Lagutskottets Utlåtande N.-o 18 (Utlåtande 1892:LU18 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N.-o 18.

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre
särskilda inom nämnda kammare väckta motioner om ändringar i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

Dessa motioner, rörande hvilka utskottet nu går att i ett sammanhang
afgifva utlåtande, hafva afgifvits, af herr A. V. Ljungman, n:o 4,
af herr J. Eliasson, n:o 23, samt af herrar Ollas A. Ericsson och D.
Persson, n:o 144.

I sin ofvan omförmälda motion har herr Ljungman förnyat sin vid
sistlidne riksdag gjorda framställning att landstingens ordförande må
utses allenast bland tingens ordinarie ledamöter; och har motionären
under erinran om frågans behandling vid nämnda riksdag sålunda ånyo
hemstält, »det Riksdagen måtte för sin del besluta, att första punkten
i 25 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om landsting den 21 mars
1862 skall erhålla följande lydelse:

Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima landsting bland tingets ordinarie
ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara intill
nästa lagtima sammankomst.»

Bih. till Riksd. Prot. 1802. 7 Sami. 13 Raft. (N:is 18, 10.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Motionärens framställning vid sistlidne riksdag blef af utskottet i
dess utlåtande n:o 13 tillstyrkt och af Andra Kammaren utan diskussion
bifallen. Första Kammaren deremot afslog utan diskussion och omröstning
utskottets hemställan.

Såsom utskottet i sitt ofvan berörda utlåtande erinrat, hade ifrågavarande
lagrum enligt det förslag till förordning om landsting, som den
31 oktober 1859 afgafs af komiterade för utarbetande af så väl dylik
förordning som förordning om kommunalstyrelse i stad och å landet,
m. m., den af motionären nu föreslagna lydelse och erhöll sin nuvarande
affattning i öfverensstämmelse med hvad en af reservanterna i nämnda
komité föreslagit. I motiven till berörda förslag anföra komiterade,
bland annat, hurusom, derest ändamålet med landstingets inrättande
endast vore att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken
länets höfding egde sammankalla för att rådpläga om medlen att befordra
länets ekonomiska väl, det skulle vara naturligt, att ordförandeplatsen
blefve honom tillerkänd. Men då nu landstinget vore en inom
lagbestämda gränser beslutande församling, hvars beslut länets höfding
i denna sin egenskap i flera fall egde att pröfva och godkänna, kunde
han mången gång komma i en falsk ställning, då han, efter att i sin
egenskap af landstingets ordförande hafva funnit sina der försvarade
meningar och förslag rörande länets angelägenheter underkända af tingets
pluralitet, skulle i sin egenskap af landshöfding se sig föranlåten att
vägra fastställelse af tingets beslut, äfven om goda skäl för en''* sådan
åtgärd kunde finnas. Missförstånd och misstydningar kunde härigenom
lätt framkallas; och härtill komme vidare, att det vore stridande mot
andan i vår lagstiftning, att samma ärende i två instanser handlades
och pröfvades af samma person.

Utskottet delar fortfarande denna komiterades uppfattning och vidhåller
tillika sin tillförene uttalade åsigt, att ett läns höfding, i denna
sin egenskap närvarande och uppträdande i landstinget, kan på ett långt
mera verksamt sätt ingripa i dess förhandlingar och främja förslag, dem
han finner gagneliga för länet, än derest han är satt att från ordförandeplatsen,
med den mera passiva ställning, detta medför, leda tingets
förhandlingar.

Slutligen håller utskottet, likasom utskottet vid sistlidne riksdag,
före att, då landstingens nuvarande sammansättning torde erbjuda full
trygghet för lämpligheten af ett val inom deras egen krets och

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

förslaget derjemte till en viss grad innebär ett förverkligande af den
princip af kommunal sjelfstyrelse, hvarå jemväl landstingsförordningen
livilar, tiden kan anses vara inne för en förändring i den af motionären
angifna rigtning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

1) att Riksdagen, med bifall till herr Ljungmans
motion, ville för sin del antaga följande

Förordning

angående ändrad lydelse af 25 § i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 skall hafva följande
lydelse:

§ 25. Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima
landsting bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande,
hvilkens befattning skall fortfara intill nästa lagtima
sammankomst.

