Lagutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1909:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ar: o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 23 febr. 1909 kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af 2 § 1 mom. i förordningen angående
skogsvårdsafgifter den 24 juli 1903.

Lagutskottet har till gemensam behandling förehaft två till utskottet
öfverläinnade likalydande motioner, väckta, den ena under n:o 13 i Första
Kammaren af herrar Herman Behm, P. M. Carlberg, Alexander Hamilton,
Theodor Odelberg, Henning Wachtmeister, Gast. Lagerbring, August Bellinder,
Fr. Ridderbjelke, C. J. Beck-Friis, Edv. Bohnstedt, Eric Hallin och Gunnar
Ekelund samt den andra under n:o 33 i Andra Kammaren af herrar
Ivan Svensson, A. P. Gustafsson, Folke Andersson, A. Magnusson, Oscar
N. Olsson, L. P. Mallmin, Carl Gustafsson, C. Wallentin, Carl L. Olausson,
J. G. Forsberg, 0. G. Erikson och Hans von Horn, båda motionerna
afseende ändring af 2 § 1 mom. i förordningen angående skogsvårdsafgifter
den 24 juli 1903.

Motionerna äro af följande lydelse:

»Då 1903 års Riksdag antog lagen om skogsvårdsafgifter, erhöll § 2
af nämnda lag följande lydelse:

''De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena
efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna
blifvit inom de skilda områdena afverkad.’

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 47 till samma Riksdag hade
denna paragraf följande lydelse:

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 9 Häft. (N:o 10.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

''De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas årligen af Kungl.
Maj:t mellan de särskilda län, från hvilka afgifterna influtit.’

I det statsrådsprotokoll, som åtföljer nämnda kungl. proposition yttrar
föredragande departementschefen bland annat:

’I öfrigt anslutande mig till hvad domänstyrelsen sålunda anfört, finner
jag ej, att tillräckligt talande skäl framdragits, för att frångå det af
styrelsen år 1895 framställda förslaget därom, att skogsvårdsafgifterna
skulle ingå till en allmän skogvårdsfond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle
äga att i mån af tillgång anvisa medel för den enskilda skogsvårdens
främjande inom de skilda länen, såsom för närvarande är förhållandet med
anslaget för skogsodlingens befrämjande. — — — —

Eu fördelning mellan länen af inflytande skogsvårdsafgifter efter den
virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de
skilda länen afverkad, skulle, såsom äfven domänstyrelsen framhållit, utfalla
mycket ojämnt med hänsyn till det behof af bidrag för skogsvårdsändamål,
som inom länen förefinnes. Äfven om detta missförhållande skulle i viss
mån afhjälpas genom den af styrelsen föreslagna ökning af och jämkning
i fördelningen af de bidrag, staten koinme att till den enskilda skogsvårdens
främjande lämna, synes det mig dock från synpunkten af tillgodoseendet
af skogshushållningen för landet i dess helhet icke vara lämpligt
att såsom en oeftergiflig grundsats fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som
erlagts för virke, afverkadt å en ort, ovillkorligen skulle komma samma
orts skogshushållning till godo.’

Den fruktan för ojämnhet i fördelningen med hänsyn till förefintliga
behofvet, som departementschefen här uttalat, har erfarenheten under de
år, hvarunder lagen tillämpats, visat vara fullt befogad.

Vissa skogrikare län med nu pågående skogsafverkning för export
erhålla årligen belopp, som öfverstiga 100,000 kronor, under det att andra
län, hvars skogsprodukter förbrukas inom landet eller där afverkningen
pågått under mer eller mindre långt tillbaka liggande tider, erhålla ett
eller annat tusental kronor. En väsentligt olika stor skogsareal kan ju
förklara en del af denna stora skillnad. Men då man finner, att vissa län
erhålla pr ytenhet enskild skogsmark mer än 50 gånger så stor andel af
skogsvårdsafgifterna som andra län, måste man erkänna, att en beklaglig
ojämnhet vid fördelningen af dessa afgifter äger rum. Ty man kan väl
knappast påstå, att ett distrikt med afverkade skogar behöfver använda
mindre belopp pr ytenhet skogsmark, för att beså, plantera, utdika skogs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

marken och i (ifrigt ordna skogsvården, än ett annat distrikt, där afverkningen
pågår.

Och lika litet torde man kunna påstå, att de län, där skogstillgångarna
i hufvudsak användas för den talrikare befolkningens egen förbrukning,
äro mindre i behof af skogsvårdsmedel än de län, som använda sina skogstillgångar
för export.

