Lagutskottets Utlåtande N. o 9 (Utlåtande 1901:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N. o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 11 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af täckt motion angående upphäfvande af
fideikommiss i fast egendom.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat
en inom nämnda kammare af herr H. Segerdahl afgifven motion, n:o 33,
så lydande:

»När institutioner blifvit så föråldrade, att de stå i uppenbar strid
med samtidens allmänna rättsmedvetande, är det hög tid att vidtaga
anstalter för deras upphäfvande. Det är lyckligt, om detta kan ske
under lugna samhällsförhållanden, då eu besinningsfullare pröfning kan
egnas åt ordnandet af de rättsliga angelägenheter, som stå i samband
med upphäfvandet. Försummas detta, finnes alltid fara för, att i eu
mindre lugn tid upphäfvandet kan ske genom ett penndrag, utan vederbörlig
hänsyn till hvad som bör komma efter.

En institution af detta slag, hvaraf det nutida rättsmedvetandet,
sådant det lefver och rör sig hos det stora flertalet af vårt folk, äfven
hos personer af vidt skilda åskådningar för öfrigt, djupt kränkes, är
familjefideikommissinrättningen i fast egendom.

Det framstår såsom något för rättskänslan i hög grad sårande,
att barn icke skola vara lika berättigade i afseende å egendom, som
vid faders eller moders bortgång finnes i boet, utan att ett barn skall
få träda i besittning af det mesta och värdefullaste af denna egendom
eller må hända allt, medan de öfriga, som uppfostrats i samma lefnadsvanor
och för livilka behofven följaktligen böra vara lika stora, få litet
eller intet; och ännu orättvisare förefaller det, då en fideikommissarie
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Samt. 7 Käft. (N:o 9.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

efterlemnar barn, men fideikommisset ändock på grund af stiftelseurkunden
öfvergår till annan, kanske helt och hållet oskyld person.
Vanligen är det qvinnor, som på detta sätt få vika för män. På den
tid de flesta fideikommissen uppstodo i vårt land, eller 16- och 1700-talen, afveko sådana bestämmelser icke så mycket från andan i den
allmänna lagen, hvilken, hvad landet angick, tillerkände hustru mindre
del i makars gemensamma bo än mannen och syster mindre arfslott
än broder, men sedan lagstiftningen numera åstadkommit likställighet
på dessa områden och den fordran allt mera gjort sig gällande, att
lagarne skola hafva en allmän och undantagslös tillämpning, reser sig
det afvikande härifrån, som fideikommissinrättningarne utgöra, allt för
mycket upp emot den bestående rätten för att de skulle i längden få
blifva orubbade.

Nio gånger under de två senaste årtiondena har frågan om upphäfvande
af familjefideikommiss i fast egendom förevarit i Riksdagen,
första gången 1882 och sista gången 1898. År 1882 väcktes motion i
frågan i Första Kammaren, men så ringa förhoppning hade motionären
om sin saks framgång, att han, då densamma med ett afstyrkande utlåtande
af lagutskottet förekom till afgörande i kammaren, icke ens
fann det lönt att yttra sig. Kammaren afslog också motionen, hvilket
öde kammaren äfven beskärt alla senare förslag i samma rigtning,
dock icke utan motstånd af en betydande minoritet, skiljande sig vid
ett tillfälle endast med tre röster från majoriteten. Andra Kammaren
har deremot varit gynsamt stämd mot motionerna samt de sista gångerna
till och med utan votering och utan diskussion beslutat skrifvelse
i ämnet till Kongl. Maj:t, dervid kammaren de fem senaste gångerna
haft att stödja sig på lagutskottets utlåtanden.

I den omständigheten, att Andra Kammaren, som inom sig sluter
så skilda element af svenska folket, upprepade gånger enhälligt funnit
något i denna sak böra göras, ligger enligt mitt förmenande det bästa
bevis för min åsigt, att knappast något institut finnes i vår nu gällande
rätt, som strider så mycket mot det allmänna rättsmedvetandet som
familjefideikommisset i fast egendom. Skulle det vara fråga om att
införa nya fideikommiss, skulle väl näppeligen någon, som har med
lagstiftning att göra, vilja dertill medverka, derför att den grund, hvarpå
institutionen hvilar, är enligt vår tids rättsuppfattning origtig. Men
hvad som är orätt i detta fall borde väl också utgöra skäl för de gamla
fideikommissens upphäfvande.

