Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1896:LU10

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N.o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 10 februari 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 26 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober i891.

Uti en af herrar J. Sordin i Hammerdal och Walter inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 95, hvilken af kammaren blifvit till lagutskottet
hänvisad, hemställes, att Riksdagen måtte besluta följande
tillägg till 26 eller annan § i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet:

Det ankommer på Konungens befallningshafvande att efter ansökning,
och sedan jemlikt § 4 väghållningsskyldige blifvit hörda och häradsrätten
afgifvit yttrande, för särskilda vägsträckningar pröfva, om,
till förekommande af vägens sönderskärande, det må vara förbjudet att
för tyngre hjuldon eller hjuldon afsedda för tyngre lass använda hjul
af mindre än viss bredd, eller om för samma syfte andra likartade bestämmelser
erfordras, samt att för ändamålet utfärda nödiga föreskrifter
med föreläggande af vite, der så finnes skäligt.

Enligt denna § förfallna viten skola ingå till distriktets vägkassa.

Till stöd för motionen anföres, att det visat sig, att i vissa trakter
af landet, der det till vägfyllnad tillgängliga gruset vore af dålig beBih.
till Rihd. Prot. 1896. 7 Sami. 6 Haft. (N:u 10-12). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

skaffenhet, de allmänna vägarna ohjelpligen sönderskures och dermed
dryga kostnader för deras lagning och underhåll uppkomme, om för
körslor, i synnerhet af tyngre lass, allt för smala hjul användes, och
att det icke kunde förväntas, att enskilda överenskommelser emellan
de trafikerande härutinnan kunde råda bot.

Frågan om lagbestämmelser angående den för lastvagnar nödiga
hjulkonstruktion onmämnes äfven i det betänkande, som den 14 december
1880 afgafs af komiterade för utarbetande af förslag till förändrad
lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet, hvilket
betänkande i hufvudsak ligger till grund för den nya väglagen af år
1891.

»Komiterade hafva», så yttras i nämnda utlåtande, »varit betänkta
på att i likhet med hvad på åtskilliga ställen eger rum, föreslå vissa
bestämmelser i afseende å lastvagnars hjulkonstruktion i afseende å diameter
och flensbredd, allt i syfte att förbjuda begagnandet af sådana
åkdon, som ansåges företrädesvis skada vägarne.»

Efter att hafva omnämnt de hufvudsakliga bestämmelser, som i
förevarande afseende vore i den utländska lagstiftningen gällande, afgåfvo
komiterade sitt slut-omdöme angående de ifrågasatta reglerna med
följande ord:

»Enär emellertid berörda, på åtskilliga ställen i utlandet meddelade
föreskrifter företrädesvis afse de makadamiserade vägarne eller de s. k.
chausséerna samt erfarenheten icke torde hafva ådagalagt, att de i vårt
land brukliga hjulkonstruktioner i allmänhet uti någon nämnvärd mån
skada de vägar, hvarå de begagnas, samt enär ett allmänt, för hela
landet gällande påbud om förändrade hjulkonstruktioner å fordonen,
äfven der det å en eller annan ort skulle för transport af tyngre effekter
visa sig gagneligt, likväl vore af en ganska djupt ingripande betydelse
och skulle medföra högst betydande kostnader, hafva komiterade icke
ansett sig böra göra något förslag i berörda hänseende, utan trott, att
med dylika bestämmelser borde anstå, tills erfarenheten visat dem vara
af behofvet mera påkallade än förhållandet för närvarande är.»

I öfverensstämmelse med denna åsigt inuehåller nya väglagen ej
några bestämmelser i ifrågavarande afseende.

Utskottet kan ej heller finna, att en lagändring i den af motionärerna
angifna rigtning, hvilken innebure införandet i svenska väg -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

lagstiftningen af en för densamma hittills alldeles främmande princip,
skulle under nuvarande förhållanden vara lämplig. Och utskottet befarar,
att densamma skulle för dem, som komme att deraf beröras,
medföra kostnader och olägenheter, vida öfverstigande de möjliga fördelar,
som deraf skulle beredas.

Då härtill kommer, att ett antagande af motionärernas förslag
skulle kunna leda derhän, att en person, som t. ex. hade att med
tyngre lass färdas öfver flera väghållningsdistrikt, blefve nödsakad att,
för undvikande af straffpåföljd, för vissa delar deraf begagna hjul af
annan beskaffenhet än dem, som under öfriga delen af vägen vore
tillåtna, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.