Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1907:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 26 febr. 1907 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med, förslag
till lag angående aflösning af afgäld från afsöndrad
lägenhet.

Genom en den 31 december 1906 dagtecknad proposition, n:o 12,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

LAG

angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har för lägenhet, som för alltid blifvit från hemman afsöndrad,
afgäld fastställts på grund af 5 § i lagen den 25 maj 1905 rörande afgäld
från afsöndrad lägenhet, vare lägenhetens ägare berättigad att få sådan
afgäld aflöst mot ersättning, som, där annorlunda ej aftalats, skall utgå
med ett penningebelopp, motsvarande tjugufem gånger afgälden för ett år.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 10 Käft. (N:o 12). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

År afgälden bestämd i annat än penningar, och har ej viss grund
för beräkning af dess värde i penningar blifvit vid afgäldens fastställande
stadgad eller sedermera öfverenskommen, varde det värde beräknadt efter
senast fastställda medelmarkegångspris eller, där sådant pris icke finnes i
länets markegångstaxa upptaget för persedel, hvari afgälden bestämts, efter
medeltalet af markegångsprisen för de sist förflutna tio åren eller, om beräkningen
ej kan ske enligt länets markegångstaxor, efter ty skäligt pröfvas.

2 §•

Vill lägenhetsägare få afgäld aflöst, göre ansökan hos Konungens
befallningshafvande. Dylik ansökan må ock framställas i förklaring öfver
gjord begäran om afgäldens fastställande.

Innan beslut i ärendet meddelas, skall stamhemmanets ägare lämnas
tillfälle att däri afgifva yttrande.

3 §•

Har i ärende, hvarom i 2 § förmäles, lägenhetens ägare styrkt, att
ersättning, som för afgäldens aflösning tillkommer hemmanets ägare, till
denne utgifvits, förordne Konungens befallningshafvande om införande i
kronans jordebok af anteckning, att afgäldsskyldigheten upphört.

4 §■

År ersättningen ej gulden, fastställe Konungens befallningshafvande
densamma och utsätte tillika viss dag, då lägenhetsägaren, vid äfventyr
att beslutet eljest anses förfallet, senast har att till Konungens befallningshafvande
inkomma med bevis, att ersättningen till stamhemmanets ägare
utgifvits; dock att, där ersättningen skall utgå i penningar, lösesumman
jämväl må i landtränteriet nedsättas.

Sedan beslutet, som genom Konungens befallningshafvandes försorg
skall delgifvas hemmanets ägare, vunnit laga kraft och lägenhetens ägare
fullgjort hvad honom på grund däraf åligger, förordne Konungens befallningshafvande
om anteckning som i 3 § sägs.

År lösesumma nedsatt, varde, sedan det om ersättningen meddelade
beslut vunnit laga kraft och den däri utsatta tid förflutit, beloppet utbetaldt
till stamhemmanets ägare. Uppstår tvist om rätten till lösesumman eller
möter eljest hinder för dess utbetalande, läte Konungens befallningshafvande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

där så äskas, insätta medlen i bankinrättning för att mot ränta innestå;
och komme räntan den till godo, som finnes till lösesumman berättigad.

5 §•

I aflösning innefattas, där ej annorledes aftalats, icke afgäld, som
belöper på tiden innan ersättningen af lägenhetsägaren ntgifvits till hemmanets
ägare eller, då lösesamma nedsatts, på tiden före den enligt 4 §
utsatta dag.

6 §•

Sedan beslut gifvits om anteckning i jordeboken, att afgäldsskyldighet
upphört, varde på statsverkets bekostnad meddelande om beslutet
genom tryck kungjordt så som med Konungens befallningshafvandes kungörelser
vanligen förfares.

7 §•

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom här
ofvan sägs, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad.

8 §•

Bestämmelserna i denna lag äge tillämpning jämväl i afseende å
innehafvare af hemman under stadgad åborätt och från sådana hemman
afsöndrade lägenheter.