Häremot har emellertid invändts, att det skulle vara en rättskränkning
att genom lagstiftning upphäfva civil rättsliga bestämmelser,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hvilka tillkommit under skydd af en föregående tids lag. Man stöder
sig härvid på den allmänna rättsregeln, att en civillag ej får hafva
retroaktiv verkan. Men för att en rättskränkning skall kunna ske,
fordras ett rättssubjekt, som är föremål för kränkning. Såsom rättssubjekt
i afseende å fideikommiss måste man anse den lefvande slägten.
Ordnas då vid upphäfvandet förhållandena så, att nuvarande och nu
lefvande till fideikommisset eventuel berättigade skyddas i sin rätt,
och utsträckes till yttermera säkerhet än vidare detta skydd till det
lif, som vid lagens tillkomst möjligen kan spira, men ännu icke sett
dagens ljus, så kan det icke med fog talas om rättskränkning. Och
för öfrigt kan icke en obegränsad utsträckning gifvas åt tillämpningen
af den ofvannämnda allmänna rättsregeln. Den må gälla, så länge det
endast är fråga om rättsförhållanden mellan enskilde, men då vigtiga
samhällsintressen derjemte beröras, såsom i förevarande fall är händelsen,
så får denna oskrifna lag icke vidare dominera. Underligt vox-e
också, om alla slags gamla förordnanden af enskilda personer, så snart
de lagligen tillkommit, skulle ega rätt att för all framtid bestå, huru
afvita de än framträda för efterverlden, och sålunda hafva en kraft
större än den allmänna lagen, hvilken ju ändras, då den blifvit för
gammal och kommit i strid med den allmänna uppfattningen. Statsmagterna
för 90 år sedan hyllade icke heller en sådan lära, då de stiftade
förordningen af den 3 april 1810, hvarigenom tillåtits stora ändringar
i fideikommissurkunderna, ändringar, som kunna leda till och
faktiskt också ledt till upphäfvande af egendomars fideikommissnatur.
Jag syftar på det tillstånd Kongl. Maj:t kan gifva en fideikommissarie
att inteckna fideikommisset, hvilket derigenom kan blifva föremål för
exekutiv försäljning och på sådant sätt erhålla egenskapen af egendom
under fri dispositionsrätt.

Invändningen om rättskränkning bör sålunda icke vara egnad att
hindra upphäfvandet, och än mindre vigt kan tillerkännas den ofta
uttalade farhågan, att ett sådant upphäfvande skulle kunna som konseqvens
draga med sig upphäfvande jemväl af teslamentsdonationer till
kommuner, fromma stiftelser och andra inrättningar; ty det är dock en
betydlig skilnad mellan att afhända bestående institutioner dem tillerkända
förmåner och att lagstifta om enskilda, först i en framtid
lefvande individers förhållanden.

Ofvan har nämnts, att vigtiga samhällsintressen berördes af fideikommissinstitutionen,
dervid, likasom för öfrigt i hela denna motion,
afsågs fideikommiss i fast egendom. Enligt, statistiska centralbyråns
sammandrag af Konungens befallningshafvandes femårsberättelse för åren

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1891—1895 äro fastighetsfidiekommissen tillhopa taxeringsvärderade till
nära 110 millioner kronor, och fideikommissen å landet utgöra tillsammans
3,060 mantal, 4,6 procent af rikets hela mantal och 4,3 procent af
taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet. Det är sålunda en icke ringa
del af Sveriges jord, som genom fideikommissinrättningen är bunden
och undantagen från det fria utbytet. Vore nu allt väl bestäldt i afseende
å fideikommissens skötsel, skulle härom vara mindre att såga,
men genom egen erfarenhet, vunnen allt sedan barndomen, vet jag, att
det är åtskilligt, som härutinnan brister, icke så mycket beträffande de
större fideikommissen, Indika torde i allmänhet skötas väl, ja, några till
och med mönstergilt, men beträffande en stor del af de små och de
medelstora. Aro fideikommissen intecknade, finnes möjlighet för att de
genom exekutiv försäljning komma i andra händer, som kunna bättre
sköta dem. Men der icke någon försäljning kan komma i fråga, utan
fideikommissarien under alla förhållanden sitter fast och orubblig på
egendomen, kan vanvården fortgå genom årtionden, kanske längre,
utan att någon bot kan derför rådas. Vanvårdas i sådan grad annan enskild
jordegendom, dröjer det vanligen icke länge, innan densamma
byter egare och kommer under bättre häfd igen.

