Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1897:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

ST:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 22 februari 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i
gällande bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfidlmägtige.

Uti två inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet hänvisade
motioner hemställer herr Branting om sådan ändring af nu gällande bestämmelser,
att vid val af stadsfullmägtige hvarje dervid röstberättigad
skulle tillkomma en röst.

I den ena af dessa motioner, n:o 100, hvilken afser ändringar i Kongl.
föroi’dningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, anför motionären
:

»Jemsides med krafvet på att i det politiska samhället upptaga de
tre fjerdedelar af nationens myndige män, hvilka vår nuvarande riksdagsordning
stämplar som andra klassens medborgare, derför att de hittills
ej förstått att tilltvinga sig en närmelsevis anständig lön för sitt hårda
arbete, framträder, med arbetareklassens stigande insigt om hvad den
rätteligen bör betyda i stat och kommun, också fordran på en genomgripande
reformation af våra nuvarande kommunala rösträttsbestämmelser.

De inskränkningar, som ännu i Sverige göra politisk rösträtt till ett
klassprivilegium, äro ur allinän-europeisk synpunkt qvarlefvor från ett
förgånget tidsskede. Alla vår verldsdel ledande stater ha för någon
mansålder sedan haft en liknande trång basis för sin folkrepresentation,
fast de sedan allesamman funnit för inre eller yttre säkerhet högst nödigt
och nyttigt att i stället kalla hela folket till meddelaktighet i statsstyrel Bih.

till Riksd. Prot. 18.97. 7 Sami. 8 Håft. (N:o 12.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sen, byggande sålunda mer eller mindre följdrigtigt på den allmänna
rösträttens ensamt hållbara grund.

Våra svenska kommunala rösträttsbestämmelser draga för visso snafva
gränser för delaktighet i rösträtten, men ännu långt värre är att de införa
och gifva lagens sanktion åt den mest upprörande olikställighet
mellan personer, hvilka ändå erkännas som myndiga och röstberättigade
medlemmar af samma kommun. Mig veterligen saknar vår kommunallagstiftning
motstycke i oblygt proklamerande af grundsatsen, att penningen
betyder allt och personen intet.

Samlandet hos en person af en storartad mängd röster, som i
Sverige är grundvalen för vårt kommunala lif, väcker hos medlemmar
af andra civiliserade nationer, när de höra talas derom, eu tviflande förvåning
och föga doldt åtlöje. Vi behöfva ej gå längre än till våra grannländer
Norge och Danmark för att finna, i stället för våra fyrkar och
debetsedels-röster, grundsatsen om lika rösträtt för alla kommunalt röstberättigade
genomförd. Det behöfver knappt nämnas, att detsamma är
fallet i länder som Frankrike, England och Schweiz. I Belgien, der man
nyss, i samband med rösträttens utsträckning till allmän, lyckades insmuggla
en graderad skala upp till 4 röster, brännmärktes ett sådant
attentat mot medborgarnes likställighet i kammaren »som de fyra skändligheternas
lag» och väckte en våldsam opinionsstorm i hela landet. Ja,
i sjelfva Preussen, hvars rösträttsbestämmelser härstamma från reaktionstiden
efter besegrandet af 1848 års folkrörelser, väljer man visserligen
sina kommunala korporationer (liksom Preussens deputeradekammare) i tre
skilda förmögenhetsklasser, hvilka alla tre få väga lika, fastän den tredje
ensam omfattar 85 procent af valmännen, men inom hvarje klass är dock
sjelfkärt rösträtten lika.

Det må finnas någon enstaka feodal vrå af Europa, t. ex. Mecklenburg,
der det kommunala enväldet eller fåväldet praktiskt kan gå lika
långt som här hemma, men då sker sådant åtminstone icke under sken af
att den kommunala sjelfstyrelsen respekteras. Envälde får heta envälde
och smugglas icke in bakom oskyldigt tal om olika röstvärde.

