Lagutskottets Utlåtande N.-6 8 (Utlåtande 1901:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N.-6 8.

gndKuiuM! i!»i ikfftwGi	r nät. iU	niet	eib fe-v	viUiid'' r«nfiiT)ti:.	1
»imi ‘fe itorfluunnyfc tfifoitj	fr, inom		t« ant (it	••::! ,•; blus'' m* it	■
tbfji ylttfeg/sl Rit i ''ii! i	■«•	.all».! 1 ,	K«- Kolf»	■W wdligfe. VtXii	W \
				biiinnr	i''i> •’-•
	-18 it	rf film,tvint H.(	fil. til,i,Ii	fl fl oblWMrritgé.lii	i
i ^ 1 V j«• •• i t M A •? ’ * - ’t *. ''»13	- Hu	•r llit :t it	■it''!!O-t	jmi-f- gib*»'' ■f’
f > ! r<*		•4 ijjhujI	VgiHlii	‘ •1 l.blir 1 U:aC	b;,,;''/''
■ ifrl •••il4>-)b-i0( bfl/lr,Ll‘) 11 flit ttc Jbfi t-,b ''ot M>	i in{>lli ;! ufeafe ;	N:o 8. .::i • JTisinn fi.«)I		»1 bil -Åt -)i.; ''	t,''b
ytufcjfiuillit	•dou-d-no	;. i! f{ i; / » i p	i Å t i !''J n''U	n/fiOÄiMbi.diliilli:	i-1!i''
inifil +GiVr.»* ■ in»; / T; Öl r.	•Miv ii	Ank. till Riksd.	■ rf- 1 :i;-- »b : kansli den 8 februari 1901, kl.	1 e. m.
■djiieifnd f!.?''.>!''• vä -Öl ft b	it bi,'' fi	’>o .Hjul	(!•»! UfU .	., g, 1-gl''t''T	a c ''in
	•n adb	;{V		luft G.l J‘\A, 11

>!''!!'' ?■
** f 1 ,

tUUV i

■ ; > 1

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande tillägg till förordningen den

h‘ !-.f> i vill- !fr> <.r Ti-; »t >A''in U A# UV-U 6

februari 1849 angående viss tid för, klander af kusesyn
emellan enskild jordegare och landbo, dels ock en
med föranledande af berörda proposition väckt motion.

‘it!

iKur.ui

:nu

nn< n

i''.,It! it - (|t«?| .; i. 11 ‘ ■ UfT Mai i!:< t»! I 1 >i!'' .11,t - < / i I’’: }•''•> I

Genom en den 21 december sistlidet år aflåten proposition, n:o 9,
hvilken af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

••tv:.,,i -i''ro S O •>''. ,!••! i XH i i , i .;•>!• •< ''bv*ir/-••••dui ‘

. v. , .f-.{ in.•!.-. •,* «,s.f• ’.» ; i ,j;,. . ,b. •. Ji

innefattande tillägg till förordningen den 6 februari 1819 angående viss tid
för klander af husesyn emellan enskild jordegare och landbo.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander
af husesyn emellan enskild jordegare och landbo är stadgadt för det
fall, att till- eller afträdeshusesyn förrättas af två nämndemän, skall ega
tillämpning jemväl der sådan syn hålles af ojäfvige män, hvilka förr varit
nämndemän inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för
synens hållande äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 6 Höft.. (N:o 8). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

I sammanhang med denna proposition bär utskottet till behandling
förehaft en med anledning af propositionen inom Andra Kammaren af herr
J. Widén afgifven motion, n:o 152, hvilken jemväl blifvit till lagutskottet
öfverlemnad.

Ifrågavarande motion är af följande lydelse:

»Uti nådig proposition, n:o 9, till innevarande års Riksdag föreslår
Kongl. Maj:t sådant tillägg till kongl. förordningen den 6 februari 1849
angående viss tid för klander af husesyn mellan enskild jordegare och
landbo, att hvad i nämnda förordning är stadgadt för det fall, att tilleller
afträdeshusesyn förrättas af två nämndemän, skall ega tillämpning
jemväl der sådan syn hålles af ojäfvige män, hvilka förr varit nämndemän
inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för synens hållande
äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.