För öfrigt är ju skogsvårdsafgiften ingen kommunalskatt, afsedd att
tillgodose de särskilda orternas intressen, utan en af Konung och Riksdag
beslutad särskild beskattning, hvilken väl i likhet med andra af staten
upptagna skatter bör komma landet i sin helhet till godo i mån af i vederbörlig
ordning utredda behof. Det lärer väl ej häller kunna förnekas, att
skogsvårdsmedel, använda på södra och mellersta Sveriges mera fruktbara
skogsmarker, lämna landet i sin helhet större vinst än om de användas å
skogsmarkerna i landets nordligare delar, till följd hvaraf de äfven torde
böra i första rummet komma de förra till godo. Därtill kommer, att
skogsvårdsmedlen i mellersta och södra delarna af landet hufvudsakligen,
om ej uteslutande användas till nytta för skogsmarker af mindre utsträckning,
hvilka ej, tillfölje af ägarnes bristande förmåga eller vilja, på annat
sätt än genom skogsvårdsstyrelsernas medverkan kunna bringas i skogbärande
skick.

Den enligt vår mening oriktiga fördelningen af skogsvårdsafgifterna
föranledde redan vid förra riksdagen ett resultatlöst försök att fä fördelningsgrunden
ändrad.

Då vi nu i annan form upptaga frågan, göra vi det af den anledning
att vi anse en snar ändring behöflig. Dels måste i de vanlottade länen
mycket stå efter, som borde göras ju förr desto hellre, och dels kan ett
dröjsmål med omläggningen orsaka svårigheter för de län, som nu erhålla
alltför stora andelar af skogsvårdsafgifterna, ifall de definitivt ordna sig med
beräkning, att det nu rådande öfverflödet skall fortfara.

Slutligen vilja vi som stöd för den framställning, vi komma att göra,
åberopa det beslut i ärendet, som fattades vid det allmänna möte med skogsvårdsstyrelserna
inom riket, som afhölls i Stockholm i sistlidna december månad.

I anledning af vid mötet väckt förslag om att uttala sig för att
skogsvårdsafgifterna skulle ingå till en fond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle
äga att i mån af tillgång efter förefintliga behof anvisa medel, beslutade
mötet att uttala sig för, att 80 procent af de influtna skogsvårdsafgifterna
skulle fördelas så, som hittills ägt rum och 20 procent fördelas på samma
sätt som anslaget för skogsvårdens befrämjande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Ehuru vi hafva den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag af 1903
innebär den Tätta lösningen och att således samtliga skogsvårdsafgifter
borde ingå till en allmän skogsvårdsfond, hvilken skulle fördelas af Kungl.
Maj:t i förhållande till det i vederbörlig ordning styrkta behofvet inom
hvarje landstingsområde, så vilja vi dock för närvarande begränsa oss till
att påyrka den förändring i sättet för fördelning af skogsvårdsafgifterna,
som godkändes vid det här ofvan omnämnda skogsvårdsstyrelsemötet.

På grund af hvad vi här anfört, tillåta vi oss vördsamt föreslå Riksdagen,

att för sin del besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts nådiga förordning
angående skogsvårdsafgifter af den 24 juli 1903, att första momentet af
§ 2 erhåller följande lydelse:

’I)e genom dessa afgifter inflytande medel skola användas sålunda,
att V6 fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesmängd, som för
tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda områdena afverkad,
och Ve af Kungl. Maj:t fördelas mellan de olika landstingsområdena efter
pröfning af förefintliga behof’.»

Utskottets ytt- Såsom motionärerna erinra skulle enligt det vid 1903 års riksdag
framlagda kungl. förslaget till gällande förordning angående skogsvårdsafgifter
dessa afgifter ingå till eu allmän skogsvårdsfond, ur hvilken
Kungl. Maj:t skulle, på sätt som sker i fråga om anslaget till skogsodlingens
befrämjande, äga anvisa medel. Häremot anmärkte det särskilda
utskott, som vid nämnda års riksdag behandlade förslaget, bland annat,
att utskottet i likhet med den skogskommitté, å hvars betänkande förslaget
var grundadt, funne bäst öfverensstämmande med rättvisans fordringar, att
skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt inom en viss ort, komme
samma orts skogshushållning till godo. Man torde dessutom, framhöll
vidare utskottet, vara berättigad antaga, att de landstingsområden, dit
afgifterna sparsammast inflöte, på annat sätt kunde beredas nödiga tillgångar
för tillgodoseendet af sina behof i det förevarande afseendet. I
öfverensstämmelse med det särskilda utskottets hemställan affattades det
stadgande i gällande lag, hvarom här är fråga.

