Lagutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1897:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 22 februari 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 24, hafva herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns Andersson i
Ohrstorp och A. G. Gyllensvärd hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i
öfvervägande, under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat
skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda
förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållanden mellan arrendator och
jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter
för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill eu dylik
utredning finnes böra föranleda.

Till stöd härför anföra motionärerna:

Öfvertygade om behofvet och nyttan af en tidsenligare lag
rörande arrende än den, som nu funnes, samt uppmuntrade af det bifall,
som från Riksdagens begge kamrar kommit en under förra riksdagen
i saken väckt motion till del, då inom Första Kammaren 50 röster
afgifvits för densamma emot 57, och Andra Kammaren utan votering
bifallit nämnda förslag, tvekade motionärerna ej att åter vid denna
riksdag afgifva motion om samma ämne.

Bill. till Riksd. Prot. 1897. 7 Sami. 7 Höft. (N:is 10, 11.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Enligt Sveriges år 1896 utgifna statistiska uppgifter funnes i
landet brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker till
ett antal af 8,820 personer, brukare af 2—20 hektar åker 28,425 personer,
brukare af 20—100 hektar åker 9,599 personer samt brukare af
öfver 100 hektar åker 1,129 personer, eller tillsammans 47,973 personer,
som arrendera och bruka annans jord. Dessutom funnes inom
landet brukare af jordtorp och andra smärre jordlägenheter till ett
antal af 166,449 personer.

Sveriges odlade jord uppginge enligt de statistiska uppgifterna
1895 endast till 3,407,191 hektar, under det icke odlad skog och äng
utgjorde 19,896,844 hektar. Af de stora arealerna skogs- och ängsmark
funnes mycken till åker lämplig jord.

Det kunde med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle
för en stor del arrendatorer, åtminstone för dem som icke hade skriftligt
upprättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhöll
e en bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af
dem skulle derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å
den arrenderade jorden till nytta för både jordegare och brukare samt
äfven att kunna uppodla till åker tjenlig jord.

Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder hade
åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt
ofvannämnda statistiska uppgifter emigrerade år 1892 45,509 personer.
Likaså hade jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat
den för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades
landsbygdens befolkning med 5,569 personer, under det städernas
ökades med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända
dessa missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare
tillfälle att förvärfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning
bereda dem, som arrenderade andras jord, en tryggad besittning
af densamma under arrendetiden, såvida de uppfylde sina förbindelser
mot jordegarne.

De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina
egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallade
äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af
tvister mellan jordegare och arrendatorer.

Det i vårt land på många orter icke endast i norra utan äfven i
södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse
af jord syntes motionärerne böra genom en ny arrendelag icke
endast motarbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradt och olämpligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Att vår nuvarande lags bestämmelser om Arrende vore ofullständiga
och delvis olämpliga, hade mer än en gång af lagutskottet blifvit
erkändt.

Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arrendatorers
ömsesidiga rättsförhållanden visade, huru mycket som i den
delen blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt
land till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land
och våra förhållanden.

I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen
utarbetade förslaget till en ny arrendelag förekomme visserligen bestämmelser,
som numera voro föråldrade, men äfven sådana funnes, som
kunna tjena till någon ledning vid utarbetandet af en lagstiftning i
nämnda fråga. Såge man på det kapitel af jordabalken och de spridda
stadganden i byggningabalken i 1734 års lag, hvilka innehölle vår
nuvarande ofullständiga lag om ai’rende, så vore dessa stadganden
uteslutande lämpade efter de enkla förhållanden, som funnos vid den
tiden, lagen skrefs; men icke bidroge de dertill, att den arrenderade
jorden blefve på ett rationel sätt brukad. Ett bättre brukningssätt
skulle kunnat komma till stånd, om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom
skulle äfven främjats rättvisa mellan jordegare och brukare.
Hvad våra förfäder försummat med afseende på lagstiftning om denna
sak, kunde icke nutidens lagstiftare godtgöra, men väl genom eu tidsenlig
lagstiftning hindra ett fortgående på den allt för länge fortsatta
vägen.

Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af
en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att det fria
aftalet mellan jordegare och brukare vore tillräckligt att förhindra orättvisor
och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den arrenderade
jorden, vore att protestera mot innehållet i den gamla godkända
tesen: »land skall med lag byggas». Att man erkände lagstiftningens
stora nytta för andra näringsförhållanden, men ansåge den
obehöflig i fråga om arrenderande af annans jord samt densammas
odlande och brukande, vore att göra sig skyldig till tydlig motsägelse.
Det fria aftalet funnes och måste finnas, när fråga vore om upplåtande
af jord till arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren. Men
lagen behöfdes såsom ett rättesnöre vid affattandet af de bestämmelser,
som i det privata aftalet bordo intagas, och den måste finnas för att
tjena till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen afliandlat.
Doktor U. v. Feilitzen hade härom yttrat följande: "Lagbestämmelsen
sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande af

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena
eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra fall
till för att minska antalet öfvergrepp, icke för att hämma en liffull,
gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. En tidsenlig
arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst önskvärdt
hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet, och
man bör alltid sträfva åt detta håll».