Konungens befallningshafvande gifver i länskungörelserna
tillkänna, hvilken blifvit till ordförande förordnad.

Rörande val af landstingsman för stad föreskrifves i 3 § af förordningen
om landsting den 21 mars 1862, att valet verkställes efter
de för val till kommunalbefattningar derstädes gällande föreskrifter.
Jemlikt bestämmelserna i förordningen om kommunalstyrelse i stad utöfvas
valrätten antingen af stadens samtlige röstberättigade invånare å
allmän rådstuga eller ock, der sådane finnas, af stadsfullmägtige. Desse
åter utses, der valen ske samfäldt för hela staden, å allmän rådstuga
eller ock, der staden är indelad i valkretsar, enligt förut uppgjord, vederbörligen
faststäld ordning (27 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862).

Beträffande val af landstingsmän för landet bestämmer vidare ofvan
anförda 3 § i förordningen om landsting att — med iakttagande likväl
af föreskrifteu i kongl. brefvet den 3 mars 1884 — härad eller tingslag,
som innefattar flera än en kommun, väljer genom dertill i kom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

munalstämma utsedda valmän det på häradet eller tingslaget belöpande
antal landstingsman, hvaremot härad eller tingslag, som innefattar endast
en kommun, omedelbart, enligt hvad för val i kommunalstämma
är stadgadt, väljer sina landstingsmän. I sammanhang härmed innehåller
5 § af ifrågavarande förordning den föreskrift, att de i nyss
åberopade paragraf omnämnde valmän jemte ett lika antal suppleanter
utses bland dem, som i kommunalstämma rösträtt ega, efter der gällande
allmän röstgrund. Slutligen stadgas i 9 § af samma förordning
arten af den röstpluralitet, som vid medelbara landstingsmannaval erfordras
för att någon skall förklaras vald, och följer af sistberörda föreskrift
att, der dylikt val sker omedelbart, enkel röstpluralitet i hvarje
fall bestämmer valets utgång.

I sin ofvan nämnda motion anför nu herr Eliasson, att det kan sättas
i fråga, huruvida, der landstingsmän väljas af stadsfullmägtige, sådant
val skall anses såsom medelbart eller omedelbart. Enligt motionärens
förmenande vore ett d}dikt val nära nog lika medelbart som det, hvilket
verkstäldes af landsbygdens valmän. I förevarande hänseende hade
emellertid olika meningar yppats. Så hade skett vid granskning af
fullmagterna vid Upsala läns senaste landsting. Besvär hade nemligen
anförts emot det i Enköping, enligt bestämmelsen i 9 §, försiggångna
landstingsmannaval, och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länet utslag,
hvarigenom nämnda valsätt underkändes, grundade sig på 3 §:ns föreskrifter.
Valen af landstingsmän för Upsala stad hade dock alltid skett
med tillämpning af det i 9 § stadgade förfaringssätt, hvilket städse
vunnit landstingets godkännande. En tidsödande diskussion egde rum,
hvarefter vid votering, under hvilken 2 af landstingsmännen afhöllo sig
från att utöfva rösträtt, med 18 röster mot 16, behörigheten för den
landstingsman, som för förstnämnda stad blifvit vald med enkel röstpluralitet,
godkändes.

Hvilken mening nu än vore den rätta, syntes ett förtydligande af
3 och 9 §§:s i förevarande hänseende oklara bestämmelser vara af behofvet
påkalladt, helst något prejudikat från Kongl. Maj:t i fråga om
den rätta tolkningen icke kunde erhållas, då enligt ifrågavarande förordning
klagan icke finge föras öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag på besvär i anledning af landstingsmannaval.

Motionären föreslår derför,

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

»det Riksdagen beslutar:

att 3 och 9 §§ af Kongl. förordningen om landsting den 21 mars
1862 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 3 mom. 4.

Att valet i stad verkställes af stadsfullmägtige, der sådane finnas,
i annat fall efter de för val till kommunalbefattningar derstädes gällande
föreskrifter;

§ 9-

- (• . ••• . v/ i'' \ >■ . , ■* <. wr)

Då landstingsmän af stadsfullmägtige eller valmän utses, eger
hvarje deltagande en röst, och skall etc.»

