Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1906:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

No 12.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1906, kl. 2,so e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
för afskaffande af världsliga kungörelsers uppläsande i
kyrkorna m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af
herr Lorentz Petersson inom Första Kammaren väckt motion, n:o 8, af
följande lydelse:

»I protokoll öfver lagärenden, hållet i Kungl. Maj:ts högsta domstol
den 20 mars 1893, förekommer rörande då förelagdt förslag till lag angående
kungörelsers uppläsande i kyrkorna bland annat följande utlåtande
af justitierådet Hammarskjöld: »Lika med justitierådet Afzelius anser jag
från kyrklig synpunkt mycket önskvärdt, att det nu brukliga offentliggörandet
af kungörelser i kyrka kunde upphöra. Äfven från det borgerliga
samhällets synpunkt synes offentliga meddelelsers offentliggörande i kyrka
vara en föga tillfredsställande anordning, helst sedan det svenska folket och
den svenska kyrkans bekännare icke äro sammanfallande begrepp. Det
må väl väcka förundran, att vi, antagligen ensamma bland Europas nationer,
ännu så hänga fast vid denna föråldrade anordning, att det lagstadgade
kungörelseläsandet i kyrkorna ända in i senaste tider snarare tilltagit
än aftagit.» »Men», tilläde han, »emedan kungörelseläsandet i så hög grad
vuxit samman med våra institutioner, är det svårt att åtminstone med ett
slag fullständigt bryta därmed». Kär så efter 1894 års Riksdags beslut
den 1 juni 1894 utkom en ny »lag angående kungörelsers uppläsande i
kyrkan», skedde därigenom en begränsning af det omfång, hvari världsliga
kungörelser skola uppläsas i kyrka. Men denna begränsning gick dock ej
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 11 Raft. (N:o 12.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

längre, än att, om nu gällande föreskrifter noggrant följdes, understundom
timslångt läsande af slika kungörelser kör till prästens åliggande, ett åliggande,
som måste anses så mycket orimligare, som detta läsande ofta sker
nära nog för tomma väggarna. Frågan om ytterligare åtgärder för en afveckling
af det i berörda hänseende rådande missförhållandet har också
gång på gång framkommit. Och förlidet års Riksdag fattade i anledning
af eu af herr G. O. Y. Lindgren i Andra Kammaren väckt motion beslut
att hos Konungen anhålla om »åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning
i det föreskrifna kungörelseuppläsandet från predikstolen.» Den
motivering, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2, till hvilket
motionen hänvisats, förebragte för sitt tillstyrkande af densamma, och i
hvilken Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 instämde, är ganska
uttömmande, och ber jag att därtill få hänvisa. Dock synes den mot slutet
af denna motivering ånyo påpekade angelägenheten af att »icke i ett
slag bringa till stånd en genomgripande förändring» knappast längre böra
åberopas. Mig vill det i stället förefalla, som om, innan ett nytt påbud
i anledning af förra Riksdagens skrifvelse hinner utfärdas, ett beslut om
en genomgripande förändring borde fattas och åtgärder för genomförande
af en sådan ske i så god tid, att nästa kyrkomöte kan få taga den befattning
med ärendet, som det tillkommer.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid de skäl, som tala för en
sådan genomgripande förändring, utan i stället fästa mig vid den fordran,
som för frågans lösning är oeftergiflig, nämligen att ett tillfredsställande
sätt för officiella tillkännagifvanden må kunna utfinnas. Jag kan icke
tänka, att någon egentlig tvekan i detta hänseende bör kunna ifrågakomma.
Vi lefva ju i skolornas, den allmänna läskunnighetens och tidningsläsandets
tidehvarf. Då tidningar numera finnas spridda i hvarje hus af vårt
land, bör det falla alldeles af sig själft, att man med pressens hjälp bringar
allmänheten den kännedom om lagar och författningar, om i lag påbjudna
förrättningar och sammanträden, om lagfartsansökningar o. s. v.,
som behöfver gifvas. Men då måste för det officiella kungörandet genom
tidningar sådana former, som praktiskt tillgodose det afsedda ändamålet,
lagstadgas, först och främst i den riktningen, att det klart och tydligt bestämmes,
hvilka kungörelser skola införas i den för hela riket gemensamma
officiella tidningen, hvilka skola få plats i läns- (eller stifts-)tidningar och
hvilka skola inflyta i båda dessa slag af tidningar; och vidare så, att ett
verkligt tidningsmässigt tillvägagående i fråga om enkelhet och öfverskådlighet
— t. ex. genom klara, bestämda rubriker efter innehåll, län och