9 §•

Hvad här förut stadgas angående afgäld för lägenhet, som blifvit
afsöndrad från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
afgäld för lägenhet, som afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring
skett från afsöndrad lägenhet, aflösning af sådan afgäld ej må äga rum
med mindre stamlägenheten åliggande afgäld blifvit aflöst.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

I statsråd den 16 november 1906 anförde chefen för justitiedepartementet
efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

»De afgälder, hvilka enligt äldre författningar skolat åsättas afsöndrade
lägenheter, hafva varit afsedda att motsvara den del af stamhemmanens
allmänna utskylder, som belöpt å lägenheterna. Sedan emellertid
de allmänna utskylder, som förr hvilat omedelbart å hemmanen,
till största delen antingen afskrifvits eller i följd af ändrad lagstiftning
kommit att utgöras efter sådan grund, att de afsöndrade lägenheterna däri
deltaga, har genom lag den 25 maj 1905 stadgats, att från lägenhet, som
för alltid från hemman afsöndrats, afgäld i allmänhet ej skall utgå efter den
31 december 1906. Därvid har dock medgifvits, att, om vid lägenhetens
upplåtande förbehåll gjorts om högre afgäld än som, vid jämförelse af
ägornas storlek och beskaffenhet, kunde anses hafva motsvarat hvad af
stamhemmanets allmänna utskylder å lägenheten belöpte, den Överskjutande
delen af afgälden finge, sedan hemmanets ägare därom gjort ansökan
hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, fastställas att fortfarande af
lägenheten utgå. Ansökan om dylik fastställelse skall dock ske före den
1 januari 1917, vid äfventyr att hemmansägaren förlorar sin rätt; och
skall den nya afgälden fastställas att utgå från och med den 1 januari
1907.

Sedan Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition med
förslag till nämnda lag, väcktes genom enskild motion fråga, huruvida ej
möjlighet borde beredas ägare af afsöndrad lägenhet att mot erläggande
af viss summa få lägenheten befriad äfven från sådan afgäld, som enligt
den föreslagna lagen blefve fastställd att fortfarande utgå. 1 skrifvelse
den 8 april 1905, hvari Riksdagen ■ meddelade Eders Kungl. Maj:t sitt
beslut att bifalla Eders Kungl. Majrts proposition, anhöll Riksdagen tillika,
i anledning af berörda motion, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
under hvilka villkor innehafvare af afsöndrad lägenhet kunde berättigas
att lösa sig från sådan del af afgäld, som förklarats öfverskjuta å afsöndringen
belöpande andel i stamhemmanets utskylder, samt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga det lagförslag, hvartill berörda utredning
kunde gifva anledning.

öfver Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, såvidt angår frågan om
aflösning af afgäld, har, jämlikt remiss den 25 maj 1905, kammarkollegium,
efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande,
afgifvit underdånigt utlåtande.»

Sedan föredragande departementschefen redogjort för innehållet i de
inkomna yttrandena, anförde departementschefen vidare:

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 5

»Såsom redan antydts, hafva de i äldre författningar förekommande
bestämmelser om afgäld från afsöndrad lägenhet tillkommit med hänsyn
därtill, att ett hemman, äfven sedan en del af dess område därifrån afskilts,
fortfarande svarar för hela beloppet af de allmänna utskylder, som
skola för hemmanet utgöras. Statens intresse med afseende å utskyldernas
behöriga gäldande har ansetts fordra, att en afgäld, svarande mot den på
lägenheten belöpande andel i utskylderna, blefve fastställd att till hemmanet
utgå. Då det emellertid inträffat, att afgälden fastställts till högre
belopp än syftet med densamma kraft, har detta berott därpå, att frågan
om afgälden likasom frågan om andra villkor för upplåtelsen varit föremål
för det därom ingångna aftalet och att därvid det högre beloppet bestämts.
Hvad af detta belopp ej motsvarade lägenhetens andel i hemmanets utskylder
utgör således i själfva verket en del af vederlaget för upplåtelsen
och är närmast att hänföra till ogulden köpeskilling. Med hänsyn härtill
och da det jämväl synes vara olämpligt, att en, om ock endast till formen,
offentlig afgift utgöres till enskild man, anser jag, i likhet med samtliga
myndigheter, som i ärendet yttrat sig, det vara önskvärdt, att ifrågavarande
afgälder kunde upphöra.

