Lagutskottets Utlåtande Ko 41 (Utlåtande 1902:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Ko 41.

N:o 41.

Ank. till Kiksd. kansli den 11 april 1902, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 32 §
värnpligtslagen.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats eu af herr
Högstedt inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 68, af följande lydelse:

»Tid 1899 års riksdag aflemnade jag i Andra Kammaren en motion
(n:o 24), som afsåg förändrad lydelse af 32 § i då gällande värnpligtslag.
För att i någon mån bereda de värnpligtige lindring i deras skyldighet
att årligen inställa sig till mönstring, hemstälde jag, att de till beväringen
hörande värnpligtige skulle, så snart ombyte af vistelseort inträffade,
genast derom skriftligen underrätta vederbörande kompanichef; dock att
de å sjömanshus inskrifna från sådan skyldighet befriades. De skäl, som
för denna min hemställan framhöllos, voro i hufvudsak dryga kostnader
och mången gång besvärliga resor till mönstringsplatsen m. m., äfvensom
de till mönsterbefälet utgående stora rese- och traktamentsersättningarne.

Lagutskottet, till hvilket motionen blifvit hänvisad, hemstälde, att
motionen ej måtte vinna Riksdagens bifall. Såsom skäl för denna hemställan
anför utskottet, att Kongl. Maj:t den 14 oktober 1898 tillsatt en
komité med uppdrag att verkställa utredning, i hvad mån genom ändring
af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelser af samma lag må
kunna nedbringas. Vid sådant förhållande och då komitén vid berörda
uppdrags fullgörande lärer få anledning taga under ompröfning, i hvad
mån och på hvad sätt lättnad må kunna beredas de värnpligtige enligt
32 § värnpligtslagen åliggande mönstringsskyldighet, vågar jag, sedan nu
Bih. till Eiksd. Prot. 1902. 7 Sami. 33 Käft. (N:o 41). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ny värnpligtslag vid sistlidet års riksdag blifvit antagen, men ingen förändring
i förberörda syfte blifvit vidtagen, åter framkomma med motion
i ärendet.

Utom hvad jag i min förra motion framhållit och äfven här i hufvudsak
återgifvit, vill jag nu endast, för att icke tala om den stora missbelåtenhet
med dessa mönstringar, som allmänt råder bland de värnpligtige
och deras anförvandter, framhålla det opraktiska med dessa mönstringar.
En värnpligtig inställer sig vid mönstringen på utsatt tid och ställe, uppger
sin bostad och adress. Dagarne efter eller kanhända dagen efter
mönstringsdagen flyttar han många kilometer från uppgifna bostaden till
en annan socken eller kanske till ett annat rullföringsområde. Hvad har
då vederbörande för gagn af att mönstringsdagen få veta hvar personen
bodde, då han dagen efter flyttat långt på annat håll?

Mig synes, att det borde vara tillfredsställande för vederbörande med
de skyldigheter till uppgifter, som enligt 33 paragrafen värnpligtslagen
åligga de värnpligtige. Utom detta erhålles ju för hvarje månad, från
vederbörande pastorsembeten, uppgift på ut- och inflyttade jemte deras
adresser. Likaledes erhålla vederbörande hvarje år från häradsskrifvarne,
efter socken vis förrättad mantalsskrifning, förteckning öfver alla
inom hvarje socken boende värnpligtige, upptagande deras namn, bostad
och adress.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsammast föreslå,
att Riksdagen för sin del ville besluta:

l:o att 32 § i nu gällande värnpligtslag måtte upphöra att gälla,
samt, om detta bifalles,

2:o att erforderliga jemkningar måtte ske i de paragrafer af värnpligtslagen,
som till följd deraf kunna vara behöfliga.»

I motionen hafva tre Andra Kammarens ledamöter instämt.

Frågan om upphörande af den värnpligtig enligt 32 § värnpligtslagen
åliggande mönstringsskyldighet har tillförene vid flere tillfällen varit föremål
för behandling såväl inom Riksdagen som hos Kongl. Maj:t. Redan år
1894 anhöll sålunda Riksdagen, med anledning af i ämnet väckt motion,
i skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning, huruvida den i § 32 värnpligtslagen
stadgade mönstring med beväringen skulle kunna upphöra, och
af Riksdagen ifrågasattes, att den personliga inställelsen vid mönstring

