Lagutskottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1887:LU12 - janmar Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af tingshus och här ads fängelse den
26 september 1884.

Sedan frågan om skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggande
öch underhåll af tingshus och häradsfängelse under en lång följd af år
varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet, och särskilda förslag i ämnet
varit underkastade såväl Riksdagens som Kongl. Maj:ts pröfning, erhöll
denna fråga slutligen år 1884 en lösning, i det Riksdagen då för sin del
beslöt en lag i ämnet, som af Kongl. Maj:t sanktionerades och den 26
september samma år till efterrättelse utfärdades. Enligt denna lag skola
alla de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga i
berörda kostnad, för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål
efter en fjerdedel af derå belöpande fyrktal.

Vid innevarande riksdag hafva fyra särskilda motioner blifvit väckta,
som åsyfta mer och mindre vidtgående ändringar i de sålunda gifna
bestämmelserna. Dessa motioner, hvilka samtliga blifvit af vederbörande
kammare hänvisade till lagutskottet, hafva afgifvits inom Första Kammaren
af herr P. M. Söderberg (n:o 31) samt inom Andra Kammaren af
herrar J. Anderson i Tenhult (n:o 18), J. Bengtsson i Gullåkra, med

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

hvilken herrar L. Norrby och Lasse Jönsson instämt (n:o 49), och A.
Nilsson i Rinkaby (n:o 167).

Herrar Söderberg och J. Anderson, hvilkas motioner äro sins emellan
likalydande, anföra följande:

»Såsom allmän regel gäller, att staten uppför och underhåller sådana
byggnader, som för statsändamål användas. Så är förhållandet med lokalerna
för de centrala embetsverken i hufvudstaden och med embetslokalerna
för hofrätter, länsstyrelser m. fl., hvarjemte man kan räkna
byggnader vid garnisonsorter, militära mötesplatser och jernvägar, hvilka
alla, och många flera uppbyggas och underhållas utan kommunernas bidrag.
— Ett undantag från denna regel äro dock tingshus med häradsarkiv
och häradsfängelse, hvilka, ehuru de användas endast för statsändamål,
ända in i sista tiden bekostats af endast en del af den i mantal
satta jorden och nu mera i viss mån af andra skattskyldige. Men full
rättvisa kan endast vinnas, om staten öfvertager äfven denna byggnadsskyldighet,
särdeles som de nu byggnadsskyldige ej få använda de nämnda
byggnaderna till annat ändamål än det ursprungligen bestämda. — Någon
större utgift under öfvergångstiden behöfver staten ej vidkännas, om nuvarande
tingshus, häradsarkiv och häradsfängelse i befintligt skick afträdag
till staten.»

På grund häraf hemställa motionärerne, att Riksdagen ville för sin
del besluta, »att den tingshusbyggnadsskyldighet, som omförmäles i 26
kap. 4 § byggningabalk^! och i lag angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse den
26 september 1884, må upphöra att vara gällande, samt att de nuvarande
byggnadsskyldige, mot befrielse från vidare byggnadsskyldighet, till statsverket
utan ersättning afstå ifrågavarande hus, hvarefter dylika hus byggas
och underhållas af staten.»

Herr J. Bengtsson åter anför:

»Huru önskligt det än må anses, att en så nyligen antagen lag icke
göres till föremål för några ändringsförsök, så äro dock, enligt mitt förmenande,
de olägenheter och svårigheter, som för det stora flertalet af
menighetsbestyrelserna i vårt land genom denna lag framkallas, af den
betydenhet, att nämnda grundsats icke bör kunna anses utgöra fullgiltigt
skäl för ett vidare qvarhållande, utöfver hvad nödigt är, af ifrågavarande
olägenheter och svårigheter. — Enligt nämnda lag är grunden för afgifterna
till tingslaget fyrktalet, med stadgad begränsning, i de kommuner,
som i tingslaget ingå. Vid dessa afgifters utdebitering skall tingslaget