Vanskötseln kan vara oafsigtlig och bero på bristande ordningssinne
eller duglighet, men innehafvaren af ett fideikommiss kan också
afsigtligt utsuga och genom skogssköfling med mera förderfva egendomen
för att till exempel skaffa kapital till nära anhöriga, då fideikommisset
efter honom skall öfvergå till annan gren, eller för att roffa åt sig sjelf
så mycket som möjligt under ett fardagsår eller till och med endast för
att göra den blifvande efterträdaren förtret. Sådana fall hafva förekommit.
Hvilken nu än anledningen till vanskötseln må vara, är det
visst, att icke blott fideikommissarien och hans efterträdare hafva men
deraf, utan ock att verkningarna sträcka sig ut äfven till det allmänna.

Då förordningen af den 3 april 1810 medgaf inteckning i fideikommiss,
skedde detta under framhållande af att en innehafvare af fideikommiss
kunde komma i behof att derå mot inteckning göra lån. Denna
bestämmelse lärer numera tolkas så, att tillstånd meddelas blott då
behofvet afser egendomens förbättring genom nyodling, nybyggnad och
dylikt, men deremot icke då det blott är fråga om behof af rörelsekapital.
För att skaffa sig sådant, nödgas ofta en tillträdande fideikommissarie
låna medel på annat sätt, och han, som icke har någon realsäkerhet
att erbjuda och hvars besinningstid är oviss, får då betala en
vida högre ränta än den, hvaremot andra jordbrukare kunna skaffa sig
lån. Den begränsade förfoganderätten är i detta fall, åtminstone för

Lagutskottets Utlåtande N:o 0. 5

innehafvarne af de små och medelstora fideikommissen, en verklig tunga,
som i sin ordning kan återverka på deras förmåga att sköta egendomarne.

För ett lands jordbruk är det onekligen af vigt, att ett antal
större egendomar finnes, der man lättare än å de mindre kan genom
försök utröna nyttan och lämpligheten af nyheter på landthushållningens
område och från hvilka derigenom goda föredömen kunna utgå till
kringliggande orter. Detta bar man velat åberopa som skäl för särskildt
de större fideikommissens bibehållande. Men icke erfordras härför fideikommissinstitution.
Dylika mönsteregendomar af för ändamålet fullt
tillräcklig storlek komma nog framdeles likasom hittills att finnas till
erforderligt antal bland egendomar under fri dispositionsrätt, och i alla
händelser lärer det väl icke vara af nöden att dertill hafva egendomar
af sådan storlek som våra största fideikommiss, af hvilka 18 stycken
äro taxeringsvärderade till mellan 1 och 2 millioner, 5 stycken till mellan
2 och 3 millioner, 7 stycken till mellan 3 och 4 millioner och 3 stycken
till mellan 4 och 5 millioner hvartdera.

Den ställning, som en fideikommissaries yngre barn intaga, har
ofvan vidrörts vid framhållande af frågans rättsliga sida. Denna ställning
måste dock äfven ses ur social synpunkt, och den visar sig då
mycket prekär. De yngre barnen erhålla uppfostran och försörjning
såsom rikemans barn, så länge deras fader lefver, men vid hans bortgång
stå de ofta lemnade åt sig sjelfva, utan tillgångar, men med invanda
stora anspråk på lifvet, hvarigenom deras existens blir mycket
bekymmersam. Stöd af den nye fideikommissarien få de väl i en del
fall, men i andra åter icke. Någon gång är det tvärt om de, som få
ytterligare sträfva för att hjelpa honom.

Vid skärskådande af de missförhållanden, som fideikommissinstitutionen
för med sig, bör ej förgätas, att medvetandet om att vara eller
blifva i besittning af en oförytterlig rikedom i icke så få fall visat sig
medföra ett demoraliserande inflytande. Denna fara finnes väl också för
barn efter andra rika föräldrar, men icke i samma grad, som då egodelarna
icke kunna förloras annat än i det enda fall, att egendomen är
intecknad.

