Lagutskottets Utlåtande N-.o 46 (Utlåtande 1899:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N-.o 46.

N:o 46.

Ank. till Biksd. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. in.

Utlåtande, • i anledning af Täckt motion om ändring af 117 §
skiftesstadgan.

Uti eu inom Andra Kammaren Täckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 101, anför herr A. Wiklund:

»Uti Kong!. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket
den 9 november 1866, § 117, stadgas, att förste domstol i skiftesmål
å landet är egodelningsrätt i hvarje härad eller tingslag, och skall denna
rätt bestå af, utom domaren i orten, tre i landthushållning kunnige,
inom häradet eller tingslaget boende, bofaste män, hvilka, på föranstaltande
af domaren i orten, inför häradsrätten, genom socknefullmägtige
efter förmedlade hemmantalet utväljas.

Dessa bestämmelser innefatta icke någon bestämd tid, för hvilken
de sålunda utsedda ledamöterna inväljas, och kunna de följaktligen,
om de så önska, bibehålla detta sitt uppdrag, så länge de för godt
finna.

De frågor, som på grund af skiftesstadgan kunna hänskjutas till
och skola afgöras af egodelningsrätt, äro utan tvifvel af den stora vigt
och betydelse, att det vore önskligt, det endast sådana personer inväljas
till ledamöter, hvilka ega de egenskaper, som erfordras för att på ett
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Samt. 29 Haft. (N:o 46). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N-.o 46.

tillfredsställande sätt kunna fullgöra det uppdrag, som blifvit dem anförtrodt.

Om emellertid efter valet erfarenheten visar, att utsedd ledamot
icke eger de förutsättningar, som göra honom lämplig för utöfvandet af
denna befattning, eller om invald ledamot, som vid valet varit för befattningen
lämplig, sedermera af en eller annan orsak förlorar denna
egenskap, så skulle sålunda ett mycket vigtigt och magtpåliggande
uppdrag för längre tid, än önskligt vore, komma att ntöfvas af en person,
som saknar derför erforderliga och nödiga qvaliflkationer. Det synes
mig derför, som skulle val af ledamot i egodelningsrätt böra ske endast
för viss, bestämd tid. Snart sagdt alla andra kommunala förtroendeuppdrag
lemnas numera endast för viss, bestämd tid, och är detta förhållandet
sedan 1884 berättande val af gode män i skiftesverket och
alltsedan 1872 beträffande val af nämndemän, Indika närmast kunna
likställas med ledamöter i egodelningssrätt. Någon olägenhet deraf,
att nyssnämnda val skett för viss, bestämd tid, har, såvidt kändt är,
aldrig uppstått, och erfarenheten visar, att, då valet fallit på rätt
person, den afgående vanligen återväljes, såvida han varit villig mottaga
omval.

Visserligen kan invändas, att betänkligheter förefinnas mot att göra
dem, som skola vara domare, valbara endast för viss tid, men bär är
icke fråga om embeten, hvilkas innehafvare Kong!. Maj:t eger rätt att
utnämna, utan här gäller frågan endast ett bland de många kommunala
uppdrag, som de röstberättigade böra ega tillfälle att lemna till den, för
hvilken de ega det fulla förtroendet.

På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag vördsamt hemställa,
det Riksdagen för sin del ville besluta, att 117 § i Kongl. Maj:ts
förnyade nådiga stadga- om skiftesverket i riket den 9 november 1866
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Förste domstol i skiftesmål å landet är egodelningsrätt i hvarje
härad eller tingslag. Ordinarie domaren i orten är deri ordförande,
derest icke, vid hans förfall, efter hvad särskildt stadgadt är, annorlunda
af vederbörande hofrätt förordnas, eller Kongl. Maj:t, på invånarnes
gjorda anhållan eller eljest förekomna anledningar, för större eller mindre
distrikt, skulle i nåder finna godt att särskild person dertill utse. Ledamöterna
i rätten utgöras af tre i landthushushållning kunnige, inom
häradet eller tingslaget boende, bofaste män, hvilka, på föranstaltande af
domaren i orten, inför häradsrätten, genom socknefullmägtige, efter för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

medlade hemmantalet utväljas för en tid af sex är. Afgående ledamot kan
återväljas. Uppstår laga förfall för ledamot, kalle ordföranden ojäfvig
god man i dess ställe. De inom socknarne i häradet eller tingslaget valde
gode män kunna ock till ledamöter uti egodelningsrätten utses; dock få
de icke såsom domare handlägga skiftesmål, dervid de som gode män
biträda

Ledamot i egodelningsrätt skall, innan han i rätten inträder,
domareed aflägga, der han ej den ed förut svurit.»

Grundsatsen, att domare ej utan ransakning och dom må afsättas,
i nästan alla kulturländer erkänd såsom en hörnsten i samfundsordningen
och hos oss omgifven af grundlags helgd, är enligt utskottets förmenande
af den vigt, att hvarje förslag, syftande till rubbning af eller inskränkning
i densamma, bör upptagas med största betänksamhet. Såsom ett
steg i sådan rigtning måste emellertid betraktas, om de folkvalda ledamöterna
i egodelningsrätterna i enlighet med motionen gjordes beroende
af omval efter vissa år.

