Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1896:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 10 februari 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om sådan ändring
i gällande konkurslag, att borgenär förhindras att genom
uppgifvande af origtig fordran utöfva obehörigt inflytande
på konkursförvaltning en.

I en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 63, anför herr Åkerlund:

Konkurslagen stadgade såsom regel, att vid val till gode män eller
sysslomän så ock uti alla andra mål, som rörde förvaltning af gäldenärs
bo, gälde såsom beslut den mening, hvarom, bland närvarande borgenärer,
de sig förenade, hvilkas fordringar sammanräknade utgjorde
största beloppet, så framt dessa borgenärer derjemte utgjorde minst
en fjerdedel af de röstande; och utöfvades rösträtten före inställelsedagen
enligt de fordringar, en borgenär uppgifvits ega, samt, efter det borgenär
på inställelsedagen eller sedermera bevakat fordran, efter storleken
af det belopp, han sålunda bevakat.

Detta sätt för afgörande af frågor angående boets förvaltning och
öfriga angelägenheter vore emellertid mindre betryggande.

Hvad först beträffade de frågor, som erfordrade afgörande före
inställelsedagen, såsom godmansval m. fl., funnes, med nuvarande bestämmelser,
ej nödig garanti emot att personer obehörigen och till
boets skada utöfvade rösträtt med stöd af ogrundade fordringsanspråk,
helst några fordringsbevis endast »så vidt ske kan» behöfde företes.
Ännu betänkligare stälde sig saken med afseende å de konkursboets
angelägenheter, hvilka skulle af borgenärerna afgöras å och efter
inställelsedagen.

Bevakandet af fordran vore det faktum, som från och med inställelsedagen
grundade rösträtt i en konkurs, och med lagens nuvarande

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

bestämmelser hade detta sin tillämpning, oafsedt om den fordran, som
bevakats, egde någon giltig grund eller icke. Härigenom blefve en
mindre samvetsgrann person, som ville för främjande af egennyttiga
afsigter förskaffa sig obehörig röstöfvervigt i en konkurs, satt i stånd
att förverkliga detta syfte blott genom att i konkursen bevaka en för
ändamålet tillräckligt stor fordran. Visserligen skulle han, enligt konkurslagen,
lägga de handlingar in, på hvilka han sin fordran grundade,
men ingenting hindrade honom från att för ernående af sitt ändamål,
t. ex. i fall han haft några affärer med gäldenären, skrifva räkningar
å huru höga belopp som helst eller uppgifva sig hafva lidit eller möjligen
komma att lida skada för huru högt belopp honom för godt syntes,
så mycket mindre som för dylikt förfarande ingen straffpåföljd funnes
stadgad, och ingen torde lagligen kunna hindra honom att i konkursen
rösta för de »fordringar», han sålunda bevakat. För åstadkommande af
den erforderliga personliga röstpluraliteten behöfde han endast förse sig
med fullmagter från en och annan mindre fordringsegare, hvilka fullmagter
synnerligen lätt brukade kunna anskaffas, hvarefter han sjelf,
intill dess hans ogrundade fordringsanspråk blifvit lagligen underkända,
hvilket kunde draga en ganska lång tid, gjorde sig till fullständig herre
öfver konkursen och särskildt i sitt intresse, gäldenären och medborgenärer
till förfång, dominerade valet till sysslomän, hvilka ju hade konkursboets
medel och hela förvaltning om händer. Att så allt för ofta
tillginge, torde vara så bekant, att motionären här ville anföra blott ett
enda exempel derpå.

Uti en konkurs inom det län motionären tillhörde, hvilken ännu icke
vore afslutad och troligen icke förrän i en aflägsen framtid slutade,
bevakade en person omkring 70,000 kronor dels för förluster, som han
»trodde» sig genom gäldenärens förvållande möjligen om fem å sex år
eller längre tid derefter kunna få vidkännas, dels för andra fordringar,
hvarför inga som helst rimliga skäl förefunnes. Efter anmärkningar
från öfriga fordringsegare i konkursen hade allra största delen af bevakningen,
eller öfver 8/j deraf, ogillats af vederbörande domstol, och
resten af bevakningen, hvarom rättegång ännu påginge, blefve helt
säkert äfven till större delen slopad, men den förmente fordringsegaren
nådde det mål han åsyftade. Han valde sig sjelf jemte en god vän,
som bevakat 100 kronor, till sysslomän i massan. Dessa togo nu om
händer alla konkursmassans medel, och om redovisning någon gång
kunde förväntas, så saknades efter all sannolikhet, åtminstone hos den
omförmälde sjelfvalde sysslomannen, tillgångar. De verkliga fordringsegarnes
utdelning blefve då ungefär lika med noll.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Då dylikt kunde ega rum, syntes det motionären vara uppenbart,
att lagens stadganden i hithörande delar icke vore sådana de borde vara.

Motionären hemställer alltså,

att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar och tillägg i gällande lag, som i
möjligaste mån förekomma, det borgenär genom uppgifvande och bevakande
af giltig grund saknande fordringar må kunna utöfva ett oberättigadt
inflytande på val af gode män och sysslomän samt i andra mål,
som röra förvaltning af gäldenärs bo.

Utskottet förehade vid sistlidna års riksdag till behandling ett af
bemälde motionär framstäldt förslag om ändringar i konkurslagen i
samma syfte, som nu föreliggande motion afser. Till stöd för nämnda
förslag hade motionären afgifvit en framställning af alldeles samma
lydelse som den här ofvan återgifna. I afgifvet utlåtande, n:o 28, förklarade
sig utskottet visserligen ense med motionären derutinnan, att
det ansåge den nuvarande lagstiftningen angående utöfvande af rösträtt
i frågor, som rörde konkursförvaltning, i så måtto otillfredsställande, att
densamma icke lemnade tillräckliga garantier mot obehöriga personers
deltagande i borgenärsbesluten, men då motionären uti sin framställning
icke lemnat ens en antydan om den rigtning, hvari den af honom önskade
lagförändringen skulle vidtagas för undanrödjande af antydda
missförhållande, hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Icke heller denna gång har motionären på något sätt angifvit den
rigtning, i hvilken lagförändring skulle vidtagas, och utskottet saknar
sålunda anledning att frånträda sin vid 1895 års riksdag intagna ståndpunkt.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Åkerlunds nu föreliggande motion icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. VON KRUSENSTJERNA.

Ilih. till Bilad. Blot. 1896. 7 Sami. 6 Haft.