna första
fråga må särskildt följande såsom typiska anföras:

''Rörande den första frågan anser jag mig för min del kunna förorda,
att i § 1 ''mot ersättning’ utgår; ja, jag skulle till och med gärna
se, att begreppet fosterbarn utsträcktes till alla barn, som ej fostras af

sina föräldrar, och att sålunda äfven ''stjufföräldrar......... förmyndare''

utginge ur samma paragraf. Jag hyser nämligen den meningen, att, då
så vidsträckt befogenhet att gripa in gifvits barnavårdsnämnd i fråga om
vanartade och i sedligt afseende försummade barn till och med i föräldrahem,
det ej är för stor fordran, att liknande befogenhet äfven tillerkännes
hälsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd i fall, där uppenbar vanvård
förekommer i fråga om fosterbarn i vidsträcktare omfattning».
(Förste stadsläkaren i Karlstad).

Den nuvarande åldersgränsen är »enligt min öfvertygelse för låg, och
jag håller före, att fosterbarnet, äfven sedan det inträdt i skolåldern efter
7 års ålder, fortfarande är i behof af det skydd mot fosterföräldrars försumlighet
och godtycke, som en fosterbarnslag afser att lämna, då det
knappast kan förutsättas, att barnet vid den åldern är så försigkommet,
att, om det är föremål för dålig behandling, det själf kan inse eller vara
i stånd att på lämpligt sätt taga vara på sina rättigheter. För den skull
håller jag före, att lagen bör utsträcka skyddet ända till 12 års ålder,
en tidpunkt, då många af dessa fosterbarn såsom minderåriga arbetare
själfva börja bidraga till sitt uppehälle och därigenom kunna känna ett
visst oberoende och en själfständigare tillvaro». (Förste provinsialläkaren
i Örebro län).

Dessutom uttalar sundhetsinspektören i Stockholm på grund af sin
stora erfarenhet om lagens verkningar, som vunnits vid fosterbarnsinspektionen
i hufvudstaden, följande anmärkningar beträffande fosterbarnslagens
§ 1: ’1 ett större samhälle möter det helt naturligt stora svårigheter att

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

öfvervaka, att de i lagen föreskrifna anmälningarna göras, och ökas äfven
dessa svårigheter, i mån som osäkerhet kan råda om huru långt anmälningsskyldigheten
sträcker sig. Anledning till sådan osäkerhet ger redan
alfattningen i § 1, ''som mot ersättning fostras’. I begreppet fostras inlägger
nog allmänheten en annan mening än den som ligger i uttrycket
vårdas, hvilken återfinnes på andra ställen i lagen, framför allt den, att
fostran omfattar en längre tidsperiod än tillfällig vård. — Mot ersättning
är också en bestämmelse, som kan ge anledning till olika uppfattning.
Omfattar denna bestämmelse barn, som mottagits för en summa på en
gång, som mot betalning vårdas af annan person, men i samma lägenhet,
där modern eller fadern hor, som mot betalning vårdas af annan person
under dagarna, men af modern under nätterna, eller barn, för hvilka icke
på länge någon fosterlega erlagts, ehuruväl sådan varit aftalad? Härvarande
polisdomstol har i lista fallet ansett barnen komma under fosterbarnslagen,
i 2:dra och 3:dje icke, och i 4:de fallet har vid händelse af
åtal domen fallit än i den ena, än i den andra riktningen. Det har
emellertid här i Stockholm visat sig vara nödvändigt, att alla dessa grupper
barn räknas såsom fosterbarn. — Under de år fosterbarnslagen varit
i kraft har jag sökt taga reda på, om i Stockholm döda oäkta barn varit
anmälda eller skolat anmälas såsom fosterbarn — förnämligast för att
hålla efter försumliga barnafostrare. Det har därvid visat sig, att intill
en tredjedel af de döda oäkta barnen vårdats af sina mödrar eller moreller
farföräldrar, och att ungefär hälften af dessa varit födda i s. k. fria
äktenskap. Det kan knappast med rätta sägas, att de senares hem befunnits
vara sämre än gifta makars hem i samma ekonomiska ställning.
Däremot ha i en mängd fall, där mor- eller farföräldrar haft i vård sina
barnbarn, hemmen varit så osnygga och oordentliga, att tillsyn af dessa
fosterhem helt visst varit behöflig. Omkring en åttondel af de aflidna
oäkta barnen har utgjorts af sådana barn, som mödrarna haft hos sig
under nätterna, under det att de om dagarna vårdats af andra personer.
Dessa ha i regel befunnits vara synnerligen olämpliga till att hafva i vård
barn, och deras hem hafva varit mycket dåliga. Mödrarna halva i dessa
fall vanligen varit unga arbeterskor, som icke förstått, huru barn böra
skötas, och därför ej heller insett, huru dålig vård deras barn erhållit.
Den bestämda uppfattningen har därför fosterbarnsinspektionen fått, att
de hem, där andras barn tillfälligtvis tagas i vård, böra framför alla
komma under tillsyn. Kunde § 1 i fosterbarnslagen få sådan affattning,
att alla barn under sju år, som mot aftalad ersättning under längre eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

kortare tid vårdas hos andra än sina föräldrar, komme under lagen, tror
jag, att detta för Stockholms förhållanden skulle vara lämpligast.»

I det förslag till förordning om skydd för fosterbarn, som af de särskilda
kommitterade uppgjorts, hade, såsom ofvan nämnts, § 1 följande
lydelse: Denna förordning afser barn, som mot ersättning eller efter aftal
därom fostras hos andra än sina föräldrar, stjutföräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyngare och icke fyllt sju år. I Kungl. Maj:ts
proposition upptogs detta förslag oförändradt, utom att orden ''eller efter
aftal därom’ strökos, emedan Kungl. Maj:t fann desamma sakna ''egentlig
betydelse’ samt möjligen leda till missförstånd. Att dessa af kommitterade
med full afsikt inskjutna ord verkligen voro af star betydelse, framgår
emellertid af sundhetsinspektörens i Stockholm ofvan citerade uttalande.
Riksdagen gillade för sin del Kungl. Maj:ts förslag utan närmare motivering.

De skäl, som på sin tid förmådde kommitterade att från lagens räckvidd
undantaga de kategorier af barn, som finnas särskildt omnämnda i
lagens § 1, återfinnas i kommitterades ofvan omnämnda betänkande af
den 27 januari 1897 sid. 56—58. Det hufvudsakliga af dessa skäl framgår
af följande utdrag ur kommitterades motivering af lagförslaget: ''Man
får icke lämna ur sikte, att i det särskilda författningsförslag, som nu
motiveras, är fråga allenast om att reglementera i preventivt syfte eller,
med andra ord, att efter främmande länders föredöme dels söka på administrativ
väg hindra, att barn lämnas eller kvarblifva i vård hos olämpliga
personer eller på olämpliga ställen, dels bereda myndigheterna tillfälle
att öfvervaka deras skötsel. Vid en reglementering med denna utgångspunkt
måste man tydligen hålla sig utanför de områden, där en
maktutöfning af antydda beskaffenhet dels skulle råka i kollision med de
obestridliga rättigheter och oeftergifliga plikter, som bero af familjebandet
eller annat enligt moralens eller samhällets lagar därmed likställdt
förhållande, dels blefve så godt som outförbar till följd af verksamhetsfältets
alltför stora vidd, dels slutligen komme att ställa sig hänsynslös
mot grannlagenhetens kraf på frihet från myndigheternas inblandning i
privata angelägenheter. På denna grund har det synts kommittén nödvändigt
att i främsta rummet undantaga de barn, som fostras hos sina
föräldrar, och kommittén finner äfven oförenligt med samma grund, att
en reglementering med den innebörd, nyss är nämnd, göres tillämplig på
barn, hvilka åtnjuta vård hos sina stjufföräldrar, far- eller morföräldrar
eller förmyndare.''

