Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1903:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Nso 12.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 1 § i lagen,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Till förberedande behandling har lagutskottet emottagit eu inom
Andra Kammaren af herr V. L. Moll väckt motion, n:o 72, i hvilken
anförts följande:

»Vid 1902 års Riksdag tillät jag mig under diskussionen i Andra
Kammaren rörande förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, framhålla såsom en betänklig ofullständighet i
förslagets första punkt saknaden af rätt till expropriation af mark erforderlig
för anläggning af elektrisk kraftstation.

Första punkten af § 1 i nämnda den 27 juni 1902 utfärdade lag
lyder:

»Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna,
Konungen pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild
man, menighet eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk
ledning, skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller
upplåtas.»

Om nu, såsom t. ex. förhållandet är vid Trollhättan, ägaren af vattenkraften
helt och hållet saknar äganderätt till invid kraftkällan liggande

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

strand, eller om ägaren af vattenkraften saknar äganderätt till den del af
stranden, som är nödvändig för ett rationellt tillgodogörande af kraftkällan,
så kan, därest ägaren till den för anläggning af kraftstationen
erforderliga marken motsätter sig antaglig öfverenskommelse, vattenkraften
i förra fallet alls ej och i senare fallet ej på ett rationellt sätt
tillgodogöras.

Expropriationsrätt bör följaktligen, enligt mitt förmenande, medgifvas
ej allenast för elektrisk lednings framdragande, utan äfven för förvärfvande
af nödig mark för anläggning af elektrisk kraftstation.

Härvid skulle kunna invändas, att lika väl som man vid expropriation
för anläggning af järnväg anser rätt till expropriation äfven af till
järnvägsstation erforderlig mark följa af sig själf, ehuru uttryckligt stadgande
därom saknas, lika väl bör man, när det gäller expropriation för
framdragande af elektrisk ledning, äfven äga rätt att expropriera för
själfva kraftstationen erforderlig mark.

Gent emot denna invändning kan emellertid anföras, att det torde
vara i högsta grad tvifvelaktigt, huruvida den ifrågavarande punkten
kommer att tolkas så eller öfver hufvud kan tolkas så, att förhållandet
mellan en elektrisk ledning och tillhörande kraftstation blir analogt med
förhållandet mellan en järn vägslin ie och tillhörande stationer.

Ett synnerligen talande exempel på det trängande behofvet af rätt
till expropriation af mark till elektrisk kraftstation gifva förhållandena
vid Trollhättan. I proposition till 1902 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t
en öfverenskommelse med ägaren af västra stranden invid Trollhättefallen,
Trollhättans elektriska kraftaktiebolag, som skulle mot erhållande af vattenkraft
till staten afträda erforderlig mark för anläggning af kraftstation.
De uppställda villkoren befunnos emellertid oantagliga, och Riksdagen
afslog den kungl. propositionen.

I utaf herr Segerdahl i Andra Kammaren vid innevarande riksdag
väckt motion föreslås inledande af underhandlingar med ägaren af östra
stranden invid Trollhättefallen, Nya Trollhätte kanalbolag, för förvärfvande
åt staten af bolagets fasta och en del af dess lösa egendom. Men äfven
om nämnda motion skulle i Riksdagen vinna det beaktande, hvaraf densamma,
enligt mitt förmenande, är i hög grad förtjänt, är därmed endast
anvisad en af de vägar, på hvilka frågan om tillgodogörande af vattenkraften
i Trollhättefallen kan tänkas finna sin lösning. Den möjligheten
är nämligen icke utesluten, att Nya Trollhätte kanalbolag uppställer sådana
villkor, att godvillig öfverenskommelse rörande frågans lösning på denna

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 9''

väg omöjliggöres. Inträffar detta, då återstår för staten, så länge rätt till
expropriation af mark till kraftstation saknas, allenast valet mellan att
antingen låta vattenkraften vid Trollhättan ligga obegagnad eller att
kapitulera inför endera af de två strandägarnes villkor.

