Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1892:LU11

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Kikad, kansli den 15 febr. 1892, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående inrättande
af häradsstyrelser.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat eu
inom nämnda kammare af herr P. Ersson i Yestlandaholm afgifven motion,
n:o 156, deri motionären förnyat sin vid 1890 års Riksdag gjorda
framställning om införandet af särskild kommunalrepresentation för
häradet eller s. k. häradsstyrelöe.

I sådant hänseende har motionären nu föreslagit, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes låta
utarbeta och om möjligt för nästa Riksdag framlägga förslag till lag,
innefattande föreskrifter, i kraft af och i enlighet med hvilka en häradsmenighet
må kunna sjelf besluta i sina egna angelägenheter samt genom
en häradsstyrelse sjelf handhafva förvaltningen af sin ekonomi».

Jemte det motionären, hvilkens ofvanberörda, vid 1890 års riksdag
väckta motion, innefattande ett fullständigt förslag till författning i
ämnet, blef af utskottet i dess utlåtande n:o 31 vid nämnda riksdag
enhälligt afstyrkt och af båda kamrarne afslagen, i sin nu väckta motion
underkastar utskottets nyssberörda utlåtande en temligen utförlig kritik,
deri han sökt ådagalägga ohållbarheten af de skäl, på hvilka utskottet
grundade sin afstyrkande hemställan, anför motionären tillika såsom
stöd för det förslag, han denna gång framstält, hufvudsakligen följande:

Det vore visserligen i lag bestämdt, att häradsborna sjelfva eller
genom socknevis utsedda ombud skulle dels inför kronofogden, dels

Lagutskottets Utlåtande N:o 11■ 5

inför häradsrätten och dels inför Konungens befallningshafvande höras
i de olika frågor, som rörde häradet, men någon heslutande rätt funnes
icke häradet i lag medgifven. Staden hade sin allmänna rådstuga, sina
stadsfullmägtige och sin magistrat; socknen hade sin kommunalstämma,
sina kommunalfullmägtige och sin kommunalnämnd; länet hade sitt
landsting och sitt hushållningssällskap, men häradet hade ingen motsvarighet
till allt detta. Hvarför skulle emellertid denna kommun vara
beröfvad all möjlighet att i laga ordning besluta om sina angelägenheter,
all rätt att sjelf förvalta sin ekonomi? Både billighet och ändamålsenlighet
syntes fordra, att häradets gemensamma angelägenheter
af häradet sjelft handhades, så att en fråga rörande häradet kunde, efter
möjligen erforderlig förberedande behandling af häradsstyrelse, efter
lagbestämd röstgrund afgöras af häradsborna sjelfva å en häradsstämma,
och så att en häradsstyrelse finge ombesörja verkställigheten af häradsstämmans
beslut, hafva tillsyn å vården och förvaltningen af häradets
gemensamma angelägenheter o. s. v.

Ån ytterligare borde betonas, att för närvarande intet lagrum angåfve,
hvilket värde skulle tillmätas ett sockenombuds vid sammanträde
inför Konungens befallningshafvande, domhafvande eller kronofogde afgifna
röst, att för närvarande ingen lagbestämmelse hindrade en nära
platsen för ett dylikt sammanträdes hållande belägen sockens invånare
att i mängd infinna sig vid sammanträdet och derigenom i otillbörligt
hög grad göra sina åsigter derstädes gällande gent emot ett fåtal ombud
från mera aflägset belägna socknar inom häradet, samt att för närvarande
antalet ombud från hvarje socken icke vore på något sätt begränsadt
i förhållande till socknens folkmängd, utan att en socken egde
utse huru många ombud som helst — allt omständigheter, som enligt
motionärens mening mana till lagstiftning för en i detta afseende försummad
kommun, häradet.