För den svenska landsbygdens del skall ju emellertid all denna
kommunala orättfärdighet snart vara endast ett fult minne, derför borgar
den kungliga reform-komité, som efter tre decenniers klagomål och
framställningar från Andra Kammaren nu trädt i verksamhet. Det kan
vid sådant förhållande icke falla mig in att nu framkomma med några
förslag till ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Men så mycket mera orsak har Riksdagen i stället att se till ätt
icke städerna bli bortglömda, när nu ju afsigten är att bryta det så länge,
så allmänt och så starkt öfverklagade kommunala fåväldet i vårt land.
Kong! Maj:t har icke ansett sig skyldig att nu taga under ompröfning
en reform af städernas kommunala rösträttsförhållanden, uttryckligen på
den grund, att något Riksdagens beslut i sådan rigtning tills dato icke
föreligger. Kongl. Maj:t väntar alltså på initiativ från Riksdagen, hvadan
denna får hela ansvaret inför landet, om allt får bli i städerna vid det
gamla.

Andra Kammaren har en gång, år 1891, för sin del beslutat en
skrifvelse med begäran om utredning och förslag rörande den kommunala
rösträtten i städerna. Denna rönte emellertid det icke ovanliga ödet
för reformansatser att falla i Första Kammaren. Sedan dess hafva nu 6
år förflutit, den allmänna meningen ute i landet blir otvifvelaktigt med
stigande social upplysning allt mera klart demokratisk; det kan då vara
ur flera synpunkter nyttigt att få konstateradt hur 1897 års Riksdag, som
enligt grundlagen nu representerar svenska folket, ställer sig gent emot
en reform, som öfverallt, der icke de krassa intressesynpunkterna förvilla,
redan är vunnen inför den upplysta opinionen.

Som bekant genomfördes verkligen år 1869 för städernas del den
jemkningen, att ett röstmaximum för dem stadgades, relativt på V6o af
stadskommuns hela röstetal och absolut på 100 röster. Hur litet denna
begränsning i praktiken verkat i den utjemnande rigtning, man väl ändå
afsåg med densamma, derom föreligga nu inemot tre årtiondens vittnesbörd
af alla slag, hvilka väl borde kunna öfvertyga äfven dem, som
genom vanan förhärdat sitt sinne till att icke längre känna det för
menniskovärdet kränkande i att en enda person med 10,000 kronors inkomst
skall, utan andra qvalifikationer än sina penningar, i stadens gemensamma
angelägenheter ensam väga upp ett hundra arbetare med t. ex.
700 kronors årsinkomst — kanske desamma, hvilkas arbete skaffar honom
hans inkomst. Öfverallt i våra städer är situationen densamma: den
kommunala rösträtten fins nu icke till för det stora flertalet, en klick
förmögne regerar enväldigt sig och sin klass till fördel, och mot deras
röstmassor står hela det stora samhället magtlöst.

Några belysande siffror från senaste stadsfullmägtigeval i vidt skilda
delar af vårt land må här anföras. Hemtade från ortstidningar som de
äro, torde de nog i allt väsentligt vara exakta, ty eljest skulle säkert

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

icke motsidans pressorganer ha underlåtit att framkomma med försök till
vederläggning.

I Ystad funnos 1896 inalles 1,635 kommunalt röstberättigade. Af
dem hade

595	personer	hvardera	1	röst	= 595	kommunalröster
199	»	»	2	röster	= 398		»
178	»	»	3	»	= 534		»
176	»	» 4	—5	»	= 803		»
260	»	» 6-	-20	»	= 3,037		»
192	»	» 21-	-90	»	= 7,296		»
35	»	» 91 —	100	»	- 3,477		»
,635	personer.				16,140	röster.

