Lagutskottets Utlåtande, N:o 10 (Utlåtande 1893:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

N:o 10.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om utsträckning
af allmän åklagares åtalsrätt i vissa fall.

Bland de motioner rörande ändringar i gällande strafflag, livilka
vid innevarande Riksdag föreligga till behandling, afse tvenne utsträckning
i vissa hänseenden af allmän åklagares åtalsrätt. Dessa motioner
hafva afgifvits inom Andra Kammaren, n:o 65 af herrar Anders Olsson
i Mårdäng och Jonas Andersson i Ölsund, äfvensom n:o 15 af herr Jan
Eliasson samt afse att ställa under allmänt åtal, den förra de förbrytelser
mot hemfriden, som omförmälas i 11 kap. 10 och 12 §§ strafflagen,
samt den senare de arter af oredlighetsbrotl, för hvilka i 22 kap. 11
och 14 §§ samma lag stadgas ansvar.

De förbrytelser, herrar Anders Olsson i Mårdäng och Jonas Andersson
i Ölsund vilja ställa under allmänt åtal, angifvas i ofvan först nämnda
kapitel på följande sätt: ,

10 §. Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller
eljest emot hans vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller
fartyg, eller vägrar att derifrån, efter tillsägelse, sig begifva, eller ock
dit sig insmyger eller der gömmer sig undan, utan att kunna skälig
anledning dertill visa; straffes med böter, dock ej under tio riksdaler,
eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott
i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordadt,
till straffarbete i högst två år dömas.

12 §. Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster
i annans hus eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller
Bil. till Likså. Prat. 7 Sami. 6 Käft. (N:is 10—12). 1

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

annat; straffes med böter eller fängelse i högst sexmånader. Sker det
af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter.

Den som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör
annat våld derå eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård
eller trädgård, varde, der hemfrid derigenom störes, straffad med böter.

Det lagrum, hvilket afhandlar åtalsrätten vid ifrågavarande hemfridsbrott,
nemligen 13 §, i samma kapitel lyder för närvarande:

»Brott, som i 10, 11 eller 12 §§ sagdt är, må ej åtalas af allmän
åklagare, der det ej af målsegande till sådant åtal angifves.»

Enligt motionärernas förslag skulle detta lagrum erhålla följande
lydelse:

13 §. Brott, som i 10 och 12 §§ sagdt är, må åtalas af allmän
åklagare eller målsegande. Brott, som i 11 § sägs, må ej åtalas af
allmän åklagare, der det ej af målseganden till sådant åtal angifves.

Till stöd för sin motion anföra herrar Anders Olsson och Jonas
Andersson hufvudsakligen följande: Det vore ett lika sorgligt som

kändt faktum, att hemfridsbrott af den beskaffenhet, som i deras motion
afsåges, föröfvades i stor omfattning, i synnerhet i de delar af riket,
der ungdomen tillätes löpa ute under nätterna, men att dessa brott
allenast i ett obetydligt antal fall af vederbörande beifrades. Orsaken
härtill torde i vissa fall vara okunnighet om, att särskild angifvelse
vore nödvändig, derest allmän åklagare skulle kunna ingripa, men oftast
vore tvifvelsutan anledningen att söka i fruktan för hämnd från den
brottsliges sida. En förändring i den af motionärerna angifna rigtning
skulle slutligen icke obetydligt främja ordning och skick i de orter
inom vårt land, der i sådant hänseende liittils varit mindre väl bestäldt.