Enligt utskottets förmenande bör affattningen af de bestämmelser,
som i förordningen om landsting meddelas rörande landstingsmannaval
i stad, icke skäligen föranleda något tvifvel om den rätta innebörden
af dessa bestämmelser. Af en jemförelse emellan 3 och 5 §§
af. nämnda förordning synes nemligen med all nödig tydlighet framgå,
att förordningen icke betraktar stadsfullmägtige såsom i förevarande
hänseende likstälde med de. landskommunernas valmän, hvarom sistnämnda
paragraf handlar, utan såsom en valkorporation, den der lika
omedelbart som den allmänna rådstugan, om ock efter annan röstgrund,
väljer stadens medlemmar i landstinget. En annan åsigt skulle
icke heller rätt väl stämma öfverens med stadsfullmägtiginstitutionens
karakter, sådan denna blifvit i gällande förordning om kommunalstyrelse
i stad bestämd. Att denna utskottets uppfattning öfverensstämmer
med den åsigt, som härutinnan gjorde sig gällande vid författningens
tillkomst, framgår äfven af förhandlingarne vid Riksdagens granskning
af det förslag till förordning om landsting, som 1859 afgafs af
den dertill förordnade komité. (Se allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
utlåtande n:o 161 sid. 9.) Då vid nu angifna förhållanden
någon lagstiftningsåtgärd i motionens syfte icke lärer tarfvas, föranlåtes
utskottet hemställa,

2) att herr Eliassons motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Efter erinran om de olika sätt, hvarpå för närvarande — enligt
de lagrum, för hvilka utskottet här ofvan redogjort — landstingens
ledamöter utses, anföra herrar Ollas A. Ericsson och D. Persson i sin
ofvan berörda motion, hurusom af ifrågavarande bestämmelser vore
en följd, att det medelbara valsättet så godt som uteslutande användes
vid val af landstingsmän. De kommuner, som bildade eget härad, vore
mycket fåtaliga och läge till största delen i Norrbottens län, som sålunda
vore det af rikets län, der omedelbara landstingsval talrikast
förekomme.

Härefter fortsätta motionärerne:

»Vid de medelbara valen å landet utse kommuner med högst 1,000
invånare en elektor, med 1,001—3,000 invånare två, hvarefter ytterligare
en elektor väljes för hvarje nytt fullt eller börjadt tal af tretusen.
Bland andra mindre goda följder häraf är den icke minst vigtiga,
att de slutliga valen utföras af ett kotteri af elektorer, som i de
flesta fall är så fåtaligt, att det i fullt halfva antalet af Sveriges härad,
eller vid pass ett hundra sextio, icke uppgår till mer än allra högst tio
personer. Hvilket vidsträckt spelrum inom en så trång krets af valmän
skall finnas för personliga bearbetningar och sidoinflytelser äfvensom
för de mest privata intressen, det ligger i öppen dag. En annan
följd är, att en stor kommun inom ett härad genom sina elektorer kan
ensam eller så godt som ensam beherska hela valet. Om, såsom stundom
händer, ett härad består af en stor kommun med fyra eller fem
elektorer och ett par småkommuner med en eller två elektorer hvar,
så äro de senare helt och hållet magtlösa vid landstingsvalet; och det
händer icke sällan, att de helt och hållet underlåta att deri deltaga.
En tredje följd är, att det öfvervälde, som den kommunala röstgrunden
tillägger de högst beskattade, ytterligare och alldeles onödigtvis skärpes
genom det medelbara valsättets tillämpning. Inom ett allt för stort
antal kommuner inom vårt fädernesland ega som bekant en eller ett
par röstegande mer än hälften af sin kommuns hela röstetal. Då nu i
ena fallet ett dylikt förhållande eger rum i en stor kommun inom ett
härad, och i andra fallet enahanda förhållande råder i två eller flere
mindre kommuner i ett annat härad, samt de stora rösterna der enväldigt
afgöra öfver elektorsvalens utgång, kan det lätteligen inträffa,
att en, två, eller tre personer med obegränsad magt bestämma öfver
ett helt härads val af landstingsmän. Ett sådant ytterligare kringskärande
af de smärre rösternas redan dessförutan mer än tillräckligt
begränsade inflytande kan icke vara med någon grad af rättvisa och
billighet förenligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

I städerna ställer sig visserligen förhållandet något bättre. Der
ske valen mest genom stadsfullmägtige, som ju måste förutsättas väl
känna till kommunens behof och dessutom på långt när icke äro så
fåtaliga som häradenas små elektorskotterier. Men då vi anse att de
förut skildrade olägenheterna med nödvändighet påkalla det omedelbara
valsättets införande vid val af landstingsmän på landet, finna vi häri
intet skäl att dervid göra undantag för städerna, hvilkas invånare med
sin ofta mera vakna allmänanda väl skulle företrädesvis göra ett godt
bruk af rätten att omedelbart få välja landstingsmän.

