Lagutskottets Utlåtande Ko 72 (Utlåtande 1905:LU72 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Ko 72.

rs:& 72.

Ant. till Kiksd. kansli den 11 maj 1905, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående revision af konkurslagen
m. m.

Lagutskottet kar till behandling fått mottaga en inom Andra
Kammaren af herr C. J. F. Ljunggren, väckt motion, n:o 53, af följande
lydelse:

»Det torde vara synnerligen angeläget för staten att tillse, det
lagarna icke föråldras ock såmedelst samla missnöje. Där så är fallet,
bör rättelse ske. En lagstiftning, som redan alltför länge i vida kretsar
ansetts böra vinna omarbetning, är vår konkurslag af den 18 september
1862. Redan angifvandet af tiden för dess ursprungliga tillkomst torde
måhända i sig innebära bevis för sannolikheten af påståendet, att den
snart 43 år gamla lagen verkligen numera tarfvar en omarbetning. Men
det torde då också böra blifva en hel omgestaltning, ty det lärer icke
längre kunna anses vara lyckligt att med ständigt återkommande ändringar
och tillägg söka att upphjälpa den gamla lagen efter en mera
modern åskådning.

De under eu följd af år gjorda framställningarna om detaljändringar
hafva icke alltid vunnit Riksdagens gillande. Man skulle kanske med
fog kunna säga, att blott förslagen till relativt lindriga rättelser hafva
Bih. till Likså. Prot. 1905. 7 Sami. 61 Käft. (Ko 72) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

kunnat realiseras, men att återigen de mera omfattande förändringarna
för det mesta afböjts.

Men Riksdagen bör väl icke alltid ställa sig afvisande emot framställningar
från landets köpmanskretsar, gående ut på revision af konkurslagen.
Formella hinder härvidlag böra väl ändå kunna öfvervinnas
och få vika för de praktiska kraf, som göra sig gällande?

Rörande nu t. es. de ofta hörda anmärkningarna mot långsam
afveckling af konkurser eller mot altför dryga omkostnader därvid med
åtföljande klent ekonomiskt resultat, så får det ju visserligen medgifvas,
att det icke alltid är lagens fel, att dessa olägenheter inträffa, utan få
borgenärerna själfva i många fall genom bristande bevakning af sina
rättigheter vidkännas skulden härtill, men det är dock lika viset, att
det i de flesta af de ofta anmärkta konkursfallen skulle hafva ställt sig
helt annorlunda för både borgenärerna och gäldenären, om lagen varit
byggd på eu mera rationell grund.

Att borgenärerna kunna tillvarataga sina intressen vid konkursafveckling,
är ju visserligen sant, men dock en sanning med modifikation,
ty det lär väl ändå blott vara i särskilda fall, där det kan lyckas. Så
t. ex. kan det ställa sig särskildt gynnsamt, om borgenärs fordran är
af den betydelse, att han kan utöfva behörigt inflytande på val af gode
män och syssloman eller om han är boende så nära, att han kan följa
konkursafvecklingen. Men för alla borgenärer med ringa fordran eller
för dem, som äro aflägset boende, torde utsikterna att kunna följa med
konkursafvecklingen vara skäligen ringa.

En omständighet, som den mest vaksamme och försiktige fordringsägare
ändå icke kan hafva det minsta inflytande på, är i hvarje fäll
rättens förordnande af ombudsman. Denne, som enligt lagens föreskrift
skall vara en »förståndig» man, har i själfva verket en viktig funktion
sig anförtrodd, nämligen den att hafva tillsyn öfver gode männens och
sysslomännens förvaltning. Men just detta uppdrag förutsätter, att det
»förstånd», som lagen omnämner, skall vara till finnandes å det affärsområde,
som konkursen omfattar. Att detta icke alltid är förhållandet,
torde vara allmänt bekant.

Någon annan sakkunskap än den juridiska fäster rätten i regeln
icke afseende vid. Följden blir därför mycket ofta den, att borgenärernas
genom lagen tillförsäkrade förmån af att erhålla en man, som
å rättens vägnar utöfvar en god och sakförståndig tillsyn öfver gode
männens och sysslomännens förvaltning, helt och hållet omintetgöres.

Men till den anförda anmärkningen mot principerna vid tillsättande
af rättens ombudsman skulle nu med stort berättigande kunna läggas

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 3

en annan mera delikat anmärkning rörande en mycket allmänt inrotad
vana, nämligen den, att det till denne rättens ombudsman af konkursmassan
utgående honoraret i regel fastställes oproportionerligt högt.

Otaliga äro de tillfällen, då befogade anmärkningar blifvit gjorda
emot högt uppskrufvade arfvoden åt rättens ombudsman, arfvoden som
icke stått i rimligt förhållande till arbetets omfattning. Sveriges allmänna
handelsförening har också under en följd af år käft denna fråga på dagordningen,
till dess genom upprepade framställningar till Kung!. Maj:t
saken bragtes inför Riksdagens pröfning och föranledde ändring i § 67
konkurslagen därhän, att det skulle tillkomma borgenärerna att föreslå
arfvodet åt ombudsmannen och detta därefter fastställas af rätten. Men
man må icke tro, att det med denna förändrade bestämmelse är vunnet,
hvad som egentligen åsyftats. Med vetskap om huru det plägar g''å till
med förvärfvande af borgenärsfullmakter på några fä händer i afsikt att
ombuden må äga makt att handskas som de vilja med konkursboet och
dess afveckling, tillsätta gode män och syssloman — mången gång i
sistnämnda fall genom att välja på sig själfva — kan man icke förvåna
sig öfver att anmärkningar allt fortfarande göra sig hörda beträffande
så det ena som det andra hänseendet, icke minst då det gäller arfvodena,
som af massans tillgångar skola utgå.

Visserligen lämnar lagen tillfälle för borgenärerna att vid allmänt
sammanträde granska utdelningsförslag och sysslomännens förvaltning,
men, då fullmakter för det mesta redan afgifvits, infinna sig mycket
sällan borgenärerna till dessa sammanträden, och så blir hela redogörelsen
i de flesta fall en sak mellan de utsedda funktionärerna. Icke
kan det heller alltid vara möjligt för en tiilstädeskommande fordringsägare
att af handlingarna få en inblick i det sätt, hvarpå hela utredningen
försiggått, eller bedöma, huruvida sysslomannen med sakförstånd
handhaft det förtroendeuppdrag, hvartill de måhända utsett sig själfva.

En önskan, som ofta gjort sig hörd i landet, är den, att det måtte
genom lag bestämmas, att till syssloman i affärskonkurser endast finge
utses affärskunniga män. Huruvida det kan vara möjligt att gå så långt
i en konkurslagstiftning, tilltror jag mig ej att afgöra, men nog skulle
det vara förmånligt, om så kunde ske, och nog skulle affärskonkurser i
regel kunna utredas på ett mera fördelaktigt sätt, än som nu plägar
vara fallet, då ingen kompetens stadgas för sysslomännen.

För gäldenärens vidkommande torde det nog vara af intresse, att
hans till konkurs afträdda egendom måtte gifva största möjliga utdelning
till borgenärerna.

Lagutskottets Utlåtande Ko 72.

