Lagutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1904:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Eiksd. kansli den 16 februari 1904, kl. 12,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 136 i
skiftesstadgan m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft en i Första Kammaren af
herr Hedborg väckt motion, n:o 22, i hvilken anförts följande:

»Uti § 136 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket
i riket den 9 november 1866, sådan denna § numera lyder, stadgas, bland
annat, följande:

»Har vid skifte blifvit bestämdt, att ersättning för ståndskog skall
af delägare i skiftet gäldas, skall ägodelningsrättens ordförande ofördröjligen,
efter det fastställelse å skiftet meddelats, låta i allmänna tidningarna tre
gånger och genom Konungens befallningshafvande i länskungörelserna en
gång införa kungörelse, innehållande uppgift å den ersättning, som skall
från hvarje ägolott utgå, och de tider, på hvilka den skall betalas; är
ersättningen bestämd vid förrättning, som jämlikt 101 § hållits efter
skiftets afsilande, skall kungörandet ske efter det förrättningen vunnit
laga kraft eller, i händelse af besvär, ersättningen blifvit genom laga kraft
ägande beslut fastställd. Kostnaden för kungörandet ersättes af skifteslaget
och fördelas så, som angående skifteskostnader här ofvan sägs.»

Angående tillkomsten af detta stadgande inhämtas från 1885 års
riksdagshandlingar i hufvudsak följande:

I skrifvelse den 9 maj 1880 anhöll Riksdagen, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till författning
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 7 Sami. 7 Höft. (N:o 10). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

i syfte att bereda större säkerhet än för det då varande ägde rum för
utbekommande af sådant bidrag eller ersättning, som omförmäles i 13
kapitlet af skiftesstadgan.

Med anledning af denna begäran framlade Kungl. Maj:t för 1883
års Riksdag förslag till förordning angående skyldighet för ny ägare af
jord att svara för ^flyttningsbidrag m. in., som vid laga skifte blifvit
bestämdt.

Med anledning af detta förslag väcktes inom Andra Kammaren en
enskild motion i ämnet.

Med anslutning till grunderna för denna senare antog Riksdagen för
sin del en lag angående förmånsrätt till betalning för fordran å utflyttningsbidrag
m. m., som vid laga skifte blifvit bestämdt.

Vid granskning i högsta domstolen af det utaf Riksdagen för dess
del antagna lagförslag afstyrktes detsamma af 6 bland 7 ledamöter, därvid
särskild! anmärktes med hänsyn till ståndskog, att inteckningshafvare
saknade all säkerhet därför att icke den ökade skogstillgången genast af
ägaren afverkades och de därför inflytande medlen af honom utgåfvos till
infriande af andra förbindelser än sådana, som ägde förmånsrätt i jorden;
samt att äfven hvaije ny ägare af skiftad jord måste erfara olägenhet
däraf, att han förvärfvat sig jord, hvarpå möjligen hvilade en sakrätt, om
hvars tillvaro han funne svårighet att förskaffa sig full visshet.

Med afseende å hvad sålunda blifvit mot lagförslaget anmärkt,
fann Kungl. Maj:t detsamma icke kunna godkännas, hvarom Riksdagen
underrättades.

Till 1885 års Riksdag aflat Kungl. Maj:t en proposition, däri Kungl.
Maj:t i nåder föreslog Riksdagen att i ett sammanhang antaga förslag till

1 :o lag angående säkerhet för utbekommande af utflyttningsbidrag
och andra ersättningar i anledning af laga skifte, enligt hvilken lag
ersättning för, bland annat, ståndskog skall ur fastigheten utgå med den
i 17 kapitlet 6 § handelsbalken afsedda förmånsrätt eller sålunda före de
i fastigheten meddelade inteckningar.

2:o förordning angående tillägg till 136 § i skiftesstadgan.

Detta tillägg är just det här ofvan först upptagna stadgande.

Af det anförda framgår, att stadgandet är tillkommet för att kunskap
skall kunna vinnas om eu sakrätt, om hvars tillvaro det eljest är svårt
att förskaffa sig visshet.

Detta mål kan dock vinnas på billigare och effektivare sätt än genom
annonsering.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Den, som vill söka kunskap om hvilka gravationer käfta vid en fastighet,
löser angående densamma hos domaremyndighet gravationsbevis.

I detta bevis upptagas de fastigheten vidlådande inteckningar och,
därest fastigheten utmätts eller stämning i expropriationsmål rörande fastigheten
utfärdats, anteckning om dessa förhållanden.

Gravationsbevis lämnar ingen upplysning om sådana ersättningar,
hvilka afses i 13 kapitlet af ofvan omförmälda stadga.

