Lagutskottets Utlåtande LJ:o 11
Utlåtande 1890:LU11
4
Lagutskottets Utlåtande LJ:o 11.
>’:o 11.
Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1890, kl. 12 midd.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrade
bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis.
I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna och af båda
kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse framställes förslag om
ändrade bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis. Justitieombudsmannen
anför i detta ämne följande:
»I § 3 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 är stadgadt, att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast
egendom skall beräknas sålunda:
| l:a afd. | 2:a afd. | 4:e afd. | |||
| Kr. | ö. | Kr. | ö. | Kr. | ö. |
a) för tio år: |
|
|
|
|
|
|
på landet: för hvarje hemman, hemmansdel |
|
| 1 | 50 | 6 |
|
öfver 3 till och med 6....................................... |
|
| 1 | 4 |
| |
öfver 6..................................................................... |
|
|
| 50 | 2 |
|
dock att lösen ei må öfverstiga........................ |
|
| 10 |
| 40 |
|
År beviset grundadt på flera härads-rätters inteckningsprotokoll, beräknas lösen |
|
|
|
|
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
5
| l:a afd. | 2:a afd. | 4:e afd. | |||
| Kr. | Ö. | Kr. | ö. | Kr. | ö. |
i stad: angående gärd eller obebyggd tomt, | 3 |
|
|
| 6 |
|
öfver 3 till och med 6 ....................................... | 2 | — | _ | _ | 4 | _ |
I öfver 6 ................................................................... | 1 | — | — | — | 2 | — |
angående annan jord, om till och med 3 | 3 |
|
|
| 6 |
|
för hvarje hektar deröfver............................... | 1 |
|
|
| 2 |
|
Hvad som öfverskjuter helt hektartal Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad | 20 |
|
|
| 40 |
|
b) för kortare tid ån tio år: |
|
|
|
|
|
|
ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen | 2 | — | 1 |
| 4 |
|
Denna förordning af den 7 december 1883 trädde i tillämpning den
1 januari 1884, och vid den tiden erfordrades ej gravationsbevis för längre
tid än tio år. Numera hafva dock andra förhållanden inträda som föranleda,
att gravationsbevis i vissa hänseenden omfattande mer än tio år ofta
äro af nöden.
Innan kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875 utkom, var föreskrifvet att inteckning för att bibehålla gällande
kraft skulle förnyas inom hvart tionde år. För utfärdande af gravationsbevis
var således då tillräckligt, att vederbörande häradsrätts eller rådstufvurätts
inteckningsprotokoll för de tio senaste åren genomgingos. Äfven om
före den tiden inteckningar beviljats i fastigheten, men desamma icke under
dessa tio år blifvit förnyade, graverade de ej längre fastigheten.
Genom nämnda förordning den 16 juni 1875 är skyldigheten att inom
tio år förnya inteckning för fordran bibehållen. Rörande åter inteckning
för nyttjanderätt är i § 43 af förordningen stadgadt, att sådan inteckninggäller
.fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i § 61
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
omförmälda bok, hvarmed afses vid häradsrätt inteckningsbok och vid rådstufvurätt
fastighetsbok, hvilken senare benämning ofta nyttjas såsom ett
gemensamt uttryck för både intecknings- och lagfartsböcker vid häradsrätter.
Hvad i förordningen föreskrifves angående nyttjanderätt skall enligt §§ 54
och 55 äfven gälla i fråga om rätt till afkomst af fast egendom och servitut
saf t al.
När således inteckning af något utaf de tre senare slagen beviljats
eller förnyats efter 1876 års början, då förordningen af den 16 juni 1875
trädde i kraft, och inteckningen blifvit införd i fastighetsboken, behöfver
förnyelse af inteckningen ej vidare ske, utan den gäller oberoende deråt.
De bevis, hvilka numera utfärdas angående inteckningsförhållanden i fastigheter,
böra förty omfatta icke blott de tio sista åren utan, hvad beträffar
inteckningar angående nyttjanderätt, afkomst af fast egendom och servitutsaftal,
jemväl tiden derförut till början af år 1876. Eljest kan man ej vara
förvissad, att bevisen angifva samtliga i fastighet beviljade,^ förnyade eller
sökta inteckningar. Och der denna trygghet saknas lärer, åtminstone i de
flesta fall, gravationsbeviset ej vara för sitt ändamål till fyllest.