Jag har här ofvan relaterat en del anmärkningar af allmän beskaffenhet
emot vår konkurslagstiftning och emot vissa förfaranden vid
konkursutredningar. Det må nu tillåtas mig att framhålla några andra
synpunkter, att jämväl komma till beaktande vid en eventuell revision
af den numera föråldrade konkurslagen.

l:o) Erfarenheten har visat, att det stundom kan vara förenadt
med stor svårighet att få en gäldenär att afstå sina tillgångar till konkurs.

En insolvent gäldenär kan sålunda i förhoppning om förbättrade
konjunkturer uppehålla sin affär långt utöfver den tidpunkt, då han för
länge sedan hade bort till borgenärernas förnöjande afstå sina tillgångar.
Genom detta tillvägagångssätt skadar han såväl sig själf som fordringsägarne
och åsamkar sig dessutom ansvar. I rättens och den allmänna
moralens intresse torde det därför vara nödvändigt, att ändring i antydd
riktning åstadkommes.

Detta är så mycket nödvändigare, som erfarenheten också visat,
att man genom verkställighetsproceduren enligt utsökningslagen i många
fall icke vinner något, då tillgångarna först komma fram under trycket
af gäldenärseden i konkurs, men gäldenären med nu gällande lagstiftning
genom Överklagande af domen rörande fordringsanspråket länge
kan förhindra konkurs.

2:o) Erfarenheten har, såsom ofvan antydts, visat, att långsamheten
vid afvecklingen af en konkurs, de med utredningen i regel förknippade
oproportionerligt höga omkostnaderna samt de ofta mindre köpmansmässigt
ledda realisationerna åsamka fordringsägarne förluster och andra
olägenheter.

Hvad härvidlag genom lagstiftningen kan åtgöras, skulle verka
synnerligen godt för både gäldenär och borgenärer. Ifrågasättas kan,
huruvida icke ombudsmannainstitutionen borde utbytas mot en ändamålsenligare
kontrollanordning eller, om den nuvarande anses böra bestå, i
allt fall undergå sådan omgestaltning, att ändamålet med den »sakförståndiga»
kontrollen från rättens sida vunnes, utan att kostnaderna
härför blefve oskäligt betungande för borgenärerna.

3: o) Erfarenheten har visat, att behof förefinnes för omarbetning
af lagstiftningen rörande konkursförbrytelser, i syfte att ohederliga och
vårdslösa gäldenärer må träffas af lagens straff. Såsom det nu är, gå
ofta vårdslösa gäldenärer fria från åtal, enär åtalsrätten tillkommer enskild
borgenär, och man vet ju, huru motbjudande det är att sätta i
gång ett dylikt personligt åtal, på hvilket kan följa frihetsstraff. Därför
borde helt visst tillses, huruvida icke åtalsrätten i dylika fall lämpligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

bör lämnas — utom åt den enskilde borgenären — jämväl åt konkursförvaltningen
såsom sådan eller åt offentlig myndighet.

4:o) Erfarenheten har tydligen ådagalagt behofvet af en sådan omgestaltning
af formerna för afveckling af gäldbundet bo, att ett ackordsinstitut
under lagens skydd måtte kunna bereda möjlighet för gäldenär
att utan konkurs få sina affärer afvecklade till borgenärernas fromma.

Med hänvisning till den norska lagen om ackordsförhandling af den
6 maj 1899, som jämväl varit föremål för Riksdagens handläggning till följd
af motion i Andra Kammaren af herr E. O. V. Wavrinsky, n:o 8 år
1902, skulle det genom ett rättsligt ackordsinstitut kunna beredas gäldenären
medel till att undgå konkurs utan att nödgas söka underhandsackord
på samma gång borgenärernas rätt kunde bevakas därigenom,
att gäldenärens ackordsförhandling skedde offentligen under rättens
tillsyn.

Jag tillåter mig här upprepa, hvad den förenämnde motionären
anfört rörande den norska lagen om ackordsförhandling.

»Från det att ansökan om ackordsförhandling är ingifven till rätten
och till förhandlingens slut inskränkes fordringsägarnes utsökningsrätt
hos gäldenären. I detta hänseende verkar ackordsförhandlingen lika
med konkursen, men olika underhandsackorderingen, utan att hindra
en fordringsägare att under tiden stämma gäldenären på sin fordran
för att få den fastställd, om den bestrides af gäldenären.

Under ackordsförhandlingen kan konkurs inledas endast på begäran
af gäldenären eller »ackordsstyrelsen». (Jag har här tillåtit mig
begagna det svenska ordet ackordstyrelsen i stället för det af herr
Wavrinsky använda norska »ackordstyret».)

Skall ändamålet med denna offentliga ackordsförhandling vinnas,
är det emellertid angeläget, att den väcker så liten uppmärksamhet
som möjligt utom de närmast intresserades krets. Gäldenären fortsätter
därför sin affär på egen hand, men under ackordsstyrelsens tillsjm.
Lagen föreskrifver, att under ackordsförhandlingen firmateckningen
bör ske med tillägget »under ackordsförhandling», men ingen laga
påföljd stadgas, om denna bestämmelse åsidosättes. Handlar gäldenären
emot ackordsstyrelsens gifna föreskrifter eller utan att inhämta dess
beslut i angelägenheter, som icke äro öfverlämnade åt hans fria bestämning,
är denna bestyrelse berättigad till att öfverlämna boet till
konkurs, hvarvid förenämnda förhållande kan leda till att ackord nekas
stadfästelse. Däremot har tillsättandet af denna bestyrelse i regeln
ingen verkan i förhållande till tredje man.

I gäldenärens frihet gentemot tredje man göras dock tvenne

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

viktiga inskränkningar för den händelse, att ackordsförhandlingen genast
leder till konkurs: skuldsättning samt pantsättning, afhändelse eller uthyrning
af fast egendom, som gäldenären företager under ackordsförhandlingen
utan bestyrelsens samtycke, äro ogiltiga i konkursboet.

Ackordsförhandlingen medför således icke såsom konkurs »ipso
jure» någon panträttsartad beslagläggning på gäldenärens egendom till
fördel för fordringsägarne, men den medför en begränsad eller inskränkt
kvarstad på densamma till fördel för eu eventuell konkursbehandling,
såvida denna öppnas i omedelbar förbindelse med ackordsförhandlingen,
så att, om det visar sig att konkurs ej kan undgås, fordringsägarne ej
genom ackordsförhandlingen komma i sämre ställning, än om konkurs
genast inledts. Äfven i flera andra afseenden är ackordsförhandlingen
likställd med konkurs, men i det viktiga hänseendet skilja de sig, att
gäldenären i det förra fallet får, under tillsyn af ackordsstyrelsen, försöka
att göra rätt för sig eller annars bjuda den allra största godtgörelse
utan att behöfva afträda sin egendom till fordringsägarne.

Rätten utser ackordsstyrelsen, som skall bestå af en s. k. ackordskommissarie
(»akkordskommissaer») såsom ordförande och tvenne andra
till detta värf särskilt skickade och villige män. Rätten tager icke
någon som helst befattning med förhandlingen eller förvaltningen, och
hvarken kreditorerna eller ännu mindre gäldenären äge att kontrollera
förvaltningen eller påverka ackordsstyrelsens beslut.

Ackordsstyrelsen kan utse en särskild i gäldenärens affär sakkunnig
revisor vid sin sida, hvilken revisor utöfvar sin befattning under
de offentliga förpliktelser och det ansvar, som lagen stadgar för revisorer.

Kreditorerna bilda, hvad själfva ackordsspörsmålet beträffar, eu tillfällig
förening, hvari en kvalificerad majoritet binder minoriteten. Men
lagen har icke anordnat något organ för dem.

