Lagutskottets Utlåtande Ko 34 (Utlåtande 1902:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Ko 34.

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1902, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj.t angående ändring af 4 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Till förberedande behandling af lagutskottet bar Andra Kammaren
hänvisat en inom nämnda kammare af herr A. G. Anderson i Ilimmelsby
väckt motion, n:o 130, af följande lydelse:

»Bland de bestämmelser i vår nuvarande väglag, som varit föremål
för anmärkningar, torde den i 4 § åt Konungens befallningshafvande gifna
rätten att emot de väghållningsskyldiges och häradsrättens afstyrkande
besluta om anläggning af ny väg samt omläggning och förbättring af
gammal vara den, som för både staten och de väghållningsskyldige förorsakat
och kan komma att förorsaka både stora och betungande utgifter,
i synnerhet för de väghållningsskyldige. Och det händer ju äfven, att
Konungens befallningshafvande, i strid med väglagen, på några få personers
ansökan om statsanslag till anläggning af ny väg eller omläggning och
förbättring af gammal, utan de väghållningsskyldiges hörande beslutar, att
ansökningen skall bifallas och anläggningen komma att utföras, äfven om
den väg, som ansökningen galt, är för allmän trafik alldeles obehöflig. Ty
det har händt, att ansökning om statsanslag till anläggning af ny väg,
gående parallelt med en nyss förut med bidrag af statsmedel omlagd väg
och icke någonstädes på en kilometers afstånd från detsamma, blifvit af
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 7 Sami, 29 Höft. (Ko 34 och 35). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Konungens befallningshafvande beslutad, och framställning till vederbörande
om anslag till densamma blifvit gjord. Under sådana förhållanden synes
det vara i både statens samt de väghållningsskyldiges intresse, att Konungens
befallningshafvandes nuvarande rätt att i strid med de väghållningsskyldiges
och häradsrättens afstyrkande besluta om anläggande af ny väg samt omläggning
af gammal måtte upphöra. Tv jag är fullt öfvertygad om att
behöfliga vägar för den allmänna samfärdseln nog ändå skola komma till
stånd, men att derigenom skall vinnas, att såväl staten som de väghållningsskyldige
skola befrias från onödiga utgifter, utan att allmänheten deraf
skall behöfva lida brist på nödiga och nyttiga vägar.

På anförda grunder får jag vördsamt hemställa, att Kiksdagen måtte
i skrifvelse till Kong! Maj:t hemställa, det Kougl. Maj:t täcktes, i sammanhang
med den utredning, som förehafves till ändring i väglagen, äfven låta
utarbeta och för Kiksdagen framlägga förslag till sådan ändring i väglagens
§ 4, som med denna motion åsyftas.»

Vid föregående riksdagar har i sammanhang med väckta förslag om
ändringar i olika delar af lagen om väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 äfven förevarit spörsmålet om den i 4 § af
nämnda lag Konungens befallningshafvande tillerkända rätt att efter inhemtande
af de väghållningsskyldiges och vederbörande häradsrätts yttrande,
men deraf ej lagligen bunden, meddela beslut i frågor om anläggning af
allmän väg. Enskilde motionärer hemstälde vid såväl 1897 som 1898
årens riksdagar, att Konungens befallningshafvandes berörda beslutanderätt,
hvilken vore alltför obegränsad och för de väghållningsskyldige kunde
medföra alltför tunga förpligtelse!’, måtte inskränkas till de fall, då häradsrätten
i orten, sammansatt af ojäfvig häradsnämnd, efter de väghållningsskyldiges
hörande lemna! sitt tillstyrkande till väganläggningen. Eu sådan
lagändring ansågs emellertid af lagutskotten vid nämnda riksdagar hvarken
lämplig eller af behofvet påkallad, och förslagen derom föranledde ej heller
någon Riksdagens åtgärd.

I nu förevarande motion uttalas önskvärdheten af en lagändring i
syfte att Konungens befallningshafvandes nuvarande rätt att, i strid med
de väghållningsskyldiges och häradsrättens afstyrkande, besluta om anläggning
af ny och omläggning af gammal väg måtte upphöra. Om såväl de väg -

Lagutskottets Utlåtande N.-o 34. 3

hållningsskyldige som häradsrätten afstyrkte en väganläggning, borde sålunda
frågan derom vara förfallen. Men det är ej tydligt, huru enligt motionärens
mening borde förfaras för det fall, att, ehuru samtlige eller de fleste
vid sammanträdet inför häradsrätten närvarande väghållningsskyldige yttrat
sig afvisande beträffande anläggningen, häradsrätten dock tillstyrker densamma,
eller tvärtom. Visserligen torde väl i allmänhet häradsrätten affatta
sitt ifrågavarande utlåtande i enlighet med den mening, som vid
sammanträdet omfattats af flertalet väghållningsskyldige, men häradsrätten
har dock att fullt sjelfständigt uttala sin uppfattning af frågan, och kan
ju denna uppfattning stundom stå i strid mot de vägkållningsskyldiges
mening.

Utskottet anser sig icke kunna förorda en inskränkning af Konungens
befallningskafvandes ifrågavarande pröfningsrätt på sätt i motionen föreslagits.
Det torde vara betänkligt att genom en sådan lagändring faktiskt
utesluta möjligheten af en väganläggning, som, ehuru den ej tillvunnit sig
intresse af flertalet utaf de väghållningsskyldige, dock skulle väl fylla ett
behof från den allmänna samfärdselns synpunkt. Då allmänna och mera
lokala intressen härutinnan stå emot hvarandra, har Konungens befallningshafvande,
hvilken myndighet har till uppgift att utöfva tillsyn öfver kommunikationsväsendets
olika grenar, de största förutsättningar för att kunna
trätfa ett rigtigt afgörande. Utskottet vill visserligen icke härmed hafva
sagdt., att ej de väghållningsskyldiges önskningar och intressen i allmänhet
böra vara bestämmande vid fråga om eu väganläggning, men fall kunna
förefinnas, i Indika andra intressen med skäl böra anses vara af afgörande
betydelse. För att emellertid Konungens befallningshafvande, mot ett afstyrkande
af de väghållningsskyldige och häradsrätten, må besluta om en
väganläggning, böra utan tvifvel tungt vägande och betydelsefulla skäl för
ett sådant afgörande föreligga. Eu närmare undersökning skulle enligt
utskottets mening säkerligen gifva vid handen, att i de tall, då ett dylikt
beslut förekommit, goda skäl för detsamma kunnat anföras. Någon anledning
torde icke heller förefinnas till farhåga, att Konungens befallningshafvande
skall för framtiden missbruka ifrågavarande pröfningsrätt, och
för den händelse Konungens befallningshafvande skulle finna anledning att
emot afstyrkande yttrande från de väghållningsskyldige och häradsrätten
påbjuda anläggning af eu väg, som ej vore nödig för den allmänna samfärdseln
eller för de väghållningsskyldige alltför betungande, hafva ju de,

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

som finna sitt intresse deraf kränkt, tillfälle att genom besvär i vanlig
ordning förskaffa sig rättelse härutinnan.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Sjöberg har begärt tå antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.