Lagutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1903:LU11 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Nso II.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående skyldighet att deltaga i kostnaderna för reglering
af vattentillgången i strömdrag.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en inom
nämnda kammare af herr E. Nilsson i Kattleberg väckt motion, n:o 92,
af följande lydelse:

»Under de senaste åren hafva, såsom allmänt är kändt, landets vattenfall
allt mer börjat att för industriella ändamål nyttjas, och det har till
och med blifvit ifrågasatt, att järnvägarne skola taga sin drifkraft från
dessa i vårt land så rikt förekommande kraftkällor. Onekligen vore detta
äfven för vårt land af synnerligen stor ekonomisk betydelse.

Skulle så olyckligt hända; att landet, på grund af krigiska förvecklingar,
blefvo för en längre tid afstängdt för all tillförsel från utlandet,
vore det af än större vikt, att landet kunde tillgodogöra sig dessa sina
naturliga resurser och sålunda ställa sig oberoende af utlandet i detta afseende.
Användningen af vattenfallen har emellertid ej tagit sådan fort,
som man för några år sedan kunde varit böjd för att antaga, och orsakerna
härtill äro flera.

För ett ekonomiskt tillgodogörande af vattenkraften i ett vattendrag
fordras sålunda bland annat, att vattentillgången regleras så vidt möjligt
Bill. till Riksd. Prot. 1.903. 7 Samt. 8 Höft. (N:is 11 och 12) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

så, att den blir jämn hela året om, eller åtminstone så, att man kan påräkna
en viss minsta kvantitet vatten, efter hvilken anläggningens storlek
kan rättas. I synnerhet i de mindre vattendragen är det därvid af vikt
att få denna kvantitet vatten så stor som möjligt eller så nära som möjligt
medeltalet af den under året framrinnande vattenkvantiteten.

Där dylik reglering af vattentillgången är möjlig, sker den vanligen
genom anordnande af någon ofvanför verket liggande sjö till magasin,
hvars vatten vid behof kan aftappas eller kvarhållas. Hurudan än anordningen
må utföras, kräfver den emellertid i de flesta fall en kostnad,
som är ganska afsevärd.

Uppenbart är dock, att, om en reglering verkställes, den kommer, där
flera vattenfall finnas efter hvarandra i samma ström, att vara till nytta
för samtliga dessa vattenfall.

Då det för industrien är af stor betydelse, att intet försummas, som
kan bidraga till befintliga naturkrafters tillgodogörande, och mångenstädes
sådan reglering af vattenkraften, som ofvan antydts, svårligen kan komma
till stånd utan att i möjligaste mån alla de, som däraf kunna hafva nytta,
sammansluta sig till företagets utförande, vore det önskligt, att en utväg
funnes, genom hvilken vattenfallsägarne kunde i viss mån åläggas att
deltaga däri, i den mån de däraf skörda vinst. I annat fall skulle det
dessutom inträffa, att, där ej samtliga strandägare kunnat ena sig om deltagandet
i kostnaden, några skörda vinst af regleringen utan att själfva
hafva haft några utgifter därför, hvaraf följer, att några personers egendom
skulle stiga i värde på andras bekostnad.

Att ett dylikt deltagande i vissa företags utförande ej är främmande
för vår lagstiftning framgår bland annat af hvad i lagen om dikning och
annan afledning af vatten § 11 stadgas: »Till man för sin jords odling
eller förbättring afleda vatten ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark; då hafve den vitsord, som vattenafledningen äskar, och vare
en hvar, som af vattenafledningen för sin jord tillskyndas nytta, skyldig
att i mån däraf taga del i företaget där han ej» etc. —

Emot ett annat lagstadgande angående vattenregleringen kan emellertid
invändas, att den vattenfallsägare, som ej utnyttjar sin vattenkraft, har
ingen nytta af regleringen, förrän vattenkraften skall användas. Detta
förhållande kan närmast jämföras med §§ 3 och 4 i vattenrättsförordningen,
i hvilken det stadgas: »Är strömfall så beskaffad!, att för dess tillgodogörande
strandägarne å ömse sidor hafva af nöden dammbyggnad hvar
å den andres grund, bjude då den, som bygga vill, den andre att gemen -

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

samt dammen bygga och. utnyttja; vill ej denne i byggnaden deltaga,
vare ändock pliktig nödigt dammfäste lämna, där rätten pröfvar sådant
kunna ske utan synnerligt men och ersättning till» etc. och »nu varder,
såsom i 3 § sägs, damm af ene strandägaren byggd jämväl å den
andras grund: vill denne sedan själf vattenverk bygga och därtill dammen
för sin lott i vattnet nyttja, stånde det honom öppet; säge dock därom
till minst två år innan han vill dammen begagna och vare, efter ty å
hans hälft belöper, skyldig ersätta dammens värde i det skick» etc. -—

Någon svårighet torde ej möta för uppställande af liknande bestämmelser
äfven i fråga om strömfalls reglerande.