Då ett fullständigt gravationsbevis bör i vissa hänseenden omfatta
tiden från 1876 års början till den dag, gravationsbeviset utfärdas, och således
mer än tio år, blir ett spörsmål, huru dylikt bevis rätteligen bör expedieras,
och huru lösen derför må beräknas. Under min embetsresa år 1889
var frågan flera gånger föremål för samtal mellan mig och domare, dem jag
besökte, och har jag så väl häraf som af hvad jag sedermera inhemtat funnit,
att praxis i detta fall är synnerligen vexlande.
En och annan domare förklarade, att han för sådana gravationsbevis,
om hvilka nu är fråga, ej plägade taga högre lösen än för vanliga gravationsbevis,
omfattande tio år, enär bestämmelserna i förordningen angående
expeditionslösen syntes afse endast gravationsbevis för tio år eller derunder,
ej för längre tid, och således bestämmelse i fråga om lösen för omförmälda
gravationsbevis saknades. Enahanda praxis lär följas i Stockholms
rådstufvurätt.
Andra domare meddelade, att de på eu i allmänhet framstäld begäran
om gravationsbevis expediera sådant för tio år. Men i fall uttryckligen
anhålles att få gravationsbevis för längre tid än tio år, utfärda de ett gravationsbevis
för de tio sista åren mot vanlig lösen enligt tariff a) och derjemte
ett särskildt, på fastighetsboken grundadt bevis för den öfriga tiden
från 1876 års början, hvilket senare bevis några domare teckna å det
hufvudsakliga gravationsbeviset, andra å särskildt papper. I båda fallen
beräknades lösen för det senare beviset till 1 krona, och åberopades såsom
stöd härför bestämmelsen under tariff b).
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
Några häradshöfdingar förklarade, att de i likhet med de sistnämnde
plägade utfärda två bevis, men att de för det bevis, hvilket afsåge tiden
från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräknade lösen till 50
öre, då beviset tecknades å det egentliga gravationsbeviset, och till 75 öre,
då det expedierades såsom särskild handling. För detta förfarande åberopades
de i förordningen angående expeditionslösen förekommande allmänna bestämmelser
rörande lösen för bevis, nemligen:
| l:a afd. | 2:a afd. | 4:e afd. | |||
| Kr. | ö. | Kr. | ö. | Kr. | ö. |
Bevis, annat, tecknadt å företedd handling | 1 | — | -- | 50 | 1 | — |
» » då det särskilt utfärdas ...... • | 1 | 50 | — | 75 | 1 | 50 |
Andra domare sade sig förfara sålunda, att de utfärdade ett gemensamt
gravationsbevis, hvilket afsåg tiden ända från den 1 januari 1876,
och beräknade lösen härför på det sätt att de, utom vanlig lösen för ett
tioårs gravationsbevis, togo 7io af denna lösen för hvarje Överskjutande år,
så att, om gravationsbeviset afsåg ett hemman på landet och omfattade
fjorton år, fordrades i lösen 2 kronor 10 öre, motsvarande 1 krona 50 öre
såsom lösen för ett tioårs gravationsbevis och 4/io deraf eller 60 öre för de
Överskjutande fyra åren.
Tillämpas nu dessa olika förfaringssätt vid beräknande af lösen för
ett af domhafvanden utfärdadt gravationsbevis, afseende fjorton år eller tiden
från 1876 års början till den 1 januari 1890, skulle lösen för sådant bevis
blifva antingen 1 krona 50 öre, eller 2 kronor, eller 2 kronor 10 öre,
eller 2 kronor 25 öre, eller 2 kronor 50 öre. Härvid bör ock tagas i
betraktande att, enligt kong!, förordningen angående stämpelafgiften den 24
september 1886, skall gravationsbevis, som af domare på landet meddelas,
förses med stämpel till samma belopp, som den för beviset utgående lösen.
Stämpelbeloppet vexlar således äfven, allt efter domarnes olika praxis.
Möjligen praktiseras på än flera sätt. De af mig nu angifna torde
dock vara de i allmänhet förekommande.
