Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1906:LU10

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1900, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18 kap.
16 § strafflagen.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 73, anför herr J. Nydal:

»I anledning af i ämnet väckta motioner har Andra Kammaren vid
tre föregående riksdagar, nämligen 1902, 1903 och 1905, godkänt en sådan
ändring i 18 kap. 16 § strafflagen, hvarigenom det straffrättsliga djurskyddet,
nu inskränkt till egna eller andras kreatur’, skulle utsträckas till
djur i allmänhet, hvaremot Första Kammaren, som synes hafva befarat,
att den föreslagna lagändringen möjligen kunde lägga hinder i vägen för
fri vetenskaplig forskning samt leda till trakasserier mot jägare och fiskare,
lika många gånger afslagit densamma. — Någon verklig grund för en
dylik farhåga torde dock svårligen kunna påvisas. Om lagen, sådan den
nu lyder, icke är tillämplig på experiment med lefvande djur, ehuru därvid
''egna eller andras kreatur’ företrädesvis användas, så lärer den väl icke
bli det endast därigenom, att lagens skydd utsträckes jämväl till andra
djur. Är det ej uppenbar grymhet’ att experimentera med en häst, en
kalf, en hund, en katt eller en kanin, så är det ej heller så att experimentera
med ett marsvin, en råtta eller en groda. Ej heller kan det
rimligtvis antagas, att användandet vid jakt och fiske af sådana jakt- och
fångstsätt, som det allmänna rättsmedvetandet finner moraliskt tillåtliga,
skulle af våra domstolar anses och straffas såsom handlingar af uppenbar
grymhet. Men är det så, att ett djurplågeri, som utöfvas utan ett tillfyllestgörande
förnuftigt ändamål, med rätta anses brottsligt och straffvärdt,
när det har till föremål ett husdjur, t. ex. en häst, så är det utan
gensägelse brottsligt och straffvärdt, äfven när det har till föremål ett
vildt djur, t. ex. en älg. Och då det vid föregående tillfällen, då denna

Bih. till Rikscl. Prof. 1906. 7 Sami. 10 Käft. (N:o 10). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

fråga förevarit i Riksdagen, visat sig vara en bland vårt lands talrika
organiserade djurskyddsvänner allmän och liflig önskan, att den anmärkta
bristen på konsekvens och humanitet snarast möjligt måtte aflägsna^ ur
vår lagstiftning, känner jag mig manad att redan vid innevarande riksmöte
återupptaga frågan och får således hemställa, att Riksdagen ville
antaga följande förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med
böter. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i
högst sex månader dömas».

Då stadgandet om straff för djurplågeri återfinnes i ett kapitel, som
handlar om sedlighetsbrott, framgår däraf, att lagen bestraffar djurplågeri
ur synpunkten af något moraliskt ondt, något vår sedlighetskänsla sårande,
och en utsträckning af djurskyddet i nu föreslagen riktning blir
således en fråga om räckvidden af berörda moraliska princip. Det torde
sålunda vara ur denna synpunkt, som reformens befogenhet i främsta
rummet bör bedömas, och torde härvid kunna sägas, att någon invändning
knappast blifvit gjord mot det ur teoretisk synpunkt berättigade att utsträcka
det nu förefintliga skyddet för »egna eller andras kreatur» till
djur i allmänhet. Hvad som vid föregående tillfällen beredt frågans fall
har i stället varit betänkligheter, huru reformen skulle verka i praktiken.
Man har sålunda hyst farhågor, att jägare och fiskare skulle i det lofliga
utöfvandet af sitt förehafvande utsättas för trakasserier, att den enligt
mångas mening för vetenskapens utveckling nödvändiga vivisektionen skulle
obehörigen hämmas, och att slutligen domstolarna vid den nya lagens
tillämpning icke skulle hafva säkra hållpunkter.