Utskottet instämmer visserligen med motionären deri, att på grund
af den stora vigten af de frågor, som enligt skiftesstadgan kunna komma
under egodelningsrätts pröfning, det är önskligt, att endast sådana personer
väljas till egodelningsrättsledamöter, som ega erforderliga egenskaper
att tillfredsställande fullgöra uppdraget, men utskottet finner på
samma gång i dessa frågors betydelse och ofta särdeles svåra beskaffenhet
en anledning, hvarför man bör söka åt egodelningsrätten bevara den
insigt, skicklighet och erfarenhet, som i regel endast en längre tids tjenstgöring
derstädes kan skänka. Man kunde visserligen säga, att föga anledning
finnes att befara, att ett stadgande rörande val på viss tid skulle
medföra för täta ombyten inom rätten, då en afgående ledamot, som visat
sig lämplig för uppdraget, antagligen, der han sjelf så önskade, oftast
komme att vid tidens utgång omväljas. Men erfarenheten talar ett annat
språk. Inom flera delar af vårt land har det nemligen visat sig, att
bestämmelsen, att nämndemän väljas endast på vissa år, medfört betänkliga
rubbningar i kontinuiteten inom häradsrätterna. Så eftersträfvansvärdt,
som uppdraget att vara ledamot i egodelningsrätt på grund af
dermed förenade ersättning och sociala anseende lär betraktas, torde det
vara grundad anledning att befara, att, derest den i motionen föreslagna

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

ändringen genomfördes, ombyte ännu oftare än beträffande nämndemän
komme att ega ram.

Den af motionären åberopade analogien med nämndemän synes
utskottet för öfrigt icke utgöra något skäl för den ifrågasatta lagändringen.
Dels har, enligt utskottets mening, förändringen i bestämmelserna rörande
den tid, för hvilken nämndemän väljas, ingalunda visat sig vara af så
lycklig verkan, att densamma manar till efterföljd, och dels lär det böra
komma i betraktande, att de folkvalda ledamöterna inom egodelningsrätten
ega eu väsentligt annan ställning än nämndemännen inom häradsrätten.
Under det de senare ega endast kollektiv rösträtt, hafva egodelningsrättens
ledamöter personlig sådan, och med det stora ansvar och
inflytande på rättens beslut, de i följd häraf ega, vore det synnerligen
betänkligt, om de genom att underkastas omval stäldes i ett beroende af
sina valmän, hvaraf de kanske icke alltid skulle känna sig oberöida.

Otvifvelaktigt förekommer stundom, att en egodelningsrättsledamot
förverkar det förtroende, som legat till grund för hans utseende till befattningen,
men utskottet kan icke inse, att detta förhållande, hvilket
lika väl kan ega rum i fråga om andra domare, utgör någon anledning
att särskildt beträffande egodelningsrättsledamöter bereda möjlighet att
återkalla uppdraget. Lika litet kan utskottet finna någon sådan anledning
deri, att egodelningsrättsledamöterna utses på grund af val inom kommunerna.
Så är förhållandet jemväl med andra domare, såsom rådmän
i de flesta städer, utan att någon ifrågasatt, att desse skulle kunna
aflägsnas från sina befattningar annat än efter laga dom. Den rätt, som
i vissa fall tillerkänts menigheterna att få välja sina domare, har nog
sin stora vigt och betydelse, men längre än till sjelfva valet synes denna
rätt icke skäligen höra sträckas. Så snart den sålunda utsedde domaren
är vald, klöfver intresset af rättskipningens lugna och af personliga inflytanden
oberörda gång, att han tillerkännes samma säkra ställning som
andra domare.

Af de anmärkningar, som framstälts mot nu rådande förhållanden
på detta område, synes utskottet största betydelsen böra tillmätas den,
att egodelningsrättsledamöter enligt gällande bestämmelser äro oförhindrade
att qvarstå i befattningen, äfven sedan de af ålderdom blifvit
mindre lämpliga att utöfva densamma. Utskottet håller emellertid före,
att detta förhållande icke skäligen bör föranleda till en sådan lagändring
som den af motionären föreslagna, utan att, derest någon åtgärd till
afhjelpande af berörda olägenhet anses böra vidtagas, lämpligast liksom

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

ock fullt tillfyllestgörande vore att stadga en åldergräns för behörigheten
att tjenstgöra såsom egodelningsrättsledamot.

Härom föreligger för närvarande intet förslag, och får utskottet
alltså, under åberopande af det anförda, hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Nilsson, F. Andersson, J. Anderson, Jönsson, E. Svensson,
A. Svensson och Wiklund, hvilka ansett, att motionen bort af utskottet
tillstyrkas.

Herrar Husberg, C. F. Pettersson, P. G. Petersson och Bedelius
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Samt. 29 Raft.