Förhållandena vid Trollhättan äro emellertid blott ett exempel
bland många på behofvet af expropriationsrättens utsträckning äfven
till mark erforderlig för anläggning af kraftstation. Såsom ofvan framhållits,
är sådan rätt behöflig ej blott i sådana fall, där saknaden af
strandrätt kan göra ett vattenfall fullständigt oanvändbart, utan äfven
i sådana fall, där ett rationellt tillgodogörande af vattenkraften omöjliggöres,
därigenom att antaglig öfverenskommelse rörande förvärf af den
för sådant tillgodogörande nödvändiga delen af stranden ej kan träffas.
Dylik utsträckning af expropriationsrätten är sålunda i lika hög grad behöflig
för enskilde som för staten, på det att den viktiga frågan om våra
vattenfalls tillgodogörande ej må redan från början införas på orätt spår.

Med anledning af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt
hemställa, att Riksdagen för sin del ville besluta, att första punkten af
§ 1 i lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,,
den 27 juni 1902, erhåller följande lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för
dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell anläggning,
som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen
pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning eller till
anläggning af elektrisk kraftstation, skall hvad för ändamålet erfordras,
emot ersättning, afstås eller upplåtas».

Till stöd för den i förevarande motion gjorda framställningen om err
utsträckning på angifvet sätt af rätten att expropriera mark för elektriska
anläggningar har särskild! åberopats ett fall, i livilket ägaren af vattenkraften
i ett strömdrag saknar äganderätt till invid kraftkällan liggande
mark. Ägaren till vattenkraften är i berörda fall Kungl. Maj:t och kronan,
och i de fåtaliga andra fall inom vårt land, då mera eller mindre liknande
förhållanden föreligga, torde det i regel äfven vara kronan, som befinner
sig i nämnda för tillgodogörande af vattenkraften ofördelaktiga ställning.
Meddelandet af en bestämmelse i det syfte motionären angifvit skulle
sålunda väsentligen innebära, att staten begagnade sin lagstiftningsmakt
Bill. till Jlilcsä. Prof. 1003. 7 Sami. 8 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

till undanröjande af svårigheter, hvilka antingen redan mött eller kunna
.antagas framdeles möta, att genom överenskommelser med de enskilda
strandägarna bereda utvägar till ett ekonomiskt fördelaktigt tillgodogörande
af viss statens egendom. Genom bifall till motionen skulle alltså Riksdagen
uttala sig för skapande af en rätt, som finge en privilegieartad
karaktär. Berörda förhållande synes utskottet tala mot bifall till motionen.

Det torde för öfrigt icke kunna med skäl påstås, att en befogenhet
af angifna art verkligen utgör ett så starkt framträdande behof, som motionären
ansett. Oafsedt utsikten, att strandrätt kan vinnas genom godvillig
öfverenskommelse med strandägarne, finnas nämligen möjligheter att äfven
därförutan bringa vattenkraften till användning. Motionären synes hafva
utgått från, att vattenkraft ej skulle kunna rationellt tillgodogöras utan
att begagnas för elektriska anläggningar, och att strandrätt utgör en oundgänglig
förutsättning för vattenkraftens behöriga uttagande. Intetdera är
såsom allmän regel riktigt. Särskildt lärer det numera, åtminstone i de
flesta fall, icke möta oöfverstigligt hinder att anlägga kraftstationer i
själfva vattendragen.

Hvad motionären föreslagit går dessutom utöfver hvad han själf torde
hafva åsyftat. I det af honom framlagda lagförslaget angifves nämligen icke
på något sätt, att expropriationsrätten skulle få användas till förmån för endast
sådana elektriska kraftstationer, vid hvilka kraftkällan utgöres af vatten.

