Lagutskottets Utlåtande N.-o 11 (Utlåtande 1902:LU11 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N.-o 11.

N:o 11.

Ank. till Eiksd. kansli den 18 februari 1902, kl. 1 e* m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om förklaring af 7 kap.
3 § strafflagen.

Lagutskottet tiar från Andra Kammaren till förberedande behandling
mottagit en af herr J. J. Byström inom nämnda kammare väckt motion,
n:o 74, af följande lydelse:

»I 7 kap. 3 § strafflagen heter det:

»Idkar någon å sön- eller högtidsdag, mellan klockan sex om
morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som
uppskof tåla kan, straffes med böter, högst tjugo riksdaler, utan det sker
till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller annan
dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

Med ett sådant stadgande framför sig skulle man kunna tro, att det
vore allt val bestäldt i fråga om söndagshvilan i vårt land; men så är
långt ifrån fallet, hvilket också framgår af de diskussioner, som gång efter
annan förts om denna sak i Riksdagen. Inom t. ex. en del af handelslifvets
område liksom på flera andra områden är det i detta fall mycket
öfrigt att önska. An är det den varan och än en annan, som anses af
beskaffenhet, att den bör få försäljas äfven på söndagen, och i bodar,
der de tillhandahålla sådana varor, pläga de ock sälja åtskilliga andra saker.

Till en början må erinras derom, att man tillåtit dem, som hafva
fruktbodar, att också på söndagen sälja konstgjorda blommor, korgar och
krukor och dylikt, som dock borde kunna tåla uppskof. Härom heter det
i följande lagtolkningsakt af år 1892 :

Bill. till Eiksd. Prof. 1902. 7 Sami. 10 Raft. (Ro 11.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

»Stadsfiskalen P. E. Andersson påstod vid rådhusrätten i Örebro
ansvar å handlanden Cl. Almgren, för det denne, som i nämnda stad idkade
handel i bod med allehanda frösorter, trädgårdsfrukter och växter, sydfrukter,
konstgjorda blommor, korgar och hvarjehanda smålcram, hållit sin
bod öppen för handel jemväl å sabbatstid.

Almgren medgaf, att lian hållit sin bod öppen för handel under
sabbatstid, dock ej under pågående gudstjenst, men förmenade sig hafva
varit berättigad härtill. Han hade å dylik tid sålt allenast frukter, växter
och konstgjorda blommor äfvensom korgar, blomkrukor och buketthållare,
dessa tre sistnämnda artiklar dock endast i sammanhang med blommor.

I konditorierna, Indika i Örebro hållas öppna under söndagarna,
plägade säljas samma slags korgar, som de Almgren hade till salu. I
»Stockholm och andra städer vore enahanda affärer som Almgrens öppna
på söndagarna. På dessa skäl bestreds åtalet.

Rådhusrätten (rådmännen Richter och Rådberg) förklarade i utslag
den 27 november 1891: att enär ifrågavarande, af Almgren idkade handel
icke kunde hänföras till den i 7 kap. 3 § strafflagen förbjudna handeln
från kramlåda eller annan dylik bod,

för ty ogillades Anderssons i målet förda talan.

Borgmästaren Wikander och rådmannen Horelius voro skiljaktiga och
yttrade: att enär, efter hvad medgifvet vore, ifrågavarande salubod af
Almgren å sabbatstid hållits öppen till försäljning af ej allenast rå frukt
och naturliga blommor, utan ock andra dit ej hänförliga varor,

samt vid sådant förhållande boden då varit med kramlåda jemförlig,
dömdes Almgren att jemlikt 7 kap. 3 § strafflagen bota 5 kronor.

Åklagaren besvärade sig, uppgå!'', att Almgren jemväl sålt frösorter,
och yrkade med åberopande af skiljaktigheten vid rådhusrätten, att Almgren
måtte fällas att bota 5 kronor.

Almgren yrkade faställelse af rådhusrättens utslag. Den af Almgren
drifna rörelsen afsåge försäljning af produkter, hörande till eu väl ordnad
frukt- och blomsterhandel i förening med fröhandel. Uti fröhandel inbegripas
allenast varor, som vore att anse såsom njutningsmedel, ungefär likstälda
med de varor, som försåldes i konditorier. Försäljning af lefvande
blommor måste ega rum äfven på söndagarna, om man skulle kunna sälja
blommorna, medan de ännu voro friska. Frösorter hade vid tiden för
åtalets anställande ej funnits i boden och skulle för framtiden ej tillhandahållas
allmänheten om söndagarna. Svea hofrätt fann enligt utslag den
18 maj 1892 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Åklagaren fullföljde sina besvär, som af Almgren bestredos.