Den största vikt lägges vid att kommissarien är eu för uppdraget
fullt kvalificerad person, som tillika har den nödiga auktoriteten. Detta
har också inskärpts genom ett cirkulär af den 15 februari 1900 från
det norska »Overstyret for Konkursvresenet». Lagen bestämmer, att
Overstyret for Konkursvsesenet med samtycke af justitiedepartementet
kan, på platser där så lämpar sig, utse personer, inom hvilkas krets
ackordskommissarien skall väljas. Ett sådant urval af lämpliga, för
kommissariens uppdrag kvalificerade personer, som tillika äro skickliga
revisorer, har redan ägt rum för Kristianias vidkommande.

Begäran om ackordsförhandling skall ingifvas till konkursrätten
och skall åtföljas af:

Lagutskottets Utlåtande N:o 72. 7

1) en kortfattad redogörelse för de omständigheter, som hafva
förariledt gäldenärens obestånd, samt de utvägar, som stå öppna för ett
ordnande af affärerna. Ett fullständigt ackordsförslag fordras icke på
detta stadium;

2) en tablå öfver affärsställningen;

3) uppgift på de räkenskapsböcker, som förts;

4) 50 kronor som förskott på omkostnaderna.

Inom 3 dagar skall gäldenären, om icke giltigt förfall inträffar,
infinna sig personligen inför rätten. Rätten skall snarast möjligt afgöra,
om ackordsförhandling skall öppnas.

Afslås gäldenärens begäran, skall meddelande därom ofördröjligen
ske till de kända fordringsägarne.

Ett afslag på gäldenärens begäran kan emellertid inom 3 dagar
underställas Overstyrets pröfning.

Beslutas att ackordsförhandling skall öppnas, väljer rätten genast
ackordsstyrelse, eller i enklare fall endast kommissarie, hvarefter förrättningen
hvilar i dennes händer.

Så snart ackordsstyrelsen öfvertagit ärendet, skall kungörelse om
ackordsförhandlingen utfärdas i kungörelsetidningen, anslås på rättens
lokal och på börsen, om sådan finnes, samt utlysas vid tingen inom de
orter, där gäldenären till äfventyra har fast egendom. Därjämte skall
anteckning därom ske till firmaregistret.

Därefter skrider ackordsstyrelsen till revision af gäldenärens räkenskaper,
uppgör en fullständig tablå öfver ställningen, granskar orsakerna
till obeståndet och affärens utsikter för framtiden samt uppgör en berättelse
häröfver, som senast 14 dagar före det fordringsägarne kallas
till möte för ackordsförslagets behandling tillställes dem. Ackordsförslaget
uppgör gäldenären under förhandling med ackordsstyrelsen. Affären bibehålies
under tiden af gäldenären, men öfvervakas af ackordsstyrelsen,
som tillser, att förvaltningen framför allt går ut på att tillförsäkra kreditorerna
godtgörelse. Endast sådana skulder, som måste gäldas på grund
af oomtvistad förmånsrätt eller pant, eller som ingåtts för affärens skull
under ackordsförhandlingen, uppgöras under denna tid.

I ackordsstyrelsens kallelse till sammanträde af borgenärerna uppfordras
dessa att insända specificerade uppgifter på sina fordringar.

Tvist om eller oklarhet öfver hvilka fordringar äro berättigade
utredes af rätten.

Mötet med fordringsägarne skall hållas inom 6, högst 10 veckor
efter det att ackordsförhandlingen öppnats. Mötet ledes af kommissarien.
Gäldenären är skyldig närvara; endast sjukdom gäller som för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

fall. Uteblir gäldenären, kan ackordsförslaget icke behandlas. Borgenärernas
rösträtt utöfvas skriftligen, hvarför det händer, att ingen af
dem tillstädeskommer.

Till grund för omröstningen lägges en af ackordskommissarien och
revisorn uppgjord förteckning öfver samtliga fordringar i boet, med
angifvande af deras beskaffenhet och uppgift, huruvida de på någon
hand bestridas. Fordringar, om hvilka ackordsstyrelsen har kännedom,
men som ej blifvit anmälda, medräknas. Anmälan om fordran till ackordsstyrelsen
har endast i så fall rättslig betydelse, att den tjänar till att
vidmakthålla förmånsrätt, hvars bevarande betingas af att inom viss tid
gjorts anspråk därpå gällande.

Med hänsyn till rösträtt gäller detsamma som för tvångsackord i
konkurs. Det fordras ett kvalificeradt flertal, såväl i afseende å antalet
fordringsägare som å belopp, för att ackordet skall antagas. Detta flertals
storlek beror af den erbjudna ackordsprocenten. Går förslaget utpå
att betala minst 50 procent till de oprioriterade fordringsägarne,
kräfves, att 2/3 af de röstberättigade hafva röstat för dess antagande
och att deras tillgodohafvanden tillhopa utgöra % af kreditorernas samlade
fordringar.

Går det ut på mindre än 50 procent, fordras, att 3/4 af de röstberättigade
med ett tillgodohafvande af 3/4 af hela foraringsbeloppet
rösta därför.

Erhålles den föreskrifna majoriteten, utlyser rätten inom 3 veckor
ett möte med fordringsägarne till behandling af spörsmålet, om ackordet
skall stadfästas eller icke. Vid detta möte skall såväl gäldenären som
ackordsstyrelsen vara närvarande. Alla underrättelser till kreditorerna
och andra vidkommande skola besörjas på så sätt, att deras framkomst
kan bestyrkas.»

Lagutskottet afstyrkte emellertid motionen på grund af flera formella
skäl. Så t. ex. säger utskottet, att det torde vara en synnerligen
svårlöst uppgift att på ett från skilda synpunkter tillfredställande sätt
i vår lagstiftning införa det ifrågasätta nya rättsinstitutet, pa samma
gång utskottet icke vill förneka, att eu lagstiftning i förevarande syfte
skulle kunna medföra ej oväsentliga fördelar. Till sist förmenar utskottet,
att vissa af motionären anförda förhållanden i Danmark tydligen utvisa,
att ganska lyckliga resultat kunna vinnas genom enskilda sammanslutningar
mellan affärsmän samt att erfarenheten från vart land dessutom
visat, att, där skäliga förutsättningar för afveckling medelst administration
funnits, sådan afveckling ganska ofta kunnat astadkommas på den
privata öfverenskommelsens väg.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Vid ärendets behandling i Andra Kammaren yttrades sympatier
för motionens syfte, och utalanden gjordes, att man i handels- och industrikretsar
visst icke vore belåten med den nuvarande ordningen
Då emellertid ingen reservation emot utskottets utlåtande afgifvits, ansågs
icke anledning gifvas för framställandet af något positivt yrkande. Frågan
förföll sålunda, sedan båda kamrarna bifallit lagutskottets hemställan.

