Lagutskottets Utlåtande Nio 15 (Utlåtande 1892:LU15 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Nio 15.

KT:« 15.

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1892, kl. 1 e. va.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
framläggande af förslag till lag rörande sådana bevis,
som det skall åligga Rester skåpet att. utfärda.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 146, anför herr O. W. Redelius: »Kongl. Maj:ts förordning den 11
juli 1753 föreskrifver ’— — att så snart någor för begånget brott gripes,
skall wederbörande Kronobetient taga skrifteligit, bevis af presterskapet —
— —, hurudan hans kunskap i Christendomen är, samt huru hans lefverne
och förhållande varit, hvilket bevis bör, tå then brotslige för rätta ställes,
hos Domaren ingifvas och sedan ransakningen åtfölja — —’ etc. 1863
den 10 april utfärdade kongl. fångvårdsstyrelsen sitt bekanta cirkulär (se
n:o 17 i 1863 års författningssamling), hvari begäres ’— — ej mindre
att Domkapitlen måtte uppmana vederbörande presterskap, att, rörande
häktade personer, utfärda fullständiga prestbevis i enlighet med det formulär,
som här efteråt meddelas, än äfven att Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande
behagade tillse, det fullständigt prestbetyg, rörande häktad person,
må vara anskaffadt — —1 etc. 1865 den 20 januari utfärdades kongl.
förordning angående förändrade stadganden i afseende på frejdbevis, hvari

förklaras, ’--att i de fall, då enligt särskilda författningar, det är

presterskapet anbefaldt att meddela, betyg om personers frejd, dermed allenast
förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid, då
frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett,
förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket
fall betyget skall innehålla uppgift såväl om dagen, då utslaget blifvit

Lagutskottets Utlåtande N:ö 15.

gifvet, som, der detsamma ej meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom
besvär deremot skolat anföras; dock att prestbevis, som för flyttning
från en församling till annan meddelas, jemväl skall, med afseende å
kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen
då är, i följd af begånget brott, från delaktighet i den Heliga Nattvarden
utestängd eller, genom domstols utslag, blifvit för brott under framtiden
stäld, utan äfven huruvida den flyttande är vorden enligt kyrkolagen
varnad att från Nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget utfärdas,
är stäld under sådan kyrkotukt, som enligt kongl. förordningen
den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas — —’ etc.

Uppenbart är, att denna 1865 års förordning skiljer emellan frejdbevis
och flyttningsbevis, så att det senare skall innehålla mer än det förra,
i följd hvaraf frejdbevis icke kan kallas ''fullständigt prestbevis, då det icke
får innehålla allt, hvad i ett flyttningsbevis skall meddelas. Häraf framgår,
att den ej blott hos prester, men äfven hos domstolar och enskilde gängse
föreställningen om skilnad mellan ive^åbevis och fullständigt prestbevis
icke är uppfunnen af presterna, men är grundad i författningarna. Tilllämpningen
har ock blifvit derefter. Domstolar hafva äfven efter år 1865
ansett sig oförhindrade att affordra presterna och de senare att meddela
fullständigt prestbevis enligt fångvårdsstyrelsens ofvannämnda formulär.
Ja, ännu 1892 har, så vidt man kan sätta tro till tidningsuppgifter, domstol
affordrat prest sådant bevis.

Men den ändring hade, fortsätter motionären, inträdt efter den 3
mars 1891, att presterna numera vägrade att meddela dylikt bevis. 1891
den 3 mars meddelade nemligen Kongl. Maj:t utslag i ett särskildt, af
Riksdagens justitieombudsman mot en viss prest anhängiggjordt mål, för
det presten, sedan häradsrätten genom utslag affordrat honom fullständigt
prestbevis, meddelat ett sådant i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
ofvannämnda formulär, i hvilket utslag ogillats det förfarandet som öfverklagats,
att presten i beviset intagit mer angående den åtalade personens
lefverne, än blott hans vid tillfället egande frejd.

Om nu den ifrågavarande personen, för hvilken det klandrande
beviset utfärdades, vid tillfället varit häktad, så hade nämnda Kongl. Maj:ts
utslag den 3 mars 1891 varit ett vigtigt prejudikat i fråga om lagligheten
att eldigt domstols utslag meddela fullständigt prestbetyg för häktad person,
i enlighet med 1863 års formulär. Men olyckligt för denna frågas bedömande,
hade personen i fråga icke varit häktad vid omskräfla tillfälle.
Derför föll åtalet och domen i fråga utanför spörsmålet, huruvida fångBill.
till Riksd. Prat. 7 Sand. 11 Hd fl.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

vårdsstyrelsens cirkulär af 1863 för närvarande kunde anses gällande. Att
domstol ännu 1891 kunde affordra prest frejdbevis i enlighet dermed,
och en Konungens befallningshafvande häri ginge domstolen till hända,
vittnade, så vida tidningsnotisen vore rigtig, att myndigheter ännu funnes, som
ansåge 1863 års cirkulär ännu gällande. Om så skulle vara förhållandet,
funnes tre så i materielt som i formelt hänseende skiljaktiga presthevis,
hvari vitsord om frejd kunde och borde förekomma:

l.o. Frejdbevis 1 enligt 1865 års förordning,

2:o. Flyttnmgsbevis j 5 ö’

3:o. »Fullständigt» prestbevis för häktad person enligt 1753 och
1863 års cirkulär, då domstol sådant fordrar.