På grund af hvad som sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,
att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lämpligen, då strandägare vill
vidtaga reglering af vattentillgången i strömdrag i och för vattenkraftens
tillgodogörande, och andra strandägare vid samma strömdrag hafva nytta
däraf, dessa böra kunna åläggas att deltaga i omkostnaderna, i den mån
de af regleringen tillskyndas nytta, och att Kongl. Maj:t ville efter verkställd
utredning till Eiksdagen inkomma med de förslag, som däraf kunna
föranledas.»

I motionen hafva fem ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Syftet med förevarande motion synes utskottet beaktansvärdt. Såsom
motionären anfört, är det mången gång behöfligt eller lämpligt, att för
tillgodogörande af vattenkraften i ett strömdrag en reglering af vattentillgången
verkställes genom byggande af bassänger eller på annat sätt.
Då sådana anläggningar ofta äro af den betydenhet och omfattning, att
för deras utförande erfordras samverkan af de personer, som af dem kunna
hafva intresse, ifrågasätter motionären vidtagande af lagstiftningsåtgärder,
hvarigenom de strandägare, som hade nytta af en sådan reglering, skulle
kunna förpliktas att i mån af denna fördel deltaga i kostnaden för regleringen.

En liknande princip finnes, om än med väsentlig begränsning, uttryckt
i den af motionären åberopade 11 § i lagen om dikning och annan
afledning af vatten den 20 juni 1879. Eu hvar, som af ett vatten -afledningsföretag tillskyndas nytta för sin jord, är enligt berörda lag
pliktig att, då någon intressent så fordrar, bidraga till gäldande af kost -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

naderna för företaget, antingen så, att han deltager i detsamma eller ock
genom afstående af jord, som motsvarar den förbättring, hans fastighet
genom vattenafledningen vunnit. På sådant sätt underlättas utförandet af
vattenafledningsföretag, som öfverstiga den enskildes förmåga, utan att
någon jordägare kan anses lida orätt genom det bidrag, som af honom
utkräfves.

Ett tillämpande af samma princip på den s. k. lukrativa vattenrätten
och särskildt på de fall, som i motionen afses, skulle leda till det resultat,
att en strandägare, om och i den mån han hade en faktisk fördel af eu
reglering af vattentillgången i ett strömdrag, kunde åläggas att antingen
deltaga i kostnaden för regleringen eller ock afstå från begagnandet af
den ökade vattenkraft, som komme på hans lott. Om emellertid en strandägare,
som icke deltagit i kostnaderna för en reglering, därefter ville
begagna sig af den ökade vattenkraft, som för honom uppkommit, borde
han vara skyldig att i man af denna ökning ersätta kostnaderna för anläggningen.
Förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund
den 30 december 18S0 har, såsom motionären omförmält, i fråga om
dammbyggnad uppställt en sådan regel som den nu senast nämnda.

Att utsträcka de grundsatser, som sålunda kommit till uttryck beträffande
vattenafledningsföretag och dammbyggnad, som uppföres för omedelbart
tillgodogörande af vattenkraft, till att gälla äfven för byggnad eller
anläggning, som afser en reglering af vattentillgången i och för ett bättre
tillgodogörande af vattenkraften, synes utskottet icke behöfva möta några
särskilda betänkligheter från principiell synpunkt.