Frågan om lagstiftning rörande ackordsförhandling till undvikande
åt konkurs har under åren 1876—1880 varit föremål för Riksdagens
pröfning med anledning af motioner i Första Kammaren af herrar A. O.
Wallenberg och G. H. Stråhle. Beträffande utskottsbehandlingen af
dessa motioner kan anföras, att första gång frågan väcktes, kom den
till ett tillfälligt utskotts handläggning, hvarvid skrifvelse i ämnet tillstyrktes.
Första Kammaren biträdde jämväl utskottets hemställan, under
det att Andra Kammaren ställde sig på den formalistiska ståndpunkten
och nekade sin anslutning till följd däraf, att det vore praxis, att underdåniga
skrivelser i lagfrågor endast borde aflåtas på hemställan af
lagutskottet. Vid frågans upprepade förekomst i Riksdagen remitterades
den med anledning häraf til) lagutskottet, som också städse afstyrkt
bifall till motionerna. Men dessa afstyrkanden hafva visst icke varit
enhälliga inom utskottet. Flera reservationer hafva sålunda afgifvits
utan att dock föranleda Riksdagens bifall till motionärernas skrifvelseförslag.

o 0
0

Återkommande till här ofvan anförda uttalande af 1902 års lagutskott
i fråga om svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt i vår
nuvarande lagstiftning införa ett nytt rättsinstitut för ackordsförhandling
utan konkurs, får man ju medgifva, att det till en viss grad skulle ställa
sig svårt, om än visst icke omöjligt, att inpassa den ifrågasatta nya anordningen
till nu gällande konkurslag och lagstiftning i öfrig!, men saken
torde möjligen ställa sig annorlunda, då nu förevarande framställning
alser att ernå en allmän revision af konkurslagen, vid hvilket förhållande
det således kan förefalla enklare att åstadkomma en för det nya ändamålet
afpassad lagstiftning, än om densamma skulle, såsom de föregående
framställningarna afsett, lämpas till gällande lagar.

I betraktande af de beaktansvärda fördelar, som det ifrågasatta
ackordsinstitutet, skulle kunna gifva, lärer man hafva anledning förvänta,
att landets handels- och industriidkare med tacksamhet skola behjärta
Riksdagens eventuella bifall till framställningen såväl beträffande nämnda
Bill. till Biksd. Prot. 1905. 7 Samt. 61 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

nya rättsinstitut som äfven rörande den önskade allmänna revisionen af
konkurslagstiftningen och de därmed i samband stående lagrum.

Att fördelarne af den antydda ackordsförhandlingen utan konkurs
verkligen kunna anses vara synnerligen förtjänta af Riksdagens uppmärksamhet
torde framgå däraf, att man med denna anordning kunde
vinna:

l:o en angenämare, snabbare och billigare afvecklingsform än konkurs
för den verkligt hederlige, men af motgångar drabbade gäldenären;
samt

2:o eu sakförståndig realisation af boet, som på samma gång gåfve
större utbyte för borgenärerna och verkade mindre störande förandra
köpmän å platsen.

Hos Sveriges allmänna handelsförening har sedan flera år stått
på dagordningen en fråga, som mycket nära sammanfaller med den
här nämnda, nämligen frågan om åstadkommande af bättre anordningar
för tillvaratagande af köpmännens intressen i konkurser. På senare tiden
har vid behandlingen af detta ärende hos föreningen gjort sig gällande
en anmärkning däremot, att kompetensen till gode män och syssloman
— för att icke äfven nämna rättens ombudsman — stundom helt och
hållet åsidosattes, därigenom att för den sakförståndiga ledningen främmande
intressen fått alltför mycket gripa in vid valen. Utan att här
vilja låta denna angelägenhet träda för mycket fram, har jag likväl trott
mig böra omnämna sakförhållandet, då detsamma åberopas i det här
nedan intagna utlåtandet af nämnda förenings förvaltningsutskott till
sistlidna årets allmänna möte i föreningen.

Utlåtandet är af följande lydelse:

»Så länge något allmännare missnöje icke yppat sig inom de korporationer,
hvilkas ombud nu till stor de! taga hand om konkursutredningarna
och mot hvilka det i motionerna uttalade klander till väsentlig
grad varit riktadt, torde man icke kunna vinna det i motionerna afsedda
syfte att vid konkursutredningar få de ifrågavarande ombuden ersatta
af andra personer.

Af samma anledning torde man ej heller hos de lagstiftande myndigheterna
kunna vinna gehör för uttalade önskningar om lagföreskrifter
af innehåll, att i köpmans konkurs en köpman alltid skall deltaga
i utredningen.

Däremot håller utskottet före, att afsevärda förbättringar skulle i

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

hithörande hänseenden kunna vinnas genom en omarbetning’af hela vår
konkurslagstiftning. Härvid torde den i Norge nu gällande lagstiftningen
kunna i åtskilliga hänseenden tjäna till föredöme. Hvad som i
denna synes beaktansvärdt är, att domstolen är förpliktad öfva större
kontroll öfver konkursförfarandet än hos oss, att gäldenärens förhållande
före konkursen är underkastadt en uppmärksammare granskning, att
domstolen ovillkorligen skall pröfva konkursförvaltarens redovisning och
att för pröfning af vissa konkursfrågor finnes en för hela landet gemensam
myndighet, hvilken till 2/3 består af sakkunnige. Därjämte finnes
i Norge enligt »Lov om Akkordsforhandling» af år 1899 möjlighet för
insolvent gäldenär att under vissa villkor under rättens beskydd förhandla
med sina borgenärer om ackord utan konkurs.

Då de synpunkter, hvilka kunna hämtas ur den norska lagen,
förefalla utskottet synnerligen beaktansvärda, vill utskottet hemställa,
att åt en blifvande styrelse och förvaltningsutskottet uppdrages att verkställa
utredning angående lämpligheten utaf att vår lagstiftning i hithörande
hänseende ändras i öfverensstämmelse härmed.»

Vid den i ämnet förda diskussionen uttalades dels liflig anslutning
till förvaltningsutskottets förslag, dels ock, att det måtte lyckas ernå
sådana lagbestämmelser, att köpmännens intressen i konkurser bättre
tillvaratoges än som nu är fallet.

Från nämnda diskussion förtjänar ett anförande att här intagas,
hvilket anförande rörde eu år 1901 väckt, af Riksdagen utslagen motion
angående tillägg till konkurslagen af eu bestämmelse, dels att sj^ssioman
förpliktas underrätta fordringsägare, då slututdelning i konkurs ägt
rum, dels att medel, som inom viss tid efter det för slututdelning hållna
sammanträde icke hos syssloman afhämtats, skola antingen för fordringsägares
räkning göras räntebärande genom medlens insättande i bankinrättning
eller ock i landtränteriet insättas, hvilken motion lagutskottet afstyrkt
under hänvisning till § 44 konkurslagen, som ansetts böra gifva borgenärerna
tillfälle att föreskrifva sådana åtgärder, som motionen omfattat.

Berörda yttrande vid årsmötet var af följande innehåll:

»Det är nog sant, att tordringsägarne, om de hafva fullständig
kännedom om bestämmelsen i § 44 samt passa på och äro närvarande
vid sammanträdena, kunna göra sådana föreskrifter, som äro gagneliga
för borgenärerna och hindra mindre samvetsgranna gode män och sysslomän
att illa förfara med konkursboets medel, men då erfarenheten visat,
att fordringsägarne bruka sakna fullständig kännedom om konkurslagen
och icke alltid kunna vara närvarande vid sammanträdena för att bevaka

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

sina intressen, är nog särdeles önskvärdt, att snarast få förbättrade
bestämmelser införda.»

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung!. Maj:t låta verkställa omarbetning af konkurslagen och därmed i
samband stående lagrum äfvensom låta utreda lämpligheten af införandet
i den svenska lagstiftningen af rättsinstitutet »ackordsförhandling utan
konkurs» samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den sålunda
verkställda omarbetningen och utredningen kunna gifva anledning.»