Den skiljaktighet i beräkning af lösen för gravationsbevis, afseende
längre tid än tio år, som sålunda eger rum, utvisar, att någon lagbestämd
grund för dylik lösens beräknande för närvarande icke finnes, eller åtminstone
att af nu gällande bestämmelser i ämnet icke tydligen framgår, huru
i förevarande afseende rätteligen bör förfaras. Denna fråga har, så vidt mig
8 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
är bekant, icke i anledning- af klagan öfver obehörigt utkräfvande af lösen
för dylika bevis eller af annan anledning varit föremål för domstols pröfning;
och en sådan klagan torde icke kunna föranleda till någon ansvars- eller
ersättningspåföljd för den domare, mot hvilken talan i sådant hänseende blefve
anhängiggjord, enär, i brist af uttryckliga bestämmelser i ämnet, icke något
af ofvan angifna sätt för beräknande af lösen för gravationsbevis för längre
tid än tio år kan anses vara uppenbarligen lagstridigt. Deremot har frågan
förevarit vid 1888 års riksdag i anledning af en inom Andra Kammaren
då väckt motion, att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med framställning
om meddelande af föreskrifter i ämnet, Men denna motion föranledde
icke till någon Riksdagens åtgärd, enär kamrarne stannade i olika beslut i
frågan.
Hvilket af ofvan omförmälda beräkningssätt må vara det rigtigaste,
är således en oafgjord fråga, som väl tarfvar närmare utredning.
Af sjelfva uppställningen i förordningen .angående expeditionslösen,
hvari först stadgas om lösen för gravationsbevis för tio år och sedan om
lösen för dylika bevis för kortare tid än tio år, synes framgå att lagstiftaren
tänkt sig, att detta senare bevis skulle afse icke någon period tidigare än
den för de vanliga, förut omförmälda tioårs gravationsbevisen, utan tvärt om
en tid, som följer efter dessa tio år. Med andra ord att om en person innehar
ett tioårs gravationsbevis, ut.färdadt för t. ex. fyra är sedan, och han
önskar upplysning om de inteckningar, som möjligen tillkommit efter utfärdandet
af detta gravationsbevis, så egen han begära ett tilläggs- eller
kompletteringsbevis för dessa fyra sista år och får detta senare gravationsbevis
mot lösen enligt tariffen under b), följaktligen billigare än om han utlöste
ett alldeles nytt gravationsbevis för de sista tio åren.
Blickar man tillbaka på uppkomsten af bestämmelsen under tariff b),
torde visa sig att denna tolkning är den rigtiga.
I expeditionstaxan af den 15 maj 1821 förekomma stadganden blott i
fråga om lösen för gravationsbevis, ej om tiden för desamma. Ett gravationsbevis,
omfattande t. ex. fyra år, synes på den tiden kostat lika mycket
som ett gravationsbevis för tio år. Att gravationsbevis emellertid ej tarfvades
för längre tid än de tio sista åren är tydligt, enär då gällande författningar
angående inteckning föreskrefvo förnyelse deraf inom hvart
tionde år.
Med upphäfvande af 1821 års expeditionstaxa utfärdade Kongl. Maj:t
den 30 november 1855 ny förordning angående expeditionslösen. Det är i
denna förordning, som, mig veterligen, bestämmelser första gången meddelas
om olika lösen för tioåriga gravationsbevis och för sådana bevis för kortare
tid. Bestämmelserna sönderfalla der, likasom i förordningen den 7 december
Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 9
1883, i två delar, nemligen a), afseende gravationsbevis, omfattande tio år,
och b), som i 1855 års förordning lyder sålunda:
»b) för kortare tid än tio år: för hvarje år, beviset omfattar, 1/10 af
hvad här ofvan finnes bestämdt, men icke i något fall mindre än»; hvarefter
de olika beloppen i de särskilda afdelningarna följa.
Kommitterade, som uppgjorde förslaget till denna förordning, der stadgandet
under b) är ordagrant lika lydande med kommitterades förslag, yttra
i sina motiv i fråga om gravationsbevis följande:
»Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad har blifvit nedsatt till
samma belopp som för landtegendom, då giltig grund saknas för den nu
varande olikheten. Att lösen för nämnde bevis minskas i den mån de omfatta
kortare tidrymd, torde ock vara med billighet öfverensstämmande.»
Ej heller då förordningen af den 30 november 1855 började tillämpas
erfordrades gravationsbevis för längre tid än tio år, hvadan det synes mig
uppenbart, att med bestämmelsen under b) i nämnda förordning åsyftades ej
någon tillägg slösen för gravationsbevis, omfattande mer än tio år, utan, såsom
jag förut antydt, ett sätt för allmänheten att till billigare lösen erhålla gravationsbevis,
som blott afsåge ett eller flera af de sista tio åren.