Beträffande de lagstiftningsåtgärder, som för sådant ändamål böra
vidtagas, lärer man, om syftet skall i någon betydligare grad förverkligas,
ej kunna inskränka sig till att meddela bestämmelser, hvarigenom giltighet
för framtiden beredes åt öfverenskommelse, som mellan vederbörande jordägare
kan blifva träffad om afgäldsskyldighetens upphörande, utan torde
det blifva nödigt tillerkänna lägenhetens ägare rätt att äfven mot bestridande
af stamhemmanets ägare få afgälden aflöst. Härvid kan väl någon
betänklighet möta därutinnan, att genom den ifrågasatta lagstiftningen
ingrepp skulle ske i en på aftal mellan enskilda grundad rätt. Men då
ett allmänt intresse kan sägas blifva genom aflösning^! tillgodosedt och
gifvetvis bör så anordnas, att stamhemmanets ägare erhåller fullt vederlag
för den rättighet, som skulle frångå honom och hvilken således endast
blefve realiserad i annan form än den aftalade, torde nämnda betänklighet
ej höra tilläggas afgörande betydelse.

Däremot synes det icke kunna ifrågakomma att äfven åt stamhemmanets
ägare inrymma rätt att påfordra aflösning af afgäld. Billighänsyn
till lägenhetsägarens i allmänhet svagare ekonomiska ställning
kräfver nämligen, att det lämnas åt honom att bestämma, om och när
aflösning af afgälden skall äga rum; och torde detta vara så mycket
angelägnare som i vissa län lärer ej sällan förekomma, att hela eller största
delen af köpeskillingen för lägenheten bestämts att utgå i form af afgäld.

fi Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Såsom förutsättning för afgäldens aflösning bör uppställas, att afgälden
blifvit fastställd enligt 1905 års lag. Att medgifva lägenhetsägaren
att, innan så skett, få sin eventuella afgäldsskyldighet aflöst, torde med
hänsyn till ovissheten, såväl huruvida stamhemmanets ägare kommer att
söka fastställelse som ock beträffande skyldighetens omfattning, ej böra
ifrågasättas. Däremot och då frågor om aflösning gifvetvis böra handläggas
af samma myndigheter som frågor om afgälders fastställande, synes
hinder icke möta att tillerkänna lägenhetens ägare rätt att, sedan hemmansägaren
sökt fastställelse af afgäld enligt 1905 års lag, redan i förklaring
öfver denna ansökan begära aflösning af den afgäld, som kan
blifva fastställd. Begagnar sig lägenhetsägaren af en dylik rätt, vinnes
den fördel, att frågorna om afgäldens fastställande och om dess aflösning
blifva behandlade i ett sammanhang.

Hafva stamhemmanets och lägenhetens ägare träffat aftal om villkoren
för aflösningen, synes ett sådant aftal höra tillerkännas giltighet.
Gifvet är dock, att detta, med afseende särskildt å afgäldernas publika
natur, icke kan, hvad angår senare ägare af vare sig stamhemmanet eller
lägenheten, göras gällande i annan mån än såvidt den nya ägaren är med
sin företrädare lika förbunden. Om sålunda, efter träffad öfverenskommelse,
stamhemmanet öfvergår till ny ägare, innan lägenhetsägaren med
åberopande af öfverenskommelsen gjort ansökan om aflösning, varder
öfverenskommelsens tillämplighet beroende på den ställning, nye ägaren
intager till densamma. Att aftalsfrihet i berörda hänseende medgifves,
synes mig önskligt särskildt ur den synpunkt, att hemmanets och lägenhetens
ägare ofta torde stå i sådant förhållande till hvarandra, att frivillig
uppgörelse framstår såsom den naturligaste formen för aflösningens
åstadkommande.

Föreligger ej aftal om aflösningsvillkoren, torde ersättningen för
afgäldsskyldighetens upphörande böra utgöras af ett penningbelopp, motsvarande
den årliga afgälden, kapitaliserad efter viss räntefot. Beträffande
denna räntefot lärer af hvad förut anförts följa, att, i hemmansägarens
intresse, den ej bör sättas högre än att det kapital, hemmansägaren bekommer,
kan, utlånadt mot fullgod säkerhet, beräknas lämna en afkastning,
som fullt motsvarar den bortfallna afgälden. Ur denna synpunkt
har jag^lansett en räntefot af fyra procent lämpligen kunna stadgas.
Samma räntefot har lagts till grund såväl för inlösen af skattefrälseräntor
m. m. enligt förordningen den 11 september 1885 som ock för aflösning
af landskylden i Göteborgs och Bohus län enligt förordningen den 14
oktober 1898.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Då enligt 5 § i 1905 års lag afgälden kan vara fastställd i annat
än penningar, erfordras föreskrift, huru dess förvandling till penningar
skall ske. Härvid torde man i främsta rummet hafva att följa den beräkningsgrund,
som i enlighet med parternas öfverenskommelse blifvit
angifven i beslutet om fastställelsen eller sedermera kan hafva aftalats.
Har någon öfverenskommelse ej träffats, lärer förvandlingen böra ske
enligt länets markegångstaxor, därest afgälden är bestämd i persedel,
hvarå pris där finnes utsatt; och torde härvid det senast fastställda medelmarkegångspriset
böra tillämpas och, ifall sådant pris ej är för persedeln
o ? ^ ^ f af markettånö sprisen enligt litt. A i markegångstaxorna