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Förslaget, att åldersgränsen måtte bestämmas till sju år, motiveras
af kommitterade på följande sätt: ''Vid sju år inträder skolåldern, och
sedan barnen börjat sin skolgång äro de ej i lika hög grad som dessförinnan
prisgifna åt fosterföräldrarnas godtycke eller okunnighet. Folkskolestadgan
tillerkänner visserligen icke skolrådet eller lärarna någon bestämd
rättighet eller skyldighet att vidsträcktare taga befattning med förhållandena
i barnens hem, än i hvad de afse eller inverka på barnens skolgång
och undervisning. Men redan denna föreningslänk mellan skolan och hemmet
samt än mer lärarnas dagliga beröring med barnen torde, i samband
med den omständighet, att dessa befinna sig i en ålder, då de, om de äro
föremål för vanskötsel, själfva kunna inse och yppa detta, få anses utgöra
tillräcklig säkerhet för att barnen icke i någon svårare grad eller under
någon längre tid kunna vanvårdas i hemmen, utan att det varder för
skolmyndigheten kändt, och blir blott så händelsen, lärer väl åtgärd i
syfte att åstadkomma rättelse sällan underlåtas eller stanna utan resultat,
allrahelst som ett missförhållande af antydda beskaffenhet, när det drabbar
skolbarn, i de flesta fall sammanhänger med sådan försummelse i skolgångsskyldigheten,
som enligt 51 § folkskolestadgan gör till en tjänsteplikt
för prästerskap och kyrkoråd att inskrida.’

Till sist tillägga kommitterade rörande förslaget att från det lagstadgade
öfvervakandet undantaga de barn, som af fosterföräldrar vårdas utan
betalning, att meningen naturligtvis icke kan vara att till detta undantag
hänföra de långt från sällsynta fall, då aftal skett om betalning, men
denna helt eller delvis uteblir, hvarför kommitterade ansett ett förtydligande
i detta afseende erforderligt genom orden: ''eller efter aftal därom’.
Och vidare: ''När anspråk framställts på åtgärder från lagstiftarens sida
för fo3terbarnsväsendets ordnande, har det skett uteslutande eller förnämligast
med hänsyn till de missförhållanden, som befunnits råda inom den
så kallade fosterbarnsindustrien, och dessa kunna icke antagas allmänt eller
i någon synnerligt betydlig grad förekomma, där fosterbarnsvård besörjes
af annan bevekelsegrund än begär efter ekonomiska förmåner. Att
i sådana fall ställa fosterföräldrarna under myndigheternas uppsikt är följaktligen
i regeln obehöfligt och skulle säkerligen dessutom icke blott göra
hela institutionen förhatlig, utan ock åstadkomma skada genom att motverka
en form af välgörenhet, som på senare tiden, särskildt i hufvudstaden,
börjat öfvas i allt större skala, i det förmöget folk inrättar och
underhåller mönstergillt ordnade hem, där fattiga barn afgiftsfritt vårdas
och fostras.’

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års Riksdag yttras rörande den
tillämnade författningens räckvidd följande: ’I fråga härom hafva vissa
anmärkningar framställts mot kommitténs förslag i 1 §. Så har man
uttalat den farhåga, att författningens inskränkande till barn, som mot ersättning
eller efter aftal därom fostras o. s. v. vore olämplig, enär författningen
härigenom möjligen kunde komma att kringgås genom falska förebäranden,
att man utöfvade fosterbarnsvård utan ersättning och endast af
människokärlek. Vidare har det framhållits, att, om barnets stjufföräldrar,
far- eller morföräldrar eller laga förmyndare mot betalning åtagit sig dess
vård, kontrollen då oftast vore mest behöflig. Äfven har man anmärkt,
att åldersgränsen borde höjas.’ På de af kommittén anförda skäl anslöt
sig emellertid Kungl. Maj:t till kommitténs förslag, endast med den ändring,
som här ofvan angifvits.

Med anledning af den kungliga propositionen väcktes sedermera i
Första Kammaren af herr G. Benedicks motion om att § 1 i författningen
måtte så formuleras, att alla fosterbarn intill sju års ålder blefve underkastade
offentlig tillsyn. Särskilda utskottet n:o 2, till hvilket propositionen
hänvisats, synes äfven för sin del hafva varit ganska tveksamt, huruvida
icke lagen borde gifvits en större räckvidd, än som i förslaget var fallet.
Utskottet, som dock fann sig icke böra föreslå någon ändring, yttrar i fråga
härom: »Beträffande far- eller morföräldrar såsom barnafostrare vill utskottet
icke bestrida, att förhållanden kunna tänkas och väl äfven någon gång
förekomma, då den vård, barn erhåller hos dylika närstående, är af beskaffenhet,
att ett ingripande af offentlig myndighet vore önskligt, och,
såsom redan är antydt, skulle sådant missförhållande kunna befaras särskildt
i fråga om barn af ogift moder, hvilket öfverlämnats till hennes
föräldrar. Men i sistnämnda fall torde modern oftast icke kunna eller
behöfva lämna någon ersättning, hvadan föräldrarna redan af sådan anledning
blefve undantagna från tillämpning af lagens bestämmelser, och i
öfrigt lära väl fallen af vanvård blifva så sällsynta, att icke för deras
skull lagens tillämpning bör utsträckas längre, än som eljest är behöfligt.
Som dessutom far- eller morföräldrar icke hafva laglig skyldighet att försörja
sina barnbarn, skulle de, om de icke vilja underkasta sig offentlig
kontroll, till äfventyrs kunna känna sig manade att undandraga sig vården
om ett barnbarn, äfven om de annars varit villiga härtill. Förnämligast
med hänsyn till faran af dylika menliga verkningar af en alltför
stor utsträckning af den föreslagna lagstiftningen, anser utskottet, att densamma,
åtminstone icke till en början, bör erhålla större omfattning, än
BUi. till Rilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 12 Höft, 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 12■

hvad Kungl. Maj:t nu föreslagit, och att förty herr Benedicks motion icke
hör till bifall förordas.’