Vidare tränga sig också kraftigt fram i erinringen de många strider
och tvistigheter mellan medlemmar af samma familj eller mellan slägter,
hvartill fideikommissen gifva anledning och som under senare tider jemförelsevis
talrikt förekommit. Fn annan testamentsurkund kan nog äfven
gifva anledning till tvister, men dessa inträffa vanligen genast efter
testator död och blifva snart eu gång för alla afgjorda. Då deremot

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

fideikommissurkunden skall tillämpas hvarje gång ombyte af fideikommissarie
skall ske, ligger deruti, såsom erfarenheten nogsamt gifvit
vid handen, en aldrig sinande källa till nya misshällig!]eter och rättegångar,
ett förhållande, som särskildt förtjena!'' att beaktas af de lagstiftande
myndigheterna.

Såsom ofvan påpekats, kan ett fideikommiss upphöra som sådant,
om det säljes exekutivt. Exempel hafva också framdragits på ett par
andra sätt för fideikommissegenskapens upphörande, men mer än tvifvelaktigt
är, om flera fall af samma slag kunna i framtiden förekomma.
Med nuvarande lagstiftning kan man sålunda ej räkna med mer än det
förstnämnda sättet, då det gäller att beräkna tiden för fideikommissens
försvinnande. Under perioden 1891—1895 har ett fideikommiss på detta
sätt upphört att finnas till. Det är dock icke hvarje femårsperiod
sådant inträffar, och då fideikommissen uppgå till ett antal af 168,
skulle det erfordras en mycket lång tid till att utan lagändring få bort
denna på orättvisa byggda och till orättvisor och missförhållanden
ledande institution.

Att vissa svårigheter kunna yppa sig vid ordnandet af rättsförhållandena
vid siste fideikommissinnebafvarens död, vill jag icke bestrida,
men jag är dock öfvertygad, att dessa svårigheter ej skola visa
sig större, än att de kunna nöjaktigt lösas med anlitande af något af
de olika sätt, som derför stå till buds. Af vigt härvid blir emellertid
att tillse, det sådana bestämmelser samtidigt gifvas, som omöjliggöra
hvarje kringgående af förbudet om nya fideikommiss upprättande, hvartill
benägenhet visat sig finnas redan under nuvarande förhållanden.

Till sist vill jag lemna den förklaringen, att, ehuru mycket af
hvad nu sagts kan hafva tillämpning jemväl å fideikommiss i lös egendom,
jag dock ansett mig icke nu höra upptaga frågan om äfven deras
upphäfvande, dels emedan jag saknar personlig erfarenhet om sådana
fideikommiss och ej heller kunnat ur offentliga källor erhålla kännedom
om i hvilken omfattning sådana fideikommiss med samma hufvudsyfte
som fideikommissen i fäst egendom existera, och dels emedan i alla
händelser de med dem i samband stående missförhållandena synas mig
ej kunna vara så många och så stora som de fastighetsfideikommissen
vidlådande.

Med stöd af det anförda får jag föreslå, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t. låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i
riket bestående familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom på landet
och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 7

för ordnande af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död må erfordras.
»

Uti motionen hafva sex af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har,
såsom motionären jemväl erinrat, fyrfaldiga gånger varit föremål för
Riksdagens pröfning, utan att emellertid hittills hafva föranledt till någon
Riksdagens åtgärd. Senast år 1898 förekom frågan om fideikommissstiftelsers
upphäfvande till afgörande inför Riksdagen, och lagutskottet
hvars pluralitet då, liksom vid alla tillfällen allt sedan år 1889,,fann
angeläget, att något för frågans lösning åtgjordes, tillstyrkte skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående upphäfvande af fideikommiss i fast egendom.
Denna hemställan godkändes af Andra Kammaren, men blef af Första
Kammaren afslagen.

Utskottets ståndpunkt uti föreliggande fråga är densamma, som
intogs af 1898 års lagutskott, och utskottet kan alltså nöja sig med att
till stöd för sin mening åberopa hvad 1898 års lagutskott i anslutning
till 1889 års lagutskott i ämnet anförde.

»Fideikommiss har», så lyder 1898 års lagutskotts uttalande, »sin
upprinnelse i den romerska rätten och betyder der den egendom, en
person på grund af förhållanden, egendomliga för denna rätt, testamenterat
till en annan person med ett på förtroende till denne grundadt
uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven tredje. Man
kunde nu bestämma, att efter denna tredje egendomen skulle tillgodokomma
eu fjerde, efter denne en femte o. s. v. (så kallade fideikommissoriska
substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras
hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller eu viss särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har under
den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,
familjefideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom
— fast eller lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma
öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd
ordning.