Med afseende å ifrågavarande brott anser sig utskottet böra framhålla,
att desamma måste anses vara af den beskaffenhet, att målseganden
bör tillerkännas pröfningsrätt, huruvida rättskränkningen skall beifras
eller icke, i det man synes med rätta kunna fordra målsegarens
yrkande på rättskränkningens bestraffande såsom ett kännetecken derpå
att rättskränkningen varit af den allvarliga beskaffenhet, att statens
verksamhet i och för dess bestraffande bör inträda. Samhällets intresse i
liemfridsbrottens hedrande torde enligt utskottets åsigt vid sådant förhållande
vara tillräckligt tillgodosedt med nuvarande bestämmelse, enligt
hvilken allmän åklagare är pligtig åtala sådana brott, som hos honom
af målsegande angifvas. Den af motionärerne anmärkta omständighet,
att endast ett fåtal hemfridsbrott pläga beifras, torde vidare icke —
såsom motionärerna förmena — hafva sin grund deri, att dessa brott

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10. 3

äro undantagna från allmänt åtal, utan beror fast hellre derpå, att de
vanligaste förekommande formerna af hemfridsbrott nemligen de, som
omförmälas i 12 §:s senare moment, så nyligen som genom 1890 års
lagstiftning belagts med ansvar ifrån att förut hafva varit straffria.
Det synes för öfrigt vara mindre följdrigtigt att, såsom motionärerna
föreslagit, från allmän åklagares åtalsrätt undantaga den i 11 § omförmälda
art af hemfridsbrott," husransakan af obehörig person eller i olaga
ordning, men stadga sådan rätt i fråga om förbrytelserna enligt 10 och
12 §§; hvarigenom en skilnad skulle i förevarande hänseende uppdragas
mellan de olika slagen af hemfridsbrott, hvilken icke kan sägas
vara påkallad af deras olika beskaffenhet.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskotttet hemställa,

l:o att herrar Anders Olssons och Jonas Anderssons
motion icke må af Riksdagen bifallas.

Hvad derefter angår den af herr Jan Eliasson väckta motion, så
angifvas de förbrytelser, denne vill ställa under allmänt atal, i 22 kap.
11 och 14 §§ strafflagen sålunda:

11 §. Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes
högst med straffarbete i två år.

14 §. Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen
hufvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande,
eller med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar
sin eller andras nvtta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande
trolöshet mot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde
fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare
föra andras talan inför rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt annan till oskälig rättegång; sträffes
med böter.

Jemlikt 21 § i det nämnda kap. sådan denna § lyder i lagen
den 20 juni 1890," få ifrågavarande oredlighetsbrott ej åtalas af annan
än målsegande; och det är sålunda närmast i detta lagrum, herr Jan
Eliassons motion afser att göra ändring.

Till stöd för den föreslagna förändringen anför herr Eliasson
hufvudsakligen följande: Oredlighetsbrotten hafva på senare tiden

snarare till- än aftagit. Erkännas måste visserligen, att dylika brott _
i ganska stort antal blifvit. beifrade och bestraffade, men det. kunde på
samma gång icke förnekas, att flere dylika förbrytelser, till följd af

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

målsegares medgörlighet eller dennes fruktan för kostnader och obehag,
undgått lagens näpst. Exemplen smittade, och icke nog härmed; komme
det ofta att upprepas, att personer med bildning, som tillgripit
andras medel, lemnades utan åtal eller, der åtal af allmän åklagare egt
rum, befriades på grund af dennes obehörighet, kunde detta gifva anledning
till, att i vidsträckta lager af svenska folket den mening satte
sig orubbligt fast, att man i vårt land faktiskt hade en lagstiftning för
underklassen och en annan för öfverklassen.

Om sådant kunde gagna samhället; om den fruktansvärdt slappa
affärsmoral, som yttrade sig i det tillväxande antalet af förskingrings-,
försnillnings- och förfalskningsbrotten, kunde lända till heder för vårt
•land och till nytta för samhällsfridens bevarande, tilläte sig motionären
betvifla. I långliga tider hade samhället haft rätt att beifra och bestraffa
begågna brott, och att alla borde stå lika inför lagen, vore en fordran,
som icke minskats i våra dagar.

Beträffande tjufnadsbrotten vore dessa stälda under allmänt åtal,
och lika brott syntes följdrigtigt kräfva samma straffrättsliga behandling.

