Lagutskottets Utlåtande N-.o 9 (Utlåtande 1890:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N-.o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1890, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i utsökning slag en den 10 augusti 1877.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare
hänvisats tre särskilda motioner om ändringar i utsökningslagen den
10 augusti 1877, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren af
herr Lundeberg, n:o 40, och inom Andra Kammaren af herr J. Bromée,
n:is 67 och 162.

I motionen n:o 162, hvaruti fem ledamöter af Andra Kammaren
instämt, föreslår herr Bromée, »att 2 § i utsökningslagen den 10 augusti
1877 måtte ändras och erhålla den lydelse, att länsmännen, hvar inom
sitt distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af
utmätt lösegendom, då de derom af fordringsegare anlitas».

Såsom skäl för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen, att
dryga kostnader i allmänhet uppstode och måste uppstå, om kronofogdarne
i sina vidsträckta fögderier skulle verkställa utmätningar och
derefter försäljning af utmätt lösegendom, emedan desse finge långa
vägar att resa. Så väl utmätningssökandens som gäldenärens och andre
rättsegandes intressen blefve mycket bättre bevarade, om utmätning och
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 7 Sami. 5 Haft. 1

2 LagutsJcostets Utlåtande N:o 9.

försäljning af lösegendom kunde ske på ett sådant sätt, att det minsta
möjliga af tillgångarne åtginge till utmätnings- och försäljningskostnader.
Det kunde icke med skäl sägas ligga i någondera partens eller
allmänhetens intresse, att en, vare sig rik eller fattig, skulle betala
stora kostnader för utmätning eller försäljning af utmätt lösegendom
och att detta sålunda helst borde ske till de högre aflönade tjenstemännen.
Det vore påtagligt, att dessa kostnader för förrättningen
blefve betydligt mindre, om länsmännen, som ju hade mycket mindre
distrikt än kronofogdarna, verkstälde förrättningen; och för betryggande
af rättsegarnes säkerhet syntes dessutom vara skäl ålägga länsmännen
att ställa lika hög uppbördsborgen som kronofogdarne. Om
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen begagnade sig af den i 4 §
utsökningslagen dem medgifna rätt att förordna länsman eller annan
lämplig person att på eget ansvar verkställa utmätning, så vore nog
det öfverklagade hjelpt; men som det visat sig, att i hela riket högst
få personer erhölle sådant förordnande, ja i åtskilliga vidsträckta län
icke en enda, syntes den föreslagna ändringen af högsta behof påkallad.

Lagutskottet, som icke funnit sig föranlåtet att frångå sina vid
1887, 1888 och 1889 årens riksdagar i förevarande ämne uttalade åsigter,
anser sig äfven nu böra erinra om följande förhållanden.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades
för 1877 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman är
å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i öfriga
städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs,
fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall
utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.» Något stadgande,
som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans icke
i förslaget.

Det särskilda utskott, som tillsattes,för behandling af den kongl.
propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)
följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§:

»I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifter äfven det
kongl. förslaget att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.
Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad
för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara
för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma, och den

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv
myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie
utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta kan
inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom de
norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att kunna
med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som han
måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig så
väl tidsutdrägt som kostnad, och utskottet har derföre ansett sig böra
tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne utvägar
finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinarie utmätningsman
jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter
hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende
han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen
han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder
och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega
både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man
måste fordra hos tjenstemän, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar,
så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar
och dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän,
minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män, som Konungens
befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna
att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden
skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende, ty
det är ej blott utmätningssökandens utan äfven gäldenärens och andre
rättsegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens bud
alla länsmän förklaras vara utmätningsman, blefve det derföre enligt
utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkcren,
fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda betänkligheterna
endast i fråga om de länsmän, som derefter tillsattes,
komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna
ovilkorligen måste framkalla behofvet af eu högst väsentlig förbättring
i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för
statsverket, torde tillräckligt framgå deraf,_ att länsmanstjensternas antal
uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium,
blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande
åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde
uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna
tillräckliga arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet, att inom
samma distrikt funnes två behöriga utmätningsmän, skulle derjemte lätt
kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet kunde t. ex.

