Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 1
Utlåtande 1901:LU12
Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 1
Åfrr<\ | j:: ■'': itJJ: '' '' f i;: i.i b: ■/ |
| i.j-'' i-i i\1é o ii ;■!«*! i firiirr |
i* i;J. tf :-j | 1 ■ •! . 0i t>l;(i i.''(•!*vt | • . i r» ■ J i , Ji.i ■ (ti | af g,eu i rh; fm.Tge e’ic.7 |
*j t: it;.)'' | • .•y r. ; j; jtgp;, / | r;ifriShi U- | ixiu; i ol> :''/;>•» b tv ti» giw |
'' |
| V:.V >■ .• i O* * it di ‘i) ti | ir-M-jö''? j:*;.- »/.ruin eu ’ml;> |
EU . >U.: | k. i > | >;’•* {": k / a | e obö:.<i.;ö{. •(?; i!! .7,:» la |
.,, | nr | . -Jit > ..?*«. * - i- i. i > | , n .M.f,. fthilivrö! |
i , | •v.; - 1 f.n ■ nn.: t | i.X''4 ‘"i I • > •. i• • i \f | ra: .>''t •iis.O : u. .v.c; .U:''!.g-:; till duo |
s .t ;■ ... | i , • • - r • ‘tv ii;:tu»t t u. ■;. •tf.iiJ*‘A | N:o 12. *J 1: . • • l» | Ulf* /''i.’* ■er C",ViÖi ined gsj- lo»ms |
-i it | V * it-. :< •: M rUiA Ttfi! | f,tf ?'',r»{•>•■ Uti)?. '') L | -.ii IT tgfVi;: |
Ank. till Kikad, kansli den 19 februari 1901, kl, 9 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Magi angående lagbestämmelser i fråga om lätbredden å
• I . ’ '' , , lS) i ,, « -(
arbetsåkdon, som begagnas å allmänna vägar.
h; tj.r ■■■!■. it.i; ■!. ’.V\ • * m! I. !;h <ej r■ ■ ;
* v» j'' ► ‘. é■ •''If: • • ?Vti* if’'' i"-, ii ‘V • ''■ « .> »;•! .] JiO!# • i; t‘ij f p t
Andra Kammaren har till lagutskottet öfverlemnat eu inom
nämnda kammare af herr <S''. Söderberg vackt motion, n:o 11, af följande
lydelse:
»Sistlidet års Kiksdag beslöt att ingå till Kongl. Maj:t med anhållan
om revision och ändring af vissa delar af Lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet af den 23 oktober 1891. Genom den
nya väglagen ha våra större och mindre landsvägar i afsevärd mån förbättrats
och mycket har af vederbörande väghållningsdistrikt, åtminstone
i min valkrets, gjorts för förbättrade kommunikationer, men en allmän
klagan förspörjes, att det blifvit kostsamt och fortfarande tenderar att
blifva dyrt, trots statsanslaget, dyrare än före 1895. Orsaken dertill
kan ju dels vara den skärpta kontrollen angående sjelfva vägunderhållet,
dels de ökade arbetslönerna och svårigheten att på landet få arbetare,
dels slutligen den ökade samfärdseln. Med anledning häraf har man
kommit att tänka på den ovisliga vägslitning, som uppstår genom begagnandet
af smallötade tvåhjuliga arbetsåkdon, som användas mycket allBill.
till Likså. Prof. 1901. 7 Sami. 10 luft. (Nås 12 och 13.)
2 Lagutskottets Utlåtande N;o 12.
mänt i Dalarne äfvensom i andra delar af vårt land. En åtgärd, hvilken
vore egnad att i någon mån förbättra detta förhållande, har man tänkt
sig, att vid revideringen af ofvannämnda väglag affatta någon paragraf
eller på annat sätt föreskrifva någon bestämmelse, som efter en tidsföljd
af t. ex. 10 år förbjöde användning af sådana smallötade arbetshjul, med
föreskrift att bredden på lötarne till tvåhjuliga arbetsåkdon ej finge
understiga 10 centimeter eller 4 verktum.
Genom denna reform skulle vägarne få större fasthet och dessa
djupa spår, som ofta förekomma i synnerhet vid regnig väderlek, å de
mera befarna vägarne, icke förekomma, åtminstone icke i den utsträckning
och förargliga omfattning som nu.
