Lagutskottets Utlåtande N:o 06 (Utlåtande 1898:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 06.

fj?''•••{ • v tf i :&''}• • • » ■- { • itu

N:o 56.

Ank. till Riksd. kansli den<31 mars 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till förordningen
om offentlighet vid underdomstolarna.

I förordningen om offentlighet vid underdomstolarna den 22 april
1881 stadgas:

»Vid allmän underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål der
förehafvas, i hvilka poliskammare utöfvar domsrätt, skall rättegång hållas
offentligen; och vare förty, så länge det kan ske utan trängsel för dem,
som till Rätten höra eller hafva med sakerna att skaffa, ej någon förment
att vara inne, medan Rätten sitter, der ej öfverläggning till beslut skall
inom lyckta dörrar hållas, eller Rätten finner förekommande mål vara för
anständigheten och sedligheten stötande, i hvilka händelser åhörarne skola
på ordförandens tillsägelse afträda.

Hvar som rättegång afhöra vill skall skicka sig tyst och anständigt.
Gör någon annorlunda, inå han från rummet afvisas.

Den, som i Rätten förer ordet, ege till ordningens bibehållande gifva
nödiga föreskrifter. Hvad han i ty fall förordnar gånge genast i verkställighet.

Genom hvad här blifvit stadgadt, göres icke någon ändring i 21 och
22 §§ 17 kapitlet rättegångsbalken.»

Bill. till Riksd. Prat. 1698. 1 Samt. Öl Höft. (N:o 56.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Uti en inom Andra Kammaren värkt och derifrån till lagutskottet
hänvisad motion, n:o 147, anför nu herr F. Berg:

Af ofvan anförda bestämmelser framginge, att allmänheten vore från
rättegångs afhörande utestängd, då Rätten hölle öfverläggning till beslut
inom lyckta dörrar, eller då förekommande mål funnes vara för anständigheten
och sedligheten stötande, samt att enskild person kunde förmenas
vara inne, medan Rätten sutte, om han gjort sig skyldig till oskickligt
uppförande, eller om genom hans närvaro trängsel uppstode för dem, som
till Rätten hörde eller hade med sakerna att skaffa.

Oafsedt de fall, som omnämndes i 17 kapitlet 21 och 22 §§ rättegångsbalken,
vore tillträde till domstols förhandlingar för öfrigt fritt för
en hvar. Minderåriga under 18 år, ja till och med barn under 15 år hade
i detta afseende samma rättighet som vuxna, och om motionären ej vore
origtigt underrättad, torde de på vissa orter i ganska stor utsträckning
begagna sig häraf.

Äfven för den, som icke varit i tillfälle att förvärfva någon djupare
och mångsidigare erfarenhet om barn och deras naturliga egendomligheter,
borde det emellertid vara påtagligt, att bevistandet af de dramer, Indika
utspelades inför domstolens skrank, svårligen kunde på dem utöfva någon
helsosam inverkan. De vilsekomna existenser, som här uppbure hufvudrollerna,
vore raka motsatsen till de mönsterbilder af sund och ädel mensklighet,
efter hvilka man helst önskade se ungdomen dana sig sin uppfattning
af lifvet. F ör den vuxne kunde åsynen af brottslingarnes lefnadsbanor
och öden understundom måhända verka såsom en väckelse och en
varning. På barnet och den halfvuxne deremot blefve intrycket lätteligen
ett motsatt. Barndomsåldern och kanske i än högre grad den närmast
derpå följande s. k. öfvergångsåldern kännetecknades nemligen af en naturlig
böjelse att med beundran blicka upp till de egenskaper, som företrädesvis
utmärkte ett tidigare, råare, mera primitivt stadium af mensklig
utveckling: den obändiga kraft, som trotsade hvarje tvång, den smidiga
list, som kringginge hvarje hinder, det sorglösa öfverdåd, som kastade sig
från äfventyr till äfventyr. Men egenskaper af detta, slag träffades ej
sällan i hög grad just inom förbrytarens verld, och den faran läge derför
ingalunda fjerran, att ungdomen kunde komma att finna föremålen för sin
beundran och sympati just hos denna verlds hjeltar och hjeltinnor. Man
utsatte sig helt visst icke för misstag, om man påstode, att ungdomens
närvaro vid domstolsförhandlingar utgjorde eu af källorna till den samhällssjukdom,
som man brukade sammanfatta under benämningen: ungdomens
»förvisning». Visserligen vore denna benämning icke så litet öfverdrifven
och vilseledande, men de missförhållanden, som man dermed velat

Lag utskottets Utlåtande N:o 56.

uttrycka, vore allt för allvarsamma, för att man ej till deras undanrödjande
borde anlita hvarje lofligt medel.

'' Så vidt motionilren förstode, funnes det ingen vigtig grundsats, intet
berättigadt intresse, som kräfde, att minderåriga skulle hafva obehindradt
tillträde till våra underrätters förhandlingar. Tvärtom syntes alla skäl
tala för att denna rätt borttoges, och att tillträdet gjordes beroende af
domstolens för hvarje särskilt fall gjorda medgifvande.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att
Riksdagen måtte för sin del besluta ett sådant tillägg till kong!, förordningen
om offentlighet vid underdomstolarna den 22 april 1881, att denna
förordning erhåller följande lydelse:

Vid allmän underrätt ---— — på ordförandens tillsägelse af träda.

