Lagutskottets Utlåtande N.-o 52 (Utlåtande 1890:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N.-o 52.

N:o 52.

Ant. till Riksd. kansli den 6 maj 1890, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af 6 § i förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 21 december 1857 m. m.

Enligt 2 kap. 1 § strafflagen upptagas bland allmänna straffarter
två slag af frihetsstraff, nemligen straffarbete och fängelse; hvarjemte
uttryckligen förklaras, att af dessa båda straffarter den förstnämnda
är att anse såsom den svårare.

Den hufvudsakliga skilnaden mellan dessa straffarter angifves i
förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum den 21 december 1857. I § 2 af nämnda förordning stadgas
nemligen rörande fånge, som undergår straffarbete, att han

1) under strafftiden skall sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång
kan finnas,

2) ej må förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller
annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås,

3) ej må utan vederbörandes tillstånd emottaga eller afsända bref
eller bud från eller till annan person inom eller utom fängelset samt

4) ej må utan vederbörandes tillstånd emottaga besök af annan än
fångvaktare, vid fängelset anstäld läkare eller prest samt de personer,
spm öfver fängelset hafva uppsigt eller der, till följd af innehafvande
tjenstebefattning, ega tillträde.

Beträffande sådan fånge, som undergår fängelsestraff, stadgas åter
§ 6, att han

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

1) är berättigad att med tjenlig^ arbete sig sysselsätta, om han
sjelf sådant sig förskaffar, hvarvid dock fängelsets styresman eger tillse,
att denna rätt ej till brottsliga företag missbrukas,

2) eger tillåtelse att, om han så vill och kan, skaffa sig bättre
underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås,
såvidt ordningen eller säkerheten inom fängelset ej derigenom störes,

3) ej må, utan lof af fängelsets styresman, emottaga eller afsända
bref, dock att, der brefvet rörer enskilda angelägenheter, sådant lof ej
vägras må, så framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen
eller säkerheten inom fängelset kan äfventyras, samt

4) eger rätt att, under vissa vilkor, emottaga besök af make, föräldrar,
barn och syskon.

Genom förordningen angående ändring i bestämmelserna om verkställande
af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats, den 16 maj 1884,
har, i sammanhang med upphäfvande af strafflagens stadganclen angående
fängelsestraff vid vatten och bröd, skapats eu form af frihetsstraff,
som i afseende på graden af stränghet intager en plats mellan
de båda ofvan angifna arterna. I denna förordning stadgas nemligen,
att fånge, som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats,
ej må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet
utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig
verkställa tjenligt arbete, hvarpå tillgång kan finnas.

Inom Första Kammaren har af herr Gustaf Andersson afgifvits en
motion, n:o 33, hvaruti föreslås ändring i de bestämmelser, som i 1857
års förordning meddelas om verkställande af fängelsestraff. I motionen,
som blifvit till lagutskottet hänvisad, anmärkes, att den fängelsefånge
medgifna rätt att skaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet,
än i fängelset allmänneligen bestås, strede mot grundsatsen af likhet
inför lagen, i det att denna rätt innefattade för den bemedlade fången
en förmån, från hvilken den obemedlade vore utestängd. Straffet blefve
sålunda för den sistnämnde långt hårdare än för den förre. Vidare
synes den fånge medgifna rätt att sjelf förskaffa sig arbete icke vara
öfverensstämmande med den i straffrätten antagna grundsatsen, att
brottsling, som blifvit dömd sin frihet förlustig, skall, åtminstone
under den tid han i fängelset förvaras, göras oskadlig för samhället.
»Om nu», fortsätter motionären, »såsom på senare tiden allt oftare inträffat,
tidningsutgifvare eller andra kränka den svenska folket till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

försäkrade tryckfrihet på sådant sätt, att rättskränkningen föranleder
frihetsstraff, så borde väl samhället under den tid, den brottslige är
beröfvad friheten, vara förskonadt från det skadliga inflytande, ett brott
af omförmälda beskaffenhet åstadkommer. Det ifrågavarande stadgandet
tillintetgör det ändamål, som med straffet åsyftas, om den, som
för brott mot tryckfriheten gjort sig skyldig till frihetsstraff, tillätes
att jemväl från fängelset sprida, bland allmänheten, sina samhällsupplösande
läror. Visserligen stadgas i ofvannämda förordning att fängelsets
.styresman. eger tillse, att den fången medgifna rätt att sysselsätta
sig med sjelfvald t arbete icke må till brottsliga företag missbrukas.
. Men denna föreskrift har visat sig icke utgöra ett tillräckligt
korrektiv mot de för samhället vådliga olägenheter, jag jemväl med
min motion önskar få undanröjda. Man kan ju icke heller fordra att
fängelsernas styresmän i alla förekommande fall skola kunna bedöma
hvad som kan hänföras till brottsliga företag. Meningarna härom äro
ju föröfrigt mycket olika. Hvad den ene anser för brottsligt kan en
annan anse vara för samhället gagnande och tvärt om.

Sedan genom kongl. förordningen den 16 maj 1884 de särskilda
friheter, som i 1857 års förordning medgifvits dem, som blifvit dömda
till enkelt fängelse, numera borttagits för dem, som undergå fängelsestraff,
hvartill ådömda böter förvandlats, synes mig äfven från moralisk
synpunkt omförmälda friheter böra inskränkas eller borttagas för dem,
som blifvit ådömda urbota bestraffning, enär den, som skall umgälla
deri lindrigare straffarten böter, eljest blifver i fängelset hårdare behandlad
än den, som gjort sig saker till en svårare straffart.»