Frågan, i hvilka fall och under hvilka villkor expropriation af mark
för elektriska anläggningar borde ifrågakomma, torde vid affattningen af
förevarande lagbestämmelser hafva blifvit noga pröfvad. Att någon ofullständighet
eller något förbiseende från lagstiftarens sida härutinnan skulle
föreligga, har ej erfarenheten efter lagens tillkomst visat. Den omständigheten,
att ännu icke ett år förflutit, sedan lagen utfärdades, torde för öfrigt
i och för sig vara en anledning att ej redan nu göra ändringar i densamma.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

För anläggningar i ändamål att i större utsträckning tillgodogöra
vattenkraften erfordras utvägar att kunna dels invid själfva kraftkällan
anlägga kraftstation jämte dammfästen, kanaler eller tunnlar och dels därifrån
fortleda kraften genom ledningar.

Enligt lagen den 27 juni 1902 angående vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar har hos oss staten liksom i vissa fall enskilde
medgifvits expropriationsrätt för ledningars framdragande. En sådan rätt
är också i allmänhet genom särskilda författningar stadgad inom de länder,
som äro intresserade i de vattendrag, som komma från Alperna och
deras förgreningar.

Men de flesta moderna vattenlagar inom sistberörda länder gifva
ägaren af en vattenkraft dessutom rätt att under vissa villkor expropriera
mark jämväl för kraftstation med dammfästen och erforderliga vattenledningar
till stationen. En sådan expropriationsrätt är i dessa länder så
mycket nödvändigare, som alla ansenligare vattendrag anses tillhöra staten.
Det är därför också staten eller dess rättsinnehafvare, som dylik expropriationsrätt
i allmänhet tillerkännes.

Vår vattenrätt är till sitt innehåll tämligen oklar. I 1880 års förordning
uttalas emellertid, att en hvar äger att det vatten, som å hans grund
finnes, sig tillgodogöra. Om nu detta sålunda framhålles såsom den allmänna
regeln, gifvas dock därifrån undantag i afseende å vissa vatten,
hvartill äganderätten kan visas tillkomma kronan utan att kronan äger
stranden.

Äfven i vår vattenrätt har nämligen grundsatsen om kronans regalrätt
till det allmännyttiga vattnet i äldre tider spelat in samt därunder

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

i fråga om ett och annat vattendrag blifvit så lagfästad, att det fortfarande
anses ensamt tillhöra kronan. Ett exempel härpå är Trollhättans vattenkraft,
till hvilken kronan i rättegång ådagalagt sig äga bättre rätt än
strandägaren.

Vidare är att märka, att då kronan i de norra delarne af riket
genom afvittring skänkte bort sina skogar, förbehöll sig dock kronan rätt
till »de större strömfall, som till farleders öppnande, sjöars uttappning,
ofvanföre belägna ägors befrielse från öfversvämningar med mera dylikt
kunna användas», hvarjämte föreskrefs, att af kringliggande mark borde
nödigt utmål därtill afsättas. På grund af den försumlighet i afseende å
tillvaratagande af det allmännas rätt, som oftast utmärkt afvittringsförfattningarnes
tillämpning, och då dessutom vid tiden för afvittringarne den
stora betydelsen af vattenkraftens användning för industriellt ändamål icke
ännu framträdt, har det emellertid inträffat, att många af dessa kronan
förbehållna vattenfall antingen alldeles sakna utmål eller ock fått utmål
af otillräcklig storlek eller otjänlig belägenhet.

Äfven i vårt land förekomma således åtskilliga fall, där staten nu
faktiskt är ägare till vattenkraften utan att innehafva den strand, som
erfordras för vattenkraftens tillgodogörande.

Det synes vara uppenbart, att i sådana fall expropriationsrätt är lika
påkallad för vinnande af mark till kraftstation, dammfästen och vattenledningar
som för kraftledningars framdragande. Att tillerkänna särskildt
staten en sådan rätt öfverensstämmer dessutom med den i vår lagstiftning
länge erkända grundsatsen, att expropriation får äga rum för ett allmänt
ändamål. Och förutnämnda lag af år 1902 framhåller i sin 1 § dessutom
uttryckligen statens företrädesrätt i dylika afseenden genom bestämmelsen,
att staten för framdragande af sina kraftledningar ej skall erlägga lika
hög expropriationsersättning som andra.

