Lagutskottets Utlåtande N:c 10 (Utlåtande 1900:LU10 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:c 10.

iV.*o iO.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10
juli 1899 om ersättning af allmänna medel i vissa fall
för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman.

Genom proposition, n:o 21, af den 22 december 1899, hvilken af
båda kamrarne blifvit till lagutskottets behandling hänvisad, har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller

tjensteman.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
af allmänna medel i vissa fall för > skada, som förorsakats af
embets- eller tjensteman, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens befallningshafvande
inkommit, åligger det Konungens befallningshafvande att densamma
jemte eget utlåtande till justitiedepartementet insända.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ringen ransakat; har frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen
omedelbarligen upptagits af öfverrätt, eller har ej ransakning om brottet
hållits, tillhöre målet den underrätt, der embets- eller tjenstemannen
vid tiden för brottet skolat svara i tvistemål angående gäld i allmänhet.

Qti det förslag till lag om ersättning af allmänna medel i vissa
fall för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman, hvilket
af Kongl. Maj:t förelädes 1899 års Riksdag till antagande, föreskrefs i
3 §, bland annat, att sökanden — den som ingifvit ansökan om utbekommande
af ersättning för hvad embets- eller tjensteman tillgripit eller
förskingrat — i visst fall skulle hänvisas att efter stämning utföra sin
talan vid allmän underrätt i den ort, der tillgreppet och förskingringen
egt rum.

Uti sitt öfver förslaget afgifna utlåtande erinrade emellertid lagutskottet,
att den sålunda föreslagna bestämmelsen om forum förrättegångs
anhängiggörande syntes utskottet kunna för den enskilde vålla
svårigheter i tillämpningen, då det mången gång kunde vara tvifvelaktigt,
hvarest tillgreppet och förskingringen egt rum. Utskottet föreslog
derför sådan ändring af paragrafen, att rättegången skulle anhängiggöras
vid den underrätt, som om tillgreppet och förskingringen ransakat eller,
om, i följd deraf att embets- eller tjenstemannen aflidit eller rymt, frågan om
ansvar för tillgreppet och förskingringen ej kunnat af domstol pröfvas, vid
den underrätt, der embets- eller tjenstemannen skolat svara i tvistemål, som
angå gäld i allmänhet.

Hvad lagutskottet i anförda hänseende föreslagit upptogs jemväl
i det förslag till 3:dje paragrafens affattning, som framlades i en vid
utlåtandet fogad reservation, hvilken vann båda kamrarnes godkännande.

Då det af Riksdagen antagna lagförslaget sedermera undergick
vederbörlig granskning inför högsta domstolen, anmärkte högsta domstolen
mot ofvanberörda bestämmelser om forum, att den ransakning,
hvarom här vore fråga, under vissa omständigheter ankomme på annan
domstol än underrätt, samt att för sådana fall föreskrift saknades, hvilken
domstol skulle ega att upptaga den tvistiga ersättningsfrågan.

Den sålunda gjorda anmärkningen ansågs visserligen ej böra hindra
författnings utfärdande i öfverensstämmelse med det af Riksdagen antagna
förslaget — hvilket skedde den 10 juli 1899 — men gaf anledning
dertill, att vederbörande departementschef lät uppgöra förslag till

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ändring af lagens 3 § i syfte att afhjelpa den anmärkta ofullständigheten.
I detta förslag bestämdes forum sålunda: »den underrätt, som om
tillgreppet och förskingringen ransakat, eller, der frågan om ansvar för
tillgreppet och förskingringen ej blifvit af underrätt handlagd, vid den underrätt,
der embets- eller tjenstemannen vid tiden för brottet skolat svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.»

