Lagutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1899:LU11 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 14 febr. 1899, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 20 kap.
8 § ärfdabalken.

Andra Kammaren liar till behandling af lagutskottet hänvisat en
af herr J. Byström inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 10, af
följande lydelse:

»I 1667 års förmyndareordning, som i likhet med nu gällande
lag betonade förmyndarens pligter mot myndlingen i fråga om dennes
uppfostran till en god medborgare, upptogs icke bland de omständigheter,
som grundläde obehörighet att vara förmyndare, det förhållandet,
att förmyndare och myndling vore af olika religionsåskådning. Men de
religiösa rörelser, som i början af 1700-talet framträdde i vårt land,
tyckas dock ha föranledt dem, som stiftade 1734 års lag, att upprätta
ett lagstadgande, som skulle förhindra, att en omyndig utsattes för
obehörig inverkan i religiöst hänseende af en enligt deras mening okyrklig
förmyndare. Det är väl på denna grund, som vi nu ha bestämmelsen
i ärfdabalkens 20 kap. 8 §: »Ej må den vara förmyndare, som ... af
annan lära är». . .

Åndrade förhållanden på det kyrkliga området i vårt land så väl
som religionsfrihetens rättmätiga kraf synas oss dock fordra, att orden:
»eller den af annan lära är» i nämnda paragraf upphäfvas. Detta framgår
bland annat deraf,

att i de lagförslag, som åt lagkomitén och den äldre lagberedBih.
till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 6 Häft. (N:o 11.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ningen afgåfvos, det ansågs olämpligt att bibehålla föreskrift om den
religiösa ståndpunkt, som förmyndaren borde inneha i förhållande till
sin myndling, och att dessa förslag i stället genom en allmän bestämmelse
öfverlemnade åt domaren att i hvarje fall, der andra än de i lag
bestämda hindren kunde förekomma, pröfva dessas betydelse,

att lagutskottet för flera år sedan tillstyrkt den ifrågasatta lagförändringen,

att Andra Kammaren år 1891 enhälligt eller utan votering antog
detta förslag, samt

att äfven i Första Kammaren kraftigt talats för rigtigheten af denna
lagförändring.

Förmynderskap medför visserligen i allmänhet så väl besvär som
ansvar och kan sålunda i många fall icke vara något att sträfva efter,
men å andra sidan kan det ju stundom medföra ekonomisk fördel. I
alla händelser är det ett förtroendeuppdrag, som ej borde förmenas någon
blott derför, att han icke tillhör statskyrkan.

Det kan ju ock i vissa fall vara lämpligare och angenämare för
exempelvis en enka att få en slägting till förmyndare för hennes faderlösa
barn än att taga en fullkomligt oskyld. Lagen tycks ock förutsätta,
att man i första hand vid förordnandet af förmyndare skall vända
sig till skyldeman. Men om denne skyldeman är t. ex. metodist, så
kan han ej, huru väl qvalificerad han än är för ett dylikt uppdrag, förordnas
till förmyndare. Ett dylikt sakernas tillstånd kan dock icke
vara rätt.

Den lagförändring, som jag nu åsyftar, anser jag äfven nödvändig
för att åvägabringa samstämmighet mellan §§ 1 och 2 i ärfdabalk ens
20 kap., der det i förra fallet heter: »Fader vare sina barns rätte förmyndare»
och i det senare: »Ej må den vara förmyndare, som... af
annan lära är.»

Det har emellertid någon gång framhållits, att dessa paragrafer
ej stå i strid mot hvarandra med hänsyn till förmyndares religiösa öfvertygelse.
Den åttonde paragrafens uttryck »af annan lära» har man
nemligen ej ansett vara tillämpligt på fadern, om han skulle bli förmyndare
för sina barn.

Men om denna tolkning vore rigtig, så skulle väl deraf följa, att
de öfriga inhabilitetsgrunder, som § 8 innehåller, såsom »litet vetande»,
»gäldbunden», »slösare», »barnens vederdeloman», »den som ej fylt tjugufem
år», »är för gammal eller för fattig», »vanför», »utländsk man», »den,
som häfver Kronans eller andra sådana medel under händer», icke heller
skulle hindra fader att blifva förmyndare för sina barn. Detta leder

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

emellertid till orimligheter. Att det förefinnes stridighet mellan de nu
nämnda paragraferna framhölls äfven af 1891 års lagutskott, som härom
yttrar bland annat:

