Lagutskottets Utlåtande N:n 18 (Utlåtande 1887:LU18 - majjul Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:n 18.

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli deu 14 juni 1887, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om
ändringar i förordningen angående fattigvården den 9
Juni 1871.

Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats fyra
särskilda motioner, hvilka åsyfta ändringar i förordningen om fattigvården
den 9 juni 1871. En af dessa motioner, afgifven inom Första
Kammaren, n:o 17, af herr F. T. Borg har utskottet behandlat i sammanhang
med ett annat af samme motionär väckt förslag (se lagutskottets
utlåtande n:o 16); och får lagutskottet nu afgifva utlåtande öfver
de öfriga af ofvan omförmälda motioner, hvilka hafva afgifvits, en inom
Första Kammaren, n:o 15, af herr P. M. Söderberg samt två inom Andra
Kammaren, n:o 45 af herr vice talmannen Sven Nilsson och n:o 91 af
herr P. Pehr sson i Törneryd.

Under åberopande af förut i samma ämne afgifna motioner (1886:
n:o 26 och 1887 A: n:o 29) föreslår herr Söderberg, att Riksdagen ville
för sin del besluta, »att —• med bibehållande af nuvarande stadgande
om oäkta barns hemortsrätt samt föräldrarnes skyldighet att sådant
barn försörja och uppfostra — för den händelse föräldrarne genom medellöshet,
dödsfall eller annan anledning ej kunna fullgöra denna skylBih.
till Likså. Prof. 1887. B. 7 Samt. 9 Raft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

dighet, det då, ifall föräldrarne tillhöra olika fattigvårdssamhällen, skall
åligga det fattigvårdssamhälle, der den till faderskapet lagligen vunne
har sin hemorts- och försörjningsrätt, att årligen betala hälften af den
försörjnings- och uppfostringskostnad för barnet i fråga, som drabbat
det samhälle, der barnet bär hemortsrätt.»

Till stöd för detta förslag, hvars genomförande uppenbarligen
förutsätter ett tillägg till förordningen om fattigvården, har af motionären
hufvudsakligen anförts, att enär nämnda förordning innehölle
bestämmelse derom, att båda föräldrarne, fader lika väl som moder,
äro skyldige att i mån af förmåga bidraga till försörjning af sina barn,
vare sig dessa äro äkta eller oäkta, sjmtes deraf också böra följa, att,
då föräldrarne bruste i denna sin lagstadgade skyldighet, och kostnaden
för barnets eller barnens försörjning alltså öfvertoges af fattigvårdssamhälle,
denna kostnad, för den händelse föräldrarne hade hemortsrätt i
olika kommuner, icke skäligen borde ensamt drabba en af dessa kommuner,
vare sig den, hvarest fadern, eller den, der modern hade hemortsrätt,
utan båda dessa kommuner gemensamt. Så vore emellertid
icke förhållandet i fråga om oäkta barn, der denna underhållsskyldighet,
då föräldrarne saknade tillgång, uteslutande drabbade den kommun, der
modern hade hemortsrätt. Denna bestämmelse medförde ock för åtskilliga
kommuner, belägna i närheten af sådana samhällen, der ogifte arbetare
i större mängd vistades, högst betydliga utgifter, hvilka skäligen
och lämpligen borde delas af de kommuner, der fäderna till barnen
vistades och hade hemortsrätt.

1 anledning af motionärens vid 1886 års riksdag framlagda förslag
yttrade lagutskottet (i utlåtande n:o 50):

»Det kan icke förnekas, att den i fattigvårdsförordningen meddelade
bestämmelse om oäkta barns hemortsrätt kan under de af motionären
påpekade förhållanden blifva för en kommun synnerligen betungande,
och det kunde väl synas billigt, att det fattigvårdssamhälle, inom hvithet
barnets fader eger hemortsrätt, finge deltaga i kostnaden för barnets
underhåll. I regeln torde dock den olikhet i kommunernas fattigvårdsutgifter,
som i följd af denna bestämmelse kan uppstå, af de faktiska
förhållandena utjemnas, så att de fall, der en verklig obillighet qvarstår,
endast blifva sällsynta undantagsfall.