Å andra sidan torde det vara tvifvelaktigt, huruvida det åsyftade
ändamålet härigenom skulle vinnas i någon större utsträckning. Förhållandena
äro nämligen väsentligt olika mot dem, å hvilka förberörda bestämmelser
äga tillämpning. Vid vattenafledningsföretag blir den, som
utfört. företaget, ägare till den jord, som afstås af intressenter, hvilka ej
deltagit i detsamma, och får han sålunda godtgörelse för de kostnader,
som belöpt på dessa intressenters andelar. Att bereda dem, som verkställt
ett vattenregleringsföretag, motsvarande förmåner torde i det praktiska
lifvet ofta icke låta sig göra. Äfven om en vattenrättsägare, hvilken
utan egna kostnader genom vattenreglering erhållit ökning i vattenkraft,
icke får tillgodogöra sig densamma, är nämligen härigenom icke mycket
vunnet i de fall, då förhållandena äro sådana, att den, som verkställt
regleringen, icke kan bereda sig någon fördel af den vattenkraft, som
sålunda afstås. Följden af en dylik inskränkning i vattenrättsägarens

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 5

befogenhet skulle därför mången gång kunna blifva, att vattenkraft komme
att lämnas obegagnad, utan att den, som utfört vattenregler ingen, finge
någon godtgörelse. Emellertid torde det kunna antagas, att i de fall, då
den ökade vattenkraften lämnar tillfälle till vinstgifvande användning,
strandägaren oftast skall finna med sin fördel förenligt att låta dylik
användning komma till stånd, och att en sådan bestämmelse som den ifrågasatta
alltså faktiskt skulle leda till att den, som verkställt regleringen,
i allmänhet, om ej genast, åtminstone inom en ej allt för aflägsen tidpunkt,
erhölle bidrag till gäldande af kostnaderna för företaget.

Huruvida och under hvilka villkor en längre gående skyldighet för
strandägare att deltaga i kostnaden för en sådan reglering må kunna
lämpligen i lag stadgas, utgör en särdeles svår fråga. Att mycket
afsevärda betänkligheter möta däremot, ligger i öppen dag. Med hänsyn
till den närmare beskaffenheten af de lagbestämmelser i ämnet,
som kunna befinnas erforderliga, torde det vara af intresse att taga
kännedom om åtskilliga utländska lagstiftningsarbeten i vattenrätt, hvilka
allsidigt och uttömmande behandlat hithörande frågor. ^Rättsgrundsatser,
som stå i nära samband med och föranledts af vattenkraftens ökade
betydelse, hafva kommit till uttryck t. ex. i den gällande badensiska
vattenlagen af den 26 juni 1899. Enligt nämnda lag kunna för utförande,
begagnande och underhåll af vissa i lagen uppräknade anläggningar
för tillgodogörande af vattenkraft eller afledning af vatten, hvaribland
äfven angifvits byggande af dammar och reservoarer, de fastighetsägare,
som hafva intresse af en sådan anläggning, under vissa villkor bilda ett
slags samfällighet, som har karaktären af en juridisk person. Om ett
sådant företag, kvilket tjänar till befordrande af ett offentligt eller ett eljest
särskildt framträdande intresse, lämpligen kan komma till stånd endast under
medverkan af flere ägare, hvilkas fastigheter beröras af detsamma, så kunna,
i händelse ägare, som representera minst två tredjedelar af berörda fastigheter,
beräknadt allt efter företagets art med ledning af fastigheternas
ytinnehåll eller storleken af den fördel, de anses få af företaget, uttala
sig för detsammas utförande under formen af en dylik samfällighet, de
fastighetsägare, som vägra deltaga i företaget, tvingas att med sina egendomar
ingå såsom medlemmar i berörda samfällighet och bidraga till företagets
utförande.

Utan att hafva kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning angående
de grunder, på hvilka en tillfredsställande lagstiftning i förevarande
ämne bör byggas, har utskottet emellertid ansett den af motionären

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

väckta frågan vara af så stor betydelse för tillgodogörandet af vårt lands
vattenkrafter, att denna fråga bör blifva föremål för grundlig undersökning
och pröfning, och har därför utskottet funnit sig böra förorda en framställning
till Kungl. Maj:t i sådant syfte.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
och under hvilka villkor, då strand- eller vattenverksägare
vill vidtaga reglering af vattentillgången i strömdrag
i och för vattenkraftens bättre tillgodogörande,
andra strand- och vattenverksägare vid samma strömdrag,
som hafva nytta af regleringen, må i mån däraf
kunna få sig ålagdt att deltaga i eller bidraga till
företaget, samt för Riksdagen framlägga de förslag till
lagbestämmelser härutinnan, hvartill förhållandena anses
föranleda.

Stockholm den 12 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Herr Gustaf Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets slutliga behandling inom utskottet.