Den germauiska benägenheten att fästa jorden vid slägten är
bekant. Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo
derför i Tyskland, jemte de adliga »stamgodsen» och de borgerliga
»arfgodsen», hvilka båda hade sin grund i lag eller häfd, familjefidei -

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

kommissen i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner.
I andra land framträda likartade anordningar. Successionen blef, af
naturliga skäl, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden
för denna blefvo godsens majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,
tertio geniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens
heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familj efideikommiss
i fast egendom, livilka här uppkommo ej mycket senare
än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet.
Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar
institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma
närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke
uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken
att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente, hafve våld göra det
— — — med eller utan vilkor».

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses
innefatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid
upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikomissförordnanden
äfven rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala
och ekonomiska olägenheter, som kunde vara förenade med eu obegränsad
rätt att genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver
fast egendom, föranledde hos oss, lika som uti flera andra land, inskränkning
uti eu sådan förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning
togs af Rikets Ständer, hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars
1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af eu oinskränkt
donations- och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt
till öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommiss-stiftelser
kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådana stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,
enligt hvilken eu enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på
lifstid innehafva fastigheter, utan afseende på om förre innehafvaren
skulle derigenom nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad
af nödig uppfostran och understöd i deras omyndiga år, och en så
inskränkt egare, som hvarken af allmänna lagens visa stadganden om
arf eller af något sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse,
utan förutser, att egendomen skall tillfalla en oskyld eller till äfventyra
den af barnen, som gifver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad
för uteslutna, kan icke annat än anse egendomen mera för eu annans

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

än för sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla och i
förtid upptaga afkomsterna till skada för jordens nyttiga odling, egendomens
förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everdeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika
inrättningar ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens
förmånliga häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och
förpantning, hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all
utväg betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens
häfd och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att
använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda
fideikommissvilkor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt
afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då
ofelbart är, att eu allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre
afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan
flere egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse
och för odling och samhäfd obeqvämliga flere gods kunnat vara, likväl
föreskrifvit, att de skola hållas tillsammans och icke ens fä bortbytas,
och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas
af flere samegare utan rätt för någon .till skiftes vitsord, hafva varit en
källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom
familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,
utan rätt för delegarne att lösa hvarandra ut, som för egendomens
besittning gjort till everdelig! vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift,
ej få bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra
orimligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel
lätt att inse, äfvensom att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga
häfd och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom,
att hans barn och närmaste skola njuta frukterna af hans mödor, befordrar
flit, hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål,
jemte befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör
hafva magt att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin
efterträdare, och obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel
egendom, kan i en oinskränkt dispositions frihet för sin person
finna dessa uppmuntringar och förmåner, desamma deremot alldeles lörBih.
titt /likså. Prat. 1901. 7 Sand. 7 1/äjt. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

svinna för alla hans efterträdare, om lian gör egendomen till fideikommiss;
då en oinskränkt frihet för enskilda att ändra arfs- och eganderätts]
agarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans med syftemålet
af vid denne riksdag af Riksens Ständer tagne beslut om frihet för en
hvar att all slags jord genom laga fång förvärfva; då en sådan frihet
skulle göra vår allmänna lag i dess vigtiga ste delar onyttig, och i stället
för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras och fullkomnas, anskaffa
för särskilda gods speciella förordnanden, hvilka, ehuru orimlige, otydlige
och äfven oläslige de kunna vara, likväl göra anspråk på en varaktighet,
som icke en gång för våra grundlagar enligt nu gällande regeringsform
funnits nödvändig, och det för öfrig! skulle lända till fäderneslandets
heder, om, sedan de mest hyfsade nationer redan upphäft dessa lemningar
eller nya telningar af feodalismen, svear och göther, som aldrig varit
af främmande nationer med våld tvungne till sådane inrättningar, icke
voro de siste att förekomma ytterligare härmningar deraf, hafva Riksens
Ständer ansett ofta nämnde oinskränkta dispositionsfrihet böra jemka»
inom billiga och för samhällets allmänna nytta afpassade gränser, samt
till följd deraf trott sig böra hos Eders Kong!. Magt i underdånighet
anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af följande närmare bestämmelse
och tillägg vid det för detta ämne lämpliga lagens rum. i 16
kap. 1 § ärfdabalken:

Vill någon man eller qvinna göra testamente, hafve våld göra det
mundteliga eller skrifteliga, med eller utan villkor, och vittne tvänne
gode män att det testamente då var gjordt med sundt. och fullt förstånd
och af fri vilja: stånde ock honom fritt att låta vittnen veta dess innehåll
eller ej. Aro ej vittnen att tillgå, och utredt varder, att testator intill
sin död varit utur stånd satt vittnen anskaffa, äge ock då testamentet
laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifvit.
Bortgifver någon fast egendom, äge ej makt om villkoren för dess förvaltning
sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess
makas lifstid, eller om äganderätten vidare än till utnämnande af testaments-
eller gåfvotagarens näste efterträdare, uti hvilken sistnämndes
hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter
allmän lag förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter
om fast egendom sådane villkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och
äganderätten för en framtid vidare inskränkes än nu sagt är. Men angående
städja och arrende gälle hvad derom särkildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets ständer framlagda förslaget vann Kongl.
Maj:ts godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810
kraft af gällande lag.

Lagutskottets Utlåtande N:o t).

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af rikets ständer,
innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela- fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten
af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den
3 april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då
någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma i behof att
derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att
få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig
föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommiss-stiftelser innehafvaren
föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen
om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke
rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarier och medarfvingar kunde
yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas, borde
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att Kongl. Maj:t med
dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring öfver allmänna lagar
och författningar, måtte dervid, efter sig företeende omständigheter, kunna
förfara. Genom de sålunda meddelade bestämmelserna tillerkändes Kongl.
Maj:t med högsta domstolen befogenhet att i viss mån rubba grunderna
för eu bestående fideikommiss-stiftelse, en befogenhet, som, särskilt i
fråga om tillåtelse att inteckna fideikomissegendom, i enskilda fall kan
leda till fideikommissrättens upphörande.

Från och med 1810 har fideikommissinstitutionen inom vår svenska
rätt ej undergått någon förändring. Det är alltså visserligen förbjudet
att inrätta nya fideikommiss uti fast egendom, liksom Kongl.
Maj:t eger befogenhet att uti redan gällande fideikommiss-stiftelser vidtaga
sådana ändringar, som omförmälas i förordningen den 3 april 1810,
men de före 1810 uppkomna fideikommissen ega allt fortfarande bestånd.
Det synes dock utskottet vara önskvärdt, om möjlighet bereddes, att
äfven dessa under sådana vilkor och former, att slägtens rätt ej träddes
för nära, kunde upphäfvas och våra arfslagar sålunda erhålla allmän
och undantagslös tillämpning. De olägenheter, som äro förenade med
tillvaron af fideikommiss i fast egendom, hafva nemligen under den tid,
som förflutit från 1810, allt skarpare framträda och de undantagsbestämmelser,
som gälla för fideikommissen, framstå i och med den politiska
och sociala utvecklingen såsom allt mera oegentliga och stridande mot
sunda lagstiftningsprinciper. Ur politisk och social synpunkt kan det
alltså anses medföra olägenheter, att allt för stora jordegendomar äro hopade
och städse bibehållas i en enda persons eller familjs hand, liksom
det ur nationalekonomisk synpunkt sedt måste lända till skada, att sådana
egendomar allt jemt innehafvas af personer, hvilkas förfogande -

! - Lagutskottet* Utlåtande N:o 9.

