Lagutskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1887:LU11 - janmar Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

M:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t om framläggande af förslag till lag om afveckling
medelst administration af gäldbundet bo.

Vid flere föregående riksdagar hafva förslag varit väckta om antagande
af en lag om afveckling medelst administration af gäldbundet bo,
utan att dock dessa förslag ledt till någon Riksdagens åtgärd. Frågan
förekom senast vid 1885 års riksdag, då motion i ämnet afgafs inom
Första Kammaren af herr A. O. Wallenberg. I sammanhang med denna
motion behandlades af lagutskottet och kamrarne en till Riksdagen afbiten
kongl. proposition om ändring i 9, 51 och 52 §§ konkurslagen; och
anmärkte lagutskottet i sitt öfver motionen och propositionen afgifna utlåtande
(n:o 17), att de fördelar, hvilka med motionärens förslag afsåges,
kunde i allt hufvudsakligt vinnas äfven på den af Kongl. Maj:t anvisade
väg. På detta och i öfrigt anförda skäl heinstälde utskottet om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, med endast en föga betydande ändring, samt
afslag å motionen. Den kongl. propositionen blef af båda kamrarne bifallen;
hvaremot kamrarne i afseende å motionen stannade i olika beslut,
så att frågan om motionärens förslag förföll. Lag angående de beslutade
ändringarne i konkurslagen utfärdades den 1 maj 1885.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. 7 Sami. 9 Hcift.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

I det anförande till statsrådsprotokollet, hvaruti statsrådet och chefen
för justitiedepartementet till Kongl. Maj:ts pröfning framlade det förslag
till ändringar i konkurslagen, livilket sedermera föranledde ofvan omförmälda
proposition, yttrade departementschefen, bland annat:

»Under de senare åren har flerfaldiga gånger inom Riksdagen väckts
förslag om en lag, hvarigenom en på obestånd kommen köpmans tillgångar
skulle kunna öfvertagas till förvaltning af borgenärerna, utan att
konkurs behöfde inträda. Såsom skäl för ett dylikt förslag har anförts,
att fall kunde inträffa, då konkurslagens föreskrifter ej vore i allo tillämpliga
och då boets realisation, oberoende af de i konkurslagen gifna regler,
kunde lemna ett fördelaktigare resultat så väl för borgenärerna som för
gäldenären. De bestämmelser i konkurslagen, mot hvilka anmärkningar
framstälts, äro följande:

I 9 § ålägges rätten eller domaren att utse lämplig person att under
försegling'' sätta eller i förvar taga gäldenärens böcker och andra handlingar,
som hans rörelse angå, så ock, der rätten eller domaren sa nödigt
anser, låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas och boets
angelägenheter bevakas, intill dess gode män blifvit utsedde. Det syntes
alltså vara lagens mening, att, så snart konkurs inträffade, all gäldenärens
rörelse skulle afstanna och rättens uppmärksamhet hufvudsakligen rigtas
derpå, att hvad som funnes i boet, när konkursen började, ock skulle
oförskingradt öfverlemnas till borgenärerna, när de genom gode män toge
boet om hand. Ett sådant afbrott i en större affärsverksamhet, vare sig
handel, sjöfart eller fabriksrörelse, kunde emellertid ej blott lända konkursboet
till verklig skada, utan ock försätta i arbetslöshet med deraf
följande ekonomiskt betryck en talrik, hos gäldenären anstäld arbetspersonal.

51 § konkurslagen innehåller, att konkursboets lösa egendom skall

försäljas på offentlig auktion, der ej alla vid sammankomst närvarande
borgenärer och gäldenären dertill samtycka; dock att borgenärerna i vanlig
ordning ega besluta om försäljning under hand af varulager eller af ett
eller annat stycke af annan lös egendom. I 52 § föreskrifves derjemte,
att försäljningen ej får mot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande
uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse derom
nödig är. En sådan forcerad försäljning af all gäldenärens lösa egendom
på auktion kunde leda till ett oskäligt nedtryckande af priset på densamma,
i synnerhet då det gälde att realisera en myckenhet egendom af
samma slag, hvaremot bättre försäljningsvilkor kunde vara att förvänta,
om egendomen finge utbjudas under hand, och större rådrum medgåfves

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

för underhandling med spekulanter. I synnerhet vore detta fallet, då,
såsom någon gång inträffade, tillfälliga orsaker vållade stockningar inom
affärsverlden och nödgade köpmän att inställa sina betalningar, utan att
derföre verklig brist i tillgångarna förefunnes.

