Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1898:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

i 1 ,

Ank. till RikBil. kansli den 8 februari 1898. kl. 2 e. in.

flit) » •1

L flätande, i anledning af väckt motion om lagstiftning sätgärdet"
till skydd för arbetsaftal.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 170, hemställer herr C. J. Jakobson, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga ett lagförslag'' i syfte att skaffa laga. effektivt
skydd åt arbetsaftalefs helgd.

Sedan motionären erinrat derom, att han för sistlidet års Riksdag
framlagt samma förslag, hvilket emellertid icke vunnit Riksdagens bifall,
samt framhållit, att nya företeelser och uppslag på arbetsaftalets område
ytterligare skärpt behofvet af den ifrågasatta lagstiftningen, och att den
anslutning, hans förslag vunnit flerstädes i landet, jemväl pekade hän på,
att det behof, som derigenom skulle afhjelpas, vore allmänt kändt, anför
han ur sin vid 1897 års riksdag förebragta motivering följande:

»I äldre tider, med de förhållanden, som då rådde i'' afseende å husbönders
och tjenares ömsesidiga ställning, fans eu lagstiftning, som på
ett både praktiskt och för båda parterna gynsamt sätt ordnade deras inbördes
rättigheter och skyldigheter, men denna lagstiftningsform, den så
kallade legostadgan, räcker icke till efter den enorma utveckling i vexlande
former, som äfven arbetsmarknaden erhållit i våra dagar. Det
Bih. till Riksd. Prof,. 1828. 7 Samt. t! Höft. (Näs 12, lä.) \

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

är numera endast jordbruksarbetare, som träffa tjensteaftal på basis af
tjenstehjonsstadgan. Och om än de icke vilja försaka de fördelar af en
för längre tid tryggad ställning, af huld och vård under sjukdomens
dagar m. m. som tjenstehjonsstadgan erbjuder, så skulle en stadsarbetare
knappt våga visa sig så ''otidsenlig’ att taga laga städsel, för allt det hån
detta skulle inbringa honom från ''klassmedvetna'' kamrater. Man föredrager
i städerna i bästa fall att träffa uppgörelse med sin arbetsgivare
med en kortare uppsägningstid, hvilken arbetsgifvaren, som alltid kan
afpressas godtgörelse för ett brutet aftal, nog får hålla, men hvilken,
enligt hvad erfarenheten lärt, arbetarne hålla, endast om och så länge de
hafva lust.

De gällande lagar, som eljest skulle kunna skydda mot strejkmissbruk,
inskränka sig i sjelfva verket till en lam och intetsägande förordning,
om ansvar för hot och våld från strejkande, mot sådana kamrater,
som ej vilja deltaga i strejken. Men om detta lagbud har man redan
fått den erfarenheten, att det icke kan sägas alls gagna, enär agitatorer
och strejkledare, med iakttagande af nödig försigtighet, icke alls behöfva
frukta denna lag och likväl fullt ut kunna använda sina magtmedel mot
strejkvägrande kamrater.

Då denna art af skyddslagstiftning mot strejker sålunda visat sig
fruktlös, men då å andra sidan statsmagterna ovilkorligen äro skyldiga
att skydda arbetsgivare och äfven icke-strejklystna arbetare mot de skador,
som en strejk ådrager dem, synes det mig, att de lagstiftande myndigheterna
icke hafva mer än ett sätt att välja för att ernå detta syfte.

Detta sätt är att genom en klok och praktisk lagstiftning stadga ett
effektivt skydd å båda sidor för arbetsaftalets helgd.

Det är detta skydd, som nu faktiskt saknas. Rättslöshetstillståndet
är i sjelfva verket fullständigt, såsom en lika sorglig som mångtalig erfarenhet
visat. En mästare i ett yrke träffar aftal med sina arbetare om
t. ex. två veckors ömsesidig uppsägning och en viss lön, och på grund
häraf gör han upp pris på sina leveranser till kunderna. Det gäller t. ex.
ett större arbete på en nybyggnad eller dylikt. Arbetarnes fackförening
får reda på att mästaren åtagit sig beställningen i fråga, och genast är
tillfället lägligt att framställa mer eller mindre obefogade eller ibland
oförsynta kraf, hvilka genast måste beviljas, eljest strejk ögonblickligen!
Ett annat fall : eu mästare har uppgjort med sina arbetare att verkställa det
eller det arbetet för en viss ackordsumma. Med stöd af denna träffar han
aftal med sin kund och utfäster sig, såsom brukligt är, att betala en viss
plikt, om ej arbetet blir färdigt på utsatt tid. Emellertid påbjuder fackföreningen
strejk, och mästaren har att välja mellan att betala den dryga

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

plikten eller att betala sådan arbetslön, att denna äter upp hela förtjensten
och kanske mera dertill.

