Lagutskottets Utlåtande Nn 23 (Utlåtande 1896:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nn 23.

N:o 23.

Ank. till RikscL kansli den 27 februari 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Uti tvenne särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner, den ena,
n:o 105, af herr Sicartling #ch den andra, n:o 115, af herr Petri, härtill
förnyad ompröfning framlagts förslag i samma syfte som en vid sistlidet
års riksdag afgifven motion, eller att för rätt till idkande af handel (herr
Swartling jemväl »annan rörelse»), som är af den omfattning, att böcker
deröfver enligt lag skola föras, skulle såsom kompetensvilkor stadgas erforderliga
insigter uti bokföring.

Herr Petri har tillika föreslagit, att Riksdagen uti den skrifvelse till
Kongl. Maj:t, hvarom han liksom herr Swartling hemstält, skulle anhålla
om förslag jemväl i det syfte, att, beträffande landthandel, skulle erfordras
tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet till sådan rörelses utöfvande.

Till stöd för sin motion har herr Swartling erinrat om det vid sistlidet
års riksdag i ämnet väckta förslag samt framhållit de sympatier, som
i Andra Kammaren uttalades för stadgande om skyldighet för sökande af
rättighet till idkande af handel att styrka sig ega kunskap i bokföring.
Visserligen segrade lagutskottets afstyrkande hemställan med 134 röster
mot 72, hvilka afgåfvos för bifall till ett under diskussionen framstäldt
förslag af samma innehåll som det vid innevarande riksdag afgifna. Men
inånga af dem, som då röstade för afslag, hade sedermera förklarat, att de
så gjort endast på grund af det sammanhang, hvari frågan då förekom —
i samma motion, hvari förslaget om bokföring såsom kompetensvilkor för

Lagutskottets Utlåtande Nm 23.

handel framlades, föreslogos nemligen tillika vissa, särskild!, för gårdfarihandel
afsedda bestämmelser —, och att de ansågo en sådan förändring
som den nu föreslagna vara lämplig och nyttig. Dessa omständigheter
hade föranledt motionären att äfven vid denna riksdag upptaga frågan.

Herr Swartling anför vidare:

»Som bekant hafva handelsidkarne länge klagat öfver, att de svårigheter,
som de inom sitt yrke hafva att kämpa emot, blifva år efter år allt
större och större dels till följd af den skarpa konkurrens, som framkallats
deraf, att antalet af dem, som egnat sig åt handelsyrket, oerhördt snabbt
ökats, och dels till följd deraf, och detta är det värsta, att den sålunda
uppkomna konkurrensen blifvit i hög grad osund, enär en stor mängd af
dem, som gifva sig in på köpmannabanan, göra detta utan att genom
föregående praktik hafva förvärfvat sig nödig insigt i och kännedom om
yrkets rigtiga bedrifvande, hvarför de också, ofta nog omedvetet, tillfoga
sig sjelfva och andra skada genom oförståndig och planlös skötsel af sin
affär. Att råda fullkomlig bot för detta onda ligger helt visst utom det
möjligas område, men något bör dock kunna göras till minskande af det
öfverklagade, och hvad som i sådant afseende kan göras bör icke underlåtas.

Bland medel, som i sådant syfte blifvit ifrågasatta, är äfven det om
stadgande af skyldighet för den, som vill erhålla rätt till idkande af
handel, att styrka sig ega erforderlig kunskap i bokföring. Väl torde
detta medel icke kunna antagas varda ett i förbemälda afseende synnerligen
kraftigt verkande, men då det å andra sidan svårligen kan vålla
någon skada, så borde det utan slör betänklighet kunna anlitas. Och då
det derjemte af Sveriges allmänna handelsförening vid flera tillfällen lifligt
förordats, samt den omständigheten, att enligt gällande lag det åligger
köpman att föra ordentliga handelsböcker och underlåtenhet härutinnan
är belagd med ganska strängt straff, jemväl synes tala för lämpligheten
af att sökande af handelsrättighet, innan han erhåller denna, göres uppmärksam
på detta lagbud, derigenom att bevis om hans förmåga att kunna
fullgöra det affordras honom, så torde tillräckliga skäl finnas för det ifrågasatta
stadgandet.»

På grund af livad han sålunda anfört, hemställer herr Swartling, att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt, om möjligt
redan till nästa riksdag, täcktes framlägga förslag till sådan ändring
af kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,
att, för erhållande af rätt till idkande af handel eller annan rörelse, af
den beskaffenhet, att böcker deröfver enligt lag skola föras, såsom kompetensvilkor
stadgas, att den sökande skall styrka sig ega erforderlig kunskap
för verkställande af den i lag föreskrifna bokföring.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Herr Petri har uti sin framställning erinrat hufvudsakligen om detsamma
som herr Swartling anfört.