T frågor af sådan beskaffenhet som den förevarande måste man

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

emellertid taga hänsyn ej blott till rättvisa och billighet, utan ock till
hvad som är lämpligt och praktiskt utförbart. I vår gällande fattigvårdslagstiftning
är såsom grundsats antaget, att en hvar i fattigvårdshänseende
eger hemortsrätt inom endast ett fattigvårdssamhälle, som
det alltså åligger att ensamt lemna honom den fattigvård, hvaraf behof
kan uppstå. Denna af praktiska skäl antagna grundsats torde icke böra
sönderbrytas för sådana undantagsfall, som de af motionären framhållna.

Utskottet föreställer sig äfven att motionärens förslag, upphöjdt
till lag, skulle medföra åtskilliga betänkliga följder. Så snart ett oäkta
barn föddes, och anledning yppades, att detsamma kunde komma att
falla fattigvården till last, skulle det fattigvårdssamhälle, som dess försörjning
i sådant fall skulle åligga, låta sig angeläget vara att framskaffa
en person från ett annat fattigvårdssamhälle, som kunde antagas
för barnets fader, och det vore dervid af ringa vigt, om denne egde
förmåga att bidraga till barnets underhåll, då det i motsatt fall skulle
åligga det samhälle han tillhörde att utgifva sådant bidrag.))

Hvad utskottet sålunda anförde torde fortfarande ega giltighet,
och vill utskottet derjemte erinra om de tvister, som möjligen skulle blifva
eu följd af faderns flyttningar från en kommun till en annan.

Utskottet får följaktligen hemställa,

1) att herr Söderbergs förevarande motion icke
måtte bifallas.

I den af herr Sven Nilsson afgifna motionen föreslås, att genom
ett tillägg till fattigvårdsförordningen skulle stadgas, att en hvar, som
i följd af eget erkännande, eller på grund af domstols lagakraftvunna
utslag som fader förpligtas att utgifva bidrag till oäkta barns uppfostran,
skall underkastas samma skyldigheter gent emot fattigvårdssamhället,
som åligga föräldrar till äkta barn.

Såsom skäl för detta förslag, hvilket motionären vid två föregående
tillfällen framlagt till Riksdagens pröfning (1886: motion n:o 135 och
1887 A: motion n:o 90) har han hufvudsakligen anfört, att, ehuru den,
hvilken utom äktenskapet blifvit fader till ett barn, borde gent emot
detta barn ega samma försörjningspligt som den, hvilken ålåge fader
till äkta barn, och följaktligen vara underkastad fattigvårdsförordningens

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

bestämmelser om ansvar för underlåtenhet i detta afseende, nämnda
förordning dock icke blifvit så tolkad; och åberopade motionären till
stöd för sistnämnda uppgift ett den 7 december 1885 af Kongl. Maj:ti
högsta domstolen meddeladt utslag.

I § 3 af förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871
stadgas:

»En hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför
man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof,
å ena, och förmåga å andra sidan, hvarandra försörja.»

samt i § 35 mom. 1 och 2 af samma förordning:

»1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt
öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken
ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en hvar, som
för sig åtnjuter annan fattigvård, än ock öfver den, hvars minderåriga
barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full försörjning, som ej är
tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt, så länge fattigvården
fortfar.

2. Om någon genom lätja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måst enligt 1 §
någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig,
stå under fångvårdsstyrelse^ husbondevälde, till dess den kostnad,
fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till enahanda påföljd
är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här nedan
sägs, för hettande anhålles och på fattigvårdssamhälles bekostnad
hemsändes.»

Utskottet anser för sin del otvifvelaktigt, att de bestämmelser,
som i de båda anförda paragraferna meddelas, ega tillämpning äfven
på föräldrar till oäkta barn. I det fall, som afses i det af motionären
åberopade utslag, hade en person blifvit af domstol förklarad vara,
genom bristande åt förelagd edgång, lagligen öfvertygad att hafva med
en namngifvesi qvinna haft köttslig beblandelse å sådan tid, att han
kunde vara fader till hennes å uppgifven dag födda två barn, hvarför
honom ålagts att till qvinnan årligen utgifva bidrag till barnens uppfostran;
och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit denna omständighet
icke kunna läggas till grund för tillämpning å personen i

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

fråga af bestämmelserna i 35 § af fattigvårdsförordningen. Detta af
Kongl. Maj:t gillade utslag grundar sig uppenbarligen derpå, att domstolen
ej förklarat personen vara eller böra anses för barnens fader,
utan endast, af anfördt skäl, förpligtat honom att utgifva bidrag till
deras uppfostran.