nitt öfver desamma är så begränsad, som vid fideikommiss är förhållandet.
Ser man åter saken från rättvisans och billighetens sida, så
ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande deri, att, såsom
ta!let är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda person skall på sin
lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen efter eu
afliden, till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande än
andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda
missförhållande framträder numera, sedan en lika arfsrätt mellan
syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det
har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom
på sådant sätt, att den pa kort tid lemnat största möjliga
afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga
arfvingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn dervid tagits till egendomens
framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning
med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries
sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel af
densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie tillträdas.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare
andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af''fideikommiss
i fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers
upphäfvande anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning
upphäfva desamma, då de tillkommit under skydd af eu
lagstiftning, som tillät deras bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden,
som skulle uppstå i omedelbart sammanhang med fideikommissrättens
upphörande, skulle möta oöfvervinneliga svårigheter. Det
har visserligen medgifvits, att verkligt nödtvång kan berättiga lagstiftaren
att bryta dispositioner af ifrågavarande art, men tillika anförts,
att förhållandena i vårt land, särskildt med afseende å omfånget af de
bestående fideikommiss-stiftelserna, icke vore sådana, att de påkallade en
slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i
vårt land, anser sig utskottet böra erinra derom, att taxeringsvärdet å
samtliga fideikommissfiastigheter i riket år 1890 utgjorde 107,025 407
kronor, deraf ej mindre än 104,427,107 kronor belöpte sig på fastigheter
å landet eller omkring V20 ;h värdet utaf all sådan enskild fastighet
i riket. Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas
bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda
ar ur det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom
förmenat, utan fastmer egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga
uppmärksamhet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner,
gjorda i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,
erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör
taga all skälig hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse,
att, der dylika dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst,
uppenbarligen kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet
och uppfattningen af hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra
och måste vika för hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom
utskottet nedan skall visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort
sig till fullo gällande i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den
ej heller är främmande för vår egen lagstiftning torde ganska otvetydigt
framgå af ofvan anförda förordning af den 3 april 1810, som, på sätt
utskottet redan anmärkt, tillåter ganska väsentliga modifikationer af de
förordnanden, på hvilka dessa stiftelser äro grundade.

Utskottet vill ock i detta sammanhang påpeka, att ett upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser, derest nuvarande innehafvare och andra nu
lefvande, till fideikommiss eventuel arfsberättigade skyddas uti sin rätt,
så mycket mindre kan anses innebära en rättskränkning, som den allmänna
principen för tillvaron af rätt uppställer krafvel på ett rättssubjekt
såsom vilkor härför. Skall för fideikommiss ett rättssubjekt utfinnas,
kan detta ej vara annat än den lefvande slägten, och det bör då ej
förefinnas något rättsligt hinder att, utan rubbande af slägtens rätt,
med fideikommissen vidtaga de ändringar, som från samhällets synpunkt
kunna befinnas ändamålsenliga.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och
arfsgrundsatser på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss,
kunna åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso
en sorgfällig utredning och undersökning. Utskottet vill erinra om de
åtgärder, som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen
blifvit upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari
1849 stadgadt, att alla af privata gods bildade majorat, som redan, från
förste innehafvare!! räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att
de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti innehafvande
hand, och att för framtiden succession i dylika majorat, begränsad till
två led, från första innehafvare!! räknadt, endast får ega rum för personer
födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation. I Nederländerna
har lagen den 1 oktober 1833 visserligen förbehållit den
närmaste fideikommissarie!! hans rätt, men fråntagit de efterföljande,
om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset; och i Italien
bär lagen don 30 november 1865 upphäft alla då bestående fideikommiss,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

majorat och andra fideikommissoriska substitutioner samt tillagt den
dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten
och den närmaste arfvingen full eganderätt till andra hälften,
dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under
hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas, likasom i den
äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods
kan lör framtiden upprättas, och att genom lag skall närmare ordnas,
huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda
bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan ledt till någon
påföljd.»

För egen del har utskottet intet att tillägga till det ofvan återgifna
uttalandet af 1898 års lagutskott. Utskottet förbiser ingalunda,
att vissa svårigheter kunna vara förenade med frågan om upphäfvande
af fideikommiss i fast egendom, och att alltså noggrann utredning bör
föregå afgörandet, men dessa omständigheter kunna, enligt utskottets
tanke, ej undanskymma de väsentliga fördelar i politiskt, socialt och
statsekonomiskt hänseende, som af ifrågavarande förändring äro att
förvänta.

Med stöd af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående
familjefideikommiss-stiftelser i fast egendom på
landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till
sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena
vid siste innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 11 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Bandqvist, Almgren och Fagerholm, hvilka ansett,
att utskottet i anledning åt motionen bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten och
omfånget af bestående familjefideikommiss-stiftelser
rörande fast egendom, täcktes taga under öfvervägande,
huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser
må kunna, enligt öfverenskommelse inom vederbörande
slägt eller under annat lämpligt vilkor och förbehåll,
upphäfvas eller förändras, samt för Riksdagen framlägga
förslag till de stadganden, hvai-till den verkstälda
utredningen kan föranleda.

samt af herrar grefve Lewenhaupt och Hedenstierna, hvilka ansett,
att utskottet bort till föreliggande motion afstyrka bifall.

Herrar Sörensson och Trygger hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.