Uppgifterna om näst sista gruppen äro ej så detaljerade som önskvärdt
varit, men man räknar säkert icke för högt, om man påstår, att de
förmögnaste 100 bland den gruppens 192 representera omkring 5,000
röster, d. v. s. att de rikaste 35 jemte dessa 100 ha absolut majoritet
gent emot öfriga 1,500 »röstberättigade» invånare i staden. Eller med
andra ord: den rikaste tolftedelen af befolkningen röstar öfver de elfva
tolftedelarne.

För Karlstad får en motsvarande tabell, också för 1896, följande
utseende:

751 personer

167

130

100

165

114

1	röst	-	751	röster
2	röster	=	334	»
3	»	=	390	»
4	»	=	260	»
5	»	=	500	»
6	»	=	240	»
7	»	=	133	»
8	»	=	96	»
9	»	=	513	»
10—19	»	-	2,179	»
20—29	»	—	2,643	»
30—39	»	=	2,391	»
40—49	»	=	2,302	»

Transport 12,732

Transport 1,748

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Transport 1,748 23	personer	50—59	Transport röster =	12,732 1,217	röster
25	»	60—69	» =	1,574	»
16	»	70—79	» =	1,157	»
6	»	80—89	» =	510	»
9	»	90—99	» =	839	»
31	»	100	» =	3,100	»
1,858	personer			21,129	röster.

Som man finner, går skiljelininen äfven här ända uppe vid 4,000
kronor, d. v. s. de 169 personer, som ha öfver 4,000 kronor i taxerad
inkomst, förfoga öfver mer än hälften af hela röstetalet och rösta öfver
alla andra 1,689 »röstberättigade». Den rikaste elftedelen röstar öfver
de andra tio elftedel arne.

I Söderhamn är ställningen som följer:

,073	personer	ä	1	röst =	1,073	röster
214	»	»	2	röster =	428	»
241	»	»	3	» =	723	»
138	»	»	4	» =	552	»
119	»	»	5	» -	595	»
155	»	»	6—10	» -	1,089	»
143	»	»	11—20	» =	2,447	»
132	»	»	21—50	» =	4,124	»
41	»	»	51—99	» =	2,735	»
28	»	»	100	» =	2,800	»

2,284 personer. 16,566 röster.

Oaktadt staden är ett utprägladt arbetaresamhälle, går äfven här
skiljelinien uppenbarligen ej långt från 4,000 kronor-strecket. Den förmögnaste
trettondelen af de »röstberättigade» bestämmer enväldigt för de
tolf trettondelarne.

I ofvanstående siffror är ändå ingen hänsyn tagen till att det kommunala
utskyldsstrecket enligt sakens natur företrädesvis decimerar just
de lägsta inkomstgrupperna. Att en alldeles illusorisk rösträtt icke heller
kan verka särdeles eggande till den skatteliqvid, som är dess förutsättning,
behöfver ej närmare utvecklas.

Från södra, mellersta och norra Sverige tala sålunda siffrorna öfver -

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

allt samma språk: fåtalet regerar, och det stora flertalet har att lyda —
och betala. Också är städernas skuldsättning — liksom ju för öfrigt
också landskommunernas — stadd i hastig tillväxt. År 1880 utgjorde
totalsumman (utom Stockholms 34 millioner) ännu blott 43 millioner
kronor, vid 1894 års slut hade den sprungit upp till 106 millioner (och
63 millioner för Stockholm). Äfven med allt erkännande af att städer
i uppblomstring måste inrätta sig för och i viss mån draga vexel på
framtiden, lärer ingen vilja påstå, att eu sådan finansförvaltning tyder på
eu så öfverlägsen skötsel af kommunernas ekonomi från de nu bestämmandes
sida, att medverkan och kontroll från den stora, nu utestängda
mängden skulle vara ur den synpunkten öfverflödig.

Men denna mängd, kommunens arbetande befolkning i ordets egentliga
mening, har äfven i andra, ännu vigtigare afseenden intressen att
bevaka, hvilka göra en genomgripande kommunal rösträttsreform till ett
af dess främsta önskningsmål i detta land.