Lagutskottets Utlåtande N-.o 9.

komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någondera
hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskildt
förordnade syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v.
Den andra utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva
rätt att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet,
det förtroende, någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat
dylikt dertill föranleda, förordna länsman eller annan person att för
visst distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara
utmätningsman; och utskottet har så mycket hellre ansett sig böra
tillstyrka denna utväg, som dylik rätt, om än i något mindre omfattning,
redan finnes i gällande landshövdingeinstruktion Konungens befallningshafvande
medgifven. Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman
än kronofogden förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas
parterna utan de olägenheter, som den andra utvägen skulle medföra.
Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskildt förordnade
utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för
visst distrikt, blifver han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet
visst fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta att derom
underrätta kronofogden. Och i den personalkännedom, som Konungens
befallningshafvande måste ega rörande de dem underordnade länsmännen,
eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga
personer förordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad.
Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens befallningshafvande
eger angående de personer, som varda förordnade, bär ock
utskottet ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas
att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att gälla alla
de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att verkställa; den
enda ovilkorliga inskränkningen i den särskildt förordnades befogenhet,
som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt
ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt utskottets
åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna
särskild utmätningsman, hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen
böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen
måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa paragrafer
nu ega.

De skäl, hvilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde
mot lämpligheten af att tillägga länsmännen en med kronofogdarnes
sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande
ega full giltighet; och vill utskottet ytterligare endast erinra,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att båda kamrarne åren 1887, 1888 och 1889 utan votering bifallit lagutskottets
afstyrkande utlåtanden i anledning af motioner i samma
syfte som den nu föreliggande.

Lagutskottet hemställer följaktligen,

1) att herr Bromées ifrågavarande motion, n:o
162, icke må vinna Riksdagens bifall.

Under åberopande af hvad han i en vid sistlidna års riksdag afgifven
motion anfört, föreslår herr Bromée i motionen n:o 67, i hvilken sex
ledamöter af Andra Kammaren instämt, »att. Riksdagen ville besluta
följande ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen, nemligen i

55 §.

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,
som ock fordran enligt protokoll öfver offentlig auktion, hvilken
härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning förfallen,
må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning
ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner
skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes,
om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,
om han ej kan skrifva eller vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan
jemte originalfordring sbeviset, der utmätning äskas på grund af sådant,
och protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om utmätning skall ske
på grund af dessa handlingar, till utmätningsmannen aflemnas.»

Förslaget afser den ändring i nu gällande bestämmelser, att för
fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

utmätning skulle kunna ske, utan att betalningsskyldighet förut blifvit
gäldenären ålagd, om nemligen gäldenären vid utmätningstillfället utan
jäf erkänner skulden, eller, med andra ord, att det särskilda, mera summariska
utsöknings förfarande, hvilket nu är stadgadt i fråga om fordran,
som härleder sig från inrop å offentlig auktion, skulle erhålla tillämplighet
i afseende på hvarje fordran, som grundar sig på klar, till betalning
förfallen förbindelse.

Att i sä betydande mån utsträcka tillämpningen af nämnda summariska
förfarande synes emellertid lagutskottet ur flere synpunkter
mindre tjenligt. I första rummet möter den betänklighet, att det i de
fall, då sådant förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen
att pröfva, huruvida den af sökanden företedda förbindelsen uppfyller
de vilkor, som enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar.
Denna pröfning lärer, icke alltid vara så enkel, att densamma lämpligen
kan öfverlemnas åt utmätningsmannen. Begår denne vid pröfningen
ett misstag, kunna kostnader förorsakas, som utan ett dylikt stadgande
som det nu föreslagna aldrig behöft ifrågakomma.