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

skulle utbytas mot ovilkorlig skyldighet att aflemna tillförlitlig''bostadsuppgift.
Kongl. Maj:t fann emellertid, sedan t. f. cbefen för generalstaben
i afgifvet utlåtande på anförda skäl förklarat sig icke kunna tillråda den
ifrågasatta förändringen, skrifvelsen ej böra till vidare åtgärd föranleda.
I den af Ivongl. Maj:t år 1898 tillsatta komité för utredning bland annat,
i hvad mån genom ändring af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelser
af samma lag skulle kunna nedbringas, kom frågan derefter å nyo
under bedömande. Komitén fann visserligen alltför stora betänkligheter
icke böra möta mot vidtagande uti ifrågavarande paragraf i värnpligtslagen
af den ändring, att skyldigheten att årligen inställa sig till mönstring eller
ock lemna bostadsuppgift icke vidare komme att gälla för de beväringsmän,
som tillhörde andra uppbådet, men betonade deremot vigten af mönstringsskyldighetens
bibehållande beträffande beväringens första uppbåd. År 1899
i ämnet väckta motioner blefvo på hemställan af lagutskottet af Riksdagen
afslagna. Yid sistlidet års riksdag slutligen var frågan föremål för pröfning
af det särskilda utskott, som till behandling förehade Kongl. Majrts
proposition om ny härordning och ny värnpligtslag m. in. Nämnda utskott
fann emellertid emot de af Kongl. Maj:t i ämnet föreslagna, nu gällande
bestämmelser i hufvudsak intet att erinra.

Lagutskottet anser sig ej heller för närvarande kunna tillstyrka bifall
till motionärens framställning. Att goda skäl tala för bibehållandet af
ifrågavarande mönstringar torde framgå redan deraf, att den omsorgsfulla
och ingående pröfning, bestämmelserna i detta ämne gång efter annan och
senast nästlidet år undergått, städse slutat dermed, att desamma lemnats
i hufvudsak orubbade. Förutom den betydelse, mönstringarna ega med
hänsyn till de värnpligtiges rullföring, synes den personliga inställelsen
vara af vigt särskildt derutinnan, att den stärker sambandet mellan de
värnpligtige och befälet samt hos de förre vidmakthåller uppfattningen om
deras egenskap af krigsmän, på samma gång som åt befälet gifves ökadt
tillfälle att lemna erforderliga upplysningar om de värnpligtiges tjensteställning
samt för dem klargöra hithörande frågor. Genom antagandet af
ny värnpligtslag och utfärdande i sammanhang dermed af ny inskrifningsförordning
har dessutom antalet af de förhållanden, om hvilka det vid
mönstringen åligger vederbörande befäl såväl att af de värnpligtige inhemta
som äfven att till dem meddela upplysningar, väsentligen ökats, liksom ock
på grund af tillkomsten af berörda författningar det blifvit särskildt behöflig!,
att vid sådant personligt sammanträffande mellan befäl och värnpligtige
kännedom ‘ meddelas och inhemtas om de sålunda genomförda förändringarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

i värnpligtsförhållandena. Mönstringarnes betydelse för försvarets ändamålsenliga
anordnande torde härigenom hafva blifvit större än förut. I allt
fall skulle det enligt utskottets mening icke vara välbetänkt att, innan
genom tillämpning af de nya bestämmelserna erfarenhet rörande deras verkningar
vunnits, i dessa bestämmelser företaga en ändring af den innebörd
motionären föreslagit.

Särdeles betungande torde för öfrigt de skyldigheter, som gällande
bestämmelser i detta hänseende ålägga de värnpligtige, icke gerna kunna
anses, då värnpligtig, som sådant föredrager, kan vinna befrielse från
inställelse vid mönstring genom att till befälet afgifva tillförlitlig uppgift om
bostad och yrke. Sådan uppgift kan meddelas såväl muntligen som skriftligen,
och till underlättande af anmälningens fullgörande har i nuvarande
inskrifningsförordning uteslutits den förut gällande bestämmelse, att skriftlig
uppgift skulle vara på visst, särskildt betryggande sätt bestyrkt.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.

Reservationer

af herrar Bedelius, Sjöberg och Lindhagen, hvilka yttrat:

»Då den af utskottet åberopade pröfningen af ifrågavarande bestämmelser
endast synes afsett ett teoretiskt öfvervägande af ämnet, men de
upprepade klagomål öfver dessa bestämmelsers tillämpning, som framkommit
från åtskilliga orter, synas utvisa, hvad äfven af ledamöter inom
lagutskottet vitsordats, att ifrågavarande föreskrifter lemna rum för många
anmärkningar, hemställa vi

Lagutskottets Utlåtande N.-o 41.

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det täcktes
Kong! Maj:t låta infordra utredning, i livad mån 32 §
värnpligtslagen i tillämpningen visat sig vara utan
betydelse eller föranleda missförhållanden, samt för
Riksdagen föreslå de lagförändringar, hvartill denna
utredning må föranleda»; samt

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, N. Nilsson och Jönsson i fråga

om utskottets motivering.

Bih till Rikscl. Prat. 1902. 7 Sami. SS PLcift.