Arbetareklassen, sådan den nutida storproduktionen formar densamma,
rycker nu öfverallt upp i samhällena. Men det ligger i sakens natur att
den, äfven under eljest gynsamma förutsättningar, först efter långvarigt,
planmessigt arbete kan vinna något afgörande inflytande i en modern
stat gent emot alla af gammalt magtegande klasser. I en måttligt stor
industristad deremot, hvars befolkning alldeles öfvervägande består af
lönarbetare, skall ingen med fog finna det obilligt, om dessa redan nu
ha ett bestämmande inflytande. Och fins det någon rättvisa i de kommunala
rösträttsförhållandena, med andra ord, äro dessa, som sig bör,
grundade på personlighetsprincipen, så skola arbetarne ockå kunna i en
sådan stad göra sig gällande, så snart de, genom sammanhållning och
klarhet om hvart de vilja, visa sig värdiga att taga ledningen i sin hand.

För tidens största fråga, arbetareklassens frigörelse, blir derför den lika
kommunala rösträtten af alldeles ovärderlig betydelse. Med tillhjelp af
det fredliga och lojala vapen arbetarne på så sätt få i sin hand kunna
de börja att stycke för stycke, inom området för en stadskommuns verksamhet
och befogenhet, se på bästa sätt till godo sina hittills systematiskt
undanskjutna kraf och intressen. På samma gång utgör det magtens ansvar,
som sålunda kan börja falla äfven på deras lott, en den bästa uppfostran
till sjelfkritik och till praktisk administrativ duglighet, som kan
gifvas åt en samhällsklass, hvilken eljest får i det nutida samhället tusentals
anledningar till kritik, men sällan ett tillfälle att sjelf lägga handen
vid arbetet att göra det kritiserade bättre.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Utlandets arbetare ha också flerstädes börjat i sådan anda begagna
den kommunala rösträtten, och de resultat de redan dermed vunnit mana
på det kraftigaste att fortgå då denna väg.

Allmänt bekant är, att i England den uppfattningen under de senare
åren arbetat sig fram i vida kretsar, äfven inom de borgerliga klasserna,
att det är statens och kommunens oeftergifliga skyldighet att positivt
främja den arbetande klassens bästa. Sådana »progressister», hvilka helt
brutit med det gamla låt-gå-systeinet och utan skrämsel för ord lånat från
socialismens arsenal hvad som synts dem praktiskt och omedelbart tillämpligt,
hafva flerstädes i Storbritanniens mest betydande kommuner af valmännen
kallats att leda stadens förvaltning. För ögonblicket är det
Glasgow, som går i spetsen för denna tidsenliga kommunala arbetarepolitik,
men föredömet har i större eller mindre utsträckning följts på
många håll, och det kan måhända särskildt förtjena nämnas att Manchester,
som en gång gifvit sitt namn åt den extrema doktrinarismen emot samhällets
ingripande i de enskildes ekonomiska kamp för tillvaron, också
hör till de britiska städer, der arbetarerösterna fält utslaget för eu förvaltning
efter »progressistiska» principer. Man söker i dessa kommuner
samla i stadens besittning och under dess omedelbara ledning de allmännyttiga
företagen, såsom vatten-, gas- och elektricitetsverk, vidare kommunikationsväsendet,
såsom spårvägar och dylikt, och detta ej blott af
finansiella skäl, utan äfven för att staden måtte kunna föregå med effektivt
godt exempel beträffande arbetsvilkoren — vid alla dessa sålunda
»kommunaliserade» företag tillämpas 8 timmar s-dagen och betalas en anständig
minimilön. Af samma skäl ha dessa städer brutit med det gamla
entreprenadsystemet; i regeln utföra de i stället direkt sina allmänna arbeten,
och der undantagsvis mellanhänder användas, sörja dessa efter lika
rösträtt valda stadsfullmägtige för att entreprenörerna kontraktsenligt förpligtas
att respektera gällande fackföreningstariffer.