Att på den omständighet, att den högsta dömande myndigheten
sålunda på grund af ett i underrättens utslag användt uttryckssätt uti
ett särskild! fall funnit ifrågavarande bestämmelser icke vara tillämpliga,
grunda eu lagstiftningsåtgärd i den af motionären åsyftade rigtning,
torde icke vara lämpligt, helst mot rigtigheten af högsta domstolens
uppfattning äfven af det anförda fallet synes kunna erinras, att för barnuppfostringsbidragets
åläggande måste förutsättas att personen i fråga
var fader till barnet, äfven om sådant icke af domstolen uttryckligen
angifvits.

På ofvan anförda skäl får utskottet hemställa,

2) att icke heller herr Sven Nilssons motion må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I § 31 mom. 2 af gällande fattigvårdsförordning stadgas:

»Har någon oafbrutet under längre tid, dock minst fem år, vistats
utom fattigvårdssamhälle, hvarest han har hemortsrätt, och samhället
måst vidkännas kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning,
som erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga barn eller
hustru, de der jemväl under nämnda tid utom samhället oafbrutet vistats;
må samhället, om det är af fattigvård synnerligen betungadt, kunna erhålla
understöd af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna medel
lemna tillgång och Kong]. Maj:t pröfvar skäligt.»

Till detta stadgande föreslår herr P. Pehrson i Törneryd uti sin
ofvan omförmälda motion följande tillägg: »dock vare samhälle, som
fått vidkännas kostnad för sådan nödstäld person, hvilken oafbrutet
minst tre år vistats utomlands, berättigad! till sådan ersättning af statsmedel,
som här ofvan sägs.»

Förslaget motiveras af motionären uti en af honom den 28 sistlidne
januari afgifven motion, n:o 157, hvilken icke hann att före
Riksdagens upplösning slutbehandlas, på följande sätt:

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

»Vid flera föregående riksdagar har fråga varit väckt om utverkande
på diplomatisk väg af hemortsrätt i Danmark och Tyskland åt
svenska undersåtar, hvilka under en viss längre tid oförvitligen försörjt
sig sjelfve. Med allt erkännande af det välmenta syftemålet med dylika
förslag hafva de likväl icke lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall.
Man har dervid uttryckligen framhållit, att utvandrares återkomst till
hemorten i mer eller mindre utblottadt tillstånd ej skulle kunna förhindras
genom de i ofvan berörda syfte föreslagna åtgärder, utan att
andra anordningar dertill vore erforderliga. Man har ock velat framhålla,
att den strängare kontroll å värfningen af tjenstefolk till Danmark
och Tyskland, som ansetts blifva eu följd af den härom utfärdade
kongl. förordningen af 28 november 1884, skulle medföra en gagnelig
verkan.

Emellertid fortgår oupphörligt det förut öfverklagade förhållandet,
att utvandrare, efter en längre tids frånvaro återsändas till hemorterna
oftast i det mest eländiga tillstånd, och vederbörande kommuner blifva
slutligen de, som få vidkännas en känbar tillökning i sin förut vanligen
mycket betungande fattigvård. Visserligen gifves det, enligt gällande
fattigvårdsförordning, utväg för kommun eller fattigvårdssamhälle att
af allmänna medel undfå understöd eller ersättning för den ökade
fattigvårdstunga, som af en dylik återinvandring kan blifva en följd;
men det vill förefalla mig, som de nu gällande bestämmelserna i detta
hänseende icke äro tillfyllestgörande. Enligt fattigvårdsförordningens
29 § erhåller nemligen fattigvårdssamhälle godtgörelse af staten för
fattigvård, som tilldelats någon, hvars hemortsrätt ej kunnat utrönas,
eller som icke är svensk medborgare, och enligt 31 § må samhälle,
om det är af fattigvård synnerligen betungadt, kunna erhålla understöd
af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna medel lemna tillgång
och Kongl. Maj:t pröfvar skäligt, för sådan nödstäld person, som under
minst fem år vistats utom det fattigvårdssamhälle, hvarest han har
hemortsrätt. Då nu en från Danmark eller Tyskland efter längre tids
frånvaro återkommen utvandrare vanligen anses fortfarande innehafva
hemortsrätt inom den kommun, derifrån han utvandrat, blir också följden
den, att kommunen endast under vissa förutsättningar för en dylik
fattigvårdstunga kan påräkna ersättning af statsmedel. Hade den åter
invandrade genom sin frånvaro förlorat sin svenska medborgarerätt,
vore kommuen enligt 29 § fullt berättigad att undfå godtgörelse af
staten för den fattigvård, som lemnades honom, men så, som förhållandet
nu ställer sig, kan denna godtgörelse icke erhållas med mindre
kommunen är af fattigvård synnerligen betungad. Af denna anledning