Faran af röstsplittring vid medelbara val af landstingsmän på landsbygden
är redan förebyggd genom stadgandet i § 9 landstingsförordningen,
att der absolut majoritet eller mer än halfva röstetalet icke uppnåtts,
skall nytt val ega rum mellan dem, som första gången fått de
flesta rösterna, till dubbelt så stort antal, som återstår att välja. Det
gäller då blott att äfven vid omedelbara val tillämpa denna föreskrift;
och då dessa val, liksom nu i härad med blott en kommun, böra å
kommunalstämma förrättas, med anslutning i öfrigt till hvad som är
stadgadt om val af riksdagsmän till Andra Kammaren, synes intet vidare
återstå, än att valförrättande domhafvanden, till hvilken stämmoprotokoll
öfver första omröstningen blifvit insända, ålägges att ofördröjligen
utlysa ny och extra kommunalstämma för den andra omröstningens
förrättande. Någon ny och vidlyftigare valapparat behöfver
alldeles icke sättas i gång, utan torde en enkel hänvisning till de föreskrifter,
som gälla för val till Andra Kammaren, vara fullt tillräcklig.

Vid sistnämnda val är det öfverlåtet åt valmännen att sjelfve besluta,
om de önska välja medelbart eller omedelbart. Ett dylikt vilkorligt
användande af båda valsätten skulle väl äfven här kunna sättas
i fråga. Men i sjelfva verket har det medelbara valsättets bibehållande
under någon form så mycket mindre skäl för sig, som detta valsätt
vid riksdagsmannaval redan är öfvergifvet af samtliga stadskretsar och
fulla trefjerdedelar af landsbygdens valkretsar och sålunda kan anses
stadt i fullständigt utdöende. Dertill kommer ock, att om valmännen
skulle genom omröstning afgöra mellan båda valsätten, utsigten vore
mycket svagare att genomdrifva det omedelbara valsättet än vid riksdagsmannaval,
der hvarje röstande eger en röst. Här vore nemligen
att befara, att de stora rösterna, som såge detta valsätt i någon om
än ringa mån hota deras välde med inskränkning, allestädes och som
en man skulle förena sig deremot.

Så mycket större vigt ligger på ett mera utbredt intresse för och
allmännare deltagande i valen till landstingsmän, som desse bland annat

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

äfven utgöra valnämnder till utseende af ledamöter i Riksdagens Första
Kammare. Det stämmer illa öfverens med grundlagens anda och mening,
att dessa val, som i sista hand bestämma öfver bildandet af folkrepresentationens
ena hälft, skola omfattas med så ringa intresse eller,
rättare sagdt, med så allmän likgiltighet, som nu är fallet. Derigenom
blifver ofta utgången af dessa så högst vigtiga val öfverlemnad åt
slumpen, hvilket icke kan vara till nytta, vare sig för det mindre eller
det större samhället. Att en förändring i denna anda indirekt skulle
utöfva återverkan, om än i ringa mån, på grundlagens föreskrifter om
Första Kammarens bildande, kan för visso icke anses såsom ett skäl
mot densamma, om den i och för sig är nyttig. Att landstingselektorernas
mellanled vid valen till Första Kammaren skulle bortfalla, det
minskar på intet sätt utsigten för goda och samhällsbevarande val till
denna kammare och är för öfrigt endast ett motstycke till hvad som
redan nu sker inom Andra Kammaren, der valsättet genom elektorer
af sig sjelf är på väg att försvinna. Så länge grundlagen ingenting
stadgar om sättet för landstingsval, kan det icke anses strida mot god
ordning att förändra detta valsätt utan ändring i grundlagen.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som innehåller motiveringen
till nu gällande riksdagsordning, bär dess författare synnerligen
vältaligt och bevisande framstält det omedelbara valsättets företräden
framför det medelbara. Det senare anser han på mycket göda skäl
endast böra komma i fråga, der stora afstånd försvåra omedelbara val.
Detta i fråga om val af riksdagsmän. Klart är emellertid, att de skäl,
som tala för det omedelbara valsättets användning vid riksdagsmannaval,
ega ännu större giltighet i fråga om landstingsmannaval. Valkretsarne
äro der mindre, personalkännedomen följaktligen större och
allmännare utbredd, samt intresset för valen mera lifligt och omedelbart
berörande hvarje valman. Skälen för det omedelbara valsättets
användande äro således här nästan mera talande än vid riksdagsmannaval.
»