Då dessutom nu, enligt lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, vägstyrelser komme att inrättas,
i regel en inom hvarje härad, syntes motionären, att man lämpligen
kunde, der härad vore väghållningsdistrikt, öfverlemna åt en blifvande
häradsstyrelse de åligganden, som enligt nämnda lag tillkomme häradets
vägstyrelse, eller med andra ord låta vägstyrelsen gå upp i häradsstyrelsen.
Och med hänsyn till möjligheten och, ännu mera, lämpligheten
af en dylik anordning funne motionären tidpunkten nu vara gynsammare
än någonsin förut för inrättande af häradsstyrelser.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Efter en erinran, huru som införandet af en särskild kommunalrepresentation
för härad eller tingslag varit ifrågasatt inom den komité,
som afgaf förslag till nu gällande kommunallagar, likasom ock under
ärendets behandling hos rikets ständer, ehuru på båda ställena utan
framgång, äfvensom att sedermera inom Riksdagen vid flera tillfällen,
senast vid 1881 års riksdag, röster, städse likväl utan framgång, höjts
för en sådan anordning som med motionärens framställning afväges,
anförde utskottet i sitt förenämnda utlåtande n:o 31 vid 1890 års riksdag,
huru som utskottet, i likhet med utskottet vid 1881 års riksdag,
allt fortfarande funne en särskild kommunalrepresentation obehöflig, ja,
till och med skadlig. Obehöflig syntes nemligen saken, om man
närmare betraktade de administrativa och ekonomiska åligganden, till
livilka härad vore förbundet.

De vigtigaste af de liäradena ålagda besvär torde vara: dels byggande
och underhåll af tingshus och häradsfängelse (B. B. 26: 4) samt
af gästgifvaregård (B. B. 28: 2) — hvilket senare stadgandes tillämpning
dock enligt § 60 i kongl. stadgan angående skjutsväsendet den
31 maj 1878 tills vidare hvilade — dels ock anläggande af lands- och
häradsvägar, der sådana funnos erforderliga, och deras underhåll sommar-
och vintertiden, med ty åtföljande skyldighet att bygga och underhålla
broar, uppsätta och underhålla milstenar och visare samt verkställa
snöplogning (B. B. 25).

Till ärenden, som i (Ifrigt hörde till häradsmenighets handläggning och
utförande, torde kunna räknas: vården och tillsynen öfver härads skogsallmänningar
och hushållningen med dem, begagnande af allmänningsfisken,
anstalter för rofdjurs dödande, öfverenskommelse rörande snöploglag,
användningar af häradets saköresmedel, lönande af häradstjenare
samt understundom föreningar om brandstods utgörande.

Till hjelp vid sina ekonomiska angelägenheters ombesörjande
hade häradena slutligen att använda vissa inkomster, hufvudsakligen
bestående af häradsallmänningarnes afkastning, af väg-, bro- och färgpenningar
i vissa fall samt af ersättning för mistade andelar i böter.

Beträffande dessa häradenas administrativa och ekonomiska åligganden,
borde det ej undgå uppmärksamheten, att besvären vore grundade
på allmän lag och häradena förpligtade att dem fullgöra till det
mått och i den ordning, som uti lagen bestämdes. I fråga om dessa
syntes följaktligen en häradsrepresentation vara obehöflig. Hvad anginge
häradenas öfriga angelägenheter, så skulle för häradsallmänningarna
enligt förordningen den 29 juni 1866 särskild allmänningsstyrelse utses,
och för de återstående angelägenheter, hvilka fordrade mera oaf -

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 7

bruten tillsyn, torde, såsom ock vanligen vore förhållandet, ombesörjandet
lämpligast ske af särskilda styrelser eller för ändamålet utsedde
komiterade. De beslut eller yttranden af häradsborna, som i öfrigt
kunde erfordras, vore merendels af tillfällig natur och syntes hädanefter
som hittills kunna med minsta, omgång och olägenhet fattas eller
gifvas inför häradsrätten eller Kongl. Maj :ts befallningshafvande medelst
särskildt för hvarje tillfälle valda sockneombud, hvilka hade närmare
kännedom om det ärende, de skulle behandla, och af sina kommittenter
kunde erhålla efter förhållandena lämpade instruktioner.