Lagutskottet invänder nu, att frågan »torde» vid affattningen af 1902
års lagbestämmelser blifvit noga pröfvad. Detta vederlägges dock alldeles
däraf, att den utredning, som ligger till grund för nämnda bestämmelser,
icke innehåller ett enda ord om denna sak.

Förhållandet är emellertid, att förevarande fråga nog ej blifvit alldeles
bortglömd. Men saken anses i och för sig så oriktig, att den ej ens
bör omnämnas i en utredning. Detta af två skäl, ett allmännare och ett
mera speciellt.

Först och främst anses det nämligen vara en farlig sak att på något
sätt erkänna, att i vårt land kan ifrågakomma, att vattenrätten kan vara

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

skild från strandäganderätten. Detta skulle nämligen vara att uppmuntra
kronans anspråk, sådana dessa tagit sig uttryck i rättegången om Trollhättans
vattenkraft. Och en utbredd opinion bland industriens män gör
gällande, att statens sträfvanden att bevara sina vattenrättigheter böra motverkas,
då vattenkraften enligt deras uppfattning i industriens verkliga
intresse måste i största möjliga utsträckning vara i de enskilde industriidkarnes
besittning.

Vidare framhålles särskildt, att en expropriationsrätt för staten i angifvet
afseende skulle just nu innebära en stor obillighet mot Trollhätte
kraftaktiebolag, som fråndömts vattenkraften vid Trollhättan och därför
skäligen borde bibehållas vid möjligheten att åtminstone skaffa sig det
största möjliga utbyte af sin äganderätt till ena stranden. Detta utbyte
bestämdes därför på vattenfallskommitténs förslag i den af Kungl. Maj:t
vid förra riksdagen framlagda propositionen så, att kronan, för att få
disponera en mindre del af bolagets mark, skulle till bolaget för evärdlig
tid utan ersättning afstå en stor del af sin vattenkraft till ett värde af
många millioner kronor.

Uppfattningen, att kronans sträfvanden att bevara sina vattenrättigheter
företrädesvis höra motverkas, kan icke vara riktig. Det blir nog både
för producenter och konsumenter i längden fördelaktigast, om staten är ägare
till viktiga vattenkrafter. Och hvad åter angår de billighetshänsyn, som
må påkalla tillmötesgående mot Trollhätte kraftbolag, så synes hinder ej
uppstå att iakttaga sådan billighet genom antagandet af en i öfrigt riktig
lagstiftning, hvilken, i händelse den kommer till stånd innan Trollhättefrågan
hinner ordnas, ej behöfver vid denna frågas lösning tjäna annat
ändamål än att förekomma, att staten nödgas ingå på en allt för oskälig
uppgörelse.

Jag anser således hållbara grunder ej kunna anföras för att afvisa
motionärens förslag, hvilket, såvidt jag förstår, äfven tydligen framgår
af den motivering, som utskottet behöft använda för att komma fram till
sitt afstyrkande.

Men motionärens förslag synes mig dock ej kunna omedelbarligen
bifallas. Anspråk kunna nog med fog framställas på bättre utredning
rörande förutsättningarne, innehållet och lämpliga platsen i lagstiftningen
för den ifrågasatta expropriationsrätten. Vidare har motionären å ena
sidan velat utsträcka berörda rätt till förmån äfven för enskilde utan
angifvande af behofvet eller befogenheten af eu sådan åtgärd samt å andra
sidan inskränkt expropriationen endast till förvärfvande af mark för kraftBih.
till Likså. Prof. 1903. 7 Sami, 8 Raft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

station och ej uttryckligen påkallat densamma äfven för dammfästen och
vattenledningar, hvilket är lika behöfligt. Jag hemställer därför,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, i hvilka fall och på hvilka
villkor expropriation må kunna äga rum i ändamål att
bereda ägare af vattenkraft utväg att erhålla plats för
kraftstation, samt för Riksdagen framlägga det förslag
till lagstiftning i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1903.