Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1902:LU10

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande i konlcurslagen
af viss bestämmelse rörande förvaltningen af
konkursgälden års egendom.

Lagutskottet tiar till förberedande behandling fatt emottaga en af
herr P. Bondesson inom Första Kammaren väckt motion, n:o 11, af
följande lydelse:

»Konkurslagen stadgar i § 118, att då förslag till utdelning är
upprättadt, skall, på sätt i § 59 omförmäles, rättens ombudsman utan
dröjsmål sammankalla borgenärerna att förslaget till granskning företaga.

Nu innehåller sistnämnda paragraf den bestämmelse, att då,
enligt hvad närmare angifves i § 58, borgenärer skola höras, »varde de
till sammankomst å viss tid och ort kallade genom kungörelse, som i
allmänna tidningarna och, der så ske kan, i tidning inom orten tre
gånger införas bör, första gången minst tio dagar före sammanträdet, der
ej rättens ombudsman, med afseende å särskilda omständigheter, finner
nödigt annan tid för visst fall bestämma».

Denna bestämmelse om sättet för borgenärers underrättande om
utdelning i konkurs visar sig emellertid ofta otillfredsställande och tillskyndar
borgenärer icke sällan olägenheter. Är nemligen borgenär hänvisad
uteslutande till allmänna tidningarna för inhemtande af dylik
upplysning, kan det blott alltför lätt hända, att han går miste derom.
Tv den, som skall vara på det klara med hvad som stått att läsa i
Post- och Inrikes Tidningar, måste hafva genomläst hvarje nummer af
tidningen i fråga, och på detta sätt tages nu i anspråk en tid, som ofta
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 9 Käft. (N:o 10.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

nog kan vara dyrbar. Det besvär, som § 59 konkurslagen dymedelst
ålägger borgenär, har emellertid denne hittills måst underkasta sig för
att icke blifva nödsakad att gång på gång hos rättens ombudsman begära
nödig upplysning rörande ifrågavarande angelägenhet. Och gifvetvis har
åtgärden att hos rättens ombudsman inhemta dylik underrättelse för
borgenären varit desto besvärligare, i ju flera konkurser han samtidigt
haft fordran att bevaka.

En förändring i sagda lagparagraf i syfte att bereda borgenärer
lättnad i bemälda afseende synes derför vara af behofvet påkallad, och
mig synes, som om sådan lättnad lämpligen kunde beredas honom genom
den ändring i lagen, att rättens ombudsman ålades att i rekommenderadt
bref ej mindre, sedan förslag till utdelning i konkurs blifvit upprättadt,
delgifva borgenär kallelse till sammanträde för utdelningsförslagets granskning
än äfven, då detsamma blifvit godkändt, underrätta honom, när
och hvar utdelning kan erhållas.

Hvad beträffar portot för det under rekommendation borgenär
tillstälda meddelandet, torde kostnaden härför lämpligen kunna afdragas
å hans fordran i boet eller, derest detta skulle sakna tillgångar, af borgenären
sjelf gäldas.

På grund af hvad jag haft äran anföra, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kong!. Maj.t med
anhållan, det Kongl. Maj.t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg i gällande lag, att
borgenär ej mindre, sedan förslag till utdelning i konkurs blifvit upprättadt,
än äfven, sedan utdelningsförslaget blifvit godkändt, i rekommenderadt
bref erhåller för tillvaratagandet af hans intressen nödiga
upplysningar.»

Vid sistlidet års riksdag förekom till behandling en fråga af
hufvudsakligen samma innebörd som den nu föreliggande. I en inom
Andra Kammaren afgifven motion framhölls nemligen, hurusom olägenheter
för borgenär i konkurs lätteligen kunde uppstå, derigenom att
underrättelse om slututdelning i konkursen icke i tid komme till hans
kännedom, och föreslog motionären till afhjelpande af dylika olägenheter
bland annat, att syssloman skulle förpligtas underrätta fordringsägare,
då slututdelning i konkurs egt rum. Lagutskottet, till hvilket motionen
hänvisades, fann emellertid en lagbestämmelse af den art motionären före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

3

slagit icke vara af något verkligt behof påkallad och anförde såsom skäl
för denna sin mening i hufvudsak, att, då redan enligt gällande konkurslags
44 § borgenärerna hade befogenhet att gifva sysslomannen föreskrift, hvarefter
de i förvaltningen af konkursboet sig rätta skola, intet hinder torde
finnas för borgenärerna att, om de så ansåge behöfligt och lämpligt,
ålägga sysslomännen skyldighet att genom bref särskildt underrätta hvarje
borgenär, hvars adress vore känd, om tiden för slututdelningen. För
öfrig! syntes det utskottet, som om motionären öfverskattat behofvet deraf,
att borgenärerna särskildt underrättades derom. Den annonsering, som i
tidningarna egde rum, vore nog i allmänhet till fyllest att bringa underrättelsen
om slututdelningen till borgenärernas kännedom, sedan numera
den plägseden utvecklat sig, att ej blott de större dagliga tidiiingarnju,
utan i många fall äfven ortstidningarna upptoge meddelandena angående
konkurser i Post- och Inrikes Tidningar.

Utskottet intager i frågan hufvudsakligen samma ståndpunkt som
sistlidet års lagutskott och anser sålunda icke, att något allmännare behof
af bestämmelser i den af motionären antydda rigtning gjort sig gällande.
Särskildt i fråga om större konkurser, synnerligast köpmanskonkurser, hafva
de flesta borgenärer numera i den ort, der konkursen handlägges, anstälda
särskilda ombud, hvilka på konkursens olika stadier tillvarataga sina
hufvudmäns intressen och lemna de underrättelser, som för dem kunna
vara af vigt. Några ytterligare upplysningar från konkursförvaltningens
sida äro i dylika fall hvarken af nöden eller ens önskvärda.

På grund af livad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.