I det förslag till ändringar i strafflagen, som förelåg till behandling
vid 1890 års riksdag, hade Kongl. Maj:t beträffande åtalsrätten angående
ifrågavarande förbrytelser, hvilka förut kunnat allenast af målsegande
beifras, föreslagit, att allmän åklagare skulle efter angifvelse af
vederbörande målsegande ega att åtala desamma. Såsom skäl för den
föreslagna förändringen anfördes, att ifrågavarande brott syntes vara
af den beskaffenhet, att man ej borde förmena en förorättad målsegande
allmän åklagares bistånd vid desammas beifrande. I afgifvet utlåtande,
n:o 44, hemstälde emellertid lagutskottet, att förslaget i denna del icke
måtte bifallas, utan 21 § i 22 kapitlet bibehållas vid sin förutvarande
lydelse. Enligt utskottets åsigt skulle nemligen den af Kongl. Maj:t
föreslagna förändringen, derest densamma genomfördes, komma att
medföra en verkan, som icke syntes tillfredsställande. Af stadgandet
i 19 § 4 mom. af förordningen om strafflagens införande följde
nemligen, att, sedan målets handläggning framskridit till en viss punkt,
det icke längre stode i målsegandens magt att få målet nedlagdt, hvadan
förlikning mellan målseganden och den felande vore beträffande
ansvarspåföljden utesluten. Vid brott af ifrågavarande slag kunde det
emellertid vara för målseganden ganska fördelaktigt att ingå på en förlikning,
hvartill komme att brottens beskaffenhet icke vore sådan, att

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

det allmänna rättsmedvetandet påkallade deras bestraffning, då målseganden
vore villig att nedlägga sin talan.

Utskottets sålunda grundade hemställan blef ock af Riksdagen
godkänd.

Den ställning till förevarande fråga, som lagutskottet vid 1890
års riksdag intagit, finner utskottet ej anledning att frånträda. Utskottet
anser sålunda fortfarande de förbrytelser, hvarom bär är fråga,
innefatta kränkning af det enskilda förtroendet, och att af sådan grund
endast den kränkte sjelf bör ega att påkalla rättskränkningens bestraffande.
Privata hänsyn af mer eller mindre ömtålig art kunna för den,
mot hvilken rättskränkningen rigtats, innefatta tillräcklig anledning att
ej åt offentligheten prisgifva sina enskilda affärer; och dessa hänsyn
bör lagstiftaren icke utan tvingande skäl lemna å sido. Utskottet har
derjemte icke kunnat undgå att finna, huru som ett bifall till motionärens
framställning ingalunda skulle i den utsträckning, motionären
synes vilja antaga, främja syftet med densamma. Af ifrågavarande förbrytelsers
egenskap att utgöra rättskränkningar af öfvervägande enskild
natur följer nemligen, att ett verksamt ingripande från målsegandens
sida under alla omständigheter erfordras för att ett anstäldt åtal
må vinna åsyftad utgång, och det torde knappast behöfva påpekas,
huru det för en åklagare, som i förlitande på verksamt bistånd från
målsegandens sida anhängiggjort ansvarstalan, måste ställa sig synnerligen
vanskligt att föra dehna till åsyftadt slut, om af en eller annan
anledning det utlofvade eller åtminstone påräknade understödet blefve
helt lamt eller tilläfventyrs fullständigt uteblefve.

På grund häraf hemställer utskottet,

2:o att icke heller herr Jan Eliassons motion må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 14 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

Reservation:

af herr Annerstedt, med hvilken herr Öländer instämt: »Då jag fortfarande
är af den uppfattning, som uttalades i Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen år 1890, att giltig anledning ej förefinnes att förmena
en förorättad målsegande allmän åklagares bistånd vid beifrande
af de i 11 och 14 §§ 22 kap. strafflagen omförmälda förbrytelser, har
jag allenast på den grund biträdt det beslut, som af lagutskottet vid
punkten n:o 2 blifvit fattadt, att jag af de uttalanden, som inom utskottet
i frågan förekommit, ansett mig berättigad sluta att inom Riksdagen
den mening, som år 1890 i detta ämne gjorde sig gällande, ännu icke
under den korta tid, som derefter förflutit, undergått någon förändring.