Att förbudet skulle inskränkas till endast tvåhjuliga arbetsåkdon
anser jag böra försvaras dermed, att arbetsåkdon med fyra hjul icke på
långt när skada vägplanen som dessa lastkärror med smallötade hjul
och att, då man färdas med gigg eller åkkärra, man icke kör i den uppslitna
körbanan, utan man åker beqvämast, om man, såsom man brukar
säga, klyfver spårgången.
Eu förstår jag mycket väl, att åtskilliga anmärkningar skola fram
ställas emot detta förslag, såsom att kärran skall gå mycket tyngre,
buren af sådana bredlötade hjul, samt att denna åtgärd skall kräfva nya
stora utgifter för en del ringa lottade landtman genom anskaffning af
nya hjuldon. Hvad den första anmärkningen angår, så har erfarenheten
lärt oss, att bredlötade hjul icke gå tyngre än smallötade, utan vida
lättare under vissa förhållanden, och hvad den senare vidkommer, så
skall ju alltid en respittid föregå, innan en sådan lag träder i kraft,
under hvilken tid vederbörande utan alltför stora extra kostnader kunna
skaffa sig de lagenliga hjuldonen. Jag tror mig veta, att andra länder,
exempelvis Danmark, länge sedan vidtagit denna lagstiftningsåtgärd.
Med anledning af hvad jag anfört, vill jag härmed vördsamt
föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kongl. Maj:t låta i sammanhang med revisionen af väglagen utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lag, hvarigenom lötbredden
till tvåhjuliga arbetsåkdon, som begagnas på allmänna vägar, bestämdes
till 10 centimeter eller 4 verktum och om lagens trädande i kraft
om 10 år.»
I sammanhang med denna motion har utskottet till behandling
förehaft en af herr J. Olofsson i Digernäs jemväl inom Andra Kammaren
afgifven, till lagutskottet hänvisad motion, n:o 136, så tydande:,
3
Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
»Med anslutning till den af herr S. Söderberg väckta motion,
n:o It, ber jag dock få erinra om, att hvad min hemort beträffar, så
skulle enligt min åsigt, om endast tvåhjuliga arbetsåkdon tagas med,
hela förslaget vara förfeladt, alldenstund jag har den uppfattningen, att
fyrhjuligt arbetsåkdon har samma egenskap att kunna förderfva vägarne
som de förstnämnda, då ej hjulringarnes bredd är tillräcklig. Förhållandet
är med de fyrhjuliga åkdonen, att på dem begagnas alltid mindre hjul
än på de andra, hvaraf följer, att hjulen på dylika åkdon ha lättare
för att tränga sig ned i körbanan och således spåra sönder vägen. Häremot
kan invändas, att om ett sådant åkdon användesrför lasskörning,
så blir ju sjelfva tyngden fördelad på flera hjul och bör således, så att
säga, flyta lättare på körbanan och åstadkomma mindre skada • på vägen,
men det torde också vara ett kändt förhållande, att man lastar mest på
bakvagnen å ett fyrhjuligt åkdon. Derigenom och, som sagdt, genom
hjulens mindre diameter bör det vara klart, att ett arbetsåkdon med
fyra hjul skadar vägen lika mycket som ett tvåhjuligt, men det är min
fulla öfvertygelse, att å alla arbetshjuldon, som skola användas på allmänna
vägar, särskildt i Norrland, der oftast förekommer dåligt väglagningsämne
och lösa vägar, bör hjulringsbredden vara 10 centimeter,
och detta skulle bespara så väl stat som väghållningsdistrikt rätt stora
kostnader.
Hvarför jag med de ändringar i herr Söderbergs motion, som här
påpekats, föreslår, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta i sammanhang med revision af väglagen
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lag, hvarigenom
löt- och hjulringsbredden till arbetsåkdon, som begagnas på allmänna
vägar, bestämdes till 10 centimeter, och om lagens trädande i kraft
om 10 år.»
Den i föreliggande motioner upptagna frågan om lagbestämmelser
angående lastvagnars hjulkonstruktion är ej ny. Densamma var föremål
för utredning redan i det betänkande, som den 14 december 1880 afgafs
af komiterade för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning i
fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet, hvilkct betänkande
i hufvudsak ligger till grund för den nya väglagen af år 1891.