Stadgandet under b) i förordningen den 30 november 1855 öfverensstämmer
alldeles med föreskriften under b) i nu gällande förordning den 7
december 1883, som omedelbart efterträdt den förra. I de motiv, hvilka
åtfölja det af kommitterade uppgjorda förslag till 1883 års förordning, förekommer
icke någon antydan derom, att bestämmelsen under b) numera skulle
afse jemväl gravationsbevis, hvilka omfatta en tidigare period än de tio sista
åren. Hade kommitterade afsett sådant och förty velat i denna bestämmelse
inlägga något mera än hvad förut med stadgandet åsyftats, skulle de tvifvelsutan
ändrat ordalagen eller åtminstone yttrat något härom i motiven. De
hade då säkerligen äfven föreslagit bestämmelser för det framdeles inträffande
fall, att gravationsbevis för att vara fullständigt måste omfatta ej blott de
tio sista åren utan derutöfver ytterligare tio år eller mera, således förutom
de tio sista aren en period, som är längre än tio år, ej kortare, hvilket senare
ord är uttrycket i författningen.
Att sistnämnde kommitterade med stadgandet under b) icke åsyftat
någon särskild tilläggslösen för gravationsbevis torde vidare framgå af hvad
kommitterade yttra i ämnet. Detta yttrande lyder sålunda:
»Ehuru kommitterade försport anmärkningar derom, att den lösen, som
vid underdomstolarne på landet utgår för gravationsbevis å fast egendom,
vore i förhållande till det med dessa handlingars utfärdande förenade ansvar
och arbete för ringa, hafva kommitterade dock, vid betraktande af de rörande
Bill. till Bdcsd. Brot. 1890. 7 Sami. 6 Höft. -j
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
löneregleringen för häradshöfdingarne här ofvan (i motiven) åberopade förhållanden,
funnit någon förhöjning i berörda lösen icke böra ifrågasättas.»
Det torde vara allmänt kändt, att utfärdande af gravationsbevis är ett
särdeles tidsödande och ansvarsfullt bestyr. Ansvarsfullt, ty derest genom
förbiseende af domaren en inteckning, som står i protokollet, blir uteglömd
ur gravationsbeviset, kan sådant för honom medföra betydlig ersättningsskyldighet.
Och tidsödande måste det naturligtvis vara att genomgå en
underdomstols oftast vidlyftiga inteckningsprotokoll för de sista tio åren. Det
är ej till fyllest att domaren för denna tid granskar hemmanets eller stadsegendomens
upplägg i fastighetsboken, enär dessa böcker ännu icke tillerkänts
ovilkorlig! vitsord. Om nemligen inteckning är enligt protokollet beviljad i
ett hemman, men domaren försummat att härom göra anteckning ä hemmanets
upplägg i fastighetsboken, förringar detta icke giltigheten af inteckningen.
Drundas det utfärdade gravationsbeviset blott på anteckningarna i fastighetsboken,
kan det således möjligen inträffa, att beviset ej blir fullständigt.
Mig är bekant att en eller annan domare finnes, hvilken efter fastighetsböekernas
införande anser sig ej längre förpligtad att vid utfärdande af
gravationsbevis, genomse inteckningsprotokollen, utan menar sig ega befogenhet
att grunda beviset på fastighetsboken allena. Om än domaren, då eu
rättsökande hos honom blott i allmänhet framställer begäran om ett gravationsbevis
rörande ett visst hemman, må formaliter vara berättigad att
lemna sådant bevis efter den metod han för sig finner beqvämligast, d. v. s.
på grund af fastighetsboken, blott han i gravationsbeviset uttryckligen förklarar,
att det meddelas enligt innehållet af denna bok, anser jag likväl ej
vara lägligt att så förfara. Äfven en i allmänhet framstäf begäran afser
uppenbarligen att få ett tillförlitligt gravationsbevis, och tillförlitligt är blott
det gravationsbevis, hvilket i fråga om de tio sista åren grundas på inteckningsprotokollet.
Anhålles uttryckligen om ett sådant gravationsbevis, är
domaren pligtig efterkomma denna begäran. Ett af Kongl. Maj! den 24
november 1882 meddeladt, utslag i ämnet sjmes mig i detta hänseende vara
af den vigt, att det här nedan i denna berättelse införes.