Målet föredrogs den 2 december 1892 i högsta domstolen (justitieråden
Åbergsson, Skärm, Lilienberg, fluss, Afzelius, Isberg och Lindbäck),
hvarvid högsta domstolen fann ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.»

Nu är det visserligen så, att lefvande blommor anses af mången vara
en artikel, som bör få säljas äfven å sabbatstid. Men då, såsom nyss
angifna prejudikat visar, detta ej synes kunna ske, utan att man äfven
skall sälja sådana saker, som »uppskof tåla kan», torde det vara bättre
förbjuda all handel med blommor å sabbatstid än att göra om intet eu
vacker och behöflig paragraf i vår lag angående sabbatshvila och söndagshelgd,
om nemligen det icke kan ordnas på något annat sätt med blomsterhandeln,
än som nu är fallet.

Men det är förnämligast inom den del af handelsrörelsen, som omfattar
sådana varor, Indika skola vara till förtäring, som de största oegentligheterna
och undantagen förekomma.

För det första bär man då kong!, förordningarna

dels om vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 24 maj
1895 och

dels om försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober
1895, hvilka i vissa fall tillåta söndagshandel.

Hvad särskildt angår bestämmelserna i maltdrycksförordningen om
söndagsförsäljningen, har den förorsakat olika tolkningar bland lagfarne
män, men år 1895 erhölls ett prejudikat, som gaf söndagssäljaren rätt.
Då detta prejudikat är i sitt slag belysande i fråga om huru det är stäldt
med den bedröfliga ölhandeln på söndagen, anföres det här:

»Stadsfiskalen A. E. Schyller yrkade vid rådhusrätten i Oskarshamn
ansvar å E. Cedergren för det denne vid åtskilliga tillfällen å söndagar i
en sin handelslägenhet idkat handel med maltdrycker.

Cedergren medgaf, att han åtskilliga söndagar under år 1893, dock
ej under gudstjenst!^ sålt Öl till afhemtning, men ansåg sig icke härigenom
hafva förfarit brottsligt, då han anmält sig till idkande af dylik
handel.

Schyller invände, att Cedergren icke kunde ega bättre rätt än andra
handlande, och att den åtalade ölförsäljningen varit af beskaffenhet att
kunna tåla uppskof.

Rådhusrätten yttrade i utslag den 4 december 1893, .att emedan
ifrågavarande af Cedergren idkade handel icke kunde hänföras till den
i 7 kap. 3 § strafflagen förbjudna handel från kramlåda eller annan dylik

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

bod, samt Cedergren icke heller i öfrigt vore förvunnen till något förfarande,
som kunde föranleda till ansvar,

blefve Sckyllers mot Cedergren förda talan ogillad.

Sckyller fullföljde talan, förmenande, att, ehuru Cedergrens öltappningslokal
icke vore att hänföra till kramlåda eller annan i 7 kap. 3 § strafflagen
afsedd lokal, öltappning och försäljning af maltdrycker sabbatstid
dock vore ett helgdagsarbete af beskaffenhet att tåla uppskof.

Göta hofrätt (herrar Fagerberg, Grefberg och friherre Wrede) faun
skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådhusrättens utslag.

Assessoren Ivjellén yttrade, att enär det icke blifvit ådagalagdt, att
Cedergren haft sin handelslägenhet å sabbatstid till salu öppen, alltså och
på de af rådhusrätten anförda skäl i öfrigt pröfvade denne ledamot rättvist
fasthålla det slut, hvartill rådhusrätten i sitt utslag kommit.

Hofrättsrådet Backman utlät sig: »Enär upplyst är, att Cedergren från
sin handelslägenhet, hvilken, så vidt handlingarne föranleda, bestått af en
källare, under sabbatstid försålt Öl,

pröfvar jag, med upphäfvande af rådhusrättens utslag, rättvist döma
Cedergren att jemlikt 7 kap. 3 § strafflagen bota 7 kronor 50 öre till kronan.