Resultatet af utredningen blef emellertid, att de komiterade ej
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
ansågo sig böra framställa något förslag i berörda hänseende, utan stannade
i den mening, att med dylika bestämmelser borde anstå, tills erfarenheten
visat dem vara af behofvet mera påkallade än förhållandet vore
för det dåvarande. I öfverensstämmelse med denna komiterades åsigt
blefvo i nya väglagen ej några bestämmelser i ifrågavarande afseende
upptagna.
Vid 1896 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion
om att öfverlemna till Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, pröfva och afgöra, huruvida det för särskilda
vägsträokningar skulle vara förbjudet att för tyngre hjuldon eller hjuldon
afsedda för tyngre lass använda hjul af mindre än viss bredd eller om
för samma syfte andra likartade bestämmelser erfordrades.
Denna motion afstyrktes emellertid af lagutskottet och blef af
båda kamrarna afslagen.
Efter utskottets uppfattning föreligga ej heller giltiga skäl för
sådana lagbestämmelser som de af herrar Söderberg och Olofsson nu ifrågasatta.
Val lärer det vara förhållandet, att inom vissa delar af vårt land
vägarne afsevärdt skadas derigenom, att man använder alltför smallötade
åkdon, men å andra sidan får ej lemnas ur räkningen, att vägarne flerestädes
äro af så god beskaffenhet, att en större eller mindre lötbredd
å vagnshjulen är för vägslitningen utan synnerlig betydelse. Redan
denna omständighet, eller att förhållandena inom vårt land äro uti ifrågavarande
hänseende mycket olikartade, gör det efter utskottets åsigt betänkligt
att införa ett för riket i dess helhet gällande lagstadgande om
viss lötbredd å vagnshjulen. Motionärernas förslag synas emellertid äfven
ur andra synpunkter ej vara att förorda.
Hvad! : herr Söderbergs framställning beträffar, så har redan herr
Olofsson i sin motion påvisat det olämpliga uti förslaget att begränsa
den ifrågasatta lötbreddsbestämmelsens tillämpning till tvåhjuliga arbetsåkdon,
men äfven mot den af herr Olofsson gifna begränsningen af
ifrågavarande bestämmelses omfattning kunna erinringar göras. Gränsen
emellan arbetsåkdon och andra fordon är nemligen ganska obestämd och
sväfvande, ja, understundom kan till och med ett och samma åkdon användas
än såsom lastvagn, än för annat ändamål. I hvad fall som helst
är det för vinnande af motionernas syfte, nedbringande af vägunderhållskostnaderna,
ej tillfyllest att föreskrifva en viss bredd å hjulringarne,
ty den skada, som ett åkdon förorsakar å eu väg, beror i väsentlig mån
äfven af storleken utaf hjulens diameter, Främst af allt är dock väg
-
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 12.
skadan beroende af tyngden å lasset, och detta i så hög grad, att det
efter utskottets åsigt vore meningslöst att föreskrifva en viss lötbredd
utan att samtidigt också fastställa en viss maximivigt för hvarje lass.
Slutligen förtjenar såsom en omständighet af vigt att framhållas,
hurusom ett fastslående i lag af den utaf motionärerna förordade lötbreddsbestämmelsen
skulle förorsaka allmänheten afsevärda kostnader
och olägenheter. Äfven om, såsom föreslagits, en tid af 10 år bestämdes
såsom öfvergångstid för det nya systemets genomförande, torde det ej
kunna undvikas, att i en del fall enskilde finge vidkännas direkta utgifter
för i och för sig obehöfliga förändringar af sina vagnars hjulkonstruktion,
och, då vagnarne genom ökad lötbredd blefve tyngre än förut,
skulle det måhända för en del smärre jordbrukare, torpare o. d. också
blifva nödvändigt att anskaffa andra och starkare dragare än dem, som
förut kunnat för de lättare åkdonen användas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet alltså
hemställa,
l:o) att herr Söderbergs ifrågavarande motion ej
må vinna Riksdagens bifall; samt
2:o) att herr Olofssons motion ej heller må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
O l. 7 *■; *>; ;TT i •'' ..•••1 ''''-JM-10 *''*• • ''vV‘L. 1 j\
Stockholm den 19 februari 1901.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Herr Lindhagen har begärt få anteeknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.