Ehuru, såsom nyss nämnts, fastighetsböckerna ej ännu ega ovilkorlig!
vitsord, hafva de likväl stor betydelse, såväl med afseende derå att genom
deras förande det ojemförligt mesta arbetet blifvit undangjord! för de fasteböcker
med vitsord framför protokollet, hvilka framdeles kunna blifva påbjudna,
som äfven derigenom att de redan nu äro till mycket gagn vid utfärdande
af gravationsbevis. Har domaren omsorgsfullt genomgått inteckningsprotokollen
för de sista tio åren, och tinner han sedan vid granskning
af egendomens upplägg i fastighetsboken, att der ej för dessa år äro anmärkta
flera inteckningar än dem han redan vid protokollens genomseende antecknat,
Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 11
bör han kunna vara fullt trygg att beviset är rigtigt i fråga om dessa tio
år. Sedan domaren sålunda förvissat sig angående de sista tio årens inteckningar,
är det ett ganska lätt arbete att taga reda på de öfriga inteckningar,
som till äfventyra besvära egendomen. Jag har förut erinrat derom,
att vissa slag af inteckningar ej behöfva förnyas, sedan de införts ifastighetsboken.
Detta är således vilkoret. Har inteckningen ej blifvit införd i denna
bok, måste förnyelse inom tio år ske. Eljest förloras inteckningsrätten. För
att få reda på, om några inteckningar, som ej anmärkts i de sista tio årens
inteckningsprotokoll, gravera egendomen, behöfver domaren således icke granska
äldre inteckningsprotokoll utan allenast egendomens upplägg i fastighetsboken.
I de flesta fall torde denna, granskning upptaga föga tid. Och häri finner
jag ytterligare ett skäl för den uppfattningen att kommitterade, som utarbetat
förslaget till förordningen den 7 december 1883, ej afsett att stadgandet
under b) skulle gälla det fall, hvarom nu är fråga, ty i sådan händelse hade
nog föreslagits en lägre tariff än för hvarje år 1/10 af lösen för tioärsgravationsbevis
och särskildt stadgats, huru lösen skall beräknas, då framdeles
bevis erfordras för längre tid än tio år före den sista tioårsperioden.
Genom hvad nu anförts torde vara ådagalagdt, att bestämmelserna
under tariff b) angående lösen för gravationsbevis icke äro tillämpliga å
sådana särskilda bevis, som, i sammanhang med gravationsbevis för tio år,
enligt fastighetsböckerna meddelas för tiden före denna tioårsperiods början.
Om så är förhållandet, kunna dessa bestämmelser naturligtvis ännu mindre
åberopas af de domare, hvilka icke utfärda särskilda bevis dels för de sista
tio åren och dels för tiden dessförinnan, utan meddela ett gemensamt bevis
för hela tiden från 1876 års början och derför beräkna, utom vanlig lösen
för ett tioårs gravationsbevis, ytterligare 1/j0 af denna lösen för hvarje Överskjutande
år.
Då således nu gällande föreskrifter i fråga om lösen för gravationsbevis
icke afse sådana bevis, som omfatta längre tid än tio år eller som
utfärdas i sammanhang med gravationsbevis för de sista tio åren men afse
viss tid dessförinnan, skulle man deraf kunna draga den slutsats att, i saknad
af bestämmelser angående lösen för sådana bevis, domare, som utfärda dylika
bevis, ej skulle vara berättigade att för dem beräkna förhöjd eller särskild
lösen utöfver den för vanliga tioårsgravationsbevis bestämda. Enligt min
åsigt är dock en sådan slutsats icke befogad, såvidt dermed. skulle anses
följa, att en domare vore skyldig att utan särskild lösen meddela bevis enligt
fastighetsböckerna för viss tid före sista tioårsperiodens början i sammanhang
med ett vanligt gravationsbevis för denna period. Enligt gällande förordning
angående expeditionslösen torde visserligen icke domare vara berättigad att,
om han utfärdar gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, derför
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
erhålla förhöjd lösen, men å andra sidan har domaren hvarken enligt denna
förordning eller enligt annan författning ovilkorlig skyldighet att meddela
sådant gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år. Otvifvelaktigt eger
han rätt att, då gravationsbevis af honom begäres, utfärda ett vanligt
gravationsbevis för de sista tio åren och derjemte ett särskildt bevis enligt
fastighetsböckerna för tiden dessförinnan, vare sig detta bevis tecknas å det
egentliga gravationsbeviset eller expedieras å särskildt papper. I hvilketdera
fallet som helst måste han vara berättigad att derför erhålla särskild lösen;
och de landtdomare, som så förfara, att de i dylika fall utfärda två bevis
och för det bevis, som afser tiden från ingången af år 1876 till tioårsperiodens
början, beräkna lösen till 75 öre, då detta bevis expedieras såsom
särskild handling, synas vara dertill fullt berättigade, enligt förut nämnda
allmänna stadganden om lösen för bevis.