Denna proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse den 8 maj
1900, uti hvilken begärts förslag till lagändring i ofvan antydda rigtning;
och var denna skrifvelse åter föranledd af en utaf enskild riksdagsman
väckt motion i frågan. Af dessa framgår, att det praktiska ändamål, man
med det ifrågasatta lagstadgandet velat vinna, är att afhjelpa den svårighet,
som nu, då valfriheten är inskränkt till tjenstgörande nämndemän, understundom
förefinnes att finna fullt lämplige syneförrättare.

Det gifves emellertid en annan till samma mål syftande ändring uti
ifrågavarande stadganden, hvars vidtagande samtidigt synes mig förtjena
tagas under öfvervägande: upphäfvande af den inskränkning i afseende
på syneförrättame, att de skola vara från det härad eller tingslag, der
synen eger rum.

I husesynsordningen af den 18 juli 1681 föreskrefs, att, när bonde
eller annan åbo ville hemman tillträda, husbonden egde kalla »till vittnes»
tvenne »nämndemän eller andre trovärdige danneman», som strax tillsyna
honom husen hvar för sig. Enligt detta stadgande torde det icke hafva
varit af någon betydelse, om syneförrättame eller »vittnena» varit från
det härad, der egendomen var belägen, alltid de eljest varit lämplige.

I 1784 års lag, byggningabalken kap. 27 § 8 föreskrifves, att sådan
husesyn, som här är i fråga, skall hållas genom »tvenne oveldige män af
nämnden»; och i kongl. förordningen den 6 februari 1849 återgifves detta
så, att det skall ske af »två nämndemän i behörig ordning*. Det sätt,
hvarpå dessa stadganden, särskild! det förstnämnda af dem, affattats, gifver
väl vid handen, att lagstiftarne tänkt på ledamöter af en viss nämnd, det
härads nämnd, der synen skulle hållas. Men, måhända såsom reminiscens

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

från den tid, då huseaynsordningens föreskrifter gälde, har stadgandet i
praktiken, åtminstone icke allestädes, gifvits en deremot svarande tillämpning.
Det har varit rätt vanligt, att vid sådan syn användts äfven uthärads
nämnd, då nämndemän inom samma härad icke funnits, som varit
villige, eller af andra skäl; i allmänhet torde man dock hafva hållit sig
till nämndemän inom domsagan.

Såvidt kändt är, hafva dylika syner ända till på sista tiden icke
blifvit underkända af domstolame. Men genom Kong! Maj:ts domar den
26 oktober 1897 och den 19 oktober 1899 bär numera uttryckligen fastslagits,
att gällande stadganden äro så att förstå, att husesyn, för att tillerkännas
egenskap af laga till- eller afträdessyn, måste vara förrättad af
två ledamöter af häradets nämnd. Och genom det nu föreslagna tillägget
till 1849 års förordning har bestämts, att syneförrättarne skola vara från
det tingslag, ,der synen eger rum.

Att syneförrättarne ovilkorligen skola tagas från det härad eller det
tingslag, der synen skall ega rum, är, enligt min mening, en inskränkning,
som betingas hvarken af principiella grunder eller förhållandena i öfrigt.
Det gifves naturligen fall, der det kan vara vida förmånligare att få taga
nämndemän från annat härad; belägenheten af en egendom kan vara
sådan, att nämndemän från annat härad både bo mycket närmare och
känna bättre till förhållandena än de, som kunna erhållas från det härad,
der egendomen ligger. Understundom kan det möta rätt stora svårigheter
att från samma härad få nämndemän, som äro villiga och lämpliga att
förrätta synen — nämndemän äro nemligen icke skyldiga att åtaga sig
syneförrättningar af ifrågavarande slag; eller ock kunna de vara hindrade
att göra det, innan den tid är ute, hvarinom synen bör hållas.