I sammanhang med behandlingen af denna motion har utskottet
haft tillfälle taga del af åtskilliga till förmån för densamma af handelskorporationer
i landet gjorda uttalanden.

Den önskan att få till stånd en genomgripande revision af gällande
konkurslagstiftning, motionären i sin förevarande framställning
uttalat, grundar han i främsta rummet på de yttranden, hvilka i sådan
riktning framkommit från landets köpmanskår. De praktiska kraf, som
af densamma göras gällande, borde undantränga de formella hinder, de
lagstiftande myndigheterna uppställt gentemot förverkligandet af eu
sådan önskan. De skäl, som från köpmanskretsar och jämväl nu af
motionären framställts till förmån för en sådan allmän revision, hafva
emellertid icke kunnat öfvertyga utskottet om det nödvändiga däri.
Väl medgifver utskottet — såsom ock af den följande framställningen
torde komma att visa sig — att vissa brister föreligga i konkurslagstiftningen
af den art, att de påkalla lagändring, men de torde icke
vara af den för hela konkursinstitutets nuvarande byggnad betydelsefulla
omfattning, att de skulle behöfva medföra ett fullständigt nedrifvande
däraf och uppförande af eu helt ny lagstiftning. På förevarande
område liksom å andra till kreditlagstiftningen hörande torde det
vara nödigt att mer än hittills skett gå till grunden, då det gäller att
afhjälpa förefintliga anledningar till missbelåtenhet. Det gäller alltså
att gå tillbaka till själfva det kreditsystem, som för närvarande är rådande
i vårt land, och undersöka, huruvida detta är så anordnadt, att
det medför den säkerhet i samfärdseln, som dock är lagstiftningens
första uppgift att tillskapa. Och här förefinnes enligt utskottets uppfattning
eu stor svaghet, hvilken nära sammanhänger med den för närvarande
gällande obligationsrättens ofullkomliga beskaffenhet. Först

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

då en i förhållande till det moderna affärslifvets utveckling fullt passande
lagstiftning tillkommit inom obligationsrätten, skola enligt utskottets
förmenande de brister afhjälpas, h vilka aldrig med en än så
god konkurslagstiftning kunna undanröjas. Ett steg i den rätta riktningen
skedde genom det nyligen af Riksdagen godkända förslaget till
lag om köp och byte af lös egendom.

Men äfven en god och tidsenlig lagstiftning å berörda område
äger ej förmåga att fullt afhjälpa rådande anledningar till missnöje,
därest icke å de missnöjdes egen sida allt är sådant det borde vara;
och vill utskottet anmärka, att ett riktigt användande å den enskildes
sida af den nuvarande konkurslagens bestämmelser i mycket högre grad
än motionären förmenar vore ägnadt att afhjälpa förefintliga anledningar
till missnöje med densamma. Med afseende härå förtjänar äfven att
anmärkas det af motionären anförda, vid Sveriges allmänna handelsförenings
årsmöte under 1904 afgifna yttrande, att erfarenheten visat,
hurusom fordringsägare ofta ägde ofullständig kännedom om konkurslagens
innehåll.

Om utskottet på sålunda anförda skäl icke kan tillstyrka en allmän
revision af 1862 års konkurslag, vill utskottet dock icke förneka,
att vissa detaljer däri böra till gagn för hela vårt ekonomiska lif
undergå en omarbetning. Härvid har utskottet till eu början fäst sin
uppmärksamhet vid de s. k. konkursanledningarna. Och beträffande
dessa kan det sättas i fråga, om icke de bestämmelser, gällande laguppställer,
borde fullständigas. Utskottet vill emellertid i detta afseende
framhålla, hurusom 4 § konkurslagen, hvad angår köpmans försättande
i konkurstillstånd, medgifvit rymligare villkor än i andra fall, och hvad
beträffar detta speciella stadgande torde någon anledning till utvidgning
icke förefinnas. Angående åter öfriga fall synes det utskottet, att de
bestämmelser, konkurslagen i 2 och 3 §§ gifver, icke äro fullt tillfredsställande.
Att helt allmänt öfverlåta åt domstolen att efter ansökning
af borgenär inleda en undersökning om gäldenärens ekonomiska ställning
och därest denna undersökning gåfve vid handen, att insolvens förelåge,
få honom försatt i konkurstillstånd, vore att gå för långt. Frånsedt att
domstolarna i många fall med svårighet skulle äga tillräckliga medel
till sitt förfogande för verkställande af en sådan undersökning, torde
ett dylikt förfarande icke utesluta möjlighet till chikan. Å andra sidan
kan det icke förnekas, att den möjlighet, gällande bestämmelser lämna
borgenären att få gäldenären försatt i konkurstillstånd, i många fall
inträder för sent. Redan upptagandet i 3 § konkurslagen af det fall
såsom konkursanledning, att vid utmätning för klar och förfallen fordran

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

gäldenären funnits sakna full tillgång till skuldens gäldande, häntyder
på att lagstiftaren icke nog haft uppmärksamheten fäst därpå, att borgenären
tillräckligt tidigt må kunna få gäldenären försatt i konkurs, d.
v. s. medan ännu några tillgångar hos honom finnas. Det är obestridligt,
att i ett stort flertal af konkurser den utdelning, som tillfaller de
oprioriterade borgenärerna, är synnerligen obetydlig, stundom ingen,
och det ligger nära till hands att antaga, at.t sådant kunnat förekommas,
om blott lagen möjliggjort för borgenären att tidigare få gäldenären
försatt i konkurs.

I detta sammanhang tillåter sig utskottet beröra de s. k. fattigkonkurserna,
d. v. s. sådana, där en borgenär försätter en veterligen
medellös gäldenär i konkurs. Sådant är icke ovanligt, men öfverensstämmer
naturligen icke med konkursinstitutets uppgift. Enligt utskottets
uppfattning borde stadganden förefinnas, som förhindrade sådana
konkurser.

En annan omständighet, å hvilken motionären riktat uppmärksamheten,
är den långsamhet, hvarmed konkursutredningen försiggår. Utskottet
vill icke bestrida, att så i många fall är händelsen. Till icke oväsentlig
del torde anledningen därtill vara att söka i de rymligt tilltagna
tidsbestämmelser, konkurslagen upptager för konkursprocessens utveckling.
Redan den tid af minst två, högst fyra månader från dagen för
den offentliga stämningen, inom hvilken borgenärerna skola bevaka
sina fordringsanspråk, synes med numera förändrade och förbättrade
kommunikationsförhållanden m. m. kunna förkortas. Och ifrågasättas
kan, om icke på andra håll i konkurslagen en reduktion af uppställda
tidsbestämmelser kunde ske. Genom eu sådan förkortning skulle hela
konkursprocessen erhålla en med dess syfte mera förenlig koncentration.

Utskottet öfvergår nu till själfva konkursutredningen.

Erfarenheten torde hafva visat, att borgenärerna icke alltid äro i
stånd att vederbörligen tillvarataga sina intressen med afseende å densamma.
Det är därför, såsom motionären äfven framhåller, lämpligt, att
härutinnan en kontroll från det allmännas sida utöfvas. En sådan kontrollerande
funktion har i gällande konkurslag inrymts åt rättens ombudsman.
Åtminstone lärer från början ett sådant syfte hafva legat till
grund för inrättandet af nämnda institution. De ändringar beträffande
densamma, som efter konkurslagens utfärdande kommit till stånd, hafva
emellertid i viss män förryckt institutionens gestaltning och verksamhet.
Rättens ombudsman är numera icke alltid den gentemot borgenärerna fullt
själfständiga och i omedelbar förbindelse med rätten stående kontrollerande
funktionär, som 1862 års konkurslag torde hafva afsett att skapa.