De farhågor, som från början uttalats — förnämligast med hänsyn
till oäkta barns vård — att ofvan berörda inskränkningar i fosterbarnslagens
räckvidd skulle komma att i väsentlig mån eludera lagens verkningar,
hafva beklagligen redan under den tid lagen ägt gällande kraft visat
sig vara fullt berättigade. Enligt hvad hvarje år från flera håll meddelats
mig, hafva nämligen vederbörande tjänsteläkare mycket ofta fått göra
den erfarenhet, att just personer, som drifva den farligaste fosterbarnsindustrien,
kringgå lagen och undandraga sig all kontroll genom att förneka
förekomsten af ersättning för vården, som de uppgifva sig lämna »af
vänskap för barnets mor eller far». Och då någon kontroll öfver dessa
uppgifters sanningsenlighet sällan är möjlig att åstadkomma, blifva på
detta sätt just de personer, h vilka behöfva bäst öfver vakas, helt och hållet
fria från myndigheternas uppsikt. Lagstiftarens grannlagenhet att undantaga
den fosterbarnsvård, som lämnas utan ersättning i någon form.
från myndigheternas inblandning, har således blifvit missbrukad, och från
allt flera håll har därför yrkats, att lagens bestämmelser i förevarande
afseende måtte modifieras, så att den verkliga fosterbarnsindustrien icke
längre får detta kryphål att begagna sig af.

Äfven har det visat sig, att barn, som vårdas af far- eller morföräldrar,
stjufföräldrar eller laga förmyndare, ofta vanvårdas. Af en och
annan yrkas därför, att äfven dessa grupper af fosterföräldrar måtte ställas
under fosterbarnslagen. »Är barnets vård hos dylika fostrare god och
mönstergill, bör fosterbarnsnämndens inspektion med sitt gillande och beröm
icke kunna kännas påkostande — tvärtom», yttrar i detta afseende
en af de stadsläkare, som besvarat mina här ofvan omförmälta förfrågningar
rörande den vunna erfarenheten om fosterbarnslagens verkningar.

Härförutom antyda äfven de ofvan citerade, af sundhetsinspektören
i Stockholm framställda anmärkningarna mot 1 § i fosterbarnslagen, att
denna paragraf tvifvelsutan är i behof af rättelse, för att lagen ma kunna
blifva effektiv.

Den viktigaste punkten, hvari 1902 års fosterbarnslag skiljer sig från
det af de kommitterade uppgjorda förslaget, är, såsom redan ofvan framhållits,
i fråga om det s. k. koncessionstvånget. Kommitterade föreslogo,
att hvarje fostermoder skulle skaffa sig tillstånd att mottaga fosterbarn,
innan hon åtog sig detsamma; lagen bestämmer, att hvem som helst kan
bli fosterbarnsvårdare, endast fostraren viss tid efter barnets mottagande

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

gör anmälan härom till vederbörande hälsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd.
Finner nämnden då uppenbart, att barnet icke kan hos fostraren
erhålla fullt tillfredsställande vård, skall nämnden ofördröjligen
förelägga honom att inom tid, som af nämnden bestämmes, lämna barnet
från sig till den, som är skyldig att om detsamma taga vård. Genom
denna chimära skyddsanordning öppnas för fosterbarn många hem, som
aldrig borde upplåtas för dem. Ty, utan att uttala något klander mot
våra hälsovårds- och kommunalnämnder, kan man väl erkänna, att desamma
tvifvelsutan ytterst sällan beslutat sig för att förbjuda en fortsatt fosterbarnsvård,
äfven där denna befunnits mindre »tillfredsställande», eller torde
framdeles komma att besluta sig därför, synnerligast som det alltid är
förenadt med besvär och obehag för alla parter att förflytta ett barn
från ett hem till ett annat. Följden har därför blifvit, att, såsom regel,
barnen få stanna kvar äfven i mycket underhaltiga hem, sedan de väl en
gång kommit dit, och att lagens visserligen välmenande, men föga praktiska
bestämmelser för dessa fall blifva en föreskrift på papperet, utan
verkligt resultat.

Att så är fallet, framgår äfven af den utredning jag i detta afseende
sökt åstadkomma. Mer än 74 procent af de tjänsteläkare, som på grund
af sin erfarenhet ansett sig kunna uttala något omdöme i saken, yrka
nämligen obetingadt på införande af koncessionstvång i stället för den
nuvarande anmälningsplikten. Bland de gjorda uttalandena må särskildt
följande anföras:

''Att ett koncessionstvång, om det kan införas, skulle i hög grad
vara ägnadt att bringa ordning och reda i dessa förhållanden, synes mig
uppenbart. Härigenom skulle barnen gifvetvis, särskildt under den första
och mest ömtåliga lefnadsåldern, erhålla ett vida bättre skydd, än som
nu är möjligt. Det skulle ock medföra en högst väsentlig lättnad för
dem, som hafva att utöfva tillsynen. Nu, då hvar och en har rättighet
att mottaga barn till fostervård, kan ett hems olämplighet upptäckas först,
då barnet kommit dit och anmälan ingått om dess mottagande. Det uppstår
då naturligtvis mycket besvär och tidsutdräkt, innan barnet kan flyttas,
och härvid står ofta dess lif på spel’. (Förste stadsläkaren i Stockholm.)

''Beträffande koncessionstvång anser jag, att sådant är obetingadt nödvändigt
af skäl, som anförts af de kommitterade. Då man alltid påträffar
åtskilliga fosterhem, som ingalunda kunna anses lämpliga, men förhållandena
å andra sidan kunna vara sådana, att tvifvel kan uppstå angående
det berättigade i utfärdande af förbud mot fosterbarns mottagande

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

i ett dylikt, ej lämpligt hem, måste det tydligtvis vara bättre att kunna
på förhand pröfva lämpligheten af det ena eller det andra hemmet. Sedan
fosterbarn väl äro mottagna, ligger det en stor frestelse i att se genom
fingrarna med ett eller annat, som i och för sig borde anses göra det
ifrågavarande hemmet åtminstone mindre lämpligt som fosterhem. I synnerhet
om fosterföräldrarna visa sig ha god vilja men tydligen sakna förmåga
att i allo uppfylla sina förpliktelser, blir det mången gång svårt
att ingripa med stränghet. Alla dylika svårigheter skulle undanröjas,
om koncessionstvång infördes. I förbigående vill jag för öfrigt blott nämna,
att inom mitt verksamhetsområde de föreskrifna anmälningarna om fosterbarns
mottagande, flyttning till annan lägenhet o. s. v. så godt som aldrig
inom föreskrifven tid göras, detta fastän upprepade gånger lagens fordran
i detta afseende bragts till allmänhetens kännedom genom tidningarna
och pa annat sätt. Vanligen »upptäckas» fosterbarnen af fosterbarnsnämndens
kvinnliga biträden’. (Förste stadsläkaren i Uppsala.)

''Till förslaget om koncessionstvång ansluter sig undertecknad obetingadt
och bör tillståndet vara utfärdadt tämligen kort tid före mottagandet
af fosterbarn.’ (Förste stadsläkaren i Göteborg.)