Man må icke invända, att dylika fall väl kunna tänkas, men näppeligen
torde förekomma. Tvärtom torde det vara litet hvar bekant, att
sådant numera är så alldaglig^ särskild! i de större städerna, att allmänhetens
intresse derför förslöats, under det att näringsidkare i alla branscher
med oro och bekymmer dagligen se sig hotade af olika yttringar af fackföreningstyranniet.

Men, säger man, hvarför finna sig arbetsgifvarne utan vidare i att
arbetarne bryta det ingångna aftalet? Jo, svaras, derför att lagen icke
ger dem tillfälle att uttaga sin rätt. Visserligen kan ju arbetsgifvaren
draga arbetaren inför domstol med yrkande af skadestånd, och har han
ett bindande kontrakt, dömer nog äfven domstolen arbetaren skyldig att
betala, men hvad mer! Då det sedan blir fråga om att utkräfva skadeståndet,
saknar arbetaren medel, och det hela resulterar i att mästaren,
utom sin förra förlust, äfven får vidkännas utgifterna för processen —
för att icke tala om, att han derefter i all sin tid skulle utpekas såsom
arbetarefiende.

Naturligtvis är det icke meningen att på något sätt inskränka arbetarens
lagliga frihet att efter godtfinnande förfoga öfver sin dyrbaraste
egendom, sitt arbete, eller att sätta det högsta pris derpå, som han kan
betinga sig på arbetsmarknaden. Det kan icke heller blifva tal om att
på något sätt inskränka arbetarnes sammanslutningsrätt, så mycket mindre
som i denna, i och för sig, icke ligger något skadligt. Här kan endast
blifva fråga om, och det är äfven allt hvad som behöfves, att skapa, en
lagstiftning, som på ett nöjaktigt sätt skaffar helgd åt det arhetsaftal, som
arbetaren sjelf, fritt och otvunget, ingått med sin arbetsgivare, det må för
öfrigt afse kortare eller längre tid, ett större eller mindre styckarbete.
Blefve det förenadt med ett tillräckligt strängt ansvar att bryta ett
arbetsaftal, vare sig mästaren eller arbetaren gjorde det, ett ansvar som
kunde resultera i tvångsarbete, der, på grund af tredska eller oförmåga att
betala, skada tillfogades endera kontrahenten eller en del arbetare af
deras arbetskamrater, lär det icke finnas ringaste tvifvel derom, att icke
derigenom alla okynnesstrejker skulle förebyggas. Ingens lagliga rätt
kränktes af en dylik lag, ty det är en hvars pligt att hålla hvad han
lofvat. Och de olägenheter, hvilka kunna förmenas vidlåda ett dylikt
stadgande, äro helt visst icke omöjliga att afhjelpa. Frågan är blott
att utan rädsla och undfallenhet för en högröstad socialistisk agitation
taga steget fullt ut och icke nöja sig med en halfmesyr, som skulle skada
mer än gagna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

För att bereda rum för en sådan lag måste emellertid eu del formella
lagändringar göras, hvadan jag för min del anser lyckligast, om
Kongl. Maj:t toge frågan under ompröfning och efter noggrann utredning
föreläde Riksdagen ett lagförslag i afsedt syfte. Innebörden af den
nya lagen torde dock till sina hufvuddrag här böra beröras. — Liksom
enligt den nuvarande tjenstehjonsstadgan tredska att fullgöra arbetsaftalet
medför, utom ekonomisk påföljd, äfven aonat sträft'', och då denna princip
således redan har burskap i vår lagstiftning, bör sådan påföljd stadgas
i afseende å allt slags arbetsaftal, som ingås under lagligt betryggande
former. Ett skriftligt kontrakt bör alltså vara laga bindande, hur kort
tid det afser, eller om det blott är fråga om styckarbete, ett eller flera.
Bryter endera parten aftalet, skall han af den andra parten lagforas, och
skadan för käranden undersökas och bestämmas. Efter fallen dom skall
, den dömde utbetala den ådömda skadeersättningen och rättegångskostnaderna.
Kan han ej det, eller tredskar han, må han hållas till allmänt
arbete i viss, mot deri ådömda summan svarande tid. Gifvet är, att lagbudet
skall så affattas, att det skyddar den, som oförvålladt bryter ett
aftal, för annat än ekonomisk risk. Likaså bör det tillses, att unga eller
oerfarna arbetare, som möjligen af samvetslösa arbetsgivare narrats att
träffa sådana aftal, hvilka antingen på grund af allt för låg arbetslön eller
andra dylika orsaker icke kunna hållas, sedan detta vederbörligen konstaterats,
icke må drabbas af ansvar för ett dylikt aftals brytande.»