För att erhålla kunskap om dem måste man gå till Post- och Inrikes
tidningar eller vederbörande länskungörelser eller landtmäterikontor, och
att detta kan blifva förenadt med betydligt besvär är uppenbart.

Dessutom förorsakar annonseringen i de allmänna tidningarna och
länskungörelserna emellanåt afsevärd kostnad, hvilken enligt min erfarenhet
för ett skifte kunnat uppgå till nära 175 kronor.

Upphäfves stadgandet om annonsering och i stället bestämmes, att
ordföranden i ägodelningsrätten skall i fråga om sådana skiften och klyfningar,
därvid något slag af ifrågavarande ersättningar bestämts skola utgå,
å det näst efter skiftets fastställande i vederbörligt tingslag inträffande
lagtima ting eller därunder inträffande sammanträde uti inteekningsprotokollet
göra anteckning dels om att vid skiftet ersättningar af nu omhandlade slag
blifvit bestämda, dels ock om namnet å den, som utsatts att omkänderkafva
skifteshandlingarna, så skulle därigenom vinnas, att man genom gravationsbevis
å fastighet kan vinna nödig visshet om ifrågavarande ersättningars
befintlighet.

Detta tillvägagångssätt blir för skiftesdelägarne billigare — ty kostnaden
för anteckning i inteekningsprotokollet belöper sig i regel icke till mer
än fyra kronor för ett hemmansnummer och 50 öres tillägg för hvarje
hemmansnummer härutöfver (utdraget ur inteckningsboken) — och bekvämare
för den som åstundar upplysning om fastighetens gravationsförhållanden.

Då särskildt i rikets norra län stora skogslikvider vid skiften förekomma,
betungas de norrländske jordbrukarne afsevärdt af nu omhandlade
annonskostnader, och är det någon som behöfver lättnad i sina utskylder
är det den norrländske landtbrukaren.

Jag tillåter mig påpeka ett annat förhållande rörande sakrätt i fastighet.
Vissa fastighetsägare utverka sig så kallade odlingslån, hvilka likaledes
utgå med förmånsrätt framför inteckningar i de fastigheter, till hvilkas
förbättring odlingslånen beviljas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Om dessa lån göres anteckning i jordeboken hos Konungens befallningshafvande
i vederbörande län, men någon upplysning om desamma
kan för närvarande icke fås af den domaremyndighet, som har att utfärda
gravationsbevis.

Sålunda finnes ännu ett slag af sakrätt, om hvars befintlighet gravationsbevis
ej lämnar upplysning.

För att detta skall kunna ske måste ett stadgande utfärdas, att
domhafvande från Konungens befallningshafvande skall om odlingslån
erhålla underrättelse.

Antagligen komma odlingslån att framdeles spela allt större roll,
särskild! i Norr land.

Men blifve därmed huru som helst, det skall alltid lända till nytta,
att man för erhållande af en fullständig underrättelse om en fastighets
gravationsförhållanden icke behöfver vända sig till mer än en myndighet.

På grund af det anförda får jag vördsammast hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser, att
man må i ett af domaremyndighet angående fastighet utfärdadt gravationsbevis
erhålla upplysning jämväl angående ersättning för ståndskog m. m.
vid laga skifte och odlingslån, som må gravera fastigheten, och att i
sammanhang därmed den i 136 § skiftesstadgan föreskrifna annonseringsskyldighet
upphäfves.»

Enligt förordningen den 20 juli 1855 äger, då lån utaf allmänna
medel för beredande af odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenaftappningar
blifvit i jordeboken antecknadt, kronan för de årliga afbetalningsoch
räntebeloppen lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt,
som för annan afgäld eller ränta af fast egendom, efter ty i 17 kap. 6 §
kandelsbalken sägs, och i lag af den 1 maj 1885 föreskriives, att, om vid
laga skifte blifvit bestämdt, att bidrag till utflyttning eller ersättning för
odling eller vanhäfd å jord eller för ståndskog, plantering eller torfjord
skall gäldas af ägare till jord, som i skiftet ingått, då äge den, som har
sådan fordran, där den ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,
att ur jorden, ändå att den kommer i annans hand, njuta betalning med
enahanda förmånsrätt, som nyss nämnts. I båda dessa fall förefinnes
sålunda en på visst sätt begränsad panträtt i jorden, en rätt, hvilken kan
göras gällande, oafsedt att jorden efter rättighetens uppkomst öfvergår till

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

annan ägare. Att det är af vikt, att säker upplysning kan ernås rörande
förekomsten och utsträckningen af sådana på jorden hvilande skyldigheter,
är uppenbart. Den af motionären anförda bestämmelsen i 136 § skiftesstadgan
om skyldighet för ägodelningsrättens ordförande att på visst sätt
låta kungöra, att ersättning för ståndskog vid laga skifte tillerkänts delägare
i detsamma, hvilket stadgande tillkom genom lag den 1 maj 1885,
tjänar i viss mån detta syfte. Men beträffande andra i 13 kap. skiftesstadgan
omförmälta arter af vid laga skifte stadgad ersättningsskyldighet
samt med afseende å odlingslån är något sådant offentliggörande af panträttens
tillvaro icke föreskrifvet. Och, såsom motionären anfört, är det i
136 § skiftesstadgan föreskrifna kungörandet ett i flera hänseenden bristfälligt
och olämpligt medel att bringa ifrågavarande förhållande till deras
vetskap, som hafva intresse af att känna detsamma.