Redan enligt nu gällande bestämmelser finnes således utväg för en
domare att erhålla särskild ersättning för det ökade arbete och besvär, som
vid utfärdande af gravationsbevis numera för honom måste uppkomma. Då
likväl, enligt hvad jag ofvan antydt, de domare, som vid utfärdande af
gravationsbevis förfara pa något annat af ofvan angifna sätt, icke derigenom
kunna anses handla uppenbart lagstridigt, är det tydligen af nöden att genom
en uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan. En
sådan lagbestämmelse är äfven påkallad deraf, att det måste vara olämpligt
samt både för domarne och allmänheten obeqvämt, att två särskilda bevis
utfärdas angående en och samma fastighets inteckningsförhållanden. Rätteligen
bör väl endast ett bevis härom meddelas, om än detsamma i vissa delar
måste grunda sig på inteckningsprotokollen, i andra åter på fastighetsböckerna.
Billigt torde dock vara att, om domarne förpligtas utfärda ett
gemensamt gravationsbevis för längre tid än tio år, någon förhöjning i lösen
varder dem tillerkänd för det ökade arbete och besvär, som derigenom tillskyndas
dem, och hvilket, om än tills vidare i allmänhet icke af synnerlig
betydenhet, efter loppet af några år, i den mån anteckningarne i fastighetsböckerna
ökas, icke sällan kan blifva rätt afsevärdt. Den förhöjning i lösen,
som i detta afseende skäligen bör ifrågakomma, torde, enligt mitt förmenande,
kunna i fråga om gravationsbevis rörande ett hemman på landet fastställas
till 75 öre, eller det belopp, som, enligt hvad ofvan utvecklats, domarne nu
äro berättigade erhålla för det särskilda bevis, som, utöfver vanligt tioårigt
gravationsbevis, utfärdas enligt fastighetsboken för viss tid före de tio åren.
I förhållande till denna höjning torde andra taxebestämmelser rörande
gravationsbevis ändras.
Någon anledning att inom första och andra afdelningarne i förordningen
angående expeditionslösen, d. v. s. i fråga om underdomstolarne i
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
13
stad och på landet bibehålla särskild lösen för tioårs gravationsbevis synes
ej längre förefinnas, då i hela riket, med undantag af Kopparbergs län, der
fastighetsböcker först nyligen införts, och några andra ställen, fastighetsböcker
funnits i mer än tio år, utan torde den föreslagna förhöjningen få
afse gravationsbevis, omfattande tio år eller derutöfver.
Gravationsbevis utfärdas emellertid ej blott hos underdomstolar. Sådana
bevis kunna äfven erhållas hos rikets hofrätter, till hvilka renoverade
exemplar af inteckningsprotokollen aflemnas, och utgår lösen då enligt tariffen
för fjerde afdelningen i nämnda förordning. Som hofrätterna dock ej hafva
tillgång till fastighetsböckerna, kan man icke påfordra, att gravationsbevis
från hofrätterna skola omfatta längre tid än tio år; och något skäl till
höjning af den i detta hänseende redan bestämda lösen föreligger icke.
Ehuru förordningen den 7 december 1883 är utfärdad på administrativ
väg och Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande eger deri vidtaga- förändringar,
har jag, vid det förhållande att denna fråga förevarit vid 1888
års riksdag och utgjort föremål för Riksdagens öfverläggningar, ansett mig
ej böra i ämnet göra någon framställning hos Konungen, utan vågar jag
för den skull föreslå, att Riksdagen behagade till Konungen aflåta skrifvelse
med anhållan dels att förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 må ändras derhän, att förordningen kommer att afse äfven gravationsbevis
för längre tid än tio år, dels ock att lägsta lösen för gravationsbevis,
omfattande tio år eller derutöfver, må i fråga om hemman på landet bestämmas
till 2 kronor 25 öre samt att i förhållande härtill jemkning må
ega rum af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda förordning äro i första och
andra afdelningarne bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande
tio år».
