Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Utlåtande 1892:LU12

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Kiksd. kansli den 16 febr. 1892. kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af
hundkreatur.

Framställningar om ändrade lagbestämmelser i syfte att bereda
verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur hafva jemväl
vid innevarande riksdag blifvit gjorda. Dels har nemligen herr Nils
Wallmark i en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet remitterad
motion* n:o 41, i hvars syfte fyra af kammarens ledamöter förklarat
sig instämma, jemte det han förnyat sin vid 1888 och 1891 årens
riksdagar gjorda framställning om antagandet af en lagbestämmelse,
enligt hvilken en hvar, som genom uraktlåten vård om hundkreatur
vållade, att detsamma inkomme å andras egor, hvarest hemdjur betade,
gjorde sig förfallen till böter intill femtio kronor, tillika alternativt föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta »att aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrade lagbestämmelser i syfte att
bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur» och
dels har herr Nydahl, med hvilken likaledes fyra af Andra Kammarens
ledamöter förenat sig, uti en inom nämnda kammare väckt motion, n:o
21, föreslagit, att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
af enahanda innehåll, som af herr Wallmark förordats; varande jemväl
denna motion till utskottet öfverlemnad.

Under det hei''r Wallmark åtnöjer sig med en erinran, hurusom
Andra Kammaren vid såväl 1888 som sistlidne års riksdag utan omröstning
godkänt utskottets i anledning af motionärens framställningar
tillstyrkta skrifvelseförslag, samt huru den röstöfvervigt, som vid sistlidne
riksdag föranledde frågans fall i Första Kammaren, utgjordes af
allenast fyra röster, söker deremot herr Nydahl i sin mera utförligt af-,
fattade motion framvisa otillräckligheten af det skydd, gällande lagstift Uih.

till Likså. Prof. 1892. 7 Sami. 9 Höft. (N:o 12.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

ning i förevarande afseende erbjuder. Motionären, som med sin framställning
närmast afser fårkreaturen såsom de der äro mest utsatta för
skada af ifrågavarande slag, anmärker således, hurusom otillräckligheten
af gällande lagbestämmelser vore särskildt känbar inom de trakter
af vårt land, der, såsom i Norrland, fåren under sommarmånaderna
vistades i skogarne eller eljest aflägse från den befolkade bygden, och
der således de respektive egarne icke på något verksamt sätt kunde
öfvervaka och skydda sina djur. Der förhärjades ofta fårhjordarne af
hundar, utan att någon möjlighet funnes för den förres egare att vinna
ersättning för den lidna skadan, som understundom kunde vara ganska
känbar, ej. blott på grund af de dödade eller förderfvade djurens värde,
utan ock i följd af den mera svårberäkneliga förlust, som tillskyndades
egaren derigenom, att hjorden sprängdes och förskingrades, de späda
lammen skildes från mödrarna och djuren förvildades, hvadan svårigheter,
kostnader och besvär uppstode, när hjorden på hösten skulle
hemföras från sommarens betesmarker. Härtill komme det upprörande
djurplågeri, som .vanligen . vore förenadt med dessa i vildmarken utkämpade
strider, i det att jemväl pa dessa valplatser plägade qvarlemnas
ej blott de döda, utan äfven sårade, hvilka senare ofta måste do
en långsam och qvalfull död. Redan ur sist antydda synpunkt måste
djurvännen finna det önskligt, att ett, så vidt möjligt vore verksammare
skydd bereddes de ifrågavarande värnlösa djuren mot rofgiriga hundar,
än nu gällande lagstiftning förmådde.

Detta skydd vore, som sagdt, föga tillfredsställande. Visserligen
kette det i byggningabalken kap. 22 § 6, att »okynnes hund, som biter
folk eller fä, bör ej lös.vara»; men då uraktlåtenhet att ställa sig denna
lag till efterrättelse ej vore förenad med annat äfventyr för hundens
egare, än att han möjligen finge gälda någon af hunden vållad skada,
så kunde denna bestämmelse icke anses som synnerligen effektiv. För
den, hvilkens fårkreatur blifvit dödade, sargade eller förskingrade, vore
det ock en klen tröst, att lagen tillerkände honom af egaren till den
eller de hundar, som förödt hans hjord, »halfva läkeslön och halfva
skadan»; ty utom det att half ersättning vore dålig ersättning, så måste
det naturligtvis härvidlag i de flesta fall vara mycket svårt, om ej
omöjligt, att åstadkomma den bevisning, hvarpå ersättningsanspråket
borde grundas.