På grund af hvad motionärerne sålunda anfört, hemställa de: »att
Riksdagen ville för sin del besluta, det nedanstående delar af Kongl.
förordningen om landsting af den 21 mars 1862 måtte erhålla ungefärligen
följande ändrade lydelse:

3§.

Landstingsmännen väljas — — — — — — — — — — — —
— — — — — sålunda:

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

att hvarje stad — — — — •— — — — — — — — — — —

— — — Överskjutande folkmängd;

att hvarje härad — —--— — — — — — — — — —

— — — Överskjutande folkmängd;

att valet i stad verkställes å allmän rådstuga enligt der gällande
allmän röstgrund;

att valet å landet verkställes omedelbart enligt hvad för val i kommunalstämma
är stadgadt. Inom härad eller tingslag, som innefattar
flere än en kommun, skola för rösternas sammanräknande och fullmagts
utfärdande åt den eller dem, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen
till domhafvanden insändas, och gälle för öfrig! i tillämpliga
delar hvad om val till Andra Kammaren stadgadt är.

4 §•

Höra delar —--— — — — — — —--- — — — —

--— belägna tingslag (lika med sista punkten i nu gällande 3 §).

5 §•

Antalet landstingsmän — — — — — — — — — — — — —

— — —- understiga tjugo.

Derest — — — — — — -— — — — — — — — — — —

— — — till minst tjugo (lika med nu gällande 4 §).

6 §•

Häradsrättens ordförande är valförrättare.

Valen skola så väl i stad som på landsbygden före juni månads
utgång vara verkstälda.

9 §•

Val af landstingsmän skall med slutna sedlar verkställas. Hvarje
valsedel — — — — — — — — —

— — — afgör lotten.

Bih. till Rihd. Prat. 1882. 7 Sami. 13 Stift.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

För den andra omröstningens hållande inom härad eller tingslag,
som innefattar flere än en kommun, förordne domhafvanden ofördröjligen
utlysande af extra kommunalstämma, och tillställe kommunalstämmoordförandena
förteckning öfver de personer, som under omröstning
skola komma.

10 §.

Sedan alla — — — — — — — antal suppleanter; och äro den
eller de valde, som i första omröstningen erhållit de flesta rösterna.

För valbarhet — — — — — — — — — — — — — — —
— — — till landstingsman.»

Härjemte hafva motionärerne, för den händelse den sålunda förordade
valapparaten skulle anses vara för tung, alternativt föreslagit
att med uteslutande af den vid 9 § föreslagna andra omröstningen
sistnämnda paragraf måtte gifvas följande lydelse:

»Val af landstingsmän skall med slutna sedlar verkställas. Hvarje
valsedel bör innehålla lika många namn, som antalet af de landstingsmän,
hvilka skola från valdistriktet utses; och äro de valde, som de
flesta rösterna erhållit. Emellan lika röstetal afgör lotten.»

Den rubbning af de bestående formerna för landstingens bildande,
som motionärerne förordat, synes utskottet ingalunda önskvärd. Utan
att ingå i någon jemförande pröfning i allmänhet af, å ena sidan, det
omedelbara och, å den andra, det medelbara valsättets fördelar eller
olägenheter, vill utskottet likväl till en början anmärka, att motionärernes
framställning af det omedelbara valsättets företräde förefaller
icke så litet öfverdrifven.