Förordningen af 1864 angående utvidgad näringsfrihet har, påstår
herr Petri, för handel och näringar blifvit mycket ödesdiger på grund
deraf, att den beredt alltför stor lätthet för hvem som helst att kasta sig
på näringarne.

För att i någon mån hämma dessa olägenheter, borde enligt hans
förmenande vissa kompetensvilkor för utöfvande af handel föreskrifvas, och
deribland i första rummet kunskap i bokföring. Lagen stadgade visserligen
nu, att handelsböcker skulle föras, och utsatte straff, der sådant
underlätes, men det vore bekant, hur detta tillämpades eller rättare sagdt
icke tillämpades. Ett flertal köpmän, synnerligast detalj- och landthandlande,
hade ej den ringaste aning om bokföring och kunde således ej kontrollera
sin egen ställning. De beginge derför ofta omedvetet grof vårdslöshet
mot sina fordringsegare, och om de någon gång, man kunde nästan
säga undantagsvis, härför åtalades, så svarades merendels, att de handlat
af okunnighet och således ej borde straffas. Lagstadgandet vore nu att
kna vid eu dold fälla, och sådant kunde ej vara lämpligt.

Ett annat vilkor, som enligt herr Petris åsigt skulle medföra stor
nytta, icke allenast för handelsverksamheten, utan äfven för den stora
allmänheten, vore, att den, som å landet ville börja handel, skulle förete
bevis om tillstånd dertill af vederbörande kommunalmyndighet.

Kändt torde vara, huru landthandeln på senare tider tilltagit, till
föga fromma för befolkningen, som derigenom föi''anleddes till betydligt
större varukonsumtion, än eljest vore behörigt, och derjemte ofta inleddes
i borgens- eller andra förbindelser, tunga nog att honorera.

Till stöd för sitt förslag har herr Petri tillika åberopat ett yttrande,
som förekomme i det af statistiska centralbyrån utarbetade sammandraget
af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelse för 1886—1890, sid.
77, der det säges:

»Enligt nyss meddelade öfversigt funnos på landsbygden 14,922
handlande, hvilket motsvarar 1 på 261 personer af medelfolkmängden eller
något större proportion än år 1885, då förhållandet var som 1 till 286.
Den affärsverksamhet, som häraf representeras, nemligen landthandeln, är
i nu föreliggande fernårsberättelser föremål för i det hela enahanda omdömen
som i tidigare redogörelser. Om sålunda å ena sidan icke kan
förnekas, att landthandeln i allmänhet bereder befolkningen stor lättnad
och beqvämlighet att förse sig med sina behof, och att den på denna
grund i glest befolkade trakter är oundgänglig, så saknas likväl å andra
sidan icke anmärkningar mot det sätt, hvarpå denna handtering bedrifves

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

och de olägenheter, som nästan öfver allt åtfölja densamma. Oftast öppnas
sådan rörelse af personer utan ringaste underbyggnad eller insigt i köpmannayrket,
hvilka på detta fält, söka sin utkomst hellre än genom kroppsarbete.
Då de flesta derjemte sakna eget kapital, måste de stödja sig på
krediten, och denna lemnas dem åtminstone till en början i en utsträckning,
som mången gång är egnad att väcka förvåning och som tillskyndat
förlagsgifvarne, hufvudsakligen grosshandlarne i städerna, betydliga förluster,
der dessa icke blifvit betäckta genom de borgensförbindelser slägt
och vänner bland allmogen iklädt sig för handelsmannen. I många fall
är dennes bana lika kort som bedröflig, och det är, frånsedt andra faktorer,
uppenbart, att allmogens köpkraft och köplust icke räcka till att underhålla
alla dylika försöksmakare. Lika skadligt verkar kreditsystemet på
kundkretsen, hvilken derigenom lockas att förse sig med en mängd öfverflödsartiklar
och kram och indirekt alltid får betala sin kredit genom konsumtionen
af underlägsna varor. Landthandelns ofördelaktiga inverkan på
allmogens ekonomiska och sedliga ställning har länge varit föremål för
uppmärksamhet och faller ännu mera i ögonen, sedan handelsbodar öppnats
i snart sagdt hvarenda by och ofta alldeles inpå städerna. Om det
emellertid blir den enskildes sak att tillvarataga sina verkliga intressen,
och om lagstiftningen näppeligen har någon skyldighet att uppträda såsom
hans förmyndare genom att hindra öfverfiödiga inköp och skuldsättning,
så ger likväl det närvarande förhållandet osökt anledning till önskan, att
vilkoren för erhållande af lian delsrättigheter måtte skärpas. Redan nu
åligger det enligt lag köpmannen att föra handelsböcker, och detta visserligen
i det allmännas intresse för att vid behof kunna kontrollera transaktioner,
af hvilkas redliga handhafvande andras rätt och väl äro beroende,,
men denna skyldighet förlorar mycket af sin betydelse, så länge det icke
fordras af den, som vill öppna handelsbod, att med bevis styrka sig innehafva
de kunskaper, som äro oundgängliga för uppfyllandet af lagens bud.
Genom ett sådant stadgande skulle intet intrång göras på näringsfriheten,
men mycken osund verksamhet förebyggas till båtnad för den enskilde
liksom för det allmänna.»