Schyller fullföljde sina besvär, hvilka af Cedergren bestredos.

Målet föredrogs den 23 januari 1895 i högsta domstolen (justitieråden
Skärm, Lilienberg, Hammarsköld, Afzelius, Isberg och Lindbäck) hvarvid
högsta domstolen fann ej skäl att i hofrättens beslut göra ändring.»

Angående handel med matvaror har man på eii del håll varit oviss
om, i huru vidsträckt grad man kunde få sälja dem på söndagen. Huru
det nu förfares framgår af följande prejudikat från år 1897:

»Poliskommissarien J. Palm yrkade hos öfverståtkållareembetet för
polisärenden ansvar å hustru A. W. Carlsson, för det hon söndagen den
7 april 1895 omkring klockan 10 f. m. haft sin försäljningslokal i huset
n:o 52 Flemminggatan å Kungsholmen i Stockholm öppen för handel.

Hustru Carlsson bestred ansvarsyrkandet. Hon idkade i boden diversehandel
jemte handel med mjölk och bröd och hade äfven vid angifna tillfälle
hållit densamma öppen för handel, men hade opåtaldt liksom öfriga
diversehandlande å Kungsholmen under flera år fått idka handel å sabbatstid.

Det antecknades, att uti ifrågavarande kandelslokal köllos till salu
bland annat vin, nötter, gryn, bönor, soja, kaffe, socker, aseptin, kakao,
tändstickor och borstar.

Öfverståtkållareembetet yttrade i utslag den 10 april 1895: att som
hustru Carlsson, hvilken jemte handel med bröd och mjölk idkade diverse -

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

handel i huset n:o 52 vid Fleraminggatan i Stockholm, erkänt, att hon
söndagen den 7 april 1895 omkring kl. 10 f. in. hållit sin handelslokal
öppen för handel ;

alltså pröfvade öfverståthållareembetet, utan afseende å hvad hustru
Carlsson i målet inyändt, jemlik! 7 kap. 3 § strafflagen rättvist döma
hustru Carlsson, för det hon å sabbatstid till salu hållit öppen kramlåda
eller dylik bod, att bota 5 kronor.

Hustru Carlsson och hennes man besvärade siu och anförde : I boden

köllos visserligen till salu de i öf verståthållareembetets protokoll antecknade
varor, men hufvudsakligen handlades der med mjölk, grädde, bröd, smör,
ost, fläsk, korf, mjöl, gryn samt kaffe, socker och andra viktualie- och
specerivaror. Boden vore för den skull att anse såsom eu förening af
mjölkmagasin, brödbod samt viktualie- och specerihandel. Det kunde ej
rimligtvis begäras, att hustru Carlsson skulle under sön- och helgdagar ur
boden aflägsna alla icke ätbara varor. Hvad i boden kölles till salu vore
för öfrigt icke af beskaffenhet, att boden vore hänförlig till kramlåda,
hvarmed torde menas sådan bod, der uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen
hölles till salu hvad allmänneligen benämndes kramvaror. Det
vore orimligt, att frukt- och blomsterbodar, konditorier, kaféer o. s. v.
skulle få hållas öppna på sabbatstid, men icke försäljningsställen för enklare
matvaror. Makarne Carlsson yrkade, att hustrun måtte frikännas från
ansvar.

Åklagaren ansåg deremot, att hustru Carlssons bod borde betraktas
såsom kramlåda, helst mjölkförsäljningen försigginge i ett särskild!, intill
boden beläget rum. Den omständigheten, att hustru Carlsson förenat sin
diverse- och specerihandel med mjölkmagasin, borde ej fritaga henne från
ansvar för den händelse, att hon, såsom hon medgifvit, å sabbatstid sålde
speceri- och viktualie var or.