Visserligen kan tyckas, att dessa olägenheter skulle vara erforderligen
afhjelpta, om, såsom Kongl. Maj:t nu föreslår, till syneförrättning äfven
få tagas f. d. nämndemän från tingslaget. Härigenom erhålles ock utan
tvifvel i regel ett större antal personer att välja på. Men olägenheterna
kunna i allt fall qvarstå. Förutvarande nämndemän torde i många, för
att ej säga de flesta, fall vara, der de tjenstgjort någon längre tid, till
följd af ålder och, der de tjenat kortare, af andra skäl mindre skickade
till nu ifrågavarande slags förrättningar. Ett, åtminstone i vissa fall,
verksammare sätt att uppnå det åsyftade målet är att utsträcka rätten
att taga syneförrättare, sä att de ej nödvändigtvis behöfva vara från det
tingslag, der synen hålles. Enligt min uppfattning är detta sätt det naturligaste
och det, som både teoretiskt och praktiskt ställer sig lämpligast.

Lagutskottets ■ Utlåtande'' N:o &

För ., att erhålla en begränsning,; hvilken torde vara erforderlig, på
det ej syneförrättare måtte kunna väljas från alldeles för vidt aflägsna
trakter, torde dock i enlighet med det förfarande, som hittills i de flesta
fall, då synemän tagits utom häradet, iakttagits, böra föreskrifvas, att de
skola vara från något ■ af de tingslag, som tillhöra samma domsaga, der
egendomen är belägen. För alla de domsagor, hvilka utgöras af två eller
flere tingslag —, och dessa äro, enligt hvad justitieombudsmannen i sin
till årets Riksdag^ afgifna embetsberättelse upplyser, två tredjedelar af
samtliga domsagor i riket — skulle, äfven med den antydda begränsningen,
en lagändring i den af mig här ofvan utvecklade rigtningen erhålla
stor betydelse. Fn liknande princip har ock hos oss förut vedertagits
uti kongl. förordningen den 20 november 1845 angående gemensamma
ransakningshäkten och tingsställen för särskilda härad.

Vill man åter hafva begränsningen mindre snäf, torde detta kunna
lämpligen åstadkommas genom att tillåta, att synemän må tagas jemväl
från angränsande domsaga. t;.;''!’- , ni

På det Riksdagen må blifva i tillfälle att, i sammanhang med den
af Kongl. Maj :t nu föreslagna lagändringen, pröfva jemväl den af mig
uppkastade frågan, har jag derför, på grund af ofvanstående, velat vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att den genom Kongl. Majrts ifrågavarande
proposition föreslagna lagen må erhålla följande lydelse:
in n»Härigenom förordnas som följer:

Hvad i förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander
af husesyn emellan enskild jordegare och landho är stadgadt för det
fall, att till- eller afträdeshusesyn förrättas af två nämndemän, skall ega
tillämpning jemväl der nämndemännen eller någondera af dem tillhöra
annat tingslag inom den domsaga, der synen egen rum (eventuelt: eller
annan angränsande domsaga) eller sådan syn hålles af ojäfvige män, hvilka
förr varit nämndemän inom något till sådan domsaga hörande tingslag och
vid tiden för synens hållande äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.»

Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition är, såsom herr Widén i sin
motion erinrat, föranledd af Riksdagens skrifvelse till Konungen den 8
maj 1900, deri Riksdagen på anförda skäl anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
förordningen den 6 februari 1849 angående viss tid för klander af huseyn

Lagutskottets Utlåtande ,N:o. 8.

■ emellan enskild jordegare och landbo, att de i förordningen gifoa bestämmelser
blefve tillämpliga; utan afseende derå,! huruvida de --it "förordningen
omförmälda syner . förrättats af tjenstgörande eller förutvarande
nämndemän.