Jag vill framhålla, ’att det vore synnerligen önskvärdt, för att ej
säga nödvändigt, att koncessionstvång infördes. Först om så sker, kan man
utan att för mycket såra barnets mor och fosterföräldrar stå på barnets
rätt Barnet borde aldrig utsättas för att få komma i ett mindre godt
hem. Finge vi koncessionstvång, så kunde fosterbarnsvården bli en lämplig
handtering för en del redbara ensamma fruntimmer, i stället för att
som det nu är, eller åtminstone gärna vill vara, ett geschäft för en del
mer eller mindre tvetydiga kvinnor’. (Stadsläkaren i Växjö.)

''Lagens svaghet ligger enligt min åsikt hufvudsakligen i dess tama
bestämmelse om endast anmälningsskyldighet i stället för föreskrift om
koncessions nödvändighet som villkor för att få upptaga ett fosterbarn. Tv
om ock anmälningsskyldigheten i hvarje fall i rätt tid fullgjordes, hvilket
redan det ej kan antagas, synes det vara en alldeles onödig och ej så
säkert verkande ordning, att, först sedan barnet kommit till sin fostrare,
på grund af dess olämplighet skilja detsamma från honom. Helt annorlunda
skulle lagen3 verkan säkerligen blifva, därest koncessionstvång infördes.
En sådan allvarlig bestämmelse skulle utan tvifvel snart blifva känd
och respekterad. Från början komme då barnet under för dess fostran
lämpliga förhållanden, och vissheten, att det undginge att för en längre

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

eller kortare tid utsättas för vanvård, vore vidare större.’ (Stadsläkaren
i Motala.)

''Hvad beträffar förefintliga ofullkomligheter i den nu gällande lagens
föreskrifter och häraf beroende missförhållanden, så förekomma framför
allt i de uppväxande förstäderna till Stockholm, de s. k. villastäderna,
ständigt fall, där fosterbarn längre eller kortare tid varit utackorderade
i härför olämpliga hem, vare sig med hänsyn till fostrarnas diskvalifikationer
eller på grund af bostädernas osunda beskaffenhet. Tillfälligtvis
upptäckta, blifva naturligtvis sådana fall rättade, men väcka alltid och
måste alltid väcka berättigad misstanke om ännu flera oupptäckta. Det
gifves för öfrigt exempel på att notoriskt dåliga fostrare, som förbjudits
barnavård, helt enkelt flytta från kommunen för att på annat håll börja
om sin verksamhet. Det, som gör dessa missförhållanden ännu betänkligare,
är att det nuvarande systemet, med blott anmälningar om barns
mottagande utan i flertalet fall annan risk än deras återlämnande, rent
af kan sägas föranleda till de mest vågade försök i detta hänseende, särskildt
där det gäller erläggande af fosterlega i förskott eller rent af en
gång för alla. Härtill kommer, att flertalet utackorderingar förmedlas
genom tidningsannonser, hvarvid oftast betalningsvillkoren ensamt få vara
bestämmande, under det att något kvalifikationspröfvande knappast kan
komma i fråga. För att komma ifrån dessa samvetslösa spekulationer i
fosterbarnsindustri och de okontrollerbara annonsförmedlingarna måste man
enligt min tanke söka åstadkomma ordnade, diskreta förmedlingar af dylika
utackorderingar, grundade på förutgången pröfning och godkännande
af anmälda fosterhem, d. v. s. koncessionstvång. Betecknande nog har underrättelsen
om en påtänkt revision af fosterbarnslagen i denna riktning
väckt mycken tillfredsställelse i härvarande kommuner.’ (Förste provinsialläkaren
i Stockholms län.)

''Jag är lifligt öfvertygad om att gällande fosterbarnslag bör revideras
och att ett påbud om s. k. koncessionstvång däri bör inrymmas.
Skall lagen vara till välsignelse för fosterbarnen, så måste all möjlig hänyn
naturligtvis tagas för dessas väl: införandet af koncessionstvång anser jag
af detta skäl alldeles nödvändigt. Det kränker ej heller annans rätt, och
ingen torde få nackdel däraf.’ (Förste provinsialläkaren i Hallands län.)

De skäl, som dfe särskilda kommitterade angifvit för förslaget om
koncession stvångs införande beträffande fosterbarnsvården, återfinnas i kom
mitterades ofvanberörda betänkande af den 27 januari 1897 sid. 61—64,
hvarifrån må anföras följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

''Hälsovårds- eller kommunalnämndens åliggande enligt 2 § att söka
på förhand hindra, att fosterbarnsvården bedrifves, där de personliga eller
lokala betingelserna för dess nöjaktighet saknas, kräfver med nödvändighet
en inskränkning i den frihet, som nu råder i afseende å barns utackordering.
Den enda bestämmelse, som, såvidt kommittén känner, i någon
mån begränsar denna frihet, förekommer i det af Kungl. Maj:t fastställda
reglemente för styrelsen och förvaltningen af allmänna barnhuset i Stockholm,
där det i § 20 heter: ''Välfrejdade och med eget hushåll försedda
personer, som genom prästerskapets eller trovärdige mäns betyg styrka,
att de försvarligen kunna vårda och uppfostra bara, få uti barnhuset välja
eller därifrån genom andra begära barn af hvad ålder och kön de själfva
åstunda», och äfven hos fattigvårdsstyrelserna i några kommuner, särskildt
Stockholm, har den praxis börjat utbilda sig, att styrelserna i allmänhet
icke utackordera barn till fostran hos andra, än som dokumenterat sig på
nu nämnda sätt.

Då det uppenbarligen allenast är ett jämförelsevis obetydligt antal
barn, som kan genom detta försiktighetsmått beredas skydd mot vanvård,
och särskildt intet bland den mängd, som utackorderas af enskilda
personer, torde behofvet af ett mer eller mindre fullständigt koncessionstvång
få anses påtagligt.

Lika tydligt torde äfven vara, att, om de af koncessionstvånget omedelbart
beroende skyldigheter för allmänheten icke läggas på dem, som vilja
upptaga fosterbarn, utan på dem, som önska utackordera barnen eller
åtagit sig att förmedla utackorderingen, sådant kommer att vålla en mängd
stora praktiska svårigheter och olägenheter, samt, hvad barn af oäkta
börd angår, ofta alltför mycket ingripa i ömtåliga och grannlaga förhållanden.
’

»Koncessionstvång innebär gifvet, att fosterbarnsvård icke får äga
rum utan myndighets särskilda tillstånd och af 2 § med dess motivering
torde utan någon vidare förklaring framgå, att autorisationsrätten bör tillkomma
hälsovårds- eller kommunalnämnden i den kommun, hvarinom
barnen skola fostras. Denna nämnd får då uppenbarligen, utan att det
behöfver sägas i författningen, äfven befogenhet och plikt att tillse, det
icke någon annan än formligen autoriserad eller eljest tillåten fosterbarnsvård
öfvas inom kommunen.»

''Koncessionstvånget kan bestämmas på två olika sätt. Det ena är
att låta koncessionen afse allenast själfva rättigheten att utöfva fosterbarnsvård,
det andra att fästa tillståndet vid vissa, på förhand uppgifna barn,

Laffutskottets Utlåtande N:o 12.

eller med andra ord förbjuda att något barn mottages till fostran, utan
att särskild och blott för detta barn gällande koncession hvarje gång meddelats
i förvåg.’