Svea hofrätt yttrade enligt utslag den 31 december 1895: att, Som
annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än hvad hustru Carlsson
uppgifvit, eller att i den bod, der ifrågavarande försäljning egt rum, hufvudsakligen
matvaror hållits till Salu,

och försäljningsstället vid sådant förhållande icke kunde hänföras till
kramlåda eller annan dylik bod, der handel å sabbatstid vore i lag förbjuden,

funne hofrätten skäligt att med ändring af öfverståthållareembetets
utslag befria hustru Carlsson från de henne i målet ådömda böter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Åklagaren anförde besvär. Enär hustru Carlsson i hofrätten medgift,
att hennes bod vore att anse såsom eu förening af mjölkmagasin
och brödbod samt viktualie- och specerihandel, förmenade åklagaren, att
boden skulle betraktas såsom kramlåda lika väl som bröd- och mjölkmagasin
; och yrkade åklagaren fastställelse af öfverståthållareembetets utslag.

Makarne Carlsson bestredo åklagarens besvär.

Målet föredrogs den 30 juni 1897 i högsta domstolen, hvars flesta
ledamöter, (justitieråden Glimstedt, Åbergsson, Herslow, Lilienberg och
fluss) ej funno skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Justitieråden Hammarskjöld och Carlsson pröfvade lagligt att, med
ändring af hofrättens utslag, fastställa öfverståthållareembetets beslut.»

Såsom detta högsta domstolens utslag visar, kan man idka fullkomlig
speceri- och viktualiehandel under söndagarna, blott man med denna handel
förenar äfven försäljning af mjölk. Att ett dylikt förfaringssätt ej är bra,
derom må man i ganska vidsträckta kretsar vara ense. Bland handlande
är det särskildt två kategorier, som närmare beröras af denna fråga:
specerihandlarne och s. k. diversehandlare, som hafva mjölkförsäljning.
Specerihandlarne äro förbjudna att hålla sina bodar öppna på sabbatstid,
men diversehandlande åter hafva tillåtelse att hålla sina bodar öppna på
nämnda tid, och dock tillhandahålla båda i många fall samma varor.

Att specerihandlarne ej äro nöjda med detta förhållande, kan man
förstå. Frågan om söndagshandcln bär derför bland dem varit ett brännande
spörsmål under de senaste åren. Och huru de betrakta denna sak,
kan man finna af ett uttalande, som Stockholms specerihandlareförenings
styrelse ingaf till föreningens årsmöte år 1900, och ur hvilket här anföres
följande:

»I vår gällande strafflag kap. 7 § 3 finnes straff bestämdt för den,
som å sabbatstid öppnar »kramlåda eller annan dylik bod», hvarförutom
i lagrummet förklaras, att med sabbatstid förstås tiden mellan kl. 6 på
morgonen till 9 på aftonen å sön- och högtidsdag. Hvilka försäljningsställen
innefattas under begreppet »kramlåda eller annan dylik bod», derom
gifver lagen ingen antydning, och faktiskt ha vid lagtillämpningen väsentligt
olika meningar gjort sig gällande.» — — — — — — — — —

»Söndagshandeln är öfver hufvud taget förkastlig, och ingen köpman
borde sysselsätta sig dermed. Den är för det första icke behöflig, hvarken
för den köpande allmänheten eller för köpmannen. Om vi dervid fästa
oss hufvudsakligen vid den arbetande klassen, så ha de fleste arbetsgifvarne

Lagutskottets Utlåtande N.-o 11.

numera infört den praxis, att aflöningarne utbetalas på fredagarne antingen
hvarje vecka eller hvar fjortonde dag. Arbetaren kan således icke med
skäl påstå, att han erhåller sin aflöning å sådan tid, att han icke förr än
å helgdag kan göra de för lians hushåll nödvändiga inköpen. Af samma
skål är köpmannen tydligen oförhindrad att ha sin salubod stängd å
sabbatstid, ty han bereder derigenom icke arbetaren — den köpande
allmänheten i öfrig! är alls icke bunden af någon viss veckodag för sina
uppköp — något som helst omak.

Det är för det andra skadligt, att kandelslokaler äro för allmänheten
tillgängliga å helgdag. Känd! är, att de fleste arbetare sluta sitt arbete
tidigare å dagen före helgdag, och dermed följer gerna ett begär att på
något »festligt» sätt fira sin fritid. På helgdagen ligger han vanligen
ganska länge på morgonen och känner eu åtrå efter något stimulerande.
Hustrun, eller kanske barnen, blifva sända till boden, som man vet vara
öppen, för köp af Öl, porter eller vin. Men äfven om något särskild t.
begär efter dessa varor icke finnes, så kan det ändå hända, att hustrun,
som, med kännedom om butikernas tillgänglighet för inköp äfven på
helgdagar, uppskjutit att handla hvad hon för hushållet behöfver, af mannen
får tillsägelse att hemtaga en del saker, som han icke skulle ha ansett
sig behöfva eller ens velat ha på en söckendag.