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

Bestämmelserna om rättens ombudsman, sådana de nu föreligga
och tillämpas, äro sålunda i utskottets tanke icke i alla afseenden tillfredsställande.
Utskottet kan icke underlåta att gifva motionären rätt
häruti, att åtminstone ofta ombudsmannainstitutionen icke medför nytta
i förhållande till den kostnad för konkursboet, som den medför. Med
afseende å sistberörda omständighet är enligt utskottets mening särskildt
det sätt, hvarpå enligt nuvarande lag arfvode till rättens ombudsman
bestämmes — att nämligen borgenärerna hafva att föreslå ett
visst belopp i sådant hänseende, hvarefter rätten bestämmer hvad
skäligen må rättens ombudsman i arfvode tillerkännas — ägnadt att
förringa gagnet af ifrågavarande institution, enär just däraf lätteligen
blifver en följd, att rättens ombudsman i verkligheten kommer att
gentemot borgenärerna eller deras representanter icke vara så oberoende
och opartisk som önskligt är.

Frågan angående ombudsmannainstitutionens lämpligaste anordning
sammanhänger med spörsmålet om konkursförvaltningen
i _ allmänhet. Utskottet förbiser icke, att det kan blifva nödvändigt
eller lämpligt att, om ombudsmannainstitutionen ombildas, äfven
införa ändrade bestämmelser om till konkurs afträdd egendoms förvaltning
i öfrigt. Befogenheten af hvad motionären anfört om rådande
olägenheter jämväl i fråga om tillsättning af gode män och syssloman
samt hvad därmed äger samband kan utskottet för öfrigt åtminstone
icke bestämdt förneka. Men det har helt naturligt varit omöjligt för
utskottet att till fullo öfverblicka detta ämne och under sådana förhållanden
kan utskottet icke i vidare mån än hvad ofvan skett inlåta sig på
ett afgörande, huru enligt utskottets åsikt hithörande förhållanden lämpligast
böra anordnas. Frågans vikt har emellertid föranledt utskottet
att ifrågasätta begäran hos Kungl. Maj:t om en utredning, i syfte att
nödig sakkunskap i och kontroll öfver konkursförvaltningen må om
möjligt kunna åvägabringas.

Motionären har jämväl väckt, fråga om upptagande i vår lagstiftning
af bestämmelser om ackordsförhandling utan konkurs. Det sålunda
förordade rättsinstitutet afser ett tvångsackord, ett ackord, som genom
majoritetsbeslut kan påtvingas en minoritet af borgenärerna. Det skil jer
sig från en vanlig förhandling mellan en på obestånd kommen borgenär
och hans fordringsägare bland annat äfven därigenom att så snart
ackordsförfarandet inledts, ingen af dessa får bereda sig exekution i
gäldenärens egendom vare sig genom utmätning eller konkurs. Vid
rättsinstitutets i fråga jämförande med konkurs framträder åter i första
rummet den olikheten, att en under ackordsförfarande ställd gäldenär

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

i motsats till en konkursgäldenär med vissa undantag i förhållande till
tredje man fortfarande framstår såsom rådande öfver sin egendom. _

Frågan om införande i vår lagstiftning af förevarande rättsinstitut
har, såsom motionären erinrat, förut varit föremål för Riksdagens behandling,
men ej tillvunnit sig dess bifall.

Såsom ett föregående lagutskott erinrat, torde det ingalunda vara
en lättlöst uppgift att införlifva institutet med vår rätt. Det gäller
å ena sidan att förnöja den fordran på eu rätt vidsträckt frihet och
obundenhet vid förhandlingens anordnande, utan hvilken de med institutet
afsedda fördelar icke torde kunna uppnås, och å den andra sidan
att tillgodose det oeftergifliga krafvet därå, att borgenärernas rättssäkerhet
ej får sättas i fara.

Om man emellertid, med öfvervinnande af de svårigheter, som
förvisso möta, skulle lyckas gifva denna lagstiftningsfråga en från båda
nämnda synpunkter tillfredsställande lösning, vore utan tvifvel därmed
ej så litet vunnet. Motionären har framhållit vissa fördelar, som ifrågavarande
ackordsförh andlin g, jämförd med konkurs, allmänt anses komma
att. medföra. Vid dess jämförande med underhandsackordering har
blifvit anmärkt, att underhandsackorderingen lämnar oftast ingen af
borgenärerna någon tillförlitlig inblick i gäldenärens verkliga ställning,
att alla därvid äro beroende af gäldenärens uppgifter, alt all effektiv
kontroll saknas, hvaraf man kan döma om ackordsanbudets berättigande
och lämpligheten af att antaga det, samt att, om underhandlingarna
misslyckas och konkurs inträder, boets ställning ofta betydligt försämrats,
men att dessa olägenheter ej förekomme vid ackordsförhandling,
som vore ställd under offentlig kontroll och förenad med föreskrifter,
ägnade att utesluta eller förtaga verkan af åtgärder till boets försämrande.
Öppnande af möjlighet till ackordsförhandling utan konkurs torde
vidare hindra, att, såsom nu ofta inträffar, enstaka borgenärer af de
öfrige, som vilja undvika konkurs, illojalt tilltvinga sig full betalning
för "sina fordringar hos gäldenären. Möjligen torde den ifrågasatta lagstiftningen
äfven i viss mån motverka ett annat hos oss på kännbart
sätt framträdande missförhållande, nämligen det, att. insolvent gäldenär
af fruktan för det med konkurs följande våldsamma ingreppet i hela
hans ställning söker förekomma konkursförfarande genom öfverenskommelser
med vissa enskilda borgenärer eller genom andra mot en sund
afveckling af förhållandena stridande åtgärder. Det torde nämligen
kunna antagas, att i åtskilliga fall, då dylikt inträffar, det samma ej
skulle skett, om gäldenären haft. den större möjlighet att utan kon -

Lagutskotteis Utlåtande N:o 72.

kurs komma till uppgörelse med alla sina borgenärer, som legal ackordsförhandling
medför framför underhandsackordering.

Skäl saknas alltså icke att åtminstone taga förevarande af motionären
väckta fråga under närmare öfvervägande och göra den till
föremål för en mer ingående utredning än den, som lämpligen kan beredas
den samma inom Riksdagen.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga under ompröfning dels
huruvida icke ändringar böra ske i gällande konkursbestämmelser
i syfte att insolvent person må kunna
tidigare än nu kan ske försättas i konkurs, att s. k.
fattigkonkurser må undvikas, att konkursutredningen
må förkortas och att en lämpligare konkursförvaltning
må äga rum, dels ock huruvida icke stadganden
om s. k. ackordsförhandling utan konkurs böra införlifvas
med vår rätt, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen må anses gifva anledning.

Stockholm den 11 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Riksd. Prof, 1905. 7 Sami 61 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N;o 72.