Lagutskottets Utlåtande No 12.

socknar o. s. v. — föreskrifves ock alla onödiga upprepningar undvikas.
Hvad hindrar t. ex., att alla kungörelser om kvilande lagfart sammanföras
under en rubrik med en gemensam hänvisning till det lagrum, som åberopas?
Naturligen skall införande af en sådan ordning, som nu är antydd, medföra
åtskilliga kostnader. Men den vidsträckta spridning, som de nämnda
tidningarna helt naturligt måste få, borde leda till väsentlig nedsättning
både af annons- ock prenumerationspris ock utgifvandet ändock bli en
lönande, eftersökt affär. I afseende på kungörelsernas spridning bör
äfven tagas i beräkning, å ena sidan att ortstidningarna för att tjäna allmänhetens
och således äfven sitt eget intresse skola vara angelägna att
påpeka sådana tillkännagifvanden, som för de särskilda orterna kafva betydelse,
ock å den andra att anslagstaflor vid sockenstugor eller kommunalrum
åtminstone för en del kungörelser kunna anlitas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt anhålla, att
Riksdagen måtte till Kungl. Maj:t ingå med anhållan om åtgärders vidtagande
för afskaffande af världsliga kungörelsers uppläsande i kyrkorna
ock införande af ny, tidsenlig ordning för offentliggörande af allmänna
författningar m. in.»

Yärldsliga kungörelsers uppläsande i kyrkorna härstammar från en
tid, då de flesta församlingsmedlemmarna hvarje söndag bevistade gudstjänsten
i kyrkan samt läskunnigheten icke var så allmän som nu. Då
var ett sådant kungörelsesätt utan tvifvel lämpligt och nödvändigt. Sedan
dessa förutsättningar till stor del bortfallit, har omsider genom den af
motionären omnämnda lagen den 1 juni 1894 tagits ett steg till inskränkande
af sådan uppläsning. Denna lag stadgar nämligen, att, förutom
i de fall, då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse i
kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka, sådan uppläsning skall
ske allenast, när Konungen eller dess befallningshafvande därom särskildt
förordnar. Dock äger församling genom beslut å kyrkostämma medgifva,
att jämväl enskildes tillkännagifvanden må, där sådant äskas, i kyrka
kungöras, vederbörande präst obetaget att vägra uppläsning af tillkännagifvande,
som i anseende till innehåll eller affattning finnes därtill
otjänligt.

Genom cirkuläret den 28 maj 1897 hafva därefter föreskrifter meddelats
i syfte att åstadkomma ytterligare minskning i kungörelseuppläsandet,
i det att Konungens befallningshafvande därigenom anbefallts

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

att för hvarje tillkännagifvande, som skulle intagas uti länskungörelserna
och om hvilket ej funnes uti lag eller författning uttryckligen föreskrifven
uppläsning i kyrka, noga pröfva, om och i hvad mån uppläsning af
tillkännagifvandet vore af förhållandena påkalladt och härom i länskungörelserna
gifva särskild föreskrift med afseende å hvarje sådant tillkännagifvande.
Sedan 1898 års kyrkomöte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhållit om vidtagande af åtgärder för inskränkning i väsentlig mån af
kungörelsers uppläsande från predikstolen i särskild! angifna hänseenden
samt den 1 mars 1901 utfärdats ett cirkulär, hvarigenom Konungens
befallningshafvandes uppmärksamhet fästs å angelägenheten att noggrant
iakttaga föreskrifterna i förutnämnda cirkulär af den 28 maj 1897, väcktes vid
nästlidet års lagtima riksdag, på sätt i förevarande motion jämväl omnämnes,
af enskild motionär förslag om vidtagande af åtgärder för ytterligare inskränkning
i det föreskrift^. kungörelseuppläsandet från predikstolen.
Denna motion, som behandlades af tillfälliga utskott, föranledde i enlighet
med dessa utskotts hemställan en Riksdagens skrifvelse i det angifna syftet.