Att olägenheter och brister i de af motionären omnämnda hänseenden
förefinnas, vill utskottet sålunda vitsorda. Otvifvelaktigt vore det mest
tillfredsställande och från rättssäkerhetens synpunkt lämpligast, om till
upplysning för dem, som med afseende å en fastighet vilja afsluta rättshandlingar,
påbjödes en på likformigt sätt anordnad inskrifning af alla på
fastigheten hvilande förpliktelser af sakrätts natur. Sådan inskrifning
finnes ju för närvarande stadgad beträffande inteckningar samt med afseende
å fastigheten vidtagna exekutiva åtgärder, och af ett angående fastigheten
meddeladt gravationsbevis vinnes sålunda fullständig kännedom om, hvilka
förpliktelser påhvila densamma på grund af inteckning och utmätning.

Att det skulle vara en fördel, om möjlighet kunde beredas att när
som helst erhålla ett bevis, som fullständigt upptoge alla vid en viss tidpunkt
å en fastighet hvilande förpliktelser af den art, att de kunna göras
gällande mot ny ägare, synes utskottet vara uppenbart. Detta syfte skulle
kunna, åtminstone i viss grad, vinnas, om det, såsom motionären föreslår,
stadgades, att domhafvande skulle hafva skyldighet att ombesörja, att i
inteckningsprotokollet gjordes vissa anteckningar i fråga om vid laga skifte
bestämd ersättningsskyldighet enligt 13 kap. skiftesstadgan, äfvensom
angående odlingslån, om hvars tillvaro Konungens befallningshafvande
skulle vara skyldig lämna domhafvanden underrättelse. I saknad af närmare
utredning af ämnet vågar dock utskottet icke uttala någon bestämd
uppfattning om, huruvida sådana föreskrifter som de i motionen ifrågasatta
äro tillräckliga och lämpliga för vinnande af det ändamål, som
utskottet, enligt hvad ofvan nämnts, anser eftersträfvansvärdt. Dock synes
det utskottet icke böra förbises, att, liksom det är angeläget att ett gravations1till.
till Likså. Prot. 1904. 7 Sand. 7 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

bevis upptager alla en fastighet påfallande förpliktelser af ifrågavarande
art, det icke är mindre viktigt, att beviset icke upptager andra gravationer
än dem, som verkligen belasta fastigheten. Om det sålunda stadgas, att
anteckning om skyldighet för fastighetens ägare att utgifva ersättning af
den art, som omförmäles i 13 kap. skiftesstadgan, samt ränta och afbetalning
å odlingslån skall göras i inteekningsprotokollet, torde äfven möjlighet
böra beredas för fastighetsägaren att, sedan berörda skyldighet upphört,
få ofvannämnda anteckning annullerad eller åtminstone i protokollet erhålla
ytterligare anteckning rörande den föregående inskrifningens verkliga
betydelse.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänsyn särskildt därtill,
att en omarbetning af inteekningslagstiftningen inom lagberedningen torde
vara tämligen nära förestående, har det synts utskottet lämpligt, att Riksdagen
uttalade önskvärdheten af, att det i förevarande motion behandlade
ämne vid nämnda revision komme under öfvervägande; och hemställer
utskottet alltså,

att Riksdagen, med anledning af ifrågavarande
motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Ivungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka
lagbestämmelser kunna befinnas erforderliga och lämpliga
för ernående af det syfte att af gravationsbevis
rörande fastighet må kunna erhållas kännedom, huruvida
och i hvad mån fastigheten häftar för af allmänna
medel beviljade odlingslån eller för ersättning af sådan
art, hvarom i 13 kap. skiftesstadgan förmäles, samt
för Riksdagen framlägga dels det förslag i angifna
hänseende, hvartill utredningen gifver anledning, dels
ock, därest förhållandena anses sådant medgifva, förslag
om upphäfvande af den i 136 § skiftesstadgan
föreskrifna annonseringsskyldigket.

Stockholm den 16 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL. B. HASSELROT.

Victor Pettersons A.-B. tryckeri, Stockholm 1904.