Reservationer:

af herr Trygger, som anfört:

»Därom torde meningarna ej vara delade, att den nu gällande konkurslagen
är behäftad med åtskilliga brister, som för hvarje år som går
allt tydligare visa sig. Det sätt, hvarpå denna lag kom till, föranledde
att man redan vid dess stiftande fick öfverse med ofullkomligheter, å
hvilka uppmärksamheten blifvit fästad, och om 1862 års konkurslag
i åtskilliga stycken erbjöd fördelar framför den lagstiftning, som den
aflöste, så är det dock mer än sannolikt, att eu grundligare glanskning
af det kommittéförslag, som mynnade ut i denna konkurslag, skulle
hafva förauledt, att man i åtskilliga stycken mera, i andra däremot
mindre anslutit sig till den förut gällande rätten. Under don Dd, som
förlupit, sedan konkurslagen antogs, har densamma undergått åtskilliga
förändringar, af hvilka dock ingen kan sägas vara af någon grundväsentlig
betydelse, men några haft den karaktär att de i mindie glad än
den ursprungliga bestämmelsen realiserat den tanke, som varit ledande
vid lagens stiftande. Jag tänker härvid närmast pa de förändiingår stadgandena
angående rättens ombudsman undergått genom den senare lagstiftningen.
t . .

För att nu kunna bedöma frågan, huruvida en allmän revision åt
konkurslagen bör eftersträfvas eller blott partiella förändringar genomföras,
måste man något dröja vid själfva den uppgift, som konkursinstitutet
har att fylla, samt undersöka, huru den gällande konkurslagen
ställer sig till denna uppgift. I fråga om detta konkursinstitutets praktiska
syfte torde man väl vara ense däri, att konkursbestämmelserna icke
hafva till hufvudändamål att bereda den enskilde fordringsägaren realisation
af hans rätt emot gäldenären — denna uppgift tillkommer däremot
specialexekutionen och kan af denna förverkligas, därest ändamålsenliga
bestämmelser gifvas i utsökningslagen — utan^konkursinstitutet afser
att vid gäldenärens oförmåga att göra alla rätt förlusten skall lika fördelas
på dem, som ej hafva säkerhet eller eljest förmånsrätt för sina
fordringar, samt således den enskilde borgenären förhindras att, genom
att anlita specialexekutionen tidigare än hans medborgenärer, vinna en
betalning för sin fordran, som ytterligare försämrar utsikterna för de
öfriga att få tillbaka något af hvad de försträckt gäldenären eller eljest
kunna hafva att af honom fordra. Grunden till konkursinstitutets

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

berättigande — dess uppgift fattad på sätt nu skett — är den, att redan
den omständigheten, att en gäldenär har flera borgenärer, ställer dessa i
ett slags rättsförhållande till hvarandra, som emellertid visar sina praktiska
verkningar först när gäldenären är insolvent. Det är därför ock
insolvensen — d. v. s. oförmågan att fullgöra sina förbindelser i förhållande
till alla sina borgenärer — och endast denna, som kan anses
utgöra en tillfyllestgörande konkursorsak. Med en gäldenär insolvens
bör man ej sammanblanda det fall, att gäldenärens förmögenhet, närmare
bestämdt sammanfattningen af alla hans öfverlåtbara förmögenhetsrättigheter,
är otillräcklig för att betala hans skulder. Äfven om en
sådan tillgångarnes otillräcklighet i förhållande lill skulderna förefinnes,
kan gäldenären vara solvent, liksom å andra sidan en insolvens kan
vara tillstädes, oaktadt hans tillgångar i värde öfverstiga hans skulder.
Det förra beror därpå, att gäldenären i sin förvärfsförmåga och kredit
kan hafva en utväg till anskaffande af de belopp, som erfordras för att,
i den ordning hans skulder förfalla, likvidera desamma; det senare kan
hafva sin grund däri att tillgångarnes realisation kan för tillfället vara
omöjlig eller åtminstone ej ske utan betydande förluster.

Om gäldenären själf begär sig i konkurs, kan man underlåta
att pröfva frågan, om insolvens föreligger, då man med goda skäl
kan antaga gäldenären vara den, som bäst kan bedöma ställningen.
År det åter en borgenär, som yrkar gäldenärens försättande i konkurstillstånd,
blir det borgenärens sak att se till att domstolen blir öfvertygad
om gäldenärens insolvens, och för dennas antagande är det nödvändigt
att ådagalägga sådana fakta, hvaraf insolvensen kan anses framgå.
Icke ett, utan mångfaldiga olika fakta kunna anses såsom fullgiltiga
symptom af en gäldenärens insolvens, och därför låter det sig ej göra
att i konkurslagen uppräkna dem, åtminstone ej andra än de allra
viktigaste, utan man måste åt domstolen öfverlämna rätten att afgöra,
när insolvens verkligen föreligger eller ej.

Huru ställer sig nu den svenska konkurslagen till de fordringar
i fråga om konkursorsak, som sålunda ligga i sakens natur och som
måste uppfyllas, därest man verkligen sätter något värde på att konkursen
börjas, medan ännu några tillgångar finnas kvar, som kunna
pro rata parte fördelas mellan de oprioriterade borgenärerna? I fråga
om köpmans konkurs är vår konkurslag tämligen tillfredsställande, ty
betalningsinställelse är nog så godt som alllid ett tydligt tecken på insolvens,
och underlåtenhet att betala klar och förfallen gäld torde i
fråga om en köpman säkerligen i de flesta fall äfven vara bevis för
gäldenärens oförmåga att göra rätt för sig. öfvergå vi emellertid till de

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

konkursorsaker, som äfven gälla andra än köpmän, är don första anmärkning,
som mot dem kan göras, att de ingalunda uttömmande angifva
de fall, då insolvens föreligger. Men icke nog härmed, i några fall utgöra
de oj bevis för insolvens, och när detta emellertid är händelsen,
är gäldenärens ställning ofta sådan, att eu konkurs borde af brist på
utdelningsbara tillgångar helt och hållet uteblifva. I förra afseende!
torde det vara lämpligt att fästa uppmärksamheten på stadgandet i § 2
mom. 2 konkurslagen angående förlagsgifvares rätt att sätta förlagstagare
i konkurs, hvilken befogenhet ingalunda förutsätter insolvens och
endast kan förklaras äf lagstiftarens oförmåga att på ett lämpligare sätt
betrygga den säkerhet, som en förlagsinteckning är afsedd att gifva. I
senare hänseendet torde det vara tillräckligt att åberopa stadgandet i
3 § om att man eger söka gäldenären i konkurs, då vid utmätning för
borgenärens fordran gäldenären funnits sakna full tillgång till skuldens
gäldande eller uppgifven tillgång funnits tvistig eller af annan orsak ej
kunnat strax till betalning i laga ordning användas. Detta stadgande,
som tillkom i samband med nya utsökningslagen, bär ock föranledts
icke af konkurshänsyn utan för att framtvinga tillgångar vid en specialexekution.