Hvad angår förslaget att åt allmän rådstuga öfverlemna valet af
landstingsmän för stad, der stadsfullmägtige finnas, förelåg ett dylikt
förslag till behandling vid 1885 års riksdag. Detta förslag afstyrktes
emellertid af lagutskottet vid nämnda riksdag och förkastades utan omröstning
af båda kamrarne.

Likasom då kan utskottet icke heller nu finna, hvarför, då åt
stadsfullmägtige i öfrigt är uppdragen kommunens beslutanderätt, äfven
hvad en mängd olika val angår, just valen af landstingsmän skulle
vara härifrån undantagna. Likaledes anser utskottet fortfarande det

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 11

icke lida något tvifvel, att en mindre, härför icke särskilt. tillsatt
korporation, såsom stadsfnllmägtige, med större omsigt. kan förfara vid
ifrågavarande val än en stor, för ändamålet från olika håll sammankommen
valkorporation och att följaktligen sjelfva valsättet erbjuder
en icke ovigtig garanti för goda val.

Det omedelbara valsättets allmänna tillämpande på landet lärer
enligt utskottets förmenande icke heller kunna antagas medföra större
garantier för ett, såvidt möjligt, allsidigt tillgodoseende af de olika
kommunernas intressen. I allmänhet skulle nemligen hvarje kommuns
väljare hålla på kandidaten från sin kommun: kommunerna skulle
komma att stå emot hvarandra och stor röstsplittring uppstå. De om-,
val, som enligt förslaget deraf blefve en följd inom de särskilda kommunerna,
skulle vidare, invecklade som de blefve, försvåra valets afsilande
samt antagligen icke obetydligt öka det antal fall, i hvilka
landstingsmannaval öfverklagas.

Utskottet kan vidare icke dela motionärernes uppfattning, att inom
en trängre krets af valmän i regel skulle finnas ett vidsträcktare spelrum
för personliga bearbetningar och sidoinflytelser än inom en större
krets af väljare. Tvärt om håller utskottet före, att då de personer,
hvilka hedras med uppdraget att utse landstingsmän, i allmänhet äro
bepröfvade män, som åtnjuta kommunens förtroende, denna omständighet
bör tillförsäkra valförhandlingarne ett större mått af sjelfständighet
och sans än som kan förutsättas, derest samtlige röstberättigade
medlemmar inom en kommun uppträda såsom väljare. Slutligen vågar
utskottet betvifla, att någon allmännare önskan om det omedelbara valsättets
införande för närvarande skulle råda i vårt land. Då förslaget
sålunda icke synes utskottet egnadt att i vidare mån utveckla den karakter
af en verklig ^^representation, som bör känneteckna landstingsinstitutionen
och som nämnda institution på grundvalen af den bestående
ordningen jemväl lyckats att i väsentlig grad tillvinna sig,
föranlåtes utskottet hemställa,

3) att herrar Ollas A. Ericssons och D. Perssons
motioner icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Reservation:

mot utskottets hemställan under n:o 1: af herrar Bergström, Fröberg,
grefve Kling spor, Pehr sson och Benedicks, hvilka ansett att utskottet
bort afstyrka bifall till motionen, samt af herr Lilienberg mot vissa
delar af motiveringen till utskottets hemställan under n:o 3.

Härjemte hafva herrar L. O. Larsson och Claeson begärt få anteckna
dt, att de icke deltagit i utskottets behandling af ofvan omförmälda
motioner.

N:o 19.

Ank. till lliksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
framläggande af förslag till lagbestämmelser i syfte att
förfalskning af lånehandlingar måtte förekommas.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 95, erinrar herr Nils Hanson i Berga, med hvilken två af
kammarens ledamöter förklarat sig instämma, huru som, då erfarenheten
visade, att vårt lands inbyggares fri- och rättigheter icke kunde bevaras
eller med nödig trygghet utöfvas annorledes än under skyddet
af en efter omständigheternas kraf lämpad lagstiftning, denna borde
så långt möjligt vore kunna motverka bedrägerier och orättrådigheter
under alla former. Till dylika bedrägerier vore att räkna de många namnförfalskningar,
som skedde för att företrädesvis af bankinrättningar tillnarra
sig penningelån mot falska namnsäkerheter, då en lånesökandes
soliditet vore tvifvelaktig och svårighet sålunda mötte för att på godvillig
väg erhålla lån. Att dylika företeelser i de fall, der de komme i dagen,