De skäl, som föranledde kommittén att föreslå den generella eller
den förstnämnda, tillståndsmetoden, voro följande:

Denna metod medför den fördel, ''att koncessionstvånget kan förenas
med möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofven,
då de, såsom ofta händer, äro trängande. De, som önska taga fosterbarn,
men ej veta när eller hvar sådana stå att erhålla, kunna på förhand
förskaffa sig koncession att användas, då tillfälle därtill yppas. Hälsovårds-
eller kommunalnämnden å sin sida kan vid ingående förfrågningar
lämna anvisning å lediga platser hos koncessionerade fosterföräldrar eller
barnavårdsanstalter och sålunda fungera som inackorderingsbyra, en institution,
som . . . Stockholms stads fattigvårdsnämnd, ehuru i jäm förelsevis

liten skala, inrättat och hvaraf ej ringa gagn försports. Den generella
tillståndsmetoden har motstycke jämväl i det ofvan påpekade förhållandet,
att hufvudstadens fattigvårdsmyndigheter och direktionen för
allmänna barnhusinrättningen pläga utackordera barn hos personer, som
längre eller kortare tid i förväg anmält sig såsom aspiranter samt därvid
styrkt sin lämplighet genom intyg af präst eller annan trovärdig person.''

Längre fram tillägges: Koncession under den föreslagna formen har
här för korthetens skull kallats generell, ''men skulle icke blifva det i lokalt
hänseende. Det är nämligen gifvet, att hälsovårds- eller kommunalnämnden
ej kan tillerkännas befogenhet att autorisera en verksamhet för
utöfning annorstädes än inom den kommun, som utgör nämndens eget
förvaltningsområde. Men äfven inom detta är, enligt kommitténs mening,
nödvändigt inskränka koncessionen därhän, att den blir fästad vid en bestämd
lägenhet. Ty den sanitära beskafEenheten af den lägenhet, där barnen
skola fostras, är uppenbart af allra största betydelse, eftersom det
skydd författningen skulle bereda fosterbarn, afser deras hälsa, hvarför
ock i en senare paragraf lägenhetens sundhet uppsattes bland de oeftergifliga
villkoren för tillstånds erhållande. Det torde följaktligen icke
kunna blifva fråga om frihet för tillståndshafvare att hysa sina fosterbarn
i hvilken lägenhet som helst, utan denna måste vara godkänd af hälsovårds-
eller kommunalnämnden.’

Gentemot detta kommitterades förslag att i en så grannlaga affär
som fosterbarnsindustrien få principen om koncessionstvang införd, hvilken
redan finnes antagen i flera utländska samhällen, anförde emellertid herr

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

statsrådet och chefen för civildepartementet en del betänkligheter, hvilka
finnas återgifna i den kungliga propositionen med förslag till förordning
om fosterbarns vård sid. 27—28, där det heter: ''Utan tvifvel vore detta
koncessionstvång med efterföljande anmälan vid hvarje särskildt barns
mottagande en konsekvent och kraftigt verksam åtgärd; men jag har likväl
dragit i betänkande att tillstyrka koncessionstvångets omedelbara införande.

Det är nämligen till en början ej osannolikt, att ett koncessionstvång,
med strängt uppehållande af vissa kvalifikationer för vinnande af tillstånd,
skulle på många håll kännas såsom ett svårt ingrepp i den enskildes
handlingsfrihet. Det har ock blifvit anmärkt, att det generella koncessionstvångets
införande skulle medföra, att fosterbarnsvården i lukrativt
syfte gjordes till ett formligt yrke samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna,
just de, som man icke ville förlora, kunde komma att draga sig
tillbaka af motvilja för reglementeringen. De åter, som underkastade sig
densamma, skulle sannolikt i gengäld söka att få fosterlegan höjd — något
som äfven kunde motiveras af de föreslagna krafven på fosterbarnsvårdens
beskaffenhet.

Berörda anmärkningar må tillmätas större eller mindre betydelse,
men man måste under alla förhållanden medgifva, att af den föreslagna
nya lagstiftningens olika bestämmelser just fordran på ett förvärfvadt tillstånd
för rätt att utöfva fosterbarnsvård måste från fosterföräldrarnes, kanske
också frän hälsovårds- och kommunalnämndernas sida framträda såsom
mest betungande och synas mest främmande.

Till förmån för krafvet på förvärfvandet af ett generellt tillstånd har
kommittén åberopat bland annat, att koncessionstvånget kunde förenas med
möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofvet, dåde,
såsom ofta händer, vore trängande.

De, som önskade taga fosterbarn, men ej visste när eller hvar sådana
stode att erhålla, kunde på förhand förskaffa sig koncession, att användas,
då tillfälle därtill yppades. Hälsovårds- och kommunalnämnderna å sin
sida kunde vid ingående förfrågningar lämna anvisningar å lediga platser
hos godkända fosterföräldrar eller barnavårdsanstalter och sålunda fungera
som utackorderingsbyråer.

Vidare bar kommittén anmärkt, att vid koncessionsansökningarnas
pröfning tillfälle icke gilves att fästa afseende vid, att det för en kommun
kunde vara önskvärdt att vissa barn icke fostrades därinom, samt att därför
anledning vore att förmoda, att vid koncessionstvång frågan t i hvarje

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 17

fall skulle blifva mera opartiskt bedömd, än om hänsyn kunde tagas till
detta intresse.

Hvad den första af dessa utaf kommittén framhållna fördelar af det
generella koncessionstvanget beträffar, framgår af kommitténs utlåtande, att
en utackorderingsbyra, om ock af jämförelsevis ringa omfattning, redan
under nuvarande förhållanden inrättats och varit till gagn i Stockholm.''
Denna institutions utveckling och inrättande af nya sådana å de ställen,
där de kunna behöfvas, torde emellertid under medverkan af hälsovårdseller
kommunalnämnden lätt kunna ske äfven utan införande af koncessionstvanget.
Det är icke osannolikt att koncessionsprincipen, äfven om
densamma ej direkt lagstadgas, kan komma att på de orter, där behofvet
af utackorderingsbyra särskildt förefinnes, utveckla sig genom frivilligt
gjorda anmälningar af dem, hvilka önska mottaga fosterbarn. Man kunde
pa detta sätt genom att för närvarande nöja sig med anmälningssystemet
hafva utsikt att vinna en naturlig och lätt framtida öfvergång till koncessionstvånget.

Att det generella koncessionstvånget skulle, såsom kommittén förväntat,
medföra någon större opartiskhet från hälsovårds- eller kommunalnämndens
sida vid afgörandet af frågan om fosterföräldrarnes lämplighet
och därigenom förekomma, att obehöriga hinder lades för mottagandet
inom en kommun af vissa fosterbarn, som kunde anses böra undvikas,
synes mig icke afgjordt. Kunde man verkligen befara, att nämnden vid
en utan koncessionstvang skeende anmälan om fosterbarns mottagande
skulle af obehöriga hänsyn och pa skenbara skäl vilja förmena vederbörande
att behålla barnet, lärer man likaledes kunna antaga, att nämnden
ej skulle draga i betänkande att under motsvarande förhållanden indraga
en koncession eller förelägga koncessionshafvaren att skilja barnet ifrån
sig. Det vore för öfrigt, under den angifna förutsättningen att nämnden
skulle lata sitt handlingssätt bestämmas af obehöriga motiv, till äfventvrs
ej alldeles otänkbart, att den generella koncessionen endast meddelades
under mer eller mindre öppet uttalade förbehåll därom, att barn af vissa
kategorier t ex. från andra kommuner ej finge mottagas till vård och fostran.