Till de brister i gällande lagstiftning i fråga om konkursorsakerna,
som jag nu påpekat, komma åtskilliga andra, som hafva afseende på
konkursens åvägabringande, såsom det tvifvelaktiga i hvad konkurslagen
förstår med klar fordran, det olämpliga i stadgandet i § 5 mom.
2, att borgenär, som har pant eller inteckning i fast egendom, är ålagd
bevisskyldigheten för att panten eller inteckningen till gäldande af hans
fordran är otillräcklig. Den principlösa ståndpunkt, konkurslagen intager,
kulminerar emellertid däri, att en gäldenär genom att betala den
borgenär, som söker honom i konkurs, — hvilken betalning för öfrigt
i visst fall kan frånvinnas borgenären — kan under alla omständigheter
afvända konkursen, huru berättigad, huru nödvändig denna, efter hvad
i målet upplysts, än skulle vara. Att en betalning understundom bör
uppfattas såsom ett bevis emot att insolvens skulle föreligga, torde fölen
hvar vara uppenbart, men lika säkert är, att så oj alltid är förhållandet.
Endast en pröfning af hvarje särskild! fall kan gifva en riktig lösning
af denna fråga, hvilken följaktligen bör öfverlämnas till domstolens bedömande.
Låter man betalning alltid komma konkursansökningen att
blifva utan betydelse, har man i själfva verket befordrat hvad konkursinstitutet
har till uppgift att förekomma — nämligen don ene borgenärens
gynnande på den andres bekostnad.

Hvad nu af mig anförts torde vara tillräckligt för att förklara

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

det obestridliga faktum, att tillgångar^ i regel äro högst väsentligen
reducerade i förhållande till skulderna, när en konkurs öppnas i vårt
land. Att dessa redan från konkursens början begränsade aktiva ytterligare
förminskas, därtill torde anledningen till en del vara att söka i
konkurslagens bristfälliga föreskrifter i fråga om den till konkurs af~
trädda egendomens förvaltning.

Denna förvaltning handhafves i regel dels provisoriskt af person,
utsedd af konkursmyndigheten, dels efter första förhöret med borgenärerna
af därvid utsedda gode män, dels slutligen efter inställelsedagen
af sysslomän, hvarjämte gode männens och sysslomäunens förvaltning
står under tillsyn af rättens ombudsman.

Alla dessa funktionärer skola betalas af konkursboet. Enligt lagen
är det borgenärerna, som bestämma arfvodet till gode män och sysslomän,
samt rätten, som efter borgenärernas förslag tilldelar ombudsmannen
skäligt arfvode. 1 verkligheten blir det ofta gode männen och
sysslomannen själfva, som bestämma sitt eget arfvode, liksom sysslomannen
ock få afgörande inflytande på arfvodet till rättens ombudsman.
Att vid dylika förhållanden konkursförvaltningens kostnader blifva betydliga
är lika uppenbart som att rättens ombudsmans kontroll öfver gode
män och sysslomän blir tämligen betydelselös i allt, som ej afser blotta formaliteter.
Jag anser det därför kunna ifrågasättas, om icke hela ombudsmannainstitutionen
kunde saklöst uppbäfvas samt konkursförvaltningen
omhänderkafvas för tiden till inställelsedagen af en af rätten eller domaren
förordnad person samt efter denna dag af samma person jämte en af
borgenärerna på inställelsedagen utsedd syssloman, därest borgenärerna
ansåge dylikt val erforderligt. Härigenom undginge man den understundom
växlande förvaltningen, man blefve befriad ifrån en ofta af ett fåtal
borgenärer, hvilkas fordringars tillvaro kanske vore rätt tvifvelaktig, utsedd
godemansforvaltning, liksom man hindrade framgången af det väfvande
af borgenärsröster, som vissa personer använda för att af gode mans- eller
sysslomansbefattningen i konkurs skapa ett för dem inbringande, men
för borgenärernas intressen mindre fördelaktigt yrke. Blelve den åt
mig ifrågasatta anordningen genomförd, skulle en borgenär, som icke
hade särskild!, stora intressen att bevaka, i regel nöja sig med den
af konkursmyndigheten utsedde sysslomannen, och de, som ansåge sina
intressen så viktiga, att de kräfde en särskild representant, skulle vid
valet på inställelsedagen se sig noga före, att de erhölle en fullt qvalificerad
person. Då man till stöd för de nuvarande bestämmelserna i
denna liksom i andra frågor, med afseende å hvilka anmärkningar gjorts
mot konkurslagen, gjort gällande, att borgenärer, som allvarligt till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

varataga sina intressen, kunna få dem vederbörligen tillgodosedda äfven
med nu gällande konkursbestämmelser, kan man häremot anmärka,
att när erfarenheten visar, att den teoretiska möjligheten icke omsätter
sig i verklighet, måste lagstiftaren se till att lagen ändras i ett fall
som detta, där landets kreditväsen otvifvelaktigt löper stor fara genom
de ringa belopp, borgenärerna lyckas utfå i sina gäldenärers konkurser.

Äfven i andra afseenden än de nu berörda finner jag anmärkningar
kunna göras mot konkurslagen. Reglerna om återgång af aftal
äro enligt min mening icke fullt tillfredsställande; särskild! hvad gåfva
och därmed likstälda aftal angår, synas borgenärernas berättigade intressen
icke vara genom gällande bestämmelser tillräckligt tillgodosedda.
Å andra sidan torde vissa sakrättsegares ställning i konkursen icke
vara fullt klar, särskilt synes detta gälla retentiousberättigad. Tidsbestämmelserna
samt stadgande^ angående konkursens inflytande på
utsökningsmål mot gäldenären, angående borgenärseden samt egendomens
realisation och utdelning tarfva ock förbättringar och förtydliganden, liksom
föreskrifterna angående tvångsackordet böra underkastas förnyad
granskning, särskildt med hänsyn till frågan om det bör erfordras bestridande
från borgenärs sida för att fastställelse skall kunna vägras
på grund af att säkerhet ej finns för ackordets fullgörande.

Eu brist är vidare saknaden i konkurslagen af vissa särskilda
stadganden angående juridiska personers konkurs. Hvad därom finnes
i andra författningar kan nämligen icke anses tillräckligt.

Vid en revision af konkurslagen bör därjemte, såvidt jag förstår,
stor vikt läggas därpå, att konkursen såsom sådan icke framstår
såsom något för gäldenären nedsättande och följaktligen inskränkningarne
i hans fria ställning, äfven formelt sedt, begränsas till hvad på grund
af konkursens uppgift finnes oundgängligen nödvändigt.

Huruvida i samband med förändrade konkursbestämmelser, på sätt
motionären ifrågasatt, äfven rättsinstitutet »ackordsförhandling utan
konkurs» borde i vår rätt införas, tilltror jag mig ej kunna afgöra. Jag
är emellertid af den meningen, att en utredning bör ske äfven med
afseende på denna fråga. Möjligen skulle en förändring af stadgandet
i § 18 konkurslagen, som gånge i den riktningen, att eu konkurs skulle
kunna inställas äfven efter den där angifva tidpunkten, utan att det i
§ 94 omförmälda fall förelåge, vara tillräcklig för att möjliggöra ett
ackord utan konkurs, där betingelserna därför verkligen vore tillstädes.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört har jag tillstyrkt en hemställan
från utskottets sida,

Lagutskottets Utlåtande N:o 72.

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung].. Maj:t föranstalta om revision af konkurslagen
med dithörande författningar, hvarvid äfven frågan om
ackord sförhandling utan konkurs synes böra tagas
under ompröfning, samt därefter för Riksdagen framlägga
det förslag, till hvilket nämnda revision kan gifva
anledning.»

af herrar Ridderbjelke, Dieden och A. Olsson, hvilka förklarat sig
biträda förestående af herr Trygger gjorda hemställan;

af herrar Sandqvist och A. G. Andersson;

af herrar Zetterstrand, Hedenstierna, Uppström, F. Andersson, Lindhagen,
Wiklund, Segerdahl, Jansson och Trana mot olika dolar af utskottets
utlåtande.

Herrar G. Andersson och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.