Lagutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1903:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående oäkta barns arfsrätt.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en af hr K. A. Staaff
inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 119, af följande lydelse.

»I vid 1900 års riksdag afgifven motion hemställde jag, att Riksdagen
ville för sin del besluta en lagändring af innehåll, att oäkta barn, som
ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må lika med
äkta barn taga arf efter sin moder och sina mödernefränder.

Motionen föranledde lagutskottet, som ej trodde sig böra tillstyrka
bifall till det af mig formulerade lagförslag, att hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till
sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, som
jag i min motion förordat.

Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot Första Kammaren
med afslag å denna hemställan biträdde en af herr Berlin m. fl.
afgifven reservation, hvilken afsåg, att oäkta barn, som ej äro aflade under
moderns äktenskap eller i förbudna led, skulle berättigas att, därest modern
låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkboken för den församling, i hvilken
hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen erkänt barnet
såsom sitt, lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Utskottet hemställde, till sammanjämkning af besluten, att kamrarne,
hvardera med frånträdande af sitt förut i ämnet fattade beslut, ville besluta
att i skrifvelse till Kung]. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gål 13ih.

till Riksd. Prat. 1003. 7 Samt. 7 Iläft. (N:o 10).

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

lande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke
är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, måtte berättigas
att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Sammanjämkningsförslaget godkändes af Andra Kammaren, men afslogs
af Första Kammaren med 72 röster mot 23.

Med åberopande i allo af motiveringen till min ofvannämnda motion
tillåter jag mig ånyo hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att
oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.»

I det utlåtande, 1900 års lagutskott afgaf i anledning af samme
motionärs då väckta förslag om ändring i gällande bestämmelser angående
oäkta barns arfsrätt, erinrade utskottet till en början om, att frågan om
utsträckt arfsrätt för oäkta barn förut vid åtskilliga tillfällen varit föremål
för Riksdagens pröfning, och yttrade därefter följande.

»Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck i kungl. förordningen
den 14 april 1866, kunde icke tillfredsställa dem, som önskade en mera principiell
och vidtgående förändring af 1734 års lags bestämmelser på detta
område, och jämväl många bland dem, som ansett den svenska rättens
principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas, hafva funnit den utvidgning
af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda förordning i förhållande
till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande. De reformförslag,
som gång efter annan förelegat, hafva dock icke föranledt till någon annan
påföljd än en af Kungl. Maj:t på föranledande af skrifvelse från Riksdagen
genom cirkulär den 5 juni 1885 meddelad förklaring i visst afseende af
omförmälda kungl. förordning.

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ståndigt undanskjuten,
likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag
städse, särskild! i Andra Kammaren, vunnit kraftig tillslutning, torde
emellertid böra erkännas innebära en antydan därom, att den gällande
lagstiftningen, ehuru grundad på nedärfd rättsåskådning, icke numera uppbära
af folkmedvetandet, och har det synts utskottet, som om häri läge
en kraftig maning att taga under synnerligen allvarligt öfvervägande,
huruvida den för de oäkta barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende
kan anses böra fortfarande bibehållas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

Vid pröfning af frågan har utskottet, som tillåter sig att i hufvudsak
återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de haft att afgifva
förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda tillfållen
uttalat, trott sig finna, att motståndet mot att medgifva oäkta barn utsträckt
arfsrätt till väsentlig del grundats därpå, att arfsrätt, såsom varande
en familjerätt, ansetts icke böra förekomma annat än mellan sådana
personer, hvilka på grund af födsel i lagligt äktenskap äro medlemmar
af den familj, inom hvilken arfvet faller. Oafsedt att uppfattningen om
arfsråttens härledning ur familjebegreppet numera torde vara långt ifrån
obestridd, vill lagutskottet erinra om, att redan 1734 års lag, som i
detta afseende otvifvelaktigt stod på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit
högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap
skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen,
att, om man aflar barn i lönskaläge och sedan tillsäger kvinnan äktenskap,
men endera dör, förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom
barn af laggift säng, och 6 § af samma kap. innehåller, att, om kvinna
våldtages och blir däraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta
samma rätt som annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa
stadganden frångått principen om lagligt äktenskap såsom den enda
grunden för laglig arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats
därutinnan, att enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns
efterlämnade egendom går i arf till föräldrarna.

En annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden
är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta födda
i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn, skulle
inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för samfundslifvet
i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande. Men
— såsom 1892 års lagutskott med åberopande af en författare i ämnet
anfört — man kan fråga, hvarifrån den människokännedom är hämtad, som
tror, att lättsinne och utsväfningar förekoinmas genom medvetandet, att
frukten däraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl
anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet
manande system snarare befästas än försvagas, samt att äktenskapets
helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas därigenom, att handlingar,
som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. De inre sedliga banden
torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda verkliga fasta sammanhållning.
Af de mångfaldiga yttre skrankor, med hvilka familjen i äldre
tider omgärdades, hafva de flesta, såsom föråldrade och icke motsvarande
den stigande kulturens kraf, längesedan försvunnit, och utskottet är förvissadt,
att familjebandets styrka icke skulle äfventyras därigenom, att

Lagutskottet» Utlåtande N:o 10.

lagstiftningen jämväl i förevarande hänseende öfverginge till en ståndpunkt,
som mera öfverensstämde med nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal
inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,
anställda för rättighetens utkräfvande. Men utom det, att rättvisan
väl icke bör offras för en genom dess tillämpning möjlig skandal,
torde förtjäna erinras, att skandalen ligger i själfva det begångna felet
och icke i de anspråk, som däraf kunna uppstå. Dessutom finnes redan
nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då oäkta barn har rättighet
att af föräldrarna njuta bidrag till föda och uppfostran.

_ Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande lagstiftning
i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land,
en utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna
kyrkans ståndpunkt förkastlig. Men det är af vikt att ihågkomma, hurusom
på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de-barn, hvilka
blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap, skulle åtnjuta
arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att alla band,
som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga, och icke
ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom dem grundläggas.
Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsikt, att
rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig
princip, därmed förblandande den felande med den oskyldige. För en
sant kristlig uppfattning torde det böra anses i hög grad tilltalande att
upphäfva ett stadgande, på grund af hvilket barn oförskyldt straffas för
felsteg, som ligga föräldrarna till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testarnentsrätten skulle
göra en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot torde
dock med fog kunna invändas, att här just är fråga om dispositionen af
en afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat testamente.
Med samma skäl skulle man då kunna förklara all arfsordning öfverflödig.
Dessutom lär man ej böra förbise de hinder, som ofta kunna
uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom oförmodade dödsfall,
för kvinnan kanske just under själfva förlossningen.

Af. hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att utskottet i likhet
med motionären anser nu gällande arfslagstiftning böra undergå förändring
för att i större utsträckning bereda oäkta barn arfsrätt. Utskottet har
icke förbisett, att af de skäl, på hvilka utskottet grundar denna sin uppfattning,
skulle kunna dragas den slutsats, att de oäkta barnen borde i arfsafseende
fullkomligt likställas med de äkta och sålunda tillerkännas arfsrätt ej
mindre efter moder och mödernefränder än äfven efter fader och fäderne -

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

fränder. Det lär dock med fog kunna påstås, att det nära personliga
förhållande, hvari det oäkta barnet i regel står företrädesvis till modern,
gör rättvisan däraf, att barnet förklaras arfsberättigadt, vida mera otvifvelaktig,
då det gäller modern än i fråga om fadern, och dessutom torde
med hänsyn till den svårighet, som i de flesta fall äger rum i afseende
å bevisningen om faderskap, en lagstiftning, hvarigenom oäkta barn skulle
tillerkännas arfsrätt jämväl efter fader och fädernefränder, möta särskilda
betänkligheter. Något förslag därom föreligger i allt fall icke för närvarande.

I likhet med motionären är utskottet af den mening, att arfsrätt
bör tillerkännas oäkta barn ej blott efter modern, utan äfven efter m8-dernefränder. Billigheten af en sådan utsträckning framträder starkare,
ju närmare släktskapen är, och torde, särskildt då det är fråga om arf
syskon emellan, icke gärna kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare
led synes densamma hafva god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt är utskottet jämväl ense
med motionären och anser följaktligen, att oäkta född, som har rätt till
arf, bör i afseende å fördelningen af kvarlåtenskapen vara likställd med
det äkta barnet.

Vidkommande ytterligare motionärens förslag, att det oäkta barn, som
framställer anspråk på arf, måtte för styrkande af sin härkomst äga använda
hvarje eljest tillåten bevisning, finner utskottet detsamma synnerligen behjärtansvärdt.
Det nu gällande villkoret, att moder skall hafva låtit i kyrkboken
anteckna barnet såsom sitt, är, såsom propositionen vid 1865—1866
årens riksdag angifver, grundadt på den i samband med arfsrättens uppfattande
såsom en familjerätt stående åskådningen, att arfsrätt för oäkta
barn, i den mån sådan medgåfves, åtminstone företrädesvis skulle hvila
på presumtionen om moderns befintliga men ej tillkännagifna yttersta
vilja och således vore hvad man kallat en förklädd testamentsrätt. Till
sin principiella innebörd af tvifvelaktig riktighet, har stadgandet i tilllämpningen
visat sig vålla allehanda svårigheter och framträder såsom
obilligt särskildt i det fall, att moder icke ägt tillfälle att låta verkställa
någon anteckning i kyrkboken, såsom då hon dött under barnsbörden.
Enligt lagutskottets förmenande finnes ingen anledning, hvarför annan bevisning,
genom hvilken barnets härkomst göres otvifvelaktig, skall frånkännas
vitsord. Särskilda regler torde emellertid måhända böra gifvas
för en dylik maternitetsbevisning och möjligen äfven viss tid stadgas,
inom hvilken arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma
under beaktande.

Af intresse för frågans bedömande synes det vara att erfara, hurusom
i våra grannländer Norge och Danmark oäkta barn likasom äkta barn ärfva

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

moder och modern ef ränder. De flesta europeiska länder tillägga, om ock
med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder. Slutligen må
nämnas, att äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk ville tillägga
oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap eller i förbudna led,
obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman.»

Lagutskottet, som i föreliggande fråga hyser samma uppfattning som
1900 års lagutskott, får till stöd för densamma åberopa sistnämnda utskotts
här ofvan återgifna utlåtande, till hvilket lagutskottet icke har annat
att tillägga, än att utskottet, till fullständigande af det i utlåtandet förekommande
meddelandet om de utländska rättsbestämmelserna i ämnet, ånger
sig böra nämna, att civillagboken för det Tyska riket den 18 augusti
1896 tillerkänner oäkta barn i förhållande till moder och mödernefränder
samma rättsliga ställning som äkta barn.

På sålunda angifna grunder får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Magt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande
oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är
afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder
och mödernefränder.

Stockholm den 9 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

af herr Hasselrot, hvilken ansett, att utskottet i anledning af föreliggande
motion bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns
arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller
i förbudna led, berättigas att, därest modern låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
lika med äkta barn taga arf efter moder; samt

af herr Gustaf Andersson, hvilken ansett, att utskottet bort, i likhet
med 1894 års lagutskott, tillstyrka skrifvelse till Kungl. Maj:t af innehåll,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt,
att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i
förbudna led, berättigas att, därest modern låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt, lika med äkta barn
taga arf efter moder.

Herrar Hedenstierna, Sörensson och Almgren hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.