Vidare anför motionären: Under der år som förgått, sedan denna
fråga af Riksdagen behandlades, både bland stadsarbetsgifvarne i landet
börjat en rörelse i syfte att bland dem ernå eu sådan organisation, att de
med större kraft än hittills skulle kunna häfda sin ställning i arbetsaftalet,
Skulle denna sträfvan krönas med önskvärd framgång, vore en vigtig förutsättning
vunnen för bättre ordning och reda i de rådande arbetsförhållandena.
Men helt vore det eftersträfvansvärda målet ej ensamt dermed
vunnet. Det blefve fallet först när det ingångna aftalets helgd vore betryggadt,
genom de påföljder, som vore förenade med dess brytande. Ty
hur stark mästareorganisationen än blefve, skulle den alltid se sin kraft
förintad inför den ojemna ställningen hos de båda parterna i arbetsaftalet,
representerad deraf, att den ena af dem, arbetarne, på grund af sin medellöshet
kunde undandraga sig all ersättning för de förluster, ett brutet
arbetsaftal förorsakade arbetsgifvaren.

Arbetet, produktionen, vore ju samhällsbyggnadens grundval och den
oundgängliga förutsättningen för hela samhällets bestånd och lycka. Den
både då äfven berättigade kraf på att af statsmagterna erhålla ett tillbörligt
skydd mot de faror, som hotade dess lugna fortgång. Åtgärder i

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

detta syfte syntes rent af böra anses såsom de mest magtpåliggande, hvilka
alåge regeringen och Riksdagen att ombesörja. Hvarje nederlag, de n;i ringsidkande
härunder lede, och nyheten om dylika förekomme allt oftare, vore
eu allvarlig anklagelse mot den likgiltighet och försagdhet, som hölle tillbaka
det lagstiftningsarbete, som kunde bringa till stånd ett ordnadt och
lagbundet samhälle värdiga förhållanden inom dess näringar.

Af ålder hade samhället egt ett kraftigt medel till skydd mot tredska
hos arbetsföra män att försörja sig och de sina. Oaktadt de fall, der
dylik tredska förefunnits, ingalunda kunde anses innebära någon allmän
fara eller förlust af nämnvärd betydelse, utan inskränkt sig till i stort
sedt helt obetydliga olägenheter, hade lagstiftningen ej tvekat att sätta
myndigheterna tvångsarbetets magmedel i hand för att dermed straffa de
tredskande och medelst respekt för det kategoriska straffet afhålla andra
att göra sig skyldiga till samma förseelse.

Då alltså denna straffart vunnit tillämpning vid en så relativt lindrig
kategori af brott och i detta fall visat ett så gynsamt resultat, läge det
ju nära till hands att tillämpa den äfven vid brott, som utgjorde ett allvarligt
hot mot sjelfva samhällets grund.

Af meddelanden i tidningarna från den moderna arbetarerörelsens
läger frarnginge, att densamma nu vore färdig att flytta sig ut på landsbygden.
Visserligen hade redan ett rätt stort antal jordbruksstrejker uppstått
under årens lopp i olika delar af landet, men'' de hade lätt afstyra,
tack vare tjenstehjonsstadgan. Emellertid torde denna så till vida vara
föråldrad, att den lagstadgade aftalstiden vore för lång. Af denna omständighet
hade agitationen bland jordbruksarbetarne ej försummat att
begagna sig, i det den hittills begränsat sig till öppna''och hemliga bearbetningar
på arbetaren att icke binda sig genom laga städsel. Dennas
stora fördelar för arbetarne hade nog insetts af de klokare bland dessa, men
a andra sidan förspordes i flera trakter af landet tendenser hos arbetsfolket
att ieke taga laga städsel, och när denna sed blifvit allmännare,
hotades jordbruksnäringen af faror af den mest vidtutseende beskaffenhet.’