Hvad jag nu anfört synes, med särskild hänsyn till hvad vissa hörda
myndigheter anmärkt, böra föranleda, att man hos oss för närvarande kan
och bör inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarnsvården, hvilka
både komma att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp och ej så
lätt leda till en sträng tillämpning som ett generellt koncessionstvang.
Man synes kunna stanna vid införandet af en anmälningsskyldighet, sådan
Bih. till Biksd. Prof, 1908. 7 Sami. ''12 Häft. ’ 3

Lagutskottets''Utlåtande N:o 12.

som redan enligt kommitténs förslag skulle åligga koncessionshaf varen vid
hvarje särskildt fosterbarns mottagande, och vid berörda anmälan skulle de
af kommittén föreslagna uppgifter lämnas af barnafostraren — med detta
ord kunde i den blifvande författningen betecknas den, som mottagit barn
för vård och fostran i enskild bostad, — samt, da fråga är om barn, som
intagits å särskild anstalt, där fosterbarnsvård utöfvas, anstaltens innehafvare
eller dess föreståndare, om sådan finnes. Tillika skulle man stadga
rätt och skyldighet för nämnden att vid den gjorda anmälan tillse, huruvida
barnet, med hänsyn till dess bästa, må förblifva i fostrarens vård.’

På dessa nu anförda grunder strök föredragande departementschefen
ett streck öfver den af kommitterade efter moget öfvervägande föreslagna
principen om koncession stvång samt ersatte densamma med en enkel föreskrift
om anmälningsplikt vid utöfvande af fosterbarnsvårdan, och därmed
var också hela författningen satt ur spelet, dömd att öka raden af våra
många pappersförordningar — föga kända af allmänheten och ännu mindre
tillämpade. Hvar och en, som äger någon erfarenhet rörande verkan af
de ordningsföreskrifter i hvilka det ålägges dem pa hvilka författningen
åsyftar att vara ett band, att själfva anmäla sitt utöfvande af den kontrollerade
verksamheten, vet nog alltför väl, huru kraftlösa dessa föreskrifter
i sjelfva verket äro, för så vidt icke alldeles särskild tillsyn utöfvas
öfver deras efterlefnad. Redan från början kunde man alltså förutspå
det öde, den nya fosterbarnslagen skulle få, och verkligheten har för
'' visso icke låtit dessa spådomar komma på skam. Ty om vi bortse från
några af våra större städer, torde lagen icke annat än i ytterst ringa man
hafva vunnit beaktande. Alla våra förste provinsialläkare, som yttrat sig
i ämnet, hafva sålunda enstämmigt och somliga i mycket kraftiga ordalag
uttalat den erfarenheten, att lagen, särskildt på landsbygden, är som
om den aldrig funnits till. Allt som oftast inkomma till tjänsteläkarne
i stället för uppgifter om fosterbarnsvården yttranden sadana som att
lagen redan synes ha råkat i glömska och att inga anmälningar inaomma
till nämnden om barnens utackorderande’. Beträffande orsakerna till detta
missförhållande torde några särskilda uttalanden äfven här få anföras.

Så yttrar till exempel förste provinsialläkaren i Kronobergs län, bland
annat, följande:

’I allmänhet torde i detta som i andra fall, där det aligger vara
kommunalnämnder att utöfva tillsyn öfver föreskrifter och förhållanden i
sanitärt eller sjukvårdshänseende, kunna sägas, att denna tillsyn har ringa
värde. Hvad som här i länet beträffande svagheten i fosterbarnslagens

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

effektivitet mest framträdt, är att anmälningsskyldigheten ej är nog verksam.
Sålunda hafva under de fyra år, för hvilka några till kommunal.
nämnderna ingångna anmälningar öfver hufvud äro kända, dessas antal
varit: 32 år 1903, 60 år 1904, 51 år 1905 och 57 år 1906, hvartill
komma 19 under de senaste tre åren i Växjö och andra samhällen med
särskild hälsovårdsnämnd. Men enligt den i underdåniga förslaget till
ordnande af fosterbarnsvården upptagna tabell litt. d tryckt år 1897 skulle
inom länet finnas fosterbarn under sju års ålder, som icke utackorderats
af fångvårdsstyrelse till ett antal af 159. Att anmälan ej ordentligt göres,
beror emellertid helt visst på att fosterföräklrarne icke känna till sin
skyldighet härutinnan.’

I svaret från förste provinsialläkaren i Kalmar län heter det om
samma sak:

''Den tillsyn, som enligt lagens § 2 skall af kommunalnämnd ägnas
åt fosterbarnsförhållandena, torde på de flesta ställen vara ringa eller ingen
och i hvarje fall föga effektiv. I regel, förefaller det mig, hafva
kommunalnämnderna föga intresse för saken och anse hela saken vara ett
onus, som de så lättvindigt som möjligt söka afbörda sig...... De an mälningar,

som skola göras enligt föreskrifterna i § 5, göras, så vidt jag
kunnat utröna, nästan aldrig själfmant utan först efter påminnelse, därest
nämnderna på ett eller annat sätt fått kunskap om att barn någonstädes
mottagits för vård och fostran.’

Efter att hafva i detalj redogjort för de svar, hvilka erhållits på ett
cirkulär som utfärdats till samtliga pastorsämbeten i Blekinge län, och
hvilka svar i många fall ådagalägga, att en sammanblandning skett af
vanartade barn med fosterbarn, sammanfattar förste provinsialläkaren i
nämnda län de erhållna meddelandena på följande sätt: Häraf framgår
således ''att berörda lag kan sägas, åtminstone hvad Blekinge beträffar,
för närvarande vara så godt som verkningslös, och att det säkerligen behöfves
kraftigare åtgärder, än dem, som för närvarande stå till buds, innan
densamma leder till önskadt resultat.’

Af förste provinsialläkaren i Skaraborgs län yttras: Jag anser ''att
det föreskrifna anmälningssystemet åtminstone å landsbygden ej har åsyftad
verkan, då helt visst både fosterföräldrar och kommunalnämnder ej
fullgöra sina skyldigheter i detta afseende. Inom mitt stora af 50 kommuner
bestående provinsialläkardistrikt hafva endast 3 kommunalnämndsordförande
afgifvit årsrapport om fosterbarnsvården inom sina respektive
kommuner, och så torde nog vara förhållandet inom de flesta distrikt/

Lagutskottets Utlåtande N:o. 12.