På .grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att Riksdagen
ville för sin del besluta att hvad som i kongl. förordningen den
21 december 1857 stadgas: »Vill och kan han (fånge) förskaffa sig
bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen
bestås; vare det tillåtet, såvidt ordningen eller säkerheten inom fängelset
derigenom ej störes» och »Fånge, som ej till arbete dömd är,
vare berättigad att med tjenligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf
sådant, sig förskaffar; egande dock fängelsets styresman tillse att denna
rätt ej till brottsliga företag missbrukas», måtte ur förordningen uteslutas,
samt att i kongl. förordningen den 16 maj 1884 företages den
ändring, som i anledning häraf kan blifva erforderlig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Hvad först angår motionärens förslag om borttagande af den fängelsefånge
tillkommande rätt att, der han så vill och kan, förskaffa
sig bättre kost eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen
bestås, må i främsta rummet erinras, att så länge lagstiftningen upptager
två skilda arter af frihetsstraff, man också måste tillse, att en
verklig skilnad dem emellan upprätthålles. Med hänsyn härtill synes
den rätt, som i om förmälda afseende tillkommer fängelsefånge, vara
af den betydenhet, att den icke bör upphäfvas. Den torde icke heller
med fog kunna anses strida mot grundsatsen af likhet inför lagen,
utan synes snarare bidraga till upprätthållandet af denna grundsats
äfven inom fängelset. Den kost och de beqvämligheter, som, med
fängelseväsendets nuvarande anordning i vårt land, inom fängelset bestås,
äro sådana, att de för den obemedlade fången icke medföra någon
förändring i hans vanliga lefnadsvilkor, då han vistas på fri fot;
men för en bemedlad fånge, hvilken vant sig vid bättre kost och
större beqvämligheter, skulle nödvändigheten att afstå från dessa ofta
medföra ett väsentligen ökadt strafflidande, som säkerligen, såsom erfarenheten
visat i fråga om straffarbete, ej sällan skulle utöfva en
högst skadlig inverkan på den straffades helsotillstånd. Af dessa skäl
anser utskottet motionärens förslag i denna del icke böra bifallas.

Beträffande åter frågan om fångens rätt att sjelf välja arbete kan
utskottet ej undgå att erkänna rigtigheten af motionärens anmärkningar
mot de o egentligheter, som deraf kunna framhållas. Hvad särskild!,
angår rätt för tidningsutgifvare att inom fängelset sysselsätta sig
med författande af tidningsuppsatser, så har frågan om förordningens
tillämpning härå varit föremål för olika meningar. I ett särskild! fall,
der en tidningsutgifvare öfverklaga! ett honom i sådant afseende af
vederbörande fängelseföreståndare meddeladt och af fångvårdsstyrelsen
faststäldt förbud, har Kongl. Maj:t genom utslag den 15 augusti 1879
förklarat, att då den, som blifvit dömd till enkelt fängelse enligt 6 §
i förordningen den 21 december 1857 vore berättigad att under fångenskapen
med tjenlig! arbete sig sysselsätta; då honom i följd deraf
ej heller kunde förmenas att sitt arbetes alster från fängelset utlemna,
sa framt dervid ej skedde sådant i åberopade förordning förbjudet
missbruk, som befunnes leda till äfventyr för ordningen och säkerheten
inom fängelset eller eljest till något brottsligt företag; och då anledning
således saknats att, på sätt som skett, ovilkorligen och utan att
dylikt missbruk varit att anmärka, förvägra klaganden att få från fängelset
afsända af honom författade skriftliga uppsatser, funne Kongl,

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Maj:t skäligt upphäfva det då i sådant afseende genom öfverklagade
beslutet klaganden gifna förbud.

Då således nu gällande lagstiftning icke lägger binder i vägen
för en person att i fängelset fortsätta en verksamhet, för hvars utöfning
på brottsligt sätt han undergår bestraffning, och ett sådant förhållande
uppenbarligen står i strid med straffets ändamål, torde någon
åtgärd i det af motionären förordade syfte böra vidtagas. Emellertid
lärer man icke böra i denna punkt gå så långt, som motionären föreslagit,
så att ifrågavarande stadgande helt och hållet uteslötes ur 6 §
af 1857 års förordning. Fången skulle härigenom i hvarje fall och
för hvilket brott han än underginge bestraffning, vara nödsakad att
välja mellan å ena sidan fullständig sysslolöshet och å andra sidan det
arbete, som fängelsets föreståndare föreläde honom. Fn sådan åtgärd
skulle enligt utskottets tanke alltför mycket minska skilnaden mellan
straffarbete och fängelse. Deremot torde någon inskränkning i fångens
rätt att sjelf välja arbete kunna göras i syfte att förekomma just
sådana oegentligheter, som i motionen afses.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med anledning af herr G.
Anderssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke någon inskränkning kunde finnas lämplig i
nu gällande stadganden om rätt för den, som undergår
fängelsestraff’, att sjelf förskaffa sig Renligt
arbete.

Stockholm den 6 maj 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Reservationer:

af herr Lilienberg, som ansett att utskottet bort hemställa, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
af herrar G. Andersson och A. Göransson.

Herr Fröberg har begärt få här antecknadt, att han på grund af
erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i detta ärendes
behandling inom utskottet.