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sålunda först göra sig noga underrättadt om fyrktalssättningen inom de
särskilda kommunerna, på det att alla som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder
må kunna varda debiterade afgifter för tingslagets behof.
En summarisk uppgift öfver fyrktalssättningen inom de särskilda kommunerna
kan emellertid endast i de fall vara för nämnda ändamål till fyllest,
då de särskilda kommunerna genom sina förtroendemän benäget åtaga
sig att inom kommunen i vederbörlig ordning utdebitera, uppbära och
till tingslaget redovisa de afgifter, som böra af inom kommunen mantalskrifne
skattskyldige till tingslaget utgöras. Åtaga sig icke de särskilda
kommunerna detta bestyr, hvartill de icke äro lagligen förpligtade, och
hvilket såsom en tillökning i deras förutvarande bestyr är ganska betungande,
synnerligen som afgifterna till tingslaget utgå efter helt andra
grunder än afgifterna till kommunen, så är tingslaget hänvisadt till att
med ledning af detaljerade fyrktalslängder låta debitera och uppbära dessa
för sitt behof erforderliga afgifter. Detta bestyr blir då för tingslagets
förvaltning så mycket mer betungande och äfven dyrbart för de skattskyldige,
som det väl vanligast endast är några få hundratal kronor, som
på detta sätt skulle komma att årligen af tingslaget uttagas. — Genom
kongl. förordningen om landsting den 21 mars 1862 har landsting blifvit
berättigadt att få för sitt behof erforderliga landstingsmedel debiterade,
uppburna och redovisade i sammanhang med kronoskatterna, och har derigenom
åt landstingen blifvit beredd en afsevärd förmån, utan att kronouppbördsförvaltningen
derigenom blifvit i någon nämnvärd mån betungad.
Enligt mitt förmenande borde icke tingslaget anses vara mindre än landstinget
berättigadt till erhållande af en liknande förmån, allra helst som
tingslagets utgifter, i olikhet mot landstingets, i regeln afse att fylla
verkliga statsändamål, och en sådan förmån borde ock från det allmännas
sida kunna utan nämnvärd olägenhet tingslagen medgifvas under vilkor
att debitering och uppbörd af tingslags medel i sammanhang med kronouppbörden
får ske enligt enahanda grunder, som enligt § 47 mom. 2 af
landstingsförordningen äro stadgade för debitering och uppbörd af landstingsmedel.
— Inom ett trängre beskattningsoinråde, såsom inom kommunen,
må det anses vara af vigt, att de mera bofasta skattskyldige till
ändamål som skola för en längre tid gagna samhälligheten få dertill bidraga
i större mån än andra skattskyldige, som icke äro i så hög grad
intresserade i samhällighetens gemensamma hushållsangelägenheter. Inom
ett så omfattande beskattningsoinråde som tingslaget kan nämnda hänsyn
icke vara af samma betydelse, enär det gemensamma skattebehofvet der

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

i regeln är ringa och enär skattebördan der genom fördelning på ett
större antal bidragande blifver för dessa så mycket mindre känbar. Fölen
sådan samhällighet är enkelheten i skattegrunden och i anordningarne
lör skattens upptagande af långt större värde än den mest sinnrika graderade
skala för skattebidragens utgörande, och för min del vågar jaoföi
eställa mig, att någon i det störa hela bättre grund för utgörandet af
afgifterna till tingslaget än bevillningen icke kan utfinnas, liksom äfven
att den enklaste och bästa anordningen för dessa skattebidrags uttagande
är att låta desamma debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoskatterna.
»

Med stöd af det anförda föreslår herr Bengtsson, att Riksdagen ville
för sin del antaga följande lag angående skyldigheten att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse:

»Med ändring af hvad i lagen af den 26 september 1884, angående
skyldigheten att deltaga i byggandet af tingshus och häradsfängelse, är
stadgadt, förordnas, att till kostnaderna för uppförande af sådana byggnader
skall eu hvar lemna bidrag i förhållande till den sammanlagda
bevillning till staten för fast egendom eller för inkomst af kapital eller
arbete, som blifvit honom i nästförut upprättade, vederbörligen faststälda
bevillnings-taxeringslängd inom tingslaget påförd, och skola dessa bidrag,
under vilkor i öfrig! som af Konungen bestämmas, på tingslagets hos
Konungens befallningshafvande derom framstälda begäran, under benämning
häradsmeclel genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna
debiteras och indrifvas.»

Herr A. Nilsson, som i sill motivering hufvudsakligen uppehåller sig
vid de jemväl af herr Bengtsson påpekade svårigheterna vid debitering
och uppbörd af de för ifrågavarande ändamål erforderliga medel, föreslår,
»att Riksdagen matte för sin del besluta, att i berörda lag af den 26
september 1884 göres den ändring, att deltagandet i kostnaderna för tingsoch
fånghusbyggnader samt deras underhåll utgår efter den betalningsskyldiges
bevillning, som ligger till grund för fyrktalssättningen; samt
med det tillägg, att kronofogdarne hvar inom sitt fögderi till länsstyrelsen
insända verificerad förteckning å det för nödiga utbetalningars bestridande
erforderliga beloppet, hvarefter uppbördsorder af nämnda styrelse
meddelas för kronofogde och häradsskrifvare att i sammanhang med kronoskatteuppbörden
debitera, uppbära och redovisa medlen.»

Dill. titt Likså. Prof. 1887. 7 Sami. 9 Raft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Herrar Söderberg och J. Anderson upptaga i sina motioner ett förslag,
som redan flera gånger förut blifvit fram stridt, nemligen öfverflyttande
på staten af hela den ifrågavarande byggnadsskyldigheten. Nya lagberedningen
har i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
(fjerde delen sid. 14 och följande) egnat särskild uppmärksamhet åt
denna fråga och dervid kommit till ett resultat, som i det närmaste öfverensstämmer
med motionärernas förslag. Frågan torde emellertid lämpligast
få sin lösning i sammanhang med den stora frågan om rättegångsväsendets
ombildning och den deraf väsentligen beroende anordningen af
domkretsarne; och finner sig utskottet på grund häraf för närvarande
böra hemställa,

1) att herrar Söderbergs och J. Andersons motioner
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

1 de af herrar J. Bengtsson och A. Nilsson väckta motionerna föreslås
ändring i nu gällande bestämmelser dels i afseende å sjelfva grunden
för ifrågavarande byggnadsskyldighet, dels ock i afseende å debiteringen
och uppbörden af de medel, som för byggnadsskyldighetens fullgörande
erfordras.