för de sista tio åren. Kan beräkningen ej verkställas efter någon af nu
berörda grunder, lärer åt Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande böra
öfverlämnas att bestämma skälig beräkningsgrund. Att, såsom några
myndigheter satt i fråga, i sistnämnda fåll uppdraga värderingen åt gode
män synes vålla onödig omgång och kostnad.

Förfarandet i aflösningsärende bör naturligen inledas därigenom, att
lägenhetsägaren ingifver ansökan till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
vid hvilken ansökan böra fogas de aftal, som kunna angå aflösningen.
Ansökningen bör kommuniceras stamhemmanets ägare, hvilket är
af vikt särskild^ då hemmanet, sedan öfverenskommelse om aflösning träffats,
öfvergått till ny ägare. Då beslut i ärendet skall meddelas, har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande först att pröfva, huruvida rätt till aflösning
föreligger. Finnes detta vara fallet, skall den ersättning bestämmas,
som lägenhetens ägare enligt aftal eller i lagen gifna regler är skyldig
utgifva. Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, innan
förklarande meddelas om afgäldsskyldighetens upphörande, att tillse, det
ersättningen guldits. Det kunde visserligen synas, som om lägenhetsägaren
saknade anledning att utgifva någon ersättning förr än han genom Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut erhållit besked om sin rätt till
aflösning och villkoren därför. Men då i många fall såväl rätten till aflösning
är klar som ock intet tvifvel kan råda om hvilken ersättning skall
utgå, torde lägenhetens ägare ofta finna lämpligt att utgifva ersättningen
så tidigt, att kvitto kan af honom fogas vid ansökningen om aflösning
eller därefter ingifvas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande innan
dess beslut meddelas. Har lägenhetsägaren så förfarit, lärer förordnande
kunna omedelbart gifvas, att i jordeboken skall antecknas, det afgäldsskyldigheten
upphört. År däremot kvitto ej företedt, torde Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande böra i sitt beslut fastställa, hvilken ersättning
skall utgå, och bestämma viss tid. inom hvilken lägenhetsägaren har att
fullgöra sin skyldighet, vid äfventyr att beslutet skall anses förfallet.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Nämnda tid lärer böra utmätas med hänsyn till den tidpunkt, då Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut, hvilket naturligen bör få öfverklagas
i den ordning som för ekonomimål i allmänhet är stadgad, med säkerhet
kan antagas vinna laga kraft, och så att lägenhetens ägare, sedan laga
kraft åkommit beslutet, må kunna utan svårighet medhinna att fullgöra hvad
honom åligger. Med afseende härå och då besvärstiden skall räknas från
det vederbörande erhållit del af beslutet, torde föreskrift erfordras därom,
att detsamma skall genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
delgifvas äfven hemmanets ägare, hvilken delgifning naturligen bör
ske utan kostnad för lägenhetsägaren. Hvad beträffar sättet för ersättningens
utgifvande synes dess utlämnande direkt till hemmansägaren merendels
vara den för båda parterna lämpligaste anordningen. Men då ovisshet
stundom kan råda om hvem stamhemmanet rätteligen tillhör och äfven
annat hinder kan möta för ersättningens utgifvande till hemmansägaren,
anser jag lägenhetsägaren höra berättigas att, då ersättningen skall utgå i
penningar, nedsätta lösesumman hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som sedermera skulle hafva att utbetala beloppet till vederbörande
hemmansägare. Där nedsättning icke skett, bör gifvetvis lägenhetens ägare
inom den stadgade tiden ej blott fullgöra sin prestation utan äfven till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med bevis därom. Sedan
lägenhetsägaren i den ena eller andra formen uppfyllt hvad genom Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut honom förelagts och beslutet
vunnit laga kraft, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordna
om sådan anteckning i jordeboken, som förut omförmälts. Om för utbetalande
af nedsatt lösesumma skulle möta hinder af redan antydd art,
synes, för undvikande, såvidt möjligt, af ränteförlust, beloppet böra förräntas
genom insättning i bank, därest sådan åtgärd af någon rättsägande
påyrkas.