Slutligen har ock anmärkning gjorts mot den tidsutdrägt, som vållades
genom iakttagande af de i konkurslagen stadgade formaliteter i fråga
om boupptecknings verkställande, borgenärernas sammankallande och boets
realisering, samt mot de kostnader, hvilka vore en följd af konkursutredningen.
Det har ej heller saknats antydan derom, att det för gäldenären
personligen vore angenämare och för möjligheten att återupptaga hans
verksamhet förmånligare, om konkurs ej behöfde inträda.

Häraf har man dragit den slutsats, att lagen borde gynna ett förfarande,
hvarigenom på ansökan af gäldenär, som vore köpman, konkursboet
öfverlemnades till borgenärernas förvaltning utan att konkurs inträdde.
Hufvuddragen af den föreslagna lagstiftningen äro i öfrigt, att
öfver en dylik hos rätten gjord ansökning borgenärerna skulle inom viss
kort tid höras, att administration ej skulle komma till stånd, derest ej en
viss pluralitet af borgenärerna derom förenade sig och rätten gåfve sitt
bifall, att borgenärerna skulle välja administratörer af boet och bestämma
deras arfvode, samt att förvaltningen ej finge fortgå längre än ett år utan
rättens tillstånd. Att under nämnda tid lös egendom finge säljas under
hand är väl meningen, ehuru det ej blifvit uttryckligen utsagdt. I öfrigt
innehåller det sista och utförligaste förslaget närmare bestämmelser angående
beskaffenheten af den fordran, för hvilken rösträtt skulle få utöfvas,
hvarjemte meddelas stadganden rörande den verkan, som ansökning
om administration skulle utöfva på senare ingifven ansökan om gäldenärens
försättande i konkurs samt på de exekutiva åtgärder, som mot gäldenären
redan börjats eller under administrationens fortgång ifrågasattes.

Förslaget har icke tillvunnit sig Eiksdagens bifall. Mot detsamma
hafva dels vid särskilda tillfällen af Eiksdagens lagutskott, dels af justitieombudsmannen
i hans berättelse till 1879 års Eiksdag gjorts vigtiga erinringar.
Förslaget åsyftade, har man sagt, att genom några borgenärers
beslut hindra andra att anlita vanliga exekutiva åtgärder för att göra sin
rätt gällande, samt att tvinga dem att deltaga i eu administration. Derföre
fordrades att alla borgenärer finge tillfälle att i beslutet deltaga, och
att fordringarna och den på dem grundade rösträtt blifvit rättsligen faststälda,
men intetdera kunde ega rum enligt förslaget, som medgaf borgenärerna
så kort tid att fatta sitt beslut, att alla ej kunde inställa sig,

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ännu mindre få sina fordringar pröfvade. Skulle detta ske, blefve tidsutdrägten
ej mindre än den nu är vid konkurs. Om anmärkningar gjordes
mot anmäld fordran, funnes ingen utväg anvisad att få densamma
pröfvad. Att hänskjuta en sådan tvist till pröfning af domstol i vanlig
ordning skulle vålla större tidsutdrägt, än om ärendet behandlades enligt
konkurslagen. Denna lags föreskrifter i 36 § om återvinning till konkursboet
af egendom, som under den närmaste tiden före konkursen afhändts
boet till borgenärernas skada, skulle ej vara tillämplig i fråga om
administration. Likaså 38 § om säljares rätt att ej annorledes än mot
betalning till konkursboet utlemna varor, som gäldenären köpt men ej
betalt. Och slutligen skulle en gäldenär, som lyckats få till stånd ett beslut
om administration, icke vara underkastad lagens stadganden om ansvar
å bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs.