Hvad då först angår den ifrågasatta ändringen i grunden för byggnadsskyldigheten,
så består densamma deruti, att kostnaderna för tingshus
och häradsfängelse skulle på de byggnadsskyldige fördelas i mån af hvars
och ens bevillning till staten.

I afseende å detta förslag torde utskottet få hänvisa till hvad utskottet
deremot anfört senast vid 1884 års riksdag, då den nu gällande
lagen, på utskottets tillstyrkande, godkändes af Riksdagen. Utskottet yttrade
då bland annat:

»Att lägga skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och luiradsfängelse
på alla dem, hvilka inom tingslaget erlägga kommuna 1-utskylder, att utgöras efter samma grund, som för erläggande af dessa
utskylder tinnes stadgad, har utskottet flera gånger föreslagit, men detta
har icke vunnit Första Kammarens bifall och torde äfven nu hafva mycket
ringa utsigter att blifva Riksdagens beslut.

Vill man i denna så mycket omordade fråga nu komma till ett
resultat, bör man derför, enligt utskottets tanke, låta detta onus fortfa -

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

rande hufvudsakligen hvila å fastighet, samt låta skyldigheten utgöras
efter det på fastigheterna belöpande fyrktal, men derjemte låta äfven dem,
som skatta för andra beskattningsföremål än fastighet, i viss mindre proportion
deltaga i besväret.

Då egandet af andra beskattningsföremål än fastighet icke innebär
samma stadigvarande intresse och, med den större rörlighet, dessa beskattningsföremål
förete, de understundom kunna komma att med kort mellantid
inom olika tingslag deltaga uti kanske ganska betydliga kostnader för
ifrågakommande byggnad och underhåll af tingshus och häradshäkte, samt
följaktligen skulle kunna komma att jemförelsevis för tungt i nu förevarande
afseende beskattas, derest de skulle deltaga i skyldighetens utgörande
med hela det dem åsätta fyrktal, har utskottet ansett en nedsättning till
deltagande med allenast en fjerdedel af det åsätta fyrktalet kunna för
dem medgifvas.»

De sålunda anförda skäl, Itvilka i sin mån bidrogo till antagandet
af nu gällande lag, toi’de icke under den korta tid, som derefter förflutit,
hafva genom derunder vunnen erfarenhet förlorat något af sin giltighet;
och då, såsom utskottet redan antydt, en ännu mera genomgripande förändring
af ifrågavarande byggnadsskyldighet i en icke aflägsen framtid
torde komma att framläggas till Riksdagens pröfning, får utskottet hemställa,

2) att herrar J. Bengtssons och A. Nilssons motioner,
i hvad de afse ändring af grunden för deltagande
i kostnaden för byggande och underhåll af
tingshus och härad sfängelse, icke må vinna Riksdagens
bifall.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver det af herrar J. Bengtsson
och A. Nilsson framstälda förslag i afseende å debiteringen, uppbörden
och redovisningen af medel, som erfordras för fullgörande af ifrågavarande
byggnadsskyldighet. Genom hvad motionärerna, synnerligen den förstnämnde,
anfört, finner utskottet det vara ådagalagdt, att bristen på uttrycklig
bestämmelse i detta afseende kan medföra olägenheter. Utskottet föreställer
sig, i likhet med motionärerna, att dessa olägenheter lättast skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

kunna afhjelpas derigenom, att debiteringen och uppbörden af nämnda
medel anförtroddes åt den vanliga fögderiförvaltningen, på sätt i 49 § af
förordningen om landsting är stadgadt om landstingsmedel. Enligt hvad
utskottet inhemtat, lärer sådant på ett och annat ställe ega rum; men då
uttrycklig bestämmelse i ämnet i alla fall synes lämplig för vinnande af
likformighet i detta afseende, får utskottet, med anledning af herrar J. Bengtssons
och A. Nilssons motioner, hemställa,

3) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes meddela de föreskrifter, som erfordras
för att bidrag till byggande och underhåll af
tingshus och häradsfängelse må i hela riket på likformigt
sätt af vederbörande fögderiförvaltning i sammanhang
med kronoskatterna debiteras och uppbäras samt
derefter i behörig ordning till den eller dem, som vederbör,
redovisas.

Stockholm den 17 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer

af herrar J. Anderson i Tenhult och J. Bengtsson i Gullåkra.

Herrar F. Andersson i Helgesta, H. Andersson i Nöbbelöf och Näsman
hafva begärt fa här antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom
utskottet af detta ärende.

STOCKHOLM, TRYCKT I CKNTRAL-TUYCKERIET, 188".