Då nu ifrågavarande motionärer nästlidet år hemställde om sådan
ändring i förevarande förordning, att här afsedda afgifter skulle fördelas
efter ytvidden inom hvarje landstingsområde af i enskild besittning
befintlig skogsmark, öfver hvilken skogsvårdsstyrelse skall hålla uppsikt,
anförde i anledning häraf samma års lagutskott bland annat följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

»Utskottet kan för sin del icke finna annat an att den gällande principen
för skogsvårdsafgifternas fördelning är billig och rättvis. Det måste
nämligen enligt utskottets mening vara riktigt, att de landsdelar, som
lämnat det exporterade virket och hviika alltså måste anses hafva fått
vidkännas afgifterna för detsamma, också få tillgodonjuta dem för sin
skogsvård. Och äfven om, såsom af motionärerna anmärkts, enligt denna
fördelningsmetod understundom kan inträffa, att afgiften faktiskt kommer
en annan ort till godo, än den, hvarifrån virket tagits, måste detta dock
anses såsom undantagsfall, hviika för fördelningens riktighet i stort sedt
sakna betydelse. Behofvet af inkomster för skogskulturändarnål måste också
anses blifva genom den gällande fördelningsmetoden i det stora hela på
ett rättvist sätt tillgodosedt. Visserligen torde jämväl inom åtskilliga af
de län, hvarifrån virkesexporten är mindre, skogsvårdsstyrelserna vara i
stort behof af medel för fyllande af sin uppgift med afseende å skogens
vård; men det måste väl ihågkommas, att detta i allmänhet i ännu mycket
högre grad är fallet inom de mest skogexporterande och särskilt de norrländska
länen med deras störa vidder af mossar, myrar och andra marker,
där i stor utsträckning särskilda åtgärder äro erforderliga för skogskulturens
befrämjande. Det ändamål, som motionärerna vilja tillgodose, nämligen
att bereda de län, hvarifrån afverkningen för export är mindre,
större penningtillgång för att värda om sina skogar och kalmarker, bör
kunna nås utan anlitande af en metod för skogsvårdsafgifternas fördelning,
hvilken enligt utskottets mening skulle innebära ett obehörigt gynnande
af dessa län på de mera skogexporterande länens bekostnad och som äfven
förbiser, att ej blott skogsarealens omfång utan äfven dess beskaffenhet är
afgörande för frågan om dess behof af åtgärder i skogskulturelit afseende.»

Hvad lagutskottet sålunda anförde, vill utskottet åberopa äfven gentemot
det nu föreliggande förslaget, hvilket, enligt hvad motionärerna antyda,
är ämnadt att utgöra ett steg — om ock endast ett mera betänksamt
sådant än motionärernas nyssberörda, nästlidet år framställda förslag
— i det syfte, att landstingsområden, som sälja sina skogsprodukter företrädesvis
inom landet eller äro meia skogfattiga, skola förses med skogsvårdsafgifter
från de egentligen trävaruexporterande landstingsområdena. Med
afseende å motionärernas förmenande, att på grund af jämförelsevis rikligt
inflytande skogsvårdsafgifter öfverflöd skulle råda å skogsvårdsmedel för
sistnämnda landstingsområden, vill utskottet ytterligare framhålla de norrländska
länens stora behof af medel för underhåll och utveckling af sin
skogskultur samt den stora vikten för landet i dess helhet, att hvad i
Bik. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 9 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

sådant afseende erfordras icke underlåtes eller åsidosattes. Och om under
de första åren efter 1905, då skogsvårdsstyrelserna först trädt i verksamhet,
den årliga behållningen af influtna skogsvårdsafgifter inom dessa
landstingsområden synts särskilt stor, torde detta finna sin förklaringsgrund
däruti, att det ju måst kräfva någon tid för skogsvårdsstyrelserna,
som haft att disponera afgifterna, att ordna sin verksamhet och hvar
inom sitt område föranstalta om det efter förhållandena lämpligaste sättet
för skogskulturens främjande. Om vid ett räkenskapsårs slut en större
eller mindre behållning i kassan kan förefinnas, är för öfrigt beroende på
de olika tiderna för inkomsternas inflytande och deras användande vid
föreliggande behof.

Slutligen vill utskottet, såsom redan anmärktes af lagutskottet nästlidet
år, framhålla, hurusom de mera trävaruexporterande landstingsområdena
på grund af den större tillgången på inflytande skogsvårdsafgifter
taga i anspråk afsevärdt mindre del än öfriga landstingsområden af de
årliga statsanslagen för skogsodlingens befrämjande och för uppehållande
af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, ökning eller jämkning i fördelningen
af dessa anslag eller förändring i de särskilda villkoren för åtnjutande af
bidrag från anslaget för skogsodlingens befrämjande till förmån för landstingsområden,
som icke drifva någon mera betydande trävaruexport, är
uppenbarligen en utväg för tillgodoseende af motionärernas syfte. I hvad
mån emellertid dylika eller andra åtgärder böra för sådant ändamål vidtagas,
därom tillkommer det icke utskottet att afgifva något yttrande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr grefve Hamilton.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1909.