Lagutskottets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1895:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 februari 1895, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 71, hafva herrar A. Olsson i Ornakärr, PL Truedsson,
A. Henricson och A. G. Gyllensvärd förnyat den framställning angående
behofvet af en lagstiftning rörande jordegares och arrendatorers
ömsesidiga rättsförhållanden, som herr A. Olsson med flere väckt vid
sistlidet års riksdag.

Motionärerna anföra, att ett ytterligare skäl för behofvet af en
tidsenlig arrendelag tillkommit deri, att en stor del af Norrlands landtbrukare
hade kommit i en tryckt och svår ställning, sedan trävarubolagen
köpt deras hemman för att nedhugga skogarne och öfverlemnat jordbruket
på arrende till de förre egarne.

Att vårt lands modernäring vore i en tryckt ställning, derom
rådde väl endast en mening. Att till odling tjenlig jord läge ouppodlad,
ja, att till och med odlad vore obegagnad, hvilken, för så vidt
den brukades, kunde föda flitiga och arbetsamma jordbruksarbetare
och deras familjer; att många landtbruksarbetare emigrerat, under det
andra flyttat till städerna för att der förvärfva sitt dagliga bröd, och
att landtbruket dermed förlorat behöfliga arbetskrafter; att våra lagar
rörande arrenden vore delvis antiqverade samt otidsenliga; allt detta
utgjorde kända förhållanden och bevisade, hvad som ofta blifvit. framhållet,
att ett behof förefunnes af lagstiftning i ämnet.

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 5 Käft. (K:o 10).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

En arrendelag borde i någon man befrämja, att jorden intensivare
brukades, samt bidraga till ett bättre förhållande emellan jordegare och
arrendatorer, än hvad som nu på många ställen vore förhållandet.

Sedan motionärerna i fråga om den utländska lagstiftningen i
ämnet hänvisat till de inom Andra Kammaren väckta motionerna vid
1893 års riksdag, n:o 59, och vid 1894 års riksdag, n:o 38, anföra de,
att i lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag förekommande bestämmelser
syntes kunna tjena till ledning i förevarande afseende.

Härefter fortsätta motionärerna:

En arrendelag borde, utom andra lagstadganden, innehålla bestämmelser
om att arrendevilkoren skriftligen uppsattes för att vara förbindande.
Vanligtvis upprättades väl numera, sedan skrifkonsten blifvit mera allmän,
arrendeaftal af större betydenhet skriftligen, men flerestädes i
landet torde ännu den sed vara rådande, att emellan jordegare och
innehafvare af smärre hemman några skriftliga arrendekontrakt icke
upprättades. Hvilka talrika tvister och olägenheter detta medförde,
vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren skulle vara bestämda,
så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor
blefve i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete,
etc., och icke heller arrendatorn undginge att uppfylla sina åtagna
förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendatorns
nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada
det medförde för arrendatorns ekonomi, när han utan eget förvållande
nödgades afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde
ett sådant osäkerhetsförliållande rörande nyttjanderätten, att en driftig
och arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den kostnad
på egendomen, som medförde förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,
som af en arrendator med jordegarens samtycke verkstäldes på den
arrenderade egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning
af jordegaren, antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslå motionärerna,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, dels
under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat skriftligt
arrendeaftal, må kunna tillförsäkras ej mindre det skydd för nyttjanderättens
bestånd, som är behöfligt, än äfven rätt till ersättning för verkstälda
förbättringar, dels ock på hvad sätt rättsförhållandena mellan

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

arrendatorer och jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt
kunde ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill en dylik utredning finnes böra föranleda.

I det utlåtande, n:o 20, som lagutskottet afgaf öfver den af herr
A. Olsson med flere vid 1894 års riksdag väckta motion, anförde utskottet,
bland annat, följande:

»Utskottet anser visserligen, särskilt med hänsyn till den utveckling,
hvartill det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna,
de nuvarande bestämmelserna i jordabalken rörande arrendeaftal för
jord icke vara så fullständiga, att ej en omarbetning af desamma skulle
medföra nytta vid afgörande af jordegares och arrendatorers ömsesidiga
rättsförhållanden i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan
upplåtare och brukare saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl
i främsta rummet bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning
undantagsvis inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende
absolut påbjudande eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt
ingripande vara af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag
är utesluten. Enligt utskottets uppfattning har af motionärerna
icke åstadkommits någon utredning, utvisande att utöfver de ovilkorliga
bestämmelser, hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga
om lega af jord å landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade;
och då motionärerna angifva såsom föremål för ett ovilkorligt
lagstadgande, att de förbättringar, som af arrendatorn med jordegarens
samtycke nedlades på den arrenderade jorden, skulle för'' den förre
medföra en skälig ersättning af jordegaren, synes deremot med skäl
kunna erinras, att ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande
förhållanden, arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning,
skulle antagligen verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarnes
sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda
icke utöfva en obetingadt nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde
dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga
om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets
handläggning — en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången
gång blifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,
om de rätt förstås, med hvarandra sammanfälla.»

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Då den förnyade framställning i förevarande ämne, som vid innevarande
riksdag förelegat till utskottets behandling, icke kunnat öfvertyga
utskottet om lämpligheten att frånträda den ståndpunkt i ämnet,
som af 1894 års lagutskott intagits, föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar von Krusenstjerna, Kardell och friherre Bonde, hvilka
ansett, att lagutskottet bort i ämnet tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t
i enahanda syfte som den skrifvelse, hvarom utskottet vid 1893 års
riksdag hemstält;

af herrar F. Andersson och J. A. Lundström.

Herrar Bruzelius, Näslund och P. G. Petersson hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1895.