Lagutskottets Utlåtande N:a 7

Utlåtande 1896:LU7

Lagutskottets Utlåtande N:a 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 10 februari 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser angående
god man för frånvarande delegare i dödsbo, dels ock
väckt motion angående delgifning af testamente med arfvinge,
som vistas å okänd ort.

Genom proposition, nio 19, af den 31 nästlidne januari har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande delegare
i dödsbo.

Med upphäfvande af förordningen angående den förvaltningsrätt, som
i vissa fall tillkommer god man, hvilken är förordnad att iakttaga frånvarande
arfvinges rätt, den 31 oktober 1873, stadgas som följer:

Den, som i anledning af timadt dödsfall af domstol förordnats att
vara god man för frånvarande delegare i dödsboet, ege att i allt, som med
det uppdrag bar samband, den frånvarande med laga verkan företräda;
och skall för gode mannen gälla hvad om förmyndares förvaltning, redovisning
och ansvarighet finnes föreskrifvet.

Bill. titt Riksd. Prat. lSUtl. 7 Hand. .5 Höft. (N:is i — it.)

1

2

Lagutskottets Utidtände N:o 7.

Gode mannen njute skäligt arfvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Innan denna proposition blifvit till lagutskottet hänvisad, hade utskottet
från Andra Kammaren fått emottaga en inom nämnda kammare
af herr J. Nilsson i Skrafvelsjö väckt motion, n:o 87, deri motionären
— efter att hafva framhållit, att en reform till beredande af lättnad för
en testamentstagare att delgifva testamentet åt arfvingar, som vistades å
okänd ort, vore af yttersta behof påkallad — föreslår, att Riksdagen ville
för sin del besluta:

att testamentstagare må förklaras berättigad att till den domstol,
under hvilken testamentsgifvaren vid sin död lydt, stämma arfvinge, hvars
vistelseort är okänd, att inom tre år taga del af bevakadt testamente;

att sådan stämning må delgifvas arfvinge på sätt kongl. förordningen
den 5 april 1871 föreskrifver; samt

att arfvinge, som försummar att svara å stämningen, må hafva förlorat
sin rätt att klandra testamentet.

Föreliggande kongl. proposition är föranledd af Riksdagens den 5 maj
1893 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse, hvari anhölls om utarbetande
och framläggande af förslag till lagbestämmelse, hvarigenom den af rätten
för en å okänd ort vistande arfvinge förordnade gode mannens rättsliga
ställning blefve i sin helhet, bestämd. Till stöd för denna anhållan anfördes
af Riksdagen bland annat, att lagstiftaren icke tydligen löst frågan,
huru med delgifvande af testamente skall förhållas, när arfvinge vistas å
okänd ort, att emellertid många domstolar ansett tillräckligt, att testamentet
delgåfves den af domstolen för arfvingen förordnade gode mannen, så att,
om han godkände testamentet eller underlåtit att i behörig tid klandra
detsamma, testamentet finge anses laga kraftvunnen och att lämpligaste
utvägen att undanrödja den tveksamhet, som nu förefunnes, vore att i lag
uttryckligen stadga, det god man egde befogenhet att genom sina åtgöranden
i förevarande afseende binda arfvinge.

Emot lagförslaget, som vid granskning af högsta domstolen utaf dess
flesta ledamöter lemnades utan anmärkning, har ej heller utskottet något
att erinra; och hemställer utskottet alltså,

att ifrågavarande proposition må af Riksdagen antagas.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Vid sådant förhållande och då det med herr Nilssons motion afsedda
syftemål, som sammanfaller med den kongl. propositionen, på lämpligaste
sätt vinnes genom antagande af denna, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Nilssons ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. VON KRUSENSTJERNA.