Det i justitieombudsmannens ofvan intagna framställning påpekade förhållande,
att ett gravationsbevis, omfattande endast de 10 år, som förflutit
näst före bevisets utfärdande, numera icke innefattar tillräcklig ledning för
att bedöma i hvad mån en egendom är af inteckningar besvärad, har sin
grund i den genom nu gällande inteckningsförordning af den 16 juni 1875
införda bestämmelse, att inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst af
fast egendom och servitutsaftal skola utan förnyelse fortfarande gälla, sedan
de blifvit införda i inteckningsboken. Att den sålunda tillkomna olikheten i
fråga om nödvändigheten af förnyelse mellan, å ena sidan, nämnda slag af
inteckningar och, å andra sidan, inteckning för fordran, skulle komma att
medföra vissa olägenheter, hade under de förhandlingar, som föregingo för
-
u
Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
ordningens utfärdande, icke lemnats oanmärkt. Enligt det inom dåvarande
lagbyrån utarbetade förslag till förordning angående inteckning i fast egendom
lydde 43 § sålunda: »Inteckning för nyttjanderätt, som beviljas, sedan denna
förordning träd! i kraft, gälle fortfarande utan förnyelse. Hyttjanderättsinteckning,
som tinnes då denna förordning träder i kraft, skall derefter, vid
påföljd att inteckningen eljest förfaller, en gång förnyas inom den tid och i
den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran, men vare
sedan gällande utan vidare förnyelse.» Härom innehåller det vid förslagets
granskning inom högsta domstolen förda protokoll följande: »Då i fråga om
skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden för särskilda slag af
inteckningar icke syntes vara lämpliga, utan kunna föranleda till misstag
och förvecklingar, samt då den inteckningsbok, som enligt förslaget skulle
upprättas, icke komme att blifva af den beskaffenhet, att densamma syntes
kunna tilläggas det vitsord, att ensamt å denna bok kunde grundas sådana
intyg, som domare hittills under form af gravationsbevis meddelat, utan
domare äfven hädanefter måste granska protokollen, för att kunna afgifva
ett, tillförlitligt bevis om och i hvad mån en fastighet är med inteckning
besvärad, och en dylik granskning icke skäligen kan sträckas längre än till
protokoll för tio år, ansågo justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och
Huss sig icke kunna tillstyrka att för närvarande och innan fullständiga,
med vitsord försedda hypoteksböcker kommit till stånd, skyldigheten att förnya
nyttjanderättsinteckningar borttoges. I följd häraf hemstälde bemälde
justitieråd, att hvad i 19 och 20 §§ blifvit stadgadt om förnyelse med afseende
å inteckning för fordran måtte blifva föreskrifvet jemväl i fråga om
nyttjanderättsinteckningar. — Justitieråden Almqvist, Naumann och,Strandberg
förenade sig om följande yttrande: Då gravationsbevis måste upptaga
jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastighet är intecknad, och ett sådant
bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala urkunden, som utgöres af
rättens protokoll, och ej af en sådan bok, som den i 61 § omförmälde, äfven
om en sådan öfver allt komme att genast från början föras, hvithet med afseende
å innehållet af 66 § kan ifrågasättas, så ansågo justitieråden den här
uttalade grundsats, att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse,
icke kunna godkännas.»
Enligt hvad statsrådsprotokollet den 5 februari 1875 utvisar, anförde,
vid ärendets förnyade föredragning inför Konungen, dåvarande justitiestatsministern,
att, med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande § anmärkt,
den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten att förnya
en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende derpå, att anteckning om
nyttjanderätten egt rum i den bok, hvilken enligt förslaget skulle föras
öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom skulle,
Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 15
enligt justitiestatsministerns förmenande, den svårighet vid gravationsbevisens
utfärdande, som af det ursprungliga stadgandet kunde blifva förorsakad,
vara afhulpen.
Detta är likväl, så vidt lagutskottet kan finna, icke förhållandet.