Vidare kan hela förfarandet, som ju skulle afse icke blott att
skydda gäldenären emot alltför störa lagsökningskostnader, utan ock
att genom den ökade snabbheten hindra honom från att undanskaffa
sina tillgångar, helt och hållet omintetgöras derigenom, att gäldenären
vid utmätningstillfället håller sig undan, så att något erkännande af
skulden ej kan erhållas. Att denna omständighet icke behöft tagas i
betraktande vid utmätning af fordran för auktion sinrop, torde hafva sin
grund deri, att dylika fordringar vanligen icke uppgå till sådana belopp,
att gäldenären kan hafva något nämnvärdt intresse af att hindra
utmätningen. Helt annorlunda blir emellertid förhållandet, då frågan
gäller betydligare summor. Gäldenären kan då hafva intresse att förekomma
omedelbar utmätning, om han nemligen hyser förhoppning att
kunna inom den närmaste tiden anskaffa medel för att frivilligt fullgöra
förbindelsen. Han håller sig då undan, likasom i det fall att han af
andra skäl vill fördröja utmätningen, och fordringsegaren nödgas då
anlita det vanliga utsökningsförfarandet. Leder sedan detta till utmätning,
så måste, förutom kostnaden derför, äfven kostnaden för försöket
att använda omedelbar utmätning gäldas, hvarvid i fråga om
sistnämnda kostnad tvekan kan uppstå, huruvida den slutligen bör drabba
fordringsegaren eller gäldenären. Den sjmes äfven kunna blifva rätt
betydlig, om utmätningsmannen har lång väg’ att tillryggalägga.

Erfarenheten har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen
förorsakas genom det ordinarie utsökningsförfarandet, ofta är till fördel

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

för både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen delgifvits
gäldenären, sporras nemligen denne genom den då tydliga och hotande
faran för det störande ingrepp i hans ekonomiska förhållanden, som
utmätningen innebär, till lifligare ansträngningar att anskaffa medel till
en frivillig uppgörelse, under det han kanske förut, i förhoppning att
fordringsegaren icke skall vilja göra sin rätt gällande på sådant sätt,
endast låtit tiden gå, utan att vidtaga någon allvarlig åtgärd för förbindelsens
fullgörande. Den möjlighet, som sålunda för gäldenären
förefinnes att undvika utmätning, skulle genom det nu föreslagna förfarandet
omintetgöras, då utmätningsmannen skulle utan vidare förberedelse
infinna sig hos gäldenären och verkställa utmätning, hvilken
jemväl skulle afse den, på sätt ofvan blifvit antydt, stundom icke
obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.

Härtill kommer, att den föreslagna lagändringen skulle öppna ett
vidsträckt fält för svikliga tillställningar till förfång för tredje man, i
det att genom öfverenskommelse mellan gäldenären och en utmätningssökande
förmånsrätt på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen
beredas för en fordran, som till och med kunde vara helt och hållet
fingerad.

På dessa grunder föranlåtes utskottet hemställa,

2) att herr Bromées förevarande motion, n:o 67,
icke må af Riksdagen bifallas.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr Lundebergs motion,
som är af följande lydelse:

»Vid lagsökningar för obetalda årsliqvider till hypoteksföreningarne
skulle det föranleda en högst väsentlig lättnad af omkostnaderna för
vederbörande gäldenärer, om ett par obetydliga tillägg gjordes till §§
55 och 56 i nu gällande utsökningslag, i syfte att bereda utdrag af
hypoteksföreningarnes låneräkningar samma förmåner, som äro i sagda
paragrafer medgifna för utdrag af protokoll öfver offentlig auktion och
inrop af lösegendom, då fordringen är till betalning förfallen. Motiven
för denna snabbare exekution, som är för dylik fordran stadgad, gälla
i ännu högre grad hypoteksföreningarnes fordringar beträffande förfallna
årsliqvider å amorteringslån. Erfarenheten gifver nemligen vid handen,
att invändning mot dessa klara fordringars giltighet ytterst sällan och
endast undantagsvis förekommer samt att ett föregående fastställande

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

genom Konungens befallningshafvandes beslut eller utslag således är i
de allra flesta fall öfverflödigt och innebärande endast en onödig omgång,
som, då fordringen många gånger uppgått till endast 30 å 60
kronor, bringar gäldenären på kostnader uppgående med kommunikation,
resolution och delgifning, utslag m. in. till ofta nog lika mycket
som sjelfva skulden.