I Frankrike ha arbetarepartiets representanter i municipal- och kommunalråden
gått fram i öfverensstämmelse med de franska socialisternas
kommunala program, hvilket först utarbetades på en kongress i Lyon
1892 och utan tvifvel mycket bidrog till att redan vid kommunalvalen
samma år rådhusen i betydande städer, såsom lioubaix, Toulon, Marseille
och andra, togos i besittning af den dittills undanskjutna klassen. Detta
program, som upptager, utom punkter af alldeles samma slag som nyss
omtalats från England, äfven fordringar på afskaffande af stadstullarna,
progressiv beskattning, gratis bespisning af folkskolans barn och anord -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

nande af skollofskolonier, kommunala apotek m. in., har sedermera reviderats
och kompletterats vid flera kongresser af socialistiska municipalrådsmedlemmar.
Den kongress af detta slag, som hölls i Paris i juni 1895
och var besökt af 150 aktiva deltagare, medan ej mindre än 663 fullmägtige
för franska stads- eller landtkommuner tillkännagåfvo sin sympati
med densamma, bildade en formlig förening af franska socialistiska stadsfullinägtige,
sammanhållna genom ett sekretariat på 7 medlemmar och
åsyftande att bringa till stånd en planmessig samverkan för de kommunala
reformernas genomförande. Från dess långa lista på opinionsyttringar,
för hvilkas förverkligande det sedan ålåg medlemmarne att arbeta
hvar inom sin kommuns fullmägtige, må ytterligare nämnas: åtgärder för
anskaffande af billiga och sunda arbetarebostäder, en grundlig reform af
fattigvården, uppryckning af helsovårdsnämnderna, »så att de icke nöja
sig med att existera på papperet», inrättande af förlikningsnämnder och
organisering af gratis rättshjelp, understöd åt arbetarebörser, organisering
bland arbetarne sjelfva af kontroll öfver hur skyddslagstiftningen efterlefves
o. s. v. Det kan ej förvåna att ett parti, som visar sig i handling
vilja begagna den kommunala magten för dylika reformer i den stora
massans intresse, i den allmänna och lika rösträttens land gått hastigt
framåt vid de kommunala valen. År 1896 behöll sålunda det franska
arbetarepartiet, hvars röstetal sedan 1892 fördubblats, icke blott de nyss
nämnda städerna, utan lade dertill ytterligare så vigtiga samhällen som
bland annat Lille, Calais och Bordeaux.

Följande sina franska bröders föredöme, ha äfven Belgiens arbetare,
sedan de 1895 fått allmän kommunal rösträtt, ehuru kringskuren med
4-röstskala och 3-årigt flyttningsstreck, kastat sig med ifver in i de kommunala
valen med ett socialistiskt reformprogram ungefär af samma art
som det ofvan skizzerade: 8 timmars arbetsdag för kommunens arbetare,
en minimilön på 3 fr. 50 c. (högre i dyrare kommuner), gratis bespisning
af skolbarn och fri skolmateriel, hem för vanvårdade barn o. s. v. Trots
den ogynsamma vallagen lyckades också det belgiska arbetarepartiet genast
vid första anloppet, vinna majoritet i 78 kommuner och, i följd af
vallagens bestämmelser om proportionel representation i vissa fall, insätta
representanter i ytterligare 210. Och dessa kommuner äro ingalunda
små, obetydliga industriorter. I det närmaste Va million belgier administreras
för närvarande dels af enbart socialistiska stadsfullmägtige, dels
af radikaler och socialister i förening, och i landets tre största städer
(frånsedt Anvers) Bruxelles, Gand och Liége, inneha de tre stora partierna:

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

‘katoliker, liberaler och socialister, ungefär hvar sin tredjedel af kommunalrepresentationen.
Äfven i Belgien har för öfrigt i slutet af förlidet
år organiserats en »förening af socialistiska kommunalråd» i samma syfte
som den franska.