Grenom dessa erinringar, hvilkas befogenhet ej lärer kunna bestridas,
torde vara ådagalagdt, att en lagstiftning om administration ingalunda
är en så lätt uppgift, som man förestält sig. För att lösa den så, som
en lagstiftningsuppgift bör lösas, fordras en lag af föga mindre omfång
än konkurslagens.

En sådan lagstiftning är emellertid, enligt mitt förmenande, icke nödvändig
för det afsedda ändamålet. Deraf att förhållanden finnas, på hvilka
vissa af konkurslagens nuvarande föreskrifter ej äro fullt tillämpliga, följer
icke att sådana förhållanden böra ställas helt och hållet utom konkurslagens
verkningsområde. Konkurslagens bestämmelser sakna ingalunda
mottaglighet för förändringar, egnade att sätta den ganska väl i stånd
att motsvara de kraf, hvilka i en utvecklad affärsverksamhets intresse
kunna ställas på densamma. Visserligen kan det ej undvikas, att hvarje
konkursförfarande för gäldenären medför vissa obehag och möjligen försvårar
hans utsigter att kunna återupptaga sin verksamhet. Men denna
brist, om den ens så får kallas, gör sig gällande icke blott i de större
konkurser, hvilka man vill förekomma genom administrationsförfarandet,
utan ock i de mångfaldiga små, der detta förfarande enligt förslaget ej
skulle komma till användning, och jag inser ej något skäl att skapa en
undantagsställning för de förra. Dessutom betviflar jag, att en gäldenärs
anseende skulle vinna särdeles mycket derpå, att han i stället för konkurs
underkastades ett legalt förfarande, som, derest lagstiftningen angående
detsamma gjordes fullständig, knappast i något afseende utom till namnet
komme att skilja sig från konkurs.

Mot införande af administrationsförfarandet hos oss talar jemväl den

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

omständighet, att detta förfarande i följd af de missbruk, hvartill en från
offentlig myndighets sida okontrollerad förvaltning af gäldenärs egendom
visat sig leda, icke vunnit varaktigt insteg i något lands lagstiftning, med
undantag af Englands; samt att i sistnämnda land, der det nästan gjordes
till regel genom 1869 års konkurslag, dess användning genom en år 1883
antagen ny lag betydligt inskränkts.»

Vid innevarande riksdag har herr A. Svarfling i en inom Andra
Kammaren afgifven motion (n:o 161), som blifvit till lagutskottet hänvisad,
föreslagit att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta utarbeta och om möjligt för nästa lagtima Riksdag framlägga
förslag till lag om afveckling medelst administration af gäldbundet bo.

Motionären, som i olikhet med lagutskottet vid 1885 års riksdag
anser, att genom lagen af den 1 maj 1885 icke vunnits någon väsentligare
del af de förmåner, som enligt hans tanke skulle vinnas genom
införande af ett administrationsförfarande, ansluter sig i afseende å det af
honom förordade förslagets beskaffenhet på det närmaste till de förslag,
som förut blifvit i ämnet framstälda, särskildt det, som vid 1885 års
riksdag framlades af herr Wallenberg, och söker bemöta de invändningar,
som mot dessa förslag gjorts.

Lagutskottet anser fortfarande, att de brister i vår konkurslag, som
föranledt förslagen om införande af ett särskildt administrationsförfarande,
blifvit i väsentlig mån afhjelpta genom de år 1885 vidtagna ändringarne;
hvarjemte utskottet delar de betänkligheter, som i ofvan anförda yttrande
till statsrådsprotokollet blifvit uttalade mot antagande af ett dylikt förfarande.
Då dertill kommer, att frågan om införande af ett sådant förfarande,
på sätt nämnda yttrande utvisar, helt nyligen varit föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning, utan att Kongl. Maj:t funnit anledning till någon
åtgärd i den af motionären åsyftade rigtning, får utskottet hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.