Motionärerna ansåge, att en arrendelag borde, utom andra lagstadganden,
innehålla bestämmelser om att arrendevilkoren borde skriftligen
uppsättas för att vara förbindande. Vanligtvis upprättades väl numera
arrendeaftal af större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet vore
den sed rådande, att emellan jordegare och innehafvare af mindre
hemman skriftliga arrendekontrakt icke upprättades. Hvilka talrika
tvister och olägenheter, detta måste medföra, vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren borde vara bestämda,
så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor blefve i
tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete etc., eller
arrendatorn kunde undgå att uppfylla sina åtagna förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendatorns
nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada det
medförde för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande
nödgades afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde
ett sådant osäkerhetsförhållande rörande nyttjanderätten, att en driftig
och arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den
kostnad på egendomen, som skulle medföra en förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,
som af arrendator med jordegares samtycke verkstäldes på den arrenderade
egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren
antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

Motionärerna vore af den åsigten, att om lagstiftningen följde
goda principer och byggde en arrendelag på rättvisa grunder, kunde
både jordegares och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses,
och den jord, som bortarrenderades, på ett rationel sätt brukas, till
gagn icke blott för jordegare och arrendator'', utan äfven för fosterlandet.

Som emellertid endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående
och vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,
som vore nödig för att framlägga för Riksdagen ett för
vårt land lämpligt förslag till arrendelag, vunnes motionärernas syfte
bäst genom en skrifvelse i ämnet från Riksdagen till Kongl. Maj:t.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 5

Motioner om utarbetande af en arrendelag hafva förevarit vid
1891, 1893, 1894, 1895 och 1896 års riksdagar, men hafva hitintills icke
föranledt någon Riksdagens åtgärd. De afstyrktes af 1891, 1894, 1895
och 1896 års lagutskott, under det att lagutskottet vid 1893 års riksdag
tillstyrkte den då framlagda motionen i ämnet.

Utskottet har icke funnit skäl att frångå den ståndpunkt, som
intogs af lagutskottet vid 1894 års riksdag, och tillåter sig åberopa de
skäl, som af sistnämnda lagutskott i dess utlåtande uti frågan anfördes.

»Utskottet anser visserligen», så yttrade sig 1894 års lagutskott,
»särskildt med hänsyn till den utveckling, hvartill det svenska jordbruket
hunnit under de sista decennierna, de nuvarande bestämmelserna
i jordabalken rörande arrendeaftal för jord icke vara så fullständiga,
att ej en omarbetning af desamma skulle medföra nytta vid afgörande
af jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden, i synnerhet
för de fall, då fullständigt aftal emellan upplåtare och brukare saknas.
Rättsförhållandet dem emellan bör likväl i främsta rummet bestämmas
genom det fria aftalet; och skall lagstiftning undantagsvis inom detta
rättsområde träda emellan i något hänseende absolut påbjudande eller
förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande vara af erfarenheten
så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten. Enligt utskottets
uppfattning har af motionärerna icke åstadkommits någon utredning,
utvisande, att utöfver de ovilkorliga bestämmelser, hvilka i gällande
lag redan finnas stadgade i fråga om lega af jord å landet, ytterligare
sådana äro af verkligt behof påkallade; och då motionärerna angifva
såsom föremål för ett ovilkorligt lagstadgande, att de förbättringar, som
af arrendatorn med jordegarens samtycke nedlades på den arrenderade
jorden, skulle för den förre medföra en skälig ersättning af jordegaren,
synes deremot med skäl kunna erinras, att ett lagstadgande, hvarigenom,
oberoende af vexlande förhållanden, arrendator tillerkändes ovilkorlig
rätt till sådan ersättning, antagligen skulle verka till stor varsamhet
och återhållsamhet från jordegarnes sida i fråga om upplåtande af jord
till nyttjande och sålunda icke utöfva eu obetingadt nyttig inverkan på
ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde
dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga
om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets
handläggning — en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången
gång gifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,
om de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.»

På dessa skäl föranledes utskottet hemställa,

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Ohlsson, som anfört:

Då ifrågavarande motion berör vårt lands vigtigaste näring samt
ämnet enligt min uppfattning är förtjent af synnerlig uppmärksamhet
från lagstiftarens sida, har jag icke kunnat biträda utskottets afstyrkande
hemställan. De knapphändiga föreskrifter, som i förevarande
afseende nu gälla och återfinnas dels i jordabalken och dels på spridda
ställen i byggningabalken, äro icke egnade att på ett närmelsevis tillfredsställande
sätt reglera de ömsesidiga rättsförhållandena mellan jordegare
och arrendator i de särdeles många och ganska ofta förekommande
fall, då fullständigt eller uttryckligt aftal mellan dem saknas.

Lagstiftningen i detta fall synes mig — delvis i analogi med
stadgandena om inbördes rättigheter och skyldigheter för dem, som
idka handel eller annan näring i bolag — böra ordnas så, att den
utgör en norm, lämpad ej mindre att, då vederbörande jordegare och
arrendator förklarat sig vilja hafva sina inbördes rättsförhållanden bedömda
enligt lag, eller då annorlunda mellan dem icke aftalats, i alla
hufvudsakliga delar tillgodose deras rättmätiga intressen, än äfven att
tjena till vägledning vid upprättande af arrendeaftal, der de aftalande
hellre vilja sjelfva helt eller delvis bestämma om de angelägenheter,
som sammanhänga med jordarrende.

Förutom de af motionärerna framhållna synpunkter torde till
beaktande vid uppgörande af förslag till en dylik lagstiftning kunna i
vissa tillämpliga delar tjena jemväl de grunder, som gälla angående
utarrendering af kronans domäner.

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 7

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i
öfvervägande, på hvad sätt rättsförhållandena mellan
jordegare och arrendator må på ett betryggande sätt
ordnas samt derefter för Riksdagen framlägga det
förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning finnes
föranleda;

samt af herrar Bruzelius, P. G. Petersson, F. Andersson och Redelius.