Den, som är under 18 års ålder, må dock ej utan eif rätten gifvet
tillstånd vid rättegången närvara.

Hvar som rättegång afhöra vill —+ — — — — — från rummet
afvisas.

Den, som i rätten — — — — genast i verkställighet.

Genom hvad här blifvit stadgadt — — — — — i 21 och 22 §§
17 kapitlet rättegångsbalken.

Derjemte har motionären hemstält, att, om lagutskottet funne den
föreslagna åldersgränsen icke kunna sättas sä högt som vid 18 år utan
böra sänkas till exempelvis 15 år, utskottet måtte i motionärens förslag
vidtaga de ändringar, som för syftets vinnande ansåges nödiga.

Utskottet är visserligen med motionären ense derom, att åhörandet
af ransakningar i brottmål kan utöfva ett skadligt inflytande på
outvecklade sinnen; men genom ungdomens utestängande frän sådana ransakningar,
som ansåges kunna utöfva ett dylikt inflytande, skulle dock
enligt utskottets mening föga vara vunnet, så länge tidningspressen bereder
en hvar ett lätt funnet tillfälle att läsa omständliga referat af dylika
ransakningar, hvilka referat genom framställningssättet i många fall blifva
mera fängslande och förledande än domstolsförhandlingarna i sig sjelf va.

Då vittnespligt och således skyldighet att på kallelse inställa sig vid
domstol åligger den, som fyllt 15 år, synes åldersgränsen för rätt att närvara
vid domstols förhandlingar i allt fall ej kunna sättas högre än 15 år,
hvarigenom åter syftet med motionärens framställning i väsentlig mån
skulle förfelas, enär det väl egentligen ej är på barn utan på deri mera

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

försigkomna ungdomen, som man kan befara ett skadligt inflytande af
hvad som vid en brottmålsransakning karl förekomma.

Åtskilliga praktiska olägenheter skulle också föranledas af en sådan
bestämmelse, som motionären ifrågasatt. Utom svårigheten att i hvarje
enskildt fall med säkerhet utreda en persons ålder, synes det utskottet
kunna medföra ej obetydligt besvär och tidsutdrägt för domstolen att nödgas
särskildt pröfva, huruvida tillstånd till närvaro vid förhandlingarna åt
de under en rättegångsdag förekommande olika brottmålen må medgifvas
dem, som dertill begära tillstånd, helst bedömandet häraf oftast ej kan med
någon säkerhet ske vid målets början utan först under ransakningens lopp.

Slutligen vill utskottet erinra derom, att de flesta ransakningar i
gröfre brottmål numera eg a ruin å länsfängelserna, der utrymmet i ransakningslokalerna
merendels är så begränsad^ att någon större allmänhet
ej kan medgifvas tillträde och således särskildt ungdom, som ej har med
saken att skaffa, skäligen kan på grund af redan befintligt stadgande hällas
derifrån utestängd.

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mara 1898.

-byeni'' >■ ,ö! i».<v .••.nguinbijk A . ■ v

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT

Reservationer: ! ,

’ -o;; a: ''.5 i''5''-il) C Oi - '' : C '''' i i />) '' ''V. ’'' *n.t

af herr Ohlsson, med hvilken herrar C. F. Pettersson och E. Svensson
instämt: • . '' t..|.

Den af motionären väckta frågan sammanhänger i sjelfva verket
endast ytligt och formeit med frågan om offentligheten vid våra, underdomstolar.
Ty denna offentlighet kommer visserligen icke att på något

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

sätt trädas för nära eller förringas derigenom, att minderåriga i särskilda
fall förbjudas att närvara vid domstols förhandlingar.

Deremot har frågan eu tvifvelsutan ganska djupgående betydelse och
innebörd från den af motionären framhållna synpunkten, att brottsliga
anlag och böjelser hos minderåriga mången gång kunna väckas, främjas
och utvecklas genom närvaron vid och åhörandet af muntliga rättsförhandlingar
särskilt rörande vissa slag af brott.

Då motionens syfte således eldigt mitt förmenande berör en samhällsangelägenhet,
som onekligen är förtjent af allvarligt beaktande från lagstiftarnes
sida;

då motionärens förslag äfvenledes torde rätt nära sammanhänga med
den i Riksdagens skrifvelse till Konungen den 25 april 1896 (n:o 37) omförmälda
frågan angående "åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, hvilken fråga för närvarande är under utredning och behandling
inom den s. k, tvångsuppfostringskomiténjj §

då några berättigade, allmänna eller enskilda, intressen icke synas
kräfva, att minderåriga skola hafva obehindradt tillträde till underrätts och
poliskammares förhandlingar; och

då gällande lag icke berättigar vare sig rätten eller domaren att i
särskilda förekommande fall, der sådant eljest kunde finnas af omständigheterna
påkalladt, afvisa minderåriga från rätten;

har jag ansett mig böra hemställa,

att Riksdagen i anledning af herr Bergs ifrågavarande
motion ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes föranstalta utredning, om och i hvilken
utsträckning rätten eller domaren borde tillerkännas befogenhet
att i förekommande fall förbjuda minderåriga
att närvara vid domstols förhandlingar samt, om utredningen
dertill föranleder, för Riksdagen framlägga förslag
till erforderliga bestämmelser i ämnet.

Herrar Husberg och liuclebeck hafva begärt få antecknad!, den förre
att. han icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet, den senare att
lian ej i slutliga behandlingen tagit del.