Från köpmännens synpunkt kan det nog vara fördelaktigt att få sälja
äfven på helgdagar^;

men då väl endast en del sysselsätter sig dermed, synas de öfrige,
som ur det allmännas bästa afhålla sig från söndagshandeln, vara utsatta
för en konkurrens, som icke leder till godt samförstånd mellan utöfvare
af samma näring. Och inom köpmanskåren är endrägt synnerligen af nöden.

Det är tydligt, att det icke kan vara vår mening att förhindra dem,
som saluhålla allenast sådana matvaror som bröd, mjölk och grädde, att
afyttra dessa äfven på söndag.» — — — — — — — — — — —

»Med stöd af hvad vi sålunda påpekat, våga vi anhålla att från
Sveriges allmänna handelsförenings sida måtte antingen hos Kong!. Maj:t
eller ock på annat sätt göras försök att få frågan under Riksdagens
behandling samt framställning om sådana bestämmelser, att å helgdag inga
andra försäljningslokaler måtte hållas öppna än sådana, der allenast bröd,
mjölk och grädde finnas till salu.

Stockholm den 30 april 1900.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Äfven inom Sveriges allmänna handelsförening liar man diskuterat
frågan om söndagshandelns hämmande.

Senast var den förelagd föreningens årsmöte, som hölls i Gefle 1901.
Allmänt uttalade man sig derför, att bättre lagbestämmelser, än som nu
gälla, måtte åstadkommas, och att frågan borde med första föreläggas
Riksdagen. Naturligtvis rådde olika meningar om huru bestämmelsen borde
formuleras, men de bestå, för att ej säga alla, tycktes vara af den meningen,
att något bör och måste i detta fall göras på lagstiftningens väg; och från
flera håll har framställning gjorts till mig både i fjor och i år att i
Riksdagen väcka motion i ärendet. Utom de synpunkter, som redan
framhållits, må betonas, att genom den nuvarande tillåtna söndagskandeln
är det ett mycket stort antal menniskor, som icke få någon hvilodag.
Naturligtvis kunna ej alla dessa få fritt hela söndagen, ty en del varor
måste ju äfven då tillhandahållas allmänheten, men en betydande inskränkning
bör dock kunna ske.

Vid föregående riksdagar ha väckts motioner angående beredande af
utsträckt sabbatshvila åt, bland andra, tjensteman och betjente vid postverket,
statens jernvägar samt statens telegraf- och telefonväsen. Med
anledning häraf beslöt Riksdagen en skrifvelse till Ivongl. Maj:t, hvari det
bland annat heter:

»Riksdagen gillar för sin del den uppfattning, att hvarje samhällsmedlem
såväl i fysiskt som andligt afseende har vissa berättigade kraf
på ledighet under större delen utaf sabbatsdagen samt att det tillkommer
ett kristet samhälle att föregå de enskilde och arbetsgifvarne med ett
efterföljansvärdt föredöme, bereda sina tjenare, jemte lekamlig hvila,
möjlighet att deltaga i den allmänna gudsijensten. Enligt Riksdagens
mening torde ock tillämpningen af dessa grundsatser både kunna och böra
utsträckas utöfver hvad hittills hos oss egt rum i afseende å ifrågavarande
funktionärer.»

Dessa vackra ord gifva mig ökad anledning tro, att Riksdagen skall
befinnas vara villig göra hvad på den ankommer för att äfven de tusentals
menniskor, som nu måste arbeta i handelsbodar snart sagdt hela söndagen,
må kunna komma i åtnjutande af behöflig sabbatshvila.

