Lagutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1908:Lu11 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1908, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till
Konungen angående vidgad rätt till utträde ur
statskyrkan.

Uti en inom Andra Kammaren vackt och till lagutskottet
hänvisad motion, n:o 90, har herr E. Räf hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att det må lämnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill
han ämnar öfvergå.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Under en period af öfver trettio år hafva vid ej mindre än
tolf riksdagar och flera kyrkomöten olika förslag varit före om
sådan ändring i dissenterlagen, att det måtte lämnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill
han ämnar öfvergå. Bland dessa förslags bärare och försvarare
finna vi sådana statskyrkans varmt tillgifne män som biskoparna
Grafström, Beckman, Charleville, professorerna Norrby, Rudin m. fl.
Och biskop Billing sade i Första Kammaren år 1903: ’Jag sörjer
icke ett ögonblick, om lagutskottets förslag blir bifallet’, d. v. s.,

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 11 Raft. (N:o 11). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

om ifrågavarande ändring i'' dissenterlagen införes. Biskop, von
Schéele yrkade i Andra Kammaren samma år bifall till ändringen
i fråga. Många sådana statskyrkliga röster kunde vara att anföra,
men då dessutom lagutskottet sex gånger tillstyrkt och Andra
Kammaren för sin del sju gånger bifallit förslaget, torde vidare
ordande i den riktningen vara öfverflödigt.

Behofvet af förändringen är med ett ord sagdt erkändt af
landets alla kristliga samfund och lämpligheten däraf gång på gång
bekräftad af såväl lagutskottet som Andra Kammaren. Och att
Första Kammaren under sådana förhållanden längre skulle sätta
sig emot, att Kungl. Maj:t finge skänka saken en utredning och
pröfning, torde man efter de senaste årens erfarenheter icke hafva
anledning förmoda.

Någon föregående motionär i denna sak har betecknat reformen
såsom mycket betydelselös. Jag är af alldeles motsatt åsikt och
anser därför också, att man vid dess genomförande bör taga sådant
sikte på alla dess konsekvenser, att nationens afkristnande i möjligaste
mån förebygges, och att sålunda kristendomen fortfarande må bibehålla
sin "höga och privilegierade ställning i våra grundlagar, och
öfriga lagar, så att vi icke förlora vår ställning som en s. k. kristen
stat, att de föräldrar, som utträdt ur kyrklig gemenskap med vårt
folk, ej må kunna hindra sina barn att erhålla obligatorisk kristendomsundervisning,
att äkta makar må behålla sin fullkomliga frihet
att alldeles oberoende af hvarandra få utgå ur eller kvarstå i kyrkan
o. s. v. Dessutom måste det gifvetvis bestämmas, huru man skall
förfara för att vinna sådant utträde ur kyrkans gemenskap samt
under hvilka omständigheter ett återupptagande må kunna äga rum
och formerna därför. Skulle en person dö utan någon som helst
gemenskap med kyrkan, så måste ju förfarandet vid begrafningen
vara närmare bestämdt.

I afseende på motiveringen beder jag i öfrigt få, hänvisa till
föregående motioner i denna sak och däraf följande diskussioner å
flera kyrkomöten och riksdagar. Och i afseende på klämmen tager
jag mig friheten använda lagutskottets formulering år 1903.»

I öfverensstämmelse med en uppfattning, hvilken, såsom motionären
omförmält, gjort sig gällande hos flere föregående Riksdagars
lagutskott, håller utskottet före, att en sådan lagändring som den

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

af motionären föreslagna bör vidtagas; och får utskottet till stöd
för denna åsikt åberopa samma skäl, som af 1903 års lagutskott
blifvit uti dess utlåtande i ämnet i sådant afseende anförda. Uti
nämnda utlåtande anförde utskottet följande:

»Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af
svenska kyrkan kan öfvergå till kvilket kristet trossamfund som helst,
kvarstår dock den inskränkningen, att en person, hvilkens religiösa
uppfattning i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans,
icke kan uträda ur denna kyrka, såvida han icke kan uppgifva ett
bestämdt trossamfund, till livilket han vill ansluta sig. Det kan icke
förnekas, att oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår
tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner
sitt samvete tillfredsställdt med att öfvergå till något af dessa samfund.
Han har då att välja mellan att kvarstå inom svenska kyrkan,
hvilkens åskådning han kanhända i väsentliga delar ogillar,
eller att öfvergå till ett annat religionssamfund, i hvars läror han
icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvergång, utan endast
uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men
den utväg, som härigenom beredes, att undvika ett val af nyss angifna
beskaffenhet är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer
med mera känsligt samvete. Följden af inskränkningen har
också blifvit, att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott
afvika från hennes läror, utan mot henne hysa ett rent af hatfullt
sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas
af tvånget att kvarstå inom kyrkan. Ett sådant förhållande står
enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens grundsatser
och kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker
vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa
gälla för annat, än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af
kyrkans rätt att värna sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar.
Är kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd kräfver enhet
i öfvertygelse och handlingssätt samt ett kraftigt församlingslif, torde
det vara hennes obestridliga rätt att icke behöfva inom sin gemenskap
kvarhålla olika tänkande, hvilka kunna befaras motarbeta kyrkans
mål och skada hennes verksamhet. Vidare bör här tagas i
betraktande, att vår tids skiftande mångfald af trosläror har att
uppvisa mera än en dylik lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

icke kan vara tvifvel underkastad, samt att vid sådant förhållande
det mången gårig torde vara en vansklig sak för en samvetsgrann
själasörjare att afgöra, huruvida den lära, som omfattats af ett trossamfund,
till hvilket en församlingsmedlem anmält sig vilja öfvergå,
kan anses kristen och utträde ur statskyrkan alltså får beviljas.»

På grund af ofvan angifna skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att det må
lämnas fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt
tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan
utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1908.