Äfven i mindre omfattning förelåg förevarande spörsmål vid sistnämnda
riksdag, i det att en enskild motionär föreslog en ändring i 61 §
af förordningen om landsting den 21 mars 1862, hvilken ändring afsåge
borttagande af föreskriften, att ett sammandrag af landstingets protokoll
skall från predikstolen i en hvar af landstingsområdets kommuner kungöras.
Lagutskottet, som behandlade sistberörda motion, förklarade sig
vara ense med motionären därom, att nämnda kungörande icke vore af
något egentligt behof påkalladt och att uppläsandet i kyrkan af berörda
sammandrag utan olägenhet kunde med hänsyn till dess betydelse för
beräknande af besvärstid utbytas mot t, ex. ett tillkännagifvande från
predikstolen, att sammandraget kommit den särskilda kommunen till hända.
Men utskottet ansåg, att en lagstiftningsåtgärd i syfte att afskaffa det i
motionen berörda kungörande icke borde vidtagas annat än i samband
med åtgärder för inskränkande eller borttagande af uppläsandet i kyrkorna
af världsliga kungörelser öfver hufvud. Med hänvisning till Riksdagens
förutnämnda då redan fattade beslut att ingå till Kungl. Maj:t med anhållan
om åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning uti kungörelseuppläsandet
från predikstolen, hemställde därför utskottet, att motionen
icke måtte till någon åtgärd föranleda, och denna hemställan blef
af Riksdagen bifallen.

Ku förevarande framställning är föranledd af motionärens uppfattning,
att berörda kungörelsesätt bör icke allenast inskränkas utan allde -

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

les afskaffas samt att 1905 års lagtima Riksdags beslut i ämnet icke är
tillfyllest för vinnande af nämnda syfte. Motionären bär äfven sökt angifva,
huru ifrågavarande kungörelsesätt kunde tänkas lämpligen ersatt
med annat.

Utskottet delar motionärens åsikt, att uppläsandet i kyrkorna af en
mängd olikartade kungörelser är otidsenligt och olämpligt, och det torde
icke böra möta betänkligheter att alldeles afskaffa uppläsandet af världsliga
kungörelser, så vida, särskildt för de fall, i hvilka det hittills
föreskrifna uppläsandet haft betydelse såsom utgångspunkt för beräknande
af besvärstid, ett annat lämpligt sätt för tillkännagifvande kan
utfinnas. Denna frågas tillfredsställande lösning är dock förenad med
icke obetydliga svårigheter och fordrar en ganska omfattande utredning
rörande alla de olika slag af meddelanden, som böra bringas till allmänhetens
kännedom, och ändamålet därmed.

Emellertid håller utskottet före, att Kungl. Maj:t i Riksdagens
ofvannämnda skrifvelse har tillräcklig anledning att upptaga den i
förevarande motion väckta frågan till pröfning i hela dess vidd, så mycket
hellre som enligt hvad utskottet inhämtat af de öfver Riksdagens
berörda framställning af öfverståthållareämbetet och åtskilliga Konungens
befallningshafvande afgifna utlåtanden, flera af dessa myndigheter
ej mindre förordat fullständigt afskaffande af kungörelsers uppläsande i
kyrkorna än äfven under förutsättning af bifall härtill eller inskränkning
af nämnda uppläsande, uttalat sig i frågan, hvilka förändrade bestämmelser
rörande offentliga tillkännagifvanden borde bringas till stånd. Vid sådant
förhållande kan utskottet icke finna nödigt eller ändamålsenligt att nu
göra ytterligare framställning i ämnet, hvadan utskottet hemställer,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr grefve Lewenhaupt har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandlig inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 11 Raft.