Införandet af en särskild häradsrepresentation skulle dessutom i
flera afseenden kunna verka skadligt.

Många om icke de flesta af de ärenden, som skulle af denna representation
handläggas, vore af den beskaffenhet, att de endast rörde
egare eller innehafvare af i mantal satt jord; och att en representation,
utsedd jemväl af andra, än sådana egare eller innehafvare, skulle besluta
om kostnader, som drabbade dessa allena, samt sköta angelägenheter,
som ensamt rörde dem, kunde icke tillstyrkas. Flera af de ofvan
såsom ofta för häradet gemensamma uppräknade bestyr rörde ock på
flera orter endast delar af häradet (tingslaget) eller andra af häradseller
tingslagsindelningen oberoende samfälligheter. Så vore t. ex. ofta
fallet med indelning till brounderhåll, snöploglag o. s. v. I så fall
kunde det icke vara lämpligt, att beträffande dessa häradets (tingslagets)
representation i sin helhet skulle besluta.

Vidare skulle den skadliga följd kunna uppstå af en särskild
häradsrepresentation, att dels denna lätteligen kunde råka i flerehanda
svårlösta kollisioner med vederbörande landsting, dels ock blotta tillvaron
af en sådan kunde förlamande inverka å landstingets omsorger
för landstingsområdets olika delar, enär dessa hvar för sig ju egde sina
egna målsmän med fristående beslutanderätt.

Slutligen hade genom kungörelsen den 30 april 1881 i icke obetydlig
män vunnits de fördelai-, som med förslaget om särskilda häradsstyrelser
åsyftades.

Den granskning, motionären i sin nu väckta motion, till hvilken
utskottet i sådant hänseende hänvisar, låtit berörda utlåtande undergå,
har icke förmått rubba utskottets öfvertygelse om obehöfligheten af en
särskild häradsstyrelse med den af motionären föreslagna kompetens.

Såvidt utskottet har sig bekant, har i allmänhet någon svårighet

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

icke mött för bäradena att genom ombud från de särskilda sockenkommunerna,
för visst eller vissa ändamål tillsätta komiterade med mer
eller mindre vidsträckt magtbefogenhet eller på annat sätt handhafva
sina jemförelsevis få gemensamma angelägenheter. Motionären framhåller
såsom en betänklig brist i bestående förhållanden, att bestämd
föreskrift saknas rörande den röstgrund, som vid häradets gemensamma
rådplägningar och beslut skall tillämpas, men utskottet vill dervid
erinra, att den anmärkta omständigheten icke bör kunna vålla några
svårigheter, allenast, på sätt motionären för öfrigt sjelf antydt, nödig
hänsyn tages till den föreliggande frågans beskaffenhet, så att, der
denna t. ex. gäller en gemensam utgift, röstgrunden får sammanfalla
med den grund, efter hvilken de särskilda kommunerna inom häradet
hafva att deltaga i sådan utgift; och om någon gång med åsidosättande
af denna regel en origtig röstgrund blifvit tillämpad, lärer detta
icke innefatta giltig anledning till vidtagande af någon åtgärd från lagstiftningens
sida, helst rättelse af en förlupen felaktighet i nu berörda
hänseende i hvarje fall utan svårighet torde stå att vinna. Slutligen
må anmärkas, huru som den omständighet att häradets tvifvelsutan vigtigaste
angelägenhet, väghållningen, genom en ny väglag numera blifvit
fullständigt ordnad och att enligt samma lags organisationsföreskrifter
det hädanefter skall tillkomma en i regel för hvarje härad utsedd vägstyrelse
att ombesörja verkställigheten af vederbörandes beslut rörande
väghållningen — långt ifrån att såsom motionären förmenat göra den
reform, han förordat, mera önskvärd — fast hellre måste i väsentlig mån
förringa det värde, motionären velat ur praktisk synpunkt tillmäta densamma.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 15 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOLM, P. A. NYM AXS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1892.