Att icke heller allmänna meningen vore på det klara i denna sak,
visade sig af det faktum, att prest klandrades, både då han meddelade
och då han icke meddelade sådant betyg, som här ofvan under n:r 3 vore
omnämndt.

Fn så vigtig sak, som intyg angående en persons frejd, borde icke
få bero på administrativt godtycke. Allmän lag borde bestämma, hurudana
frejdbevis skulle meddelas för olika ändamål och under olika förhållanden.
Men i samma författning, hvari lagstadgades angående frejdbevis,
torde ock, af lätt insedda skäl, böra inrymmas bestämmelser om alla
slags bevis, som det tillkomme presterskapet att å einbetets vägnar utfärda
för olika ändamål, ej mindre på begäran af offentlig myndighet,
än äfven på begäran af enskilde.

Motionären hemställer följaktligen:

»att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag angående alla sådana bevis, som det åligger presterskapet
att utfärda.»

Såsom utskottet redan vid 1879 års riksdag i anledning af eu då
föreliggande framställning i ämnet hade tillfälle att framhålla, kan det
icke förnekas, att den brist på öfverensstämmelse, som förefinnes emellan
fångvårdsstyrelsens af motionären åberopade cirkulär den 10 april 1863
samt senare föreskrifter i fråga om frejdbetygs innehåll, måste vålla
olägenheter och, på sätt motionären vid innevarande riksdag särskildt
framhållit, hos presterskapet framkalla en viss tveksamhet vid fullgörandet
af dess embetspligt i förevarande afseende. Om sålunda vid öfvervägande

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

häraf, utskottet icke kan undgå att finna, att en lagstiftningsåtgärd —
dervid enligt utskottets förmenande särskildt borde tillses, att man icke
i sin sträfvan att råda bot på det af motionären öfverklagade förhållandet
för domstolarne försvårade eller betoge dem möjligheten att under en
tillförlitlig form förskaffa sig de upplysningar rörande förbrytares föregående
lif, som för dem äro af vigt så väl för tillämpning af de i lag
stadgade straff för återupprepande af vissa förbrytelser som för en rättvis
straffmätning i allmänhet — är af verkligt behof påkallad, så anser likväl
utskottet sig vara förhindradt att för närvarande tillstyrka vidtagandet af
eu dylik åtgärd. Skälet härtill är, att den fråga, hvars lösning af den
föreliggande motionen åsyftas, sedan någon tid tillbaka är i hela sin omfattning
föremål för komitéarbeten, afsedda att förbereda en uttömmande
lagstiftning i ämnet. I sådant afseende vill utskottet till en början erinra,
hurusom — efter det Riksdagens dåvarande justitieombudsman med framhållande
deraf att gällande anordningar för beredande af tillfälle för allmänna
åklagarne och de lagskipande myndigheterna att erhålla kännedom
om bestraffningar, ådömda för brott tilltalade personer, icke vore tillfredsställande,
i skrifvelse den 29 november 1879 hos Kongl. Maj:t gjort framställning
om- inrättande i hufvudstaden af en för hela riket gemensam
anstalt, motsvarande de i Frankrike och flera andra främmande länder
införda så kallade »casiers judiciaires», från hvilken anstalt, dit uppgifter
angående dömde förbrytare borde af domstolar, domare och fängelseföreståndare
öfverlemnas, åklagare och domstolar skulle ega att på anfordran
erhålla upplysningar rörande nämnde förbrytare, äfvensom i sammanhang
härmed framstält förslag om vissa åligganden för predikanterna och förest
åndarne vid rikets fängelser, samt i utlåtanden, som af fångvårdsstyrelsen
och åtskilliga andra myndigheter häröfver blifvit afgifna, tillika blifvit
ifrågasatt att, i stället för ofvan berörda anstalt, den på grund af nådiga
cirkuläret den 1 juni 1877 under tillsyn af hufvudstadens polisstyrelse
utgifna tidningen »Polisunderrättelser» skulle komma att innehålla ifrågavarande
upplysningar — Kongl. Maj:t den 11 september sistlidne ar uppdragit
åt eu komité att undersöka och utreda, hvilka åtgärder med anledning
af berörda framställningar lämpligen borde vidtagas samt ej mindre
inkomma med utlåtande i nämnda hänseende än äfven afgifva förslag till
de förändrade eller nya lagbestämmelser, som för ändamålets vinnande
funnes erforderliga.

Enligt hvad utskottet inliemtat, lärer också den komité, hvilken har
sig uppdraget att utarbeta förslag till ändringar i gällande kyrkolagstift -

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ning, vara betänkt på att i sammanhang med framläggandet af en ny
författning rörande kyrkotukten tillika afgifva förslag dels till lag angående
frejd- och flyttningsbetyg, som af presterskapet utfärdas, dels ock
till kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer, hvilka
förklarats förlustige medborgerligt förtroende.

Slutligen föreligger för närvarande till Kongl. Maj:ts pröfning ett af den
komité, som varit tillsatt för utarbetandet af förslag till kyrkoskrifningens
ordnande, den 2 december 1890 afgifvet betänkande, deri framlagts särskilda,
af formulär åtföljda förslag angående innehållet af så väl flyttningsbetyg
som arbets-, frejd- och hindersiöshetsbetyg.

Då det vid nu angifna förhållanden icke torde vara lämpligt, att Riksdagen
redan nu, på enskild motionärs hemställan, gör någon framställning
i förevarande ämne, föranlåtes utskottet tillstyrka,

att ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOlM, TRYCKT I CENTRAt.-TRYCTiKRtÉT, 1892.