Man skall måhända invända, att en användning af den allmänna
och lika kommunala rösträtten till att sätta i gång ett socialt reformarbete
af det slag, hvarpå här ofvan exempel anförts, just visar det för
samhället — läs: de besittande klassernas privilegier -— vådliga i att
förläna massorna en dylik rätt. Nu är det min öfvertygelse, att grundliga
reformer af denna art så litet äro »samhällsvådliga», att de tvärt om
äro den enda vägen för vårt nu bestående samhälles jemna och lugna
utveckling till bättre anpassning efter dess medlemmars behof. Det
faller emellertid utom ramen för denna framställning att upptaga någon
diskussion om bästa sättet att använda rösträtten. Men jag har å andra
sidan ingalunda velat sticka under stol med att den lika kommunala
rösträtten icke i våra dagar från den svenska arbetareklassens sida kräfves
•enbart ur allmänna synpunkter af rättvisa och likställighet, utan i bestämd
föresats att söka på bästa sätt använda densamma till att börja
det genomgripande sociala reformarbete, som nu i vårt land alldeles
undanskjutes. Att smyga igenom en verklig rösträttsreform under fagert
tal om att den ingenting ändrar lär icke längre lyckas, dertill framträda
de motsatta klassintressena numera allt för tydligt. Här gäller helt enkelt
att välja för eller mot, och jag dristar tro, att de klarsynta både bland
vänner och motståndare skola hålla mig räkning för den öppenhet, hvarmed
jag framhåller detta.

Det följer häraf också, att jag ingalunda skulle kunna anse mig
tillfredsstäld med eu begäran om »utredning af frågan», som t. ex. 1891
års lagutskott föreslog. Öfver hufvud bedrifves i vårt land allt för
mycket ofog med att låta »utredningar» träda i stället för mogna eller
öfvermogna reformer. I detta fall särskildt skulle en »utredning» af den
100-gradiga skalans verkningar icke kunna bringa annat än den på det
hela ganska likgiltiga upplysningen, att i somliga städer kan den rikaste
tiondedelen rösta öfver alla andra, i andra städer den rikaste tolftedelen,
i ännu andra kanske den rikaste femtondelen o. s. v. För att få veta
detta i detalj om hvart och ett af våra små stadssamhällen behöfva vi
icke spilla några komitékostnader, än mindre en dyrbar tid.

Fn reform af den kommunala rösträtten i städerna till likställighet
medborgarne emellan kräfves efter min öfvertygelse af enkel rättvisa
Bih. till Riksd. Prat. 1897. 7 Sami. 8 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

liksom den är en förutsättning för det enda säkra sociala reformarbetet,,
det som företages icke för arbetareklassen utan genom densamma. Någon
utredning utöfver den, som ligger i öppen dag för oss alla, om den
nuvarande ordningens ohållbarhet behöfves icke. Riksdagens majoritet
kan heller icke undskylla sig med att den står inför en ny och ohörd,
att ej säga oerhörd fordran, då jag nu vädjar till densamma för den
lika kommunala rösträtten. Under liberalismens bättre dagar framstäldes
samma önskemål i motioner af män som t. ex. Lars Johan Hierta år
1868 och Arvid Gumtelius ännu så sent som 1877. »Om lika rösträtt
menas vara allt för mensklig», skref den sistnämnde för 20 år sedan,
fick han väl finna sig i att ej alldeles slippa skalan. De 20 åren borde
dock ha gjort något för menn isko värdets erkännande af den svenska
Riksdagen.» \

Med stöd af det anförda, hemställer motionären, att Riksdagen för
sin del må besluta den ändring i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad, att vid stadsfullmägtigeval hvarje röstberättigad må ega
en röst.