Det torde då till en början vara visst, att den, som med användande
af de för sin ort vanliga fångstsätt utöfvar jakt eller fiske, därvid icke gör
sig skyldig till straffbart djurplågeri. Ej mera här än när det är fråga
om husdjuren lärer lagen vinna tillämpning i andra fall, än där någon
enligt den allmänna meningen i orten uppenbart öfverskrider måttet af
hvad man där i allmänhet tillåter sig mot djuren.

Mot de invändningar vidare, som framställts i vivisektionens intresse,
synes det utskottet, som om motionären anfört skäl af öfvertygande art.
Vivisektionen är, enligt utskottets förmenande, något, som vid frågan om
det nuvarande djurskyddets utsträckande till alla djur faller helt och hållet
utom det föreliggande diskussionsområdet. Lika mycket eller lika litet
som utöfvande af vivisektionen å »egna eller andras kreatur» för närvarande
kan betraktas som straffbart djurplågeri, lika mycket eller lika

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

3

litet blir det så att anse efter den nu föreslagna reformens antagande.
Utskottet håller före, att vivisektionen, för så vidt den är att hänföra till
eu af samfundsförhållandena påkallad, i samhällets tjänst stående vetenskaplig
verksamhet icke mera efter än före den nu föreslagna lagändringens
antagande är att anse såsom handlande i strid mot samhällets moraliska
och juridiska lagar. Det torde icke heller vara osannolikt, att orsaken till
att nu berörda invändning förts fram i Riksdagen under debatterna om
utsträckt djurskydd varit den, att man i tidigare reformförslag jämväl velat
utbyta orden »uppenbar grymhet» mot ordet »misshandel». En sådan formulering
af lagrummet skulle ock enligt utskottets förmenande gifvit berättigad
anledning till farhåga att frågan fördes in på vivisektionens område.

Slutligen har man velat göra gällande, att domstolarna vid det nya
lagrummets tillämpning icke skulle äga tillräckligt fasta hållpunkter.
Jämväl detta är en invändning, som lika mycket träffar nu gällande lydelse
som den föreslagna, låt vara att antalet fall, i hvilka lagens tillämpning
påkallas, gifvetvis bör blifva större hädanefter än nu. Det bör bemärkas,
att det uttryck, »uppenbar grymhet», som här användts för
att beteckna det straffbara förfarandet, icke är nytt, utan att rörande dess
betydelse under en längre tids tillämpning bör hafva bildat sig en stadgad
allmän uppfattning, som icke lämnar domaren utan ledning vid den honom
i förekommande fall åliggande pröfningen.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville för sin del antaga följande ändrade lydelse af 18
kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet;
straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Stockholm den 15 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRORA.

Reservation

af herr Sjöcrona, som anfört:

»Jag är ense med utskottet däri, att all medveten grymhet mot djur,
som bär vittne om råhet i sinnet och brist på känsla för lefvande vard -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

sers lidande, är klandervärd och bör motarbetas, i främsta rummet likväl
på öfvertygelsens väg genom ett kraftigt upplysnings- och uppfostringsarbete.
Men jag kan icke dela utskottets åsikt om behofvet och lämpligheten
af den ifrågasatta lagändringen.

I de flesta fall, då grymhet mot djur förekommer, är den straffvärda
behandlingen riktad mot sådana djur, som lefvande användas i människans
tjänst och hvilka i lagen betecknas med orden »egna eller andras kreatur».
Straffbar grymhet mot de s. k. vilda djuren torde däremot vara mera sällsynt,
och om sådan någon gång förekommer, lärer väl i allmänhet nöjaktig
bevisning svårligen kunna åstadkommas. Den ifrågasatta lagändringen
komme därför icke att medföra någon afsevärd verkan i djurskyddets
tjänst. Men densamma skulle däremot säkerligen gifva upphof till många
iller eller mindre obefogade angifvelser om grymhet och såmedelst vålla
trakasserier mot utöfva,re af jakt, fiske eller annan djurfångst.

Jag hemställer således, att motionen icke måtte till någon åtgärd
föranleda.»

Herrar Andersson, Lindman och Hedenstierna hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.