Hvad angår den tid, från hvilken frihet från vidare skyldighet att
utgöra afgäld skall räknas, torde lämpligen kunna bestämmas, att, då ersättningen
utgifvits till hemmanets ägare, den afgäld, som belöper på tiden
innan så skett, ej innefattas i aflösningen, samt att, där lösesumma nedsatts,
aflösningen ej omfattar afgäld för tiden före den af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utsatta dag, då nedsättning senast kunnat ske.
Jämväl i förevarande afseende kan naturligen aftal mellan vederbörande
ingås med verkan, som förut antydts; och lärer med afseende å hvad nyss
sa^ts, höra föreskrifvas, att nedsatt lösesumma ej må till hemmanets ägare
utbetalas förr än efter berörda, af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
bestämda dag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Har lägenhet blifvit frigjord från afgäldsskyldighet och stamhemmanets
rätt till afgälden sålunda upphört, torde, med hänsyn till afgäldens
i viss mån offentliga karaktär, den inträffade förändringen vara af sådan
vikt, att den på något sätt bör bringas till allmän kännedom. Detta
synes lämpligen kunna ske i den form, som stadgats för publicerande af
beviljade lagfarter, eller genom meddelande i länskungörelserna.

Den ifrågasatta lagen torde böra blifva tillämplig på alla afgälder,
som fastställts jämlikt 1905 års lag. Den skulle alltså afse afgälder för
lägenheter, hvilka afsöndrats: från hemman under enskild äganderätt, från
hemman, som vid tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt,
från lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring och innehades under
enskild äganderätt eller stadgad åborätt, samt slutligen från afsöndrad
lägenhet. För sistnämnda fall synes dock böra stadgas det villkor, att
afgäld, som kan åligga stamlägenheten i förhållande till dess stamfastighet,
skall vara aflöst innan aflösning af den senaste afsönd ringens afgäld må
äga rum.»

I enlighet med sålunda angifna grunder har förslag till lag i ämnet
utarbetats och därefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen
samt med föranledande af några smärre därvid framställda anmärkningar
i redaktionellt afseende jämkats.

Emot det framlagda lagförslaget har utskottet icke funnit något att
erinra. Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte antaga det i propositionen
innefattade lagförslag.

Stockholm den 26 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.

Bih. till /likså. Prof,. It)07. 7 Sami. 10 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Reservation:

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar C. P. Jansson i Edsbäcken,
Widén, Lindhagen, Åkerlund, B. P. Ersson, Nordin och Forsberg instämt:

»I § 1 af föreliggande lagförslag har ersättningen för afgäldsskyldighetens
upphörande föreslagits till ett belopp, motsvarande den årliga
afgälden, kapitaliserad efter en räntefot af fyra procent. Häraf skulle
följa, att exempelvis för aflösande af en afgäld utaf 10 kronor skulle
erfordras ett belopp af 250 kronor. Det vill dock synas, som om hemmansägarens
intressen blefve skäligen tillgodosedda, därest ersättningen beräknades
efter en räntefot af 5 %, allra helst som det väl i regeln för honom
borde betraktas såsom en fördel att på en gång erhålla ett tämligen afsevärdt
kapitalbelopp och undgå besväret med de årliga uppbörderna. Betraktar
man åter saken ur lägenhetsägarnes synpunkt, kan man befara,
att de skola finna ersättningsbeloppet för högt beräknadt, hvaraf till
äfven ty rs kan följa, att en mängd af dem icke skola finna med sin fördel
förenligt att aflösa afgälden, vid hvilket förhållande denna lag kan blifva
tämligen resultatlös. Till förebyggande af denna eventualitet får jag af
ofvan anförda billighetsskäl och i det allmännas intresse hemställa:

att Riksdagen, med godkännande i öfrigt af lagförslaget,
måtte besluta, att de i § 1 förekommande
orden ’tjugufem gånger afgälden för ett år’ utbytas
mot orden ''tjugu gånger afgälden för ett år’.»

Stockholm 1907. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.