I omförmälda skrifvelse, hvilken i sin ordning grundade sig å en af
enskild motionär afgifven framställning, förklarade Riksdagen sig anse, att
det för allmänheten skulle medföra en afsevärd fördel, om behörigheten
att med laga vitsord förrätta af- och tillträdessyn emellan enskild jordegare
och landbo utsträcktes till förutvarande nämndemän, samt att genom en
sådan förändring icke skulle äfventyras den oveld och sakkunskap hos
förrättningsinännen, som finge anses utgöra den inre grunden och förutsättningen
för det högre vitsord, som blifvit tillerkändt af nämndemän
förrättad af- och tillträdessyn framför af andra personer, verkstäld sådan
syn. Ändamålsenligheten af den föreslagna förändringen framträdde, enligt
Riksdagens mening, desto mera, om man toge hänsyn till de förändrade
förhållanden i afseende å nämndemäns tjenstetid, som inträdt, sedan
nämndemännen väljas allenast för vissa år ; och någon särskild och större
erfarenhet i fråga om syners förrättande kunde ej antagas förefinnas hos
tjenstgörande än hos förutvarande nämndemän. Riksdagen uttalade sig
alltså för en lagändring, hvarigenom förutvarande nämndemän -—- naturligtvis
under förutsättning att de innehade de qvalifikationer, som fordrades
af tjenstgörande nämndemän — likstäldes med dessa sistnämnde i afseende
å behörigheten att förrätta af- och tillträdessyn emellan enskild jordegare
och landbo. I sammanhang dermed ifrågasatte emellertid Riksdagen,
huruvida ej konseqvensen fordrade, att på samma gång ändring genomfördes
i förordningen den 6 februari 1849, ändring vidtoges äfven i
ett eller flere andra lagrum, som afhandlade nämndemäns behörighet att
förrätta syn.

Sistberörda, af Riksdagen ifrågasatta mera omfattande lagstiftningsåtgärd
har af Kongl. Maj:t ej ansetts erforderlig. Deremot har den af
Riksdagen föreslagna förändringen i 1849 års förordning funnits lämplig.
Propositionen innehåller alltså förslag att utsträcka förordningens tillämpning
till sådana syner, som förrättas af ojäfvige män, Indika förr varit nämndemän
inom det tingslag, der synen eger rum, och vid tiden för synens
förrättande äro till dylik befattning inom tingslaget valbare.

Enligt utskottets uppfattning torde den i propositionen ifrågasatta lagändringen
vara egnad att tillfyllest undanrödja de olägenheter, som med nuvarande
lydelsen af 1849 års förordning kunna hafva varit förenade. DeriBih.
till RUcsd. Prof. 1901. 7 Sami. 6 Haft. 2

.Lagutskottets. Utlåtande N:o 8.

genom beredes nemligen allmänheten all behöflig lättnad att för af- och
tillträdessyner finna lämpliga och kompetenta förrättningsmän, och syftet
med Riksdagens förenämnda skrifvelse lärer sålunda ernås genom ett antagande
af det i propositionen innefattade lagförslag.

Att åter, på sätt herr Widén uti sin motion föreslagit, ytterligare
utsträcka behörigheten att förrätta af- och tillträdessyn jemväl till tjenstgörande
och förutvarande nämndemän i annat tingslag än det, inom hvilket
synen skall hållas, vore, efter utskottets åsigt, att gå längre än behofvet
klöfver. En sådan anordning skulle dessutom kunna i åtskilliga fall föranleda
verkliga olägenheter. Den särskilda och ingående kännedom, som
syneförrättarne för att rätt fylla sitt uppdrag böra ega om förhållandena
å den ort, der synen skall hållas, kan ej med visshet förutsättas vara för
handen hos andra än dem, som äro inom tingslaget boende, och man skulle
derför genom ett antagande af herr Widéns förslag riskera, att syn komme
att förrättas af personer, som saknade dylik kännedom och hvilka i följd
deraf komme att vid syneförrättningen tillämpa annan uppfattning och
värdesättning än den, som rätteligen bort i syneförrättningen komma till
uttryck.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å herr Widéns i motionen
n:o 152 gjorda hemställan, i hvad densamma skiljer
sig från Kongl. Maj:ts förevarande framställning, måtte
bifalla det i propositionen innefattade lagförslag.

Stockholm den 8 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

■ ''..tWirtsh i . .. • ,-mVj ;; i: : -.y> ;,/■:, - .‘ ''S;i; i:: .

r . ,* t ! 4 a- (•■»: •i :fy#. »t-rcv ; . . , :r -u ,...i

CARL B. HASSELROT.

4vin:v|4.u,,; •''!:M ‘h'' ‘ ''A v»''»; si Ul

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1901.