Att finna det bästa sättet för att sålunda komma handelskåren till
hjelp är visserligen icke en lätt uppgift. Jag har emellertid ansett, att
om endast bröd, mjölk och grädde såldes å sabbatstid, skulle man enklast
kunna förekomma en obehöflig söndagshandel. Öfriga varor, som säljas i
handelsboden, bör allmänheten kunna förskaffa sig på livardagarne. Ett

Lagutskottets Utlåtande N-.o 11.

sådant förhållande skulle kanske till eu början förefalla något säreget;
men sedan man vant sig dervid, kommer det säkerligen att gå mycket bra.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag föreslå, att Riksdagen
ville för sin del antaga följande förklaring af 7 kap. 3 § straffktgen: Härigenom

förklaras, att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade
förbudet mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan
dylik bod afses förbud att sälja andra varor än bröd, mjölk oeh grädde.»

Såsom lagutskottet år 1894 vid behandling af en då afgifven motion
i ämnet anförde, torde det icke kunna förnekas, att ordet »kramlåda»,
om det också vid strafflagens tillkomst haft en otvetydig betydelse, numera
icke bör till dem, som förekomma i det gängse språkbruket, och
att till följd häraf såväl den stora allmänheten som de, hvilka hafva
att ställa sig ifrågavarande lagbud till efterrättelse, hafva svårt att rätt
tyda lagens uttryck »kramlåda eller annan dylik bod». Att dessa ord
tolkas olika af olika domstolar, är också utskottet väl bekant. Behofvet
af tydliga och verksamma bestämmelser angående tillåten eller otillåten handel
å sabbatstid har ej heller i någon mån aflijelpts genom den, på förslag
af Riksdagen, den 9 juni 1893 meddelade lagförklaringen, att med
förbudet mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan
dylik bod afses jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt
hålles till salu. Som bekant har tvärtom, efter det genom denna förklaring
lagts hinder i vägen för tobaksvarors försäljning i vanliga bodar
under sabbatstid, söndagshandel med dylika varor böljat bedrifvas i andra,
än mer stötande former, utan att gällande straffbestämmelser härå ansetts
tillämpliga. Utöfver det område, som af nämnda förklaring beröres, återstå
dessutom många fall, i hvilka icke för närvarande kan anses med någon bestämdhet
fastslaget, huruvida rätt till handel å förberörda tid eger ram eller
icke. Särskild! har det i praxis visat sig möta svårigheter att angifva gränsen
för, hvilka butiker skola anses undantagna från förbudet mot öppenhållande
under sabbatstid på den grund, att de äro försäljningsställen för matvaror.
Såsom motionären framhållit, har det tvifvelsmål angående rättstillämpningen,
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 10 Iiäft. 2

Lagutskottets Utlutande N:o 11.

som härutinnan föreligger, föranledt ganska godtyckliga och otillfredsställande
förhållanden.

I syfte att råda bot härför har styrelsen för (Stockholms speeerihandlareförening
i ett af motionären omförmäldt uttalande till Sveriges allmänna
handelsförenings årsmöte 1900 ifrågasatt meddelande af sådan bestämmelse,
att å helgdag inga andra försäljningslokaler måtte hållas öppna än de, der
allenast bröd, mjölk och grädde finnas till salta, och hufvudsakligen samma
förslag är af motionären uti hans förevarande framställning upptaget. Att
ett dylikt stadgande skulle innebära en allt för långt drifven begränsning
af försäljningsrätten, synes emellertid utskottet uppenbart, då jemväl för
andra mindre hållbara matvaror torde, med hänsyn till både allmänhetens
och handlandenas intressen, förefinnas lika stort behof, att köp och försäljning
af sådana varor dagligen må få ega rum.

Utskottet, som sålunda icke kan förorda antagande af det i motionen
framlagda förslag, finner emellertid i likhet med motionären önskvärd!, att
i detta ämne måtte åvägabringas bestämmelser, genom hvilka omfattningen
af förbudet mot handel å sabbatstid blefve tydligt angifven, samt de undantag
från detta förbud, som må anses böra förekomma, begränsades till sådana
fall, i hvilka dylikt undantag är af verkligt behof påkalladt,åt!(Frågan
härom synes utskottet förtjena att bringas under Kong], Maj:ts pröfning,
och föranlåtes utskottet alltså hemställa,

. • ■ un. :U . j . ■ ; ■

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, attlvongl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad män det
i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade förbud mot handel
å sabbatstid lämpligen må utsträckas, samt för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte,
hvilka mera tydligt och bestämdt än de nu gällande
angifva gränsen mellan å dylik tid förbjuden och tilllåten
handel.

Stockholm den 18 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktr., 1902.