Domaren lärer lika litet i fråga om dessa inteckningar som beträffande inteckning
för fordran kunna grunda ett gravationsbevis uteslutande på inteckningsboken;
ty om en inteckning för nyttjanderätt eller någon af de dermed
likstälda rättigheter blifvit efter ingången af år 1876 förnyad, men anteckning
om förnyelsen af någon, utaf inteckningshafvaren oberoende anledning icke
skett i inteckningsboken, torde man icke kunna påstå, att den skedda förnyelsen
derigenom blifvit utan verkan. Domaren lärer således äfven i detta
fall, såvida vederbörande icke åtnöjes med ett gravationsbevis, som uttryckligen
förklaras vara i detta afseende grundadt endast på inteckningsboken,
vara nödsakad att genomgå inteckningsprotokollen så långt tillbaka som till
1876 års början.
Vid sådant förhållande är det tydligt, att utfärdande af ett gravationsbevis,
omfattande tiden från den 1 januari 1876 till den tidpunkt, då beviset
utfärdas, medför väsentligt mera besvär och tidsspillan än meddelande af ett
bevis, som omfattar endast de tio nästförflutna åren. Besväret och tidsspillan
ökas ock med hvarje år. Det är följaktligen, såsom justitieombudsmannen
framhållit, önskvärdt icke blott att i förordningen om expeditionslösen införas
bestämmelser om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år,
än äfven att lösen för sådant bevis bestämmes något högre än lösen för ett
gravationsbevis omfattande tio år. Justitieombudsmannen, som synes utgå
från den förutsättning, att domaren för den tid, som öfverskjuter tio år,
endast skulle behöfva genomgå inteckningsboken, föreslår lägsta lösen för ett
gravationsbevis, omfattande tio år eller derutöfver, till 2 kronor 25 öre.
Då emellertid enligt lagutskottets ofvan antydda uppfattning domaren
äfven i afseende å den Överskjutande tiden måste genomgå inteckningsprotokollet,
och besväret med bevisets utfärdande följaktligen ökas i förhållande
tillfden tid, det omfattar, måste den sålunda föreslagna godtgörelsen, om den
ock för närvarande kan anses stå i skäligt förhållande till domarens ökade
besvär, under tidens lopp blifva mer och mer otillräcklig. Det synes derför
utskottet lämpligare, att, beträffande fastighet å landet, lägsta lösen bestämmes
för gravationsbevis, omfattande tio år, fortfarande såsom hittills,
till 1 krona 50 öre, och att för hvarje år derutöfver lösen ökas med eu
tiondedel af sistnämnda belopp, eller med 15 öre. Lösen för ett i år utfärdadt
gravationsbevis, omfattande tiden från den 1 januari 1876, skulle, bestämd
enligt denna grund, blifva lika med den af justitieombudsmannen föreslagna,
eller 2 kronor 25 öre.
16 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.
På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,
att Riksdagen ville, med anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning, i skrifvelse till Konungen
anhålla, att i 3 § af förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 måtte införas bestämmelser
om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio
år, efter sådan grund, att, beträffande gravationsbevis för
hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet, den i hvarje
särskilt fall i 2:dra afdelningen lit. a) för sådant bevis
bestämda lösen förhöjes med en tiondedel för hvarje år
utöfver tio, hvilket beviset omfattar, äfvensom att i förhållande
härtill de i lista afdelningen lit. a) såsom lösen
för gravationsbevis angående fastighet i stad faststälda
särskilda belopp jemväl varda förhöjda.
Stockholm den 13 februari 1890.
På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Heservation:
af herrar Lilienberg, Smedberg, Hans Andersson och (Jarl Persson, hvilka
ansett, att lagutskottet, med hufvudsaklig anslutning till det af justitieombudsmannen
i ämnet framstälda förslag, bort tillstyrka,
att Riksdagen ville till Kong! Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan, dels att kong!, förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 måtte ändras sålunda, att
lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom
på landet för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet
till och med tre bestämmes, då beviset omfattar de
tio år, som förflutit näst före det beviset utfärdas, och
derutöfver, beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt
Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 17
till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt för
servitut, tiden från början af år 1876, till 2 kronor 25
öre samt, då beviset afser kortare tid, till 15 öre för
hvarje år, dock att i detta fall lösen ej må öfverstiga
2 kronor 25 öre, men ej heller understiga 1 krona, dels
ock att i förhållande härtill jemkning i öfrigt eger rum
af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda kongl. förordning
äro i första och andra afdelningarne bestämda såsom lösen
för gravationsbevis.
Bih. till Likså. Urat. 1890. 7 Samt. 6 Häft.