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

vill det synas mig, som både billighet och rättvisa talade derför, att
den, som under en längre tid, exempelvis minst tre år, oafbrutet vistats
utom landet i fattigvårdshänseende borde anses såsom icke varande
svensk medborgare, och den för honom erforderliga fattigvård under
alla förhållanden bör bekostas af staten, äfven om kommunen nödgas
draga försorg om verkställigheten.»

De förhållanden, som af motionären sålunda påpekats, medföra
verkligen för vissa kommuner, synnerligen i de södra delarne af riket,
en betydande ökning i utgifterna för fattigvården. Ett synnerligen vanligt
fall är, att en qvinna, som utvandrat till något af de södra grannlanden,
derifrån återkommer, åtföljd af ett eller flera i det främmande
landet framfödda barn, hvilka på grund stadgandet i § 24 mom. 3 af
fattigvårdsförordningen ega samma hemortsrätt, som modren, och att
såväl moder som barn falla fattigvården till last.

Då det icke lärer vara sannolikt, att svenska staten skulle kunna
genom underhandlingar med grannrikena tillvägabringa överenskommelser,
att en svensk, som visst antal år uppehållit sig i det främmande
landet och der oförvitligen försörjt sig, kunde erhålla hemortsrätt
i sistnämnda land, synes det ock vara af billighetsskäl påkalladt,
att staten här träder emellan för att skydda kommunerna mot en alltför
betungande fattigvård.

Ätt i den utsträckning, som i motionen föreslagits, förpligta staten
att i fall af ifrågavarande beskaffenhet gifva vederbörande fattigvårdssamhälle
understöd, synes emellertid ej lämpligt eller, om erforderliga
medel ej anslagits, ens möjligt. Utskottet har derför ansett
bättre att i anförda moment endast göra den ändring, att der personen
under fem år oafbrutet vistats utom riket, sådant understöd må, i den
mån för ändamålet anslagna medel lemna tillgång och Kongl. Maj:t
pröfvar skäligt, utgå, utan att det behöfver styrkas, att fattigvårdssamhället
är af fattigvård synnerligen betungadt; och får utskottet följaktligen
hemställa,

3) att Riksdagen ville, i anledning af herr P.
Pelirsons motion, för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Förordning

angående ändrad lydelse af § 31 mom. 2 i förordningen om fattigvården
den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att § 31 mom. 2 af förordningen om fattigvården
den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon oafbrutet under minst fem år vistats utom fattigvårdssamhälle,
hvarest han har hemortsrätt, och har samhället måst vidkännas
kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning, som
erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga barn eller hustru,
de der jemväl under nämnda tid utom samhället oafbrutet vistats; må
samhället, så framt det är af fattigvård synnerligen betungadt eller ock
den eller de personer, hvilka, enligt hvad ofvan sägs, varit borta från
samhället, under samma tid oafbrutet vistats utom riket, kunna erhålla
understöd af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna medel
lemna tillgång och Kongl. Maj:t pröfva!- skäligt.

Stockholm den 14 juni 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Bergström: mot utskottets hemställan i punkten 3); samt

af herr G. H. Stråle, som med biträdande af utskottets hemställan
i punkterna 1) och 2) ansett att utskottet med anledning af herr P.
Pehrsons i Törneryd motion bort tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse
till Konungen, med begäran att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 9

oeh för Riksdagen framlägga förslag till förändring i gällande fattigvård sforordnmg
1 det af denne motionär afsedda syfte 1 fattigvårds

de iefeMtwif''fl hafVa » l*r tmtecknadt, att

de icke deltagit 1 behandlingen inom utskottet, den förre af herr P

Pehrs0M 1 Tomel7d »»te» och den senare af herr Söderbergs motion:

Bill. till RiJcsd. Prof. 1887. B. 7 Sami. .9 Käft.