»I 6 § af gällande dissenterlag föreskrifves bland annat, att, der
endera af ett barns föräldrar tillhör främmande trossamfund och den
andra svenska kyrkan, barnet skall uppfostras i denna kyrkas lära, att,
om mellan makar träffats aftal om deras barns uppfostran i evangelisklutherska
läran eller främmande troslära, sådant aftal skall gälla, derest
vissa föreskrifna former blifvit iakttagna, samt att den, som fylt femton
år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, icke på grund af föräldrarnes
öfvergång till främmande trossamfund skall anses skild från
svenska kyrkan. Likaledes är föreskrifvet, att ett i äktenskap emellan
mosaisk trosbekännare och medlem af svenska kyrkan födt barn skall
uppfostras i svenska kyrkans lära, äfvensom att ett angående den lära,
hvari barnet skall uppfostras, träffadt aftal i ett dylikt äktenskap under
nyss antydda vilkor skall ega giltighet. I samtliga dessa och de flera
tänkbara fall, der en fader bekänner annan tro än sitt barn, uppstår en
konflikt emellan, å ena sidan, lagens bud, att fader är sina barns rätte
förmyndare och, å andra sidan, dess föreskrift, att den ej må vara förmyndare,
som är af »annan lära». En dylik konflikt kan, enligt utskottets
förmenande, icke lösas på annat sätt, än att fadern såsom obehörig
skiljes från förmynderskap, som han med naturens rätt utöfvar för sitt
barn, och detta oaktadt i öfrigt icke den ringaste tvekan om hans lämplighet
förefinnes. En sådan lösning kan emellertid icke anses tillfredsställande;
hvartill kommer, att ändamålet dermed oftast förfelas, då ett
barn för visso icke undandrages sin faders inflytande, derigenom att en
för barnet mer eller mindre främmande person göres till dess förmyndare.
Det kan visserligen sättas i fråga, huruvida förbudet gäller fader,
helst något förordnande för honom icke lärer behöfva utfärdas, men gent
emot den bestämda förklaringen, att den icke må vara förmyndare, med
afseende å hvilken någon af de i paragrafen uppräknade omständigheter
föreligger, torde er* dylik uppfattning icke kunna försvaras.»

Slutligen må framhållas, att det syfte, som de gamle lagstiftare
hade med orden: »eller den af annan lära är», nemligen att förhindra,
det barn af statskyrkans medlemmar skulle vid föräldrars frånfälle blifva
af en förmyndare uppfostrade i »annan lära» eller af honom öfvertalas
att öfvergå till så kalladt främmande trossamfund, att detta syfte är
tillräckligt framhäfdt i de föreskrifter, som finnas

dels i § 2 af 22 kap. ärfdabalken och

dels i kongl. förordningen af den 16 november 1869 angående

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ansvar för den, som söker förmå annan till affall från den evangelisktlutherska
läran.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag vördsamt,
att Riksdagen för sin del må besluta, att ur 20 kap. 8 § ärfdabalken
orden: »eller den af annan lära är» måtte utgå, så att paragrafen får
följande lydelse:

Ej må den vara förmyndare, som litet vetande, gäldbunden, slösare
eller barnfens vederdeloman är, eller den, som ej fylt tjugufem år,
eller är så gammal och vanför eller så fattig, att han förmvnderskapet
ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller den, som häfver Kronans

eller andra sådana medel under händer.»

Den bestämmelse, mot hvilken förevarande motion är rigtad, är
enligt utskottets åsigt uttryck för en rigtig princip. Den öfverensstämmelse,
som lagen fordrar emellan förmyndarens och myndlingens
religiösa bekännelse, har uppenbarligen tillkommit i syfte att förebygga
försök från förmyndarens sida att med begagnande af sitt
inflytande förmå myndlingen till affall från den lära, hvari han skall
uppfostras. Föreskriften, sådan den är gifven, är ej heller, såsom motionären
synes förutsätta, till uteslutande fördel för statskyrkans bekännare;
myndlingar, som skola uppfostras i annan lära än den evangeliska,
få ock sitt intresse tillgodosedt att erhålla förmyndare af samma
troslära, som den de sjelfva tillhöra.

År sålunda den grundsats, som i bestämmelsen uttalas, i allmänhet
rigtig, kan det likvisst ej förnekas, att dess undantagslösa upprätthållande
mången gång kan medföra verkliga praktiska olägenheter. Det kan
nemligen i vissa fall, särskildt i orter, der främmande trosbekännare af
samma lära som myndlingen äro fåtaliga och myndlingens närmaste
fränder äro af annan lära än denne, leda derhän, att rätten tvingas
underkänna en person såsom förmyndare till följd af eu rådande skiljaktighet
emellan hans och myndlingens religiösa åskådning, och detta ehuru
personen i öfrigt måste anses såsom den till förmyndare bäst lämpade.
Att för sådana fall det vore önskvärdt, om rätten egde frihet att efter
omständigheterna förfara, bör enligt utskottets åsigt vara obestridligt,
dess mera som vår lag, på sätt motionären omnämnt, eger andra garantier
mot förmyndares obehöriga inverkan på myndlingens religiösa
öfvertygelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 5

Utskottet, som i öfverensstämmelse med det ofvan anförda ej kan
tillstyrka motionärens förslag i dess fulla omfattning, får alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Byströms förevarande
motion, ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida från
den i 20 kap. 8 § ärfdabalken stadgade regel, att den
ej må vara förmyndare, som är af annan lära,
undantag i särskilda fall må kunna medgifvas, samt,
derest så befinnes vara förhållandet, för Riksdagen
framlägga förslag till ändring af berörda lagbestämmelse
i sådant syfte.

Stockholm den 14 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herrar G. Andersson och C. F. Pettersson.

Herrar Lundström och Redelius hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Lik. till Likså. Prof. 181)9. 7 Samt. 6 Höft.