Äfven detta beklagliga faktum talade kraftigt'' för en modernisering
af arbetsaftalslagstiftningen i af motionären angifven rigtning.

Dti motionen hafva 26 och i dess syfte 4 medlemmar af Andm
hammaren instämt.

6 Lagutskottets Utlåtande• N:o 12.

Det utlåtande, som utskottet sistlidne riksdag afgaf i anledning åt,
bland andra, herr C. J. Jakobsons då väckta motion med samma syfte
som den nu föreliggande, slutade med en hemställan, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om förslag till sådana lagbestämmelser,
som kunde anses erforderliga för beredande af nödigt skydd åt arbetsaftal;
och efter behandling af herr Jakobsons nu åter framlagda förslag
har utskottet på samma grunder som de, hvilka år 1897 bestämde utskottets
mening i frågan, kommit till samma resultat. Utskottet anser
nemligen, att å ena sidan säkerligen intet kan med fog invändas mot
rättmätigheten af motionens syfte att, så vidt möjligt är, förebygga de
skadliga verkningarne af arbetsinställelser till trots af ingångna arbetsaftal,
och att man å andra sidan icke lärer kunna bestrida behofvet af
åtgärder uti ifrågavarande rigtning. Om man nemligen fasthåller - hvad
som i motionen påpekats och hvad utskottet till förebyggande af missförstånd
vill ytterligare betona —■ att det icke blifvit ifrågasatt och ej kan
på allvar komma i fråga att i ringaste män inskränka arbetarnes rätt att
fritt förfoga öfver sin arbetskraft och söka betinga sig det pris för sitt
arbete, som de anse motsvara detsamma, så kan det icke förnekas, att ett
aftal om arbete å ena och arbetspris å andra sidan bör, lika väl som
hvarje annan medveten och frivillig öfverenskommelse, uppfyllas der så
påfordras, och detta likaväl af den ena som af den andra utaf parterna
samt, till den ändan, vara faktiskt förbindande lika starkt åt båda hållen.
Behofvet af åtgärder, egnade att uppnå ifrågavarande syfte, synes utskottet
vara praktiskt ådagalagdt genom de arbetsinställelser af större omfattning,
hvilka under senare tider egt rum i vårt land, samt af de förluster och
den skada, som derigenom uppstått för såväl arbetsgivare som arbetstagare.
Men kan man således, enligt utskottets mening, vara temligen
ense om lämpligheten af särskilda lagstiftningsåtgärder till förekommande,
så långt, ske kan, af ekonomisk skada genom brytande af arbetsaftal, så
torde enigheten icke vara lika stor, dä fråga blir om beskaffenheten af
de åtgärder, som böra för detta ändamål vidtagas, och utskottet ser sig
lika litet nu som vid 1897 års riksdag i tillfälle att närmare angifva grunderna
för en sådan lagstiftning. Utskottet, som icke delar motionärens
åsigt, att det skadestånd, som kan ådöma» den, hvilken utan skäl brutit
ett arbetsaftal, bör förvandlas till allmänt arbete, anser emellertid, att
någonting bör göras uti den af motionären anvisade rigtning, och hyser
den tillförsigt, att ur en allsidig utredning af hithörande förhållanden skall
framgå, att en effektiv lagstiftning till skydd för arbetsaftal verkligen är
möjlig, och huru en sådan lämpligast bör ordnas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i anledning af förevarande
motion i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till
sådana lagbestämmelser, som må anses erforderliga för
beredande af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna
arbetsaftal.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson och Nitsson, hvilka ansett, att, då redan under
nuvarande förhållanden ett ensidigt obehörigt brytande af arbetsaftal i allmänhet
medförde skyldighet för den brytande parten att utgifva skadestånd,
och då en lagstiftning i den af motionären angifna rigtning ej utan stora
praktiska svårigheter kunde antagas komma till stånd samt derjemte dylika
lagbestämmelser antagligen icke skulle få den vidsträckta tillämpning som
deraf förväntats, eftersom i de enskilda aftalen om arbete ofta skulle komina
att ingå bestämmelser, afsedda att i det speciella fallet undandraga det
ifrågavarande arbetsaftalet det ena eller andra af den ifrågasatta lagens
stadganden, utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Herrar Husberg, G. Andersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.