Uti den andra af nu ifrågavarande motioner, n:o 101, gör motionären
enahanda framställning hvad Stockholm vidkommer. Motionären
hänvisar härvid till den af honom uti motionen n:o 100 anförda, här
ofvanointagna motivering och tillägger:

År 1894 voro i Stockholm, enligt beredningsutskottets »Berättelse
angående Stockholms kommunalförvaltning», icke mindre än 51 procent
af dem, som egentligen skulle egt rösträtt till stadsfullmägtige, derifrån
afskurna på grund af obetalade utskylder. I kommunalröster räknadt
utgjorde dock dessa 57 procent föga mer än ''/6 det hela, hvaraf
framgår, hvad äfven på annat sätt är väl bekant, att det väsentligen är
de lägsta inkomstbeloppen, som decimeras så fruktansvärdt af utskyldsstrecket.

Tager man emellertid för Stockholm hänsyn endast till dem, som
egde utöfva sin rösträtt, så funnos år 1894:

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

3,414 personer	med 1 röst =	3,414	kommunalröster.
4,268	»	2 röster =	8,536	»
1,149		3	» =	3,447	»
2,059		4	» —	8,236
659		5	» —	3,295	D
2,512	»	6—10	» —	21,143	»
3,336	»	11—20	» c:a	50,000
2,209	3)	21—30	» »	55,000	»
1,366	»	31—40	» »	47,000	»
1,014		41—50	» »	45,000	»
781	»	51—60	» »	43,000	»
527	»	61—70		35,000
436 ,	))	71—80	» »	32,000	»
2S9	))	81—90	» »	26,000	»
1,805	»	91—100	» »	180,000	j>
25,824			c:a	561,000

Skiljelinien för Stockholm går således ända tipp vid 6,000 kronors
inkomst; de rikaste 3,000 bestämma ensamma valet af hufvudstadens
stadsfullmägtige bland en valmanscorps på nominelt 60,000 och faktiskt
nära 26,000 personer!

Med stöd häraf föreslår herr Branting: att Riksdagen för ‘sin del må
besluta den ändring i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
att vid stadsfullmägtigeval hvarje röstberättigad må ega en röst.

Derjemte har motionären anhållit, att lagutskottet, under förutsättning
af bifall till de af honom framstälda förslag, måtte föreslå de nödiga
ändringarna i förordningarnas ordalydelse.

Utan att vidare ingå i pröfning af frågan om lämpligheten utaf och
billigheten i eu reform af gällande bestämmelser om den kommunala
rösträtten i städerna, åsyftande någon jemnare fördelning af de röstberättigades
inflytande på kommunala beslut än den, som med nu stadgade
begränsningar är för handen, vill utskottet, under uttalande dock af den
åsigt, att en utjemning af rösträtten vid val af stadsfullmägtige till fullkomlig
likställighet för alla dervid röstberättigade hvarken vore rättvis

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

eller skulle komma att visa sig lända till gagn för stadskoinmunerna,
endast framhålla, att frågan om en begränsning af den kommunala rösträtten
på landet, för hvilken frågas förberedande behandling Kongl. Maj:t
den 9 november sistlidet år tillsatt en komité, torde vara af beskaffenhet
att böra utredas och afgöras före frågan om vidare utjemning af den
kommunala rösträtten i städerna, och detta af det skäl, att, under det
rösträtten i städerna redan är, på sätt äfven motionären anmärkt, genom
lagbestämmelser begränsad, några gränser för den kommunala rösträtten
på landet, byggd, äfven den, på ekonomiska grunder, icke finnas stadgade.
Detta synes utskottet vara skäl nog för Riksdagen att nu icke taga
motionärens framställningar under vidare öfvervägande, och hemställer
utskottet således:

1) att herr Brantings motion n:o 100 icke må
vinna Riksdagens bifall; och

2) att herr Brantings motion n:o 101 ej heller
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr E. Svensson, som ansett, att utskottet bort, med föranledande
af ifrågavarande motioner, tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utredning, i hvad mån begränsning af den kommunala
rösträtten i städerna borde vidtagas.

Stockholm, tryckt Loa Central-Tryckeriet 1897.