Lagutskottets Utlåtande N. o 11 (Utlåtande 1897:LU11 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N. o 11.

N:o 11.

Ant. till Riksd. kansli den 22 februari 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utsträckning af
rätten att anföra besvär öfver vissa kommunala beslut.

I 75 § af kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862 stadgas beträffande rätten att genom besvär söka ändring
uti kommunala beslut:

»Medlem af kommunen, som åt kommunalstämmans eller fulimägtiges
beslut uti kommunens gemensamma anlägenheter ej nöjes, eger
rätt att, der han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans
enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund, eller att det icke i
laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med allmän lag eller
författning eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet
fattat, deruti rättelse söka genom besvär»,

hvarefter återstående delen af §:n innehåller närmare bestämmelser
angående dessa besvär. Alldeles enahanda stadganden beträffande de
grunder, som kunna, efter besvär hos vederbörande myndighet, föranleda
ändring i allmän rådstugas, stadsfullmägtiges eller kyrkostämmas
beslut, återfinnas i kongl. förordningarne om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862, om kommunalstyrelsé i Stockholm den 23 maj
samma år och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 14, föreslår nu herr Ljungberg en sådan utsträckning af

Lagutslcotteis Utlåtande N:o 11.

rätten att öfver dylika kommunala beslut anföra besvär, att ändring
skulle kunna vinnas äfven för den händelse, att beslutet visades vara
af beskaffenhet att lända kommunen eller det allmänna till skada.

Från den välgrundade regeln, att »all dom bör fästas på skäl och
lag och ej på godtycke», bilda, yttrar motionären, våra nya kommunallagar
märkliga undantag; ty enligt dem vore det nog, att ett beslut,
det måtte nu vara huru oförnuftigt och skadligt som helst, vore fattadt,
för att det skulle vara orubbligt, så framt icke den klagandes enskilda
rätt vore förnärmad eller något formelt fel kunde i beslutet uppvisas.

Dessa båda tillåtliga skäl till ändring förekomme emellertid icke
ofta, då tvisten gälde en allmän angelägenhet; och denna måtte vara
behandlad till än så stor skada för en hel kommun eller församling, så
kunde derför nästan aldrig rättelse ske i det mest afvita beslut, så snart
majoriteten å en kommunal- eller kyrkostämma fattat detsamma.

Det hände inom våra kommuner icke sällan, att genom enskilda
intressens spel eller genom ofullständig saklig utredning mycket oförståndiga
och för kommunen skadliga beslut fattades, eller ock att, sedan
ett gagneligt beslut blifvit fattadt, detsamma genom en ny, artificiel!,
åstadkommen majoritet blefve upprifvet; och i intetdera fallet ansåge
sig, på grund af ordalydelsen i nämnda paragrafer, länsstyrelsen eller
öfverståthållareembetet kunna göra någon ändring, om det icke gälde
den klagandes enskilda rätt eller beslutet varit i formelt afseende orätt
— under hvilka båda kategorier nämnda myndighet tycktes, utom annat,
subsumera uttrycket »orättvis grund».

Sedan motionären härefter såsom exempel anfört några fall, då
enligt hans åsigt kloka och gagneliga kommunala beslut blifvit genom
senare majoritetsbeslut upprifna och ersatta med andra, de der, enligt
motionärens förmenande, icke varit för vederbörande kommun till gagn,
fortsätter han:

»Det synes mig naturligt, att en utsträckning af besvärsrätten
är i detta fall desto mera befogad, som, när det gäller allmänna angelägenheter,
intet kan vara mera i sin ordning, än att det allmännas intressen
få göra sig gällande. Här är ju endast fråga om rättigheten att
klaga, det vill säga att få målet pröfvadt efter sakliga »skäl och bevis»,
och hvarför skall denna rätt vara medgifven den, som klagar i enskild!
intresse och af personliga skäl, men icke den eller dem, som besvära
sig i allmänt intresse, på allmängiltiga grunder och i frågor, som gälla
tusendens väl eller trefnad.»

På dessa grunder hemställer motionären:

att uti de i kongl. förordningen af den 21 mars 1862 angående''
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 7 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

kommunalstyrelse å landet och i stad samt af den 23 maj samma år
angående kommunalstyrelse i Stockholm äfvensom af förstnämnda dato
angående kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd intagna, lika lydande
paragrafer om besvärsrätten det tillägg måtte göras, att efter orden:

--»tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda

rätt eller eljest hvilar på orättvis grund,» införes följande:

--eller är kommunen (församlingen) eller det allmänna till

men — —.

Genom de af motionären ifrågasatta förändringar i gällande kommunalförfattningar
skulle den sjelfstyrelsens grund, på hvilken dessa
författningar hvila, väsentligen rubbas. Det skulle nemligen, anser utskottet,
allt för ofta komma att inträffa, att ett kommunalt beslut
blefve, ur synpunkten af dess gagnelighet för det allmänna, genom
besvär understäldt vederbörande myndighets pröfning, och följaktligen
skulle den kommunerna nu tillkommande rätt att sjelfva fatta bindande
beslut i egna angelägenheter varda dem i regeln beröfvad. Då emellertid
något allmännare missnöje med den kommunala sjelfstyrelsens
princip, sedan den blifvit hos oss införd, icke försports och utskottet
icke heller af motionärens framställning blifvit öfvertygadt derom, att
vederbörande myndigheter skulle finnas ega förmågan att bättre än
kommunerna sjelfva eller de, åt hvilka kommunerna öfverlemnat sin
beslutanderätt, bedöma och afgöra frågan om fattade besluts gagnelighet
för vederbörande kommuner, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1897.