Det vore slutligen svårt att förstå, hvarför den ersättningsskyldige,
första gången hunden »biter eller sargar fä», endast skulle betala halfva
skadan, eller hvarför det skulle vara tillåtet för okynnes hund att tre
gånger föröfva sådan skada, hvarom fråga vore, innan han dömdes från

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 3

lifvet. Erfarenheten hade till fyllest visat, att hund, som en gång rifvit
får, vore och förblefve i detta afseende ^oförbätterlig, och det tycktes
då vara alldeles ändamålslöst att uppskjuta hundens dödande, till dess
han bevisligen tvenne gånger gjort sig skyldig till dylik skadegörelse. Den
skonsamhet i afseende å okynnes hund, som lagen sålunda visade, voré
i vår tid föga berättigad, då ju hunden i vårt land — frånsedt förhållandet
hos den nomadiserande lappbefolkningen — numera hufvudsakligen
vore att betrakta endast som ett lyxdjur.

I likhet med hvad utskottet tillförene uttalat såsom sin mening
i föreliggande fråga, (se utskottets utlåtande n:o 21 vid sistlidne riksdag)
vill utskottet jemväl nu framhålla, dels att en förändrad lagstiftning
synes utskottet böra i främsta rummet afse, att egaren af dödadt
eller såradt hemdjur i enlighet med allmänna skadeståndsregler beredes
full ersättning för den förlust, som i ena eller andra fallet drabbar honom,
dels ock att de vanskligheter i fråga om bevisningen, hvilka här
likasom i de flesta fall, der fråga är om skadestånd, icke torde underlåta
att göra sig gällande, icke böra hindra antagandet af en i sig sjelf
rigtig princip. Likaledes vidhåller utskottet den åsigt, att det torde
vara att gå för långt, om lagstiftaren, förutom en obegränsad ersättningsskyldighet,
tillika föreskrefve en straffpåföljd för egaren af den
hund, som vållat skadan, samt att herr Wallmarks alternativt framstälda
förslag att fästa en dylik straffpåföljd redan vid den omständighet,
att lös hund inkomme å annans mark, der hemdjur betade, näppeligen
låter sig försvara. Af de förhandlingar, som utskottets ofvan berörda
utlåtande i ämnet vid sistlidne riksdag föranledde inom Första
Kammaren, framgår, att någon meningsskiljaktighet i fråga om rättmätigheten
af den princip, till hvilken utskottet anslutit sig, eller derom
att gällande bestämmelser måste anses föråldrade, ingalunda var rådande,
utan att motståndet föranleddes af betänkligheter af öfvervägande
formel innebörd. Dels fann man sålunda, i likhet med hvad en reservant
inom utskottet anfört, oegentligt, att utskottet i sitt utlåtande icke
förordat en revision af hela 22 kap. byggningabalken, ehuruväl en
dylik revision vore af behofvet påkallad, dels uttalades ock farhåga
för att utskottets förslag till skrifvelse, i ämnet, såsom allt för allmänt
hållet, icke skulle lemna regeringen nödig ledning för bedömandet af
den rigtning, i hvilken lagstiftningsarbetet skulle gå, och anmärktes i
sammanhang härmed, att då frågan enligt utskottets åsigt företrädesvis
borde gälla att bereda egare till skadadt hemdjur full ersättning och

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sålunda syntes vara af ringa omfattning, utskottet lämpligen bort sjelft
framlägga förslag i ämnet. Med hänsyn till önskligheten deraf, att den
nu föreliggande frågan vinner en snar lösning, har också utskottet —
som vid det förhållande, att jemväl de båda nu föreliggande framställningarne
i ämnet allenast afse att bereda verksammare skydd för hemdjur
mot skada af hundkreatur, saknar anledning att taga i öfvervägande,
i hvad mån en revision må tarfvas af öfriga närbeslägtade bestämmelser
i 22 kap. byggningabalken, så mycket hellre som redan gällande
lag åt den af motionärerna upptagna fråga egnar särskild behandling
— ansett sig böra med anledning af motionerna uppgöra ett förslagtill
lag i ämnet.

Härvid har utskottet förestält sig, att en tillfredsställande lösning
af frågan bäst vunnes på grundvalen af de bestämmelser i ämnet, som
innehållas i 11 kap. af lagkomiténs och lagberedningens förslag till
byggningabalk.

Utskottet hemställer alltså, att Riksdagen ville
för sin del antaga följande

Lag

angående ändring af 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken.

Härigenom varder med ändring af hvad i 22 kap.
6, 7 och 8 §§ byggningabalken innehålla mot denna
lag stridande förordnadt, som följer:

Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara;
finnes den utom egarens gård, hafve hvilken som helst
våld att döda den. Hetsar man hund att göra skada,
må hunden saklöst dödas, ändå att ingen skada sker.
Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren
fullt gäldas.

Stockholm den 16 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation af herr Wester.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.