Slutligen ännu ett uttalande i samma sak, nämligen af förste provinsialläkaren
i Örebro län: ''Såvidt jag kan bedöma, är denna lags tillämpning
mycket försummad, och själfva lagen torde inom många kommuner
få anses endast vara befintlig på papperet. De i § 5 föreskrifna
anmälningarna om till vård mottagna fosterbarn äro i hög grad vårdslösade,
utan att därmed följt något ansvar, och i landskommunerna synas
de snarare höra till sällsyntheterna än till regeln. De flesta kommunalnämnder
hafva icke heller gjort sig synnerlig möda att bringa i verkställighet
lagens efterlefnad. På framställda förfrågningar har jag ofta erhållit
det svaret, att kungörelse om lagen blifvit uppläst i kyrkan. Vid
försummelse att inlämna de i § 4 föreskrifna uppgifter har jag vid infordran
däraf fått mig uppgifvet, att några anmälningar icke ingått. I
vissa fall har jag haft skälig anledning misstänka, att de uteblifna anmälningarna
icke alltid varit beroende på att det icke funnits några an mälningspliktiga

fosterföräldrar...... Fattigvårdstyrelserna lika väl som

enskilda personer pläga ofta utackordera barn till fosterföräldrar, bosatta
i främmande kommuner, utan att därom sker anmälan hos vederbörande
myndighet.’

Såsom af ofvanstående med all tydlighet torde framgå, har anmälningsplikten,
sådan den i vår fosterbarnslag finnes föreskrifven, fullständigt
gjort bankrutt och i sitt fall dragit med sig hela lagen. Visserligen
finnas de, som skjuta skulden till detta beklagliga resultat på hälsovårdsoch
kommunalnämndernas ringa intresse för uppdraget att tillämpa fosterbarnslagen,
men vill man vara rättvis, måste man väl erkänna, att det
just varit det olyckliga beslutet om koncessionstvångets ersättande med
anmälningsplikten, som i första hand hos våra myndigheter förkväft intresset
för fosterbarnsvården. Ty, såsom redan ofvan framhållits, sällan
fullgöres frivilligt en sådan anmälan, som i lagen förutsättes, och svårligen
lärer man kunna fordra, att ledamöterna i hälsovårds- och kommunalnämnderna,
såsom regel, skola personligen uppsöka de fosterföräldrar,
som uraktlåta att fullgöra sin anmälningsplikt, och att skrida till åtal
mot de försumlige, för att framtvinga ordentligare anmälan, finner man
snart förhatligt, då det ju i regel är fattiga personer, som skulle drabbas
af dylika åtal, och dessa personer oftast ej förmå erlägga de föreskrifna
böterna, utan då måste ''sitta af dem’. Hade däremot principen om koncession
antagits, skulle anmälningarna om mottagna barn förvisso utan
svårighet inkommit till myndigheterna, dels därför att tillståndshafvarne
på grund af sin koncession haft säkerhet för att få behålla det anmälda

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

barnet, dels också emedan de fullt känt till sin skyldighet i förevarande
afseende, hvilken alltid skulle blifvit dem meddelad vid tillståndsbevisets
utfärdande.

De faror, som skulle vara förknippade med ett koncessionstvång och
som af föredragande departementschefen framhållas i 1902 års kungliga
proposition med förslag till förordning om fosterbarns vård, synes departementschefen
själf ej vidare hafva fruktat för, efter hvad det vill framgå
af hans yttrande omedelbart efter det han redogjort för hvad som anförts
i detta afseende. Af erfarenheten från utlandet torde också dessa faror
reduceras till sitt rätta värde. Danmark och Frankrike samt delvis Saehsen,
Baden och Schweiz hafva nu i många år haft principen om koncession
för rätt att mottaga främmande barn till vård tillämpad, utan att detta,
såvidt jag genom mina förfrågningar kunnat utröna, känts såsom något
särskildt »svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet» eller försämrat
fostermödrarnas kvalitet eller tagits som anledning för fosterlegans höjande.

Beklagligt nog hafva icke de särskilda fördelar, kommitterade i sin
motivering för koncessionstvångets införande ansågo skulle följa af detsamma,
såsom departementschefen hoppades, vunnits genom hans anmälningssystem,
hvad de i propositionen omnämnda utackorderingsbyråerna
angår, enär några sådana byråer icke vidare inrättats af våra kommunalmyndigheter.
Och livad beträffar departementschefens anförande mot
kommitterades yttrande angående större opartiskhet från hälsovårds- och
kommunalmyndigheternas sida, vid afgörandet af frågan om fosterföräldrarnes
lämplighet, därest principen om det generella koncessionstvånget
blefve antagen, träffa de framställda anmärkningarna icke alls förslaget
om införandet af ett generellt koncessionstvång, enär, såsom med all
tydlighet framgår af kommittébetänkandet, denna det generella koncessionstvångets
fördel af kommitterade framhölls gentemot ett supponeradt förslag
om koncessions meddelande för hvarje särskildt barn, som skulle
mottagas till fostran, och icke såsom departementchefen synes hafva
missuppfattat saken med tanke på det generella koncessionstvånget i och
för sig.

Ofvan anförda redogörelser och fakta synas mig redan vara af den
art och betydelse, att de tvifvelsutan påkalla en granskning och eventuell
omarbetning af gällande lag om fosterbarns vård. Jag vill dock än ytterligare
fästa uppmärksamheten vid några detaljer i lagens affattning, hvilka
— om än af rnkudre betydelse än de hittills berörda — likväl torde böra

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

tagas i betraktande, därest en revision af lagen skulle, såsom jag hoppas,
komina till stånd.

Man har sålunda af personer, hvilka äro utrustade med rik erfarenhet
rörande bristerna i vår fosterbarnsvård, fått höra klagomål framföras öfver
att fosterbarnslagen så uteslutande fått karaktären af polisförordning.
’Det vore helt visst godt och nyttigt, att lagen innehölle åliggande för
den handhafvande myndigheten att låta taga vård åtminstone om de barn,
som synas vara i behof af tillfällig hjälp af det allmänna. Lagen föreskrifver
ju visserligen, att, om ett fosterbarn icke anses erhålla tillfredsställande
vård af sin fostrare, det skall öfverlämnas till den, som äger att
om detsamma taga vård. Kan icke uttingaren af barnet för tillfället göra
detta, torde det väl åligga allmänna fattigvården att omhändertaga barnet.
Denna arbetar emellertid, som bekant är, mycket långsamt på grund af
alla utredningar, som af fattigvårdsmyndigheterna i allmänhet anses vara
behöfliga; men när, såsom i regel här är fallet, fråga gäller späda barn,
är stor skyndsamhet oftast af nöden.’

Beträffande kontrollsystemet hafva flera olika önskemål framställts.
Några hafva uttalat den mening, att vederbörande kyrkoherde i församlingen
eller den hans tjänst uppehåller, borde vara berättigad att deltaga
i fosterbarnsnämndens förhandlingar och beslut. Andra förmena, att närmaste
tillsynen öfver fosterbarnsvården alltid borde utöfvas af en särskild
fosterbarnsnämnd, till hufvudsaklig del bestående af kvinnor, hvaribland
särskildt kommunens barnmorska. En väsentlig förbättring i tillsynen
vänta åter andra i en föreskrift om att provinsial- och extra provinsialläkare
skulle gentemot fosterbarn hafva samma skyldighet, som mot de sinnessjuke,
nämligen att årligen besöka sådana barn, om hvilka han icke hade
sig bekant huru de vårdades.