På grund af hvad sålunda anförts, och då det ej torde vara lämpligt
att nu framställa direkt formulerade lagförslag, hemstälde motionären,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt behagade
låta utarbeta och, om möjligt, till nästkommande riksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i kong], förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till idkande af handel,
som är af den omfattning, att böcker deröfver enligt lag skola finnas, såsom
kompetensvilkor stadgas, att den sökande skall styrka sig ega: dels erfor -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

derliga insigter för verkställighet af den i lag föreskrifna bokföring, dels,
beträffande landthandel, tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet till
sådan rörelses utöfvande.

I fråga om det för båda motionerna gemensamma förslaget om
insigter i bokföring såsom kompetensvilkor för drifvande af handel anser
utskottet sig böra åberopa hvad 1895 års lagutskott härutinnan yttrade i
sitt utlåtande n:o 13, hvilket godkändes af båda kamrarne:

»Emot hvad motionären till stöd för sitt förstnämnda förslag anfört,
vill utskottet erinra derom, att en hvar, som har för afsigt att idka
en rörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker,
är pligtig hafva kännedom om det stränga äfventyr, som i strafflagen,
derest konkurs mellankommer, stadgas för underlåtenhet att ordentligen
fullgöra sådan bokföring, och att sålunda den person, hvilken utan att ega
tillräckliga insigter härutinnan börjar drifva affärsrörelse, rättvisligen bör
bära följderna af sitt handlingssätt. I många fall, då handlande ådömts
ansvar för oordentlig bokföring, torde för öfrigt orsaken härtill hafva varit
att söka icke i bristande kunskap utan i vårdslöshet i andra hänseenden.
Att dessa fall icke kunna förekominas genom lagstiftningsåtgärder i den
rigtning, motionären ifrågasatt, synes vara uppenbart.

Om än utskottet är ense med motionären derutinnan, att det i
allmänhet måste anses önskvärd!., att handlande ega nödiga kunskaper i
bokföring, föreställer sig dock utskottet, att det skulle blifva förenadt med
stora svårigheter att i lag meddela fullt effektiva bestämmelser i detta
afseende.

Då härtill kommer, att en föreskrift i det af motionären afsedda
syfte skulle hindra åtskilliga personer, hvilka val icke sjelfva ega förmåga
att verkställa bokföring, men önska att genom andra besörja densamma,
från utöfvandet af en rörelse, för hvilken de i öfrigt kunna vara väl qvalificerade,
anser utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till hvad motionären
i förra delen af motionen föreslagit.»

Hvad åter angår det i herr Petris motion framstälda förslag om
tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet såsom vilkor för idkande af
landthandel, anser utskottet, att en dylik bestämmelse väl skulle kunna
vara mycket förmånlig för den eller de redan etablerade handlandena
inom en kommun, hvilka sålunda skulle få en utväg att trygga sig mot
besvärliga konkurrenter, men svårligen kunna lända till gagn för den
köpande allmänheten eller det allmänna. Och äfven om obestridligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 9

olägenheter mångenstädes uppstå i följd åt den utsträckning, hvari landthandel
bedrifves, kan dock utskottet ej finna, att för dess hämmande eller
begränsande lagstiftningsåtgärder böra beslutas i enahanda rigtning som
de i fråga om försäljning af spritdrycker och maltdrycker vidtagna. Skall
vidare, såsom motionären synes anse, möjligheten att å landet drifva handel
försvåras äfven af den grund, att landtbefolkningen bör skyddas mot
frestelserna att konsumera mera än behöfligt och att inledas i borgensoch
andra förbindelser, så torde kunna ifrågasättas, om verkligen landtbefolkningen
är så mycket mera lättledd än stadsbon, att fog finnes för att
göra åtskilnad mellan landt- och stadshandel, men något förslag att göra
rätt till handels idkande i stad beroende af allmän rådstugas eller stadsfullmägtiges
samtycke har motionären icke afgifvit.

Med stöd af det anförda hemställer utskottet följaktligen:

l:o) att herr Swartlings motion icke må af Riksdagen
bifallas,

2:o) att herr Petris motion icke heller må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von K RUSENST JERN A.

Bill. till Riksd. Prof. 1396. 7 Sami. 12 Häft.