Då en ändring i angifna rigtning skulle i främsta rummet bereda
lättnad af lagsökningskostnaderna för de smärre och mindre bemedlade
bland hypoteksföreningarnes låntagare, ett mål, som de senare årens
tryckta konjunkturer för jordbrukare i allmänhet gifvit osökt anledning
att söka uppnå och till ernående hvaraf den af mig föreslagna obetydliga
lagförändringen i sin mån torde kunna medverka, får jag härmed
vördsamt föreslå, att §§ 55 och 56 i nu gällande utsökningslag måtte
erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:

§ 55.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder
sig från inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, samt för
fordran af förfallen årsliqvid enligt utdrag af läneräkning med någon af de
inom riket befintliga, med behörigen faststäldt reglemente försedda hypoteksföreningar
må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären
ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf
erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen
verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären
sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två
ojäfvige män.

§ 56.

Vill någon erhålla utmätning enligt § 55, skall skriftlig ansökan
jemte protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, och då fråga är om
årsliqvid till hypoteksförening, utdrag af läneräkning jemte ansökningen till
utmätningsmannen aflemnas».

Mot det förslag, som sålunda blifvit af herr Lundeberg framstäldt,
synes väl icke vara så mycket att erinra som mot herr Bromées i

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

nästföregående punkt omförmälda framställning. Ett af vederbörande
tjensteman hos hypoteksförening utfärdadt utdrag af låneräkning torde
kunna i afseende på trovärdighet i det närmaste likställas med en officiel
handling. Men mot det nu ifrågavarande förslaget kan med foggöras
åtminstone en af de invändningar, som utskottet ofvan framstält
mot herr Bromées förslag, nemligen att den tid, som förflyter mellan
lagsökningens delgifvande och utmätningen, gifver gäldenären ett rådrum,
hvarunder han kan göra och vanligen gör kraftiga ansträngningar
att anskaffa medel för förbindelsens godvilliga fullgörande. Då härtill
kommer att, enligt hvad inom utskottet uppgifvits, meningarna inom
hypoteksföreningarna visat sig vara ganska delade i fråga om gagneligheten
af den lagstiftningsåtgärd, som här blifvit ifrågasatt, finner
utskottet sig ega skäl till den hemställan,

3) att herr Lundebergs motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Stockman mot utskottets hemställan i första punkten-.
»Motionärernas hufvudsakliga syfte synes hafva varit att genom föreslagna
lagändringen söka nedbringa så väl fordringsegarens som i synnerhet
gäldenärens kostnader och besvär dels vid aflemnande af fordringshandlingen
till en flera mil långt bort boende kronofogde, dels
vid verkställigheten af densamma på sätt lag föreslcrifver och dels vid
afhemtningen af det slutligen indrifna fordringsbeloppet, som mången
gång kunnat vara en obetydlighet i jemförelse med nämnda kostnader
och besvär. Jag kan icke finna att lagutskottets skäl för afslag väga
så mycket som motionärernas nu och vid föregående riksdagar för
bifall, helst om föreskrift meddelades, att länsmannen för de medel,
han omhänderfår, bör ställa lika hög borgen som kronofogden, eller
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 5 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

för 2,250 kronor, innan lian i antydda hänseendet får samma befogenhet
som denne. Ser man till på hvilken af dessa tjensteman allmänheten
under de senare trettio å fyratio åren vid inträffande obestånd
förlorat mest och dervid börjar med kronofogden Gagner, förekommer
obestridligen största förlusten på fogdarne, med hvilka länsmännen
dock, i händelse af balans, lagligen dela samma ansvar för förskingring
af hvad honom i tjensten blifvit ombetrodt.

Uti lagbestämmelsen om afgifvande af dagbok öfver exekutionsärenden
är samma föreskrift gällande för länsmannen som för kronofogden,
och den af utskottet uttalade farhågan, att de båda exekuto,
rerna hvarandra ovetande kunna utmäta samma gods, är lätt undanröjd,
om föreskrift lemnades att länsmannen vore skyldig skyndsamt underrätta
kronofogden om hvarje utmätning, han på fordringsegarens särskilda
begäran företagit.

Då upplysningar från flera delar af riket inom riksdagen meddelats,
att häradsbor och kommuner förgäfves hos Konungens befallningshafvande
begärt, att någon inom orten skulle förordnas till exekutor,
torde missförhållandena på annat sätt böra afhjelpas, hvarför
jag vördsamt föreslår, att herr Bromées med fleres ifrågavarande motion
må vinna Riksdagens bifall.»

Herr von Baumgarten har begärt få här antecknadt, att han på
grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ofvan
omförmälda ärendens behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1890.