Slutligen har äfven anmärkning framställts mot ordalydelsen af 9 §
i fosterbarnslagen, enligt hvilken förbud att mottaga fosterbarn endast kan
meddelas i sammanhang med föreläggande att lämna mottaget barn ifrån
sig. Då föreläggningsproceduren ju är rätt omständlig, måste för undvikande
af onödig och ofta äfven rent af riskabel tidsförlust fostermodren
anmodas att godvilligt lämna barnet ifrån sig, men har så skett, kan hon
icke enligt lagens ordalydelse förbjudas att vidare mottaga fosterbarn,
utan inom kort tager hon ett nytt och på detta sätt kan saken sedan
bedrifvas länge nog till stor skada för många fosterbarn.

Det kan naturligtvis icke annat än ligga i statens på samma gång
som i de föräldrars intresse, som äro nog olyckliga att nödgas öfverlämna

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sina barn i främmande personers vård, att i den lag1, som afser att bereda
trygghet för att denna vård ej blir af alltför underhaltig beskaffenhet, de
förbättringar måtte blifva vidtagna, hvilka enligt sakkunniges vittnesbörd
äro af nöden. Det ligger också i sakens natur, att en lag, som saknat
hvarje föredöme i vårt land, icke från början kan vara fullfärdig, utan
måste underkastas ett, kanske flere prof innan den kan anses nöjaktig.
Arten af den verksamhet, lagen är satt att reglera, bidrager äfven i sin
mån att göra förändringar i kontrollsystemet tid efter annan nödvändiga.
Men endast den omständigheten, att en fosterbarnslag under en tid varit
i oförändradt skick tillämpad, utgör dock icke i och för sig något tillfyllestgörande
bevis på att revision af lagen bör äga rum; för påkallande af
en sådan genomgripande åtgärd erfordras tvärtom, att i lagen kunna påvisas
brister af den beskaffenhet, att de icke gärna låta sig afhjälpa utan
en allmän revision. Att sådana brister också verkligen blifvit påvisade
såväl ofta förut som i min framställning härofvan, synes mig påtagligt,
och då hvarje dröjsmål med undanröjandet af det samhällsonda, som
kallas Mnglamakeri», kostar landet tusentals barn som gå förlorade genom
svält och vanvård, har jag ansett mig böra vördsamt föreslå, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte låta snarast
möjligt företaga en revisision af lagen om fosterbarns vård samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill revisionen gifver anledning».

Såsom motionären framhållit, hafva genom den lag om fosterbarns vård, som vuk°^u ytt''
den 6 juni 1902 utfärdades, införts rättsregler, hvartill motsvarighet i vårt
land förut saknats. Också ansågs på grund häraf vid lagens utfärdande
angeläget, att en viss försiktighet iakttoges, så att den icke gjordes för
vidsträckt eller komme att störande inkräkta på privata förhållanden.

Motionären har nu riktat åtskilliga anmärkningar mot ifrågavarande
lag, sådan den visat sig under sin tillvaro verka; och har motionären i
sådant hänseende åberopat ett omfattande bevismaterial, bestående af bland
annat införskaffade upplysningar från förste provinsialläkarne i samtliga
län och flertalet stadsläkare i landet.

Den ingående utredning, motionären sålunda förebragt, lämnar enligt
utskottets mening bevis för att ifrågavarande lag lider af brister, som kommit
den att väsentligen förfela sitt ändamål, samt att alltså förändringar af
densamma äro af behofvet påkallade.

Lagutskottets Utlåtande jST:o 1$.

Den nuvarande lagens mest i ögonen fallande svaghet är dess ringa
effektivitet. Såsom motionären framhållit, har nämligen den anmälningsplikt
till vederbörande öfvervakande myndighet, hälsovårds-, kommunaleller
fosterbarnsnämnden, som lagen ålagt barnafostrare, visat sig vara ett
alltför svagt verkande medel i kontrollhänseende.

X det kommittéförslag, hvarå lagen hvilar, hade, såsom motionären
äfven erinrat, upptagits och förordats så kalladt koncessionstvåDg eller
skyldighet för den, som vill emottaga fosterbarn, att inhämta vederbörande
myndighets, efter verkställd undersökning om det blifvande fosterhemmets
lämplighet, meddelade tillstånd. Emellertid uttalades vid förslagets pröfning
vissa betänkligheter mot detsamma i denna del, och blef med
anledning däraf den föreslagna koncessionsplikten ersatt med en enkel anmälningsplikt,
som i verkligheten icke förmått göra sig respekterad. Det
synes emellertid utskottet, som .om erfarenheten vederlagt de nämnda betänkligheterna,
och håller utskottet lika med motionären före, att endast
med koncessionstvång tillfredsställande garanti kan skapas för att fosterbarnen
komma i sådana hem, där de erhålla lämplig omvårdnad. Därmed
skulle beredas möjlighet att från början förekomma, att barn mottoges
till fostran af alldeles olämpliga personer och sålunda utsattes för vanvård
under den tid, som med ensamt ett anmälningssystem måste förflyta, innan
den öfvervakande myndigheten blir i tillfälle att ingripa.]^

Vidare håller utskottet före, något som också den i motionen förebragta
utredningen gifver vid handen, att den gällande lagens tillämplighetsområde
är i olika hänseenden för snäft tilltaget. Den afser nämligen
endast barn, som mot ersättning fostras hos andra än sina föräldrar, styfföräldrar,
far- eller morföräldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju
år. För frågan, huruvida vanvård föreligger eller ej, kan det dock ingalunda
vara afgörande, om vården lämnas mot eller utan godtgörelse. Med
skäl synes jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke fosterbarn, som vårdas
hos styfföräldrar eller hos förmyndare, böra komma i åtnjutande af det
skydd, ifrågavarande lag är afsedd att bereda. Den stadgade åldersgränsen
af sju år torde i hvarje fall vara för låg.

Det synes utskottet, som om de olägenheter, hvilka i vissa fall skulle
kunna befaras af lagens utsträckning i antydda hänseenden, måste anses
väl uppvägas af samhällets mäktiga intresse af barnens bevarande åt samhället.

Slutligen anser utskottet, såsom motionären jämväl ifrågasatt, det böra
vid en eventuell omarbetning af ifrågavarande lag undersökas, huruvida

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

hälsovårds- och kommunalnämnderna med sina många göromål af olika slag
verkligen äro skickade att handhafva öfvervakandet öfver fosterbarnens
vård, samt hvilka kontrollföreskrifter i allmänhet, som kunna för lagens
efterlefnad anses erforderliga.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Eiksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta snarast möjligt företaga en
revision af lagen om fosterbarns vård, samt därefter
för Eiksdagen framlägga det förslag, hvartill revisionen
gifver anledning.

Stockholm den 20 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

EENST TEYGG1EE.

Herr af Ekenstam har anhållit om anteckning å utlåtandet därom, att
han icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prof, 1908. 7 Sami. 12 Häft.