Ej heller denna bestämmelse ansågs af högsta domstolen vara
tillfredsställande. Sålunda kunde det vara tvifvelaktigt, om under de
olika, men uppenbarligen för betecknande af samma sak använda uttrycken,
att underrätt om tillgreppet och förskingringen ransakat, och
att underrätt handlagt frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen,
skulle innefattas äfven de fall, då underrätt på uppdrag af annan
myndighet hållit undersökning i målet eller då underrätt, som ransakat,
förklarats vara dertill obehörig. Vidare ansågs vilkorssatsen »der frågan
om ansvar för tillgreppet och förskingringen ej blifvit af underrätt
handlagd» näppeligen med önskvärd tydlighet angifva hvad dermed
åsyftades eller att ansvarsfrågan antingen icke kunnat af någon domstol
handläggas eller ock blifvit i första instans handlagd af öfverdomstol.
Slutligen erinrades, beträffande föreskriften, att. ersättningstalan
skulle anhängiggöras hos den underrätt, vid hvilken embets- eller tjenstemannen
vid tiden för brottet skolat svara i tvistemål angående gäld
i allmänhet, att det stundom kunde vara synnerligen svårt för den ersättningssökande
att bedöma, vid hvilken tidpunkt förskingringen blifvit
begången.

I anledning af de anmärkningar, högsta domstolen sålunda framstälde,
blef förslaget sedermera jemkadt till den lydelse, detsamma uti
föreliggande proposition erhållit.

Utskottet har vid förslagets granskning funnit detsamma mindre
tillfredsställande derutinnan, att, oaktadt högsta domstolens erinran,
forum i visst fall gjorts beroende af tidpunkten för brottets begående.
I likhet med högsta domstolen anser nemligen utskottet, att det
stundom skall för den ersättningssökande blifva svårt bedöma, vid
hvilken tidpunkt tillgreppet eller förskingringen bör antagas hafva egt
rum, och i hvarje händelse lemnar den nu ifrågasatta bestämmelsen
knappast rum för mindre tvekan än det ursprungliga förslaget, mot
hvilket lagutskottet år 1899 anmärkte, att det syntes kunna för den
enskilde vålla svårigheter i tillämpningen.

För undanrödjande af antydda olägenhet anser utskottet lämpligast
att, då frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

omedelbart upptagits af öfverrätt eller ransakning om brottet ej
hållits, målet skall tillhöra den underrätt, der embets- eller tjenstemannen
vid tiden för ansökningens ingifvande till Konungens befallningshafvande
skolat svara i tvistemål angående gäld i allmänhet. På
samma gång tydliga bestämmelser dermed införas, synes nemligen
derigenom jemförelsevis bäst äfven tillgodoses önskemålet, att rättegång
af ifrågavarande beskaffenhet må, såvidt möjligt, vinna handläggning
af underrätt i den ort, der tillgreppet och förskingringen egt
rum.

I öfrigt har förslaget ej gifvit anledning till någon erinran.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Maj:ts
förevarande proposition ej kan i oförändradt skick
godkännas, ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller
tjensteman.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af
embets- eller tjensteman, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens befallningshafvande
inkommit, åligger det Konungens befallningshafvande att densamma
jemte eget utlåtande till justitiedepartementet insända.

Pröfvar Konungen sökanden hafva visat sin rätt, varder ersättning
honom tillerkänd. I annat fall hänvisas sökanden att, vid talans förlust,
inom sex månader sedan han bevisligen erhållit del af Konungens
beslut medelst stämning anhängiggöra sin talan. Rätt domstol för sådan
talans upptagande är den underrätt, som om tillgreppet och förskingringen
ransakat; har frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen
omedelbarligen upptagits af öfverrätt, eller har ej ransakning om brottet
hållits, tillhöre målet den underrätt, inom hvars domvärjo embets- eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

tjenstemannen vid tiden för ansökningens ingifvande till Konungens
befallningshafvande är eller senast varit mantalsskrifven.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Hasselrot, som ansett, att Kongl. Maj:ts proposition bort
utan förändring tillstyrkas.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 6 Raft.