Lagutskottets Utlåtande Ko 32 (Utlåtande 1896:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande Ko 32.

X:o 33.

Ank. till Eiksdagens kansli den 5 mars 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af gällande
ibestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska
statskyrkan.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 53, har herr Jakob Eriksson från Stockholm föreslagit: Datt

Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådant tillägg till § 3 af kongl.
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
den 31 oktober 1873, att tillfälle beredes medlem af svenska statskyrkan,
som omfattat från kyrkans lära afvikande åsigter, att — efter anmälan,
som förut i paragrafen sägs och som göres efter det att han fylt 21 år,
— ur kyrkan utträda, utan skyldighet att uppgifva annat trossamfund,
hvartill han vill öfvergå, samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan blifva
af nöden i följd af den föreslagna förändringen.»

Uti motionen, i hvilkens syfte herrar O. R. Themptander och E. J.
Ekman instämt, har herr Eriksson hänvisat till sin vid 1894 års riksdag
i samma ämne väckta motion, hvilken dock afsåg, att medlem af svenska
Bill. till Riksd. Prof. 1896. T Samt. 19 Häft. (Ko 32.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 32\

kyrkan redan vid uppnådda aderton år skulle ega ofvan omförmälda rätt
att utträda ur kyrkan.

Till stöd för den nu väckta motionen har herr Eriksson åberopat
♦ lagutskottets utlåtande n:o 50 år 1894 i anledning af motionärens ofvanberörda,
då afgifna motion äfvensom de diskussioner, som med föranledande
af samma utlåtande då fördes i Riksdagens båda kamrar, och af
hvilka framginge, att många af reformens vänner ansågo sig förhindrade
att biträda det då väckta förslaget, emedan det innehölle, att rätt till utträde
ur kyrkan skulle få åtnjutas redan efter uppnådda aderton år. Med
anslutning till de uttalanden, som då förekommo i Riksdagen och som
utmynnade deri, att en person icke förrän vid tjuguett års ålder kunde
anses hafva kommit till den mognad och besinning, som borde få förutsättas
hos den, som tillätes att utträda ur kyrkan och öfvergå kanske till
ett okristet samfund, har motionären ändrat sitt vid 1894 års riksdag afgifna
förslag derhän, att medlem af svenska kyrkan skulle få utträda ur
densamma först efter det han fylt tjuguett år -— under förutsättning dock
att dermed ingen rubbning skedde i nu gällande föreskrift, att den, som vid
sitt utträde ur kyrkan uppgåfve det kristna trossamfund, hvartill han
ville öfvergå, egde rätt att utträda redan vid fylda aderton år.

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion,
vill utskottet, i likhet med 1894 års lagutskott, till en början erinra,
hurusom ändring af den s. k. dissenterlagens bestämmelser uti förevarande
ämne varit föremål för framställningar vid flere föregående riksdagar.
Redan vid 1877 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om
rätt för hvarje statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära,
att utträda ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund,
hvartill han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den lära,
han omfattade, till äfv.entyrs icke kunde anses såsom kristen. Motionen,
hvilken var väckt af en bland vår kyrkas mera framstående målsmän,
vann icke Riksdagens bifall, och samma öde rönte en vid 1 8S2 års riksdag
inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda syfte. Vid 1883 års
kyrkomöte var frågan om borttagande af skyldigheten för den, som ville
utträda ur statskyrkan, att uppgifva det kristna trossamfund, hvartill han
ämnade öfvergå, föremål för en enskild motionärs framställning, och till -

Lagutskottets Utledande. N:o 32. 3

styrktes densamma af det1 tillfälliga utskott, till hvars behandling den
varit hänvisad, men lyckades icke vinna mötets bifall. Vid såväl 1885
som 1886 årens riksdagar gjordes af herr Eriksson framställningar i syfte
att medlem af svenska kyrkan, som omfattat främmande lära, skulle vid
uppnådda aderton år ega rätt att utträda ur kyrkan, utan skyldighet att
uppgifva annat trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå. Lagutskottet
vid 1885 års riksdag afstyrkto bifall till motionen, hvilken också afslogs
a.f Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren med betydande
röstöfvervigt. I sitt vid följande riksdag afgifna utlåtande n:o 14 tillstyrkte
lagutskottet motionärens framställning, i hvad den afsåg upphäfvande
af ofvan berörda skyldighet, men ansåg sig fortfarande icke kunna
förorda bifall till förslaget om borttagande af det vilkor för rätten att
utträda ur statskyrkan, att den troslära, som den • Utträdande omfattat,
vore att anse såsom kristen. Motionens öde i kamrarne blef emellertid
detsamma som vid 1885 års riksdag.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin framställning i
ämnet, och lagutskottet tillstyrkte i anledning häraf, i dess utlåtande
n:o 15, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kong!. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring af förordningen den 81 oktober 1873, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt
för hvarje svensk undersåte, som fy It aderton ar, att utträda ur den svenska
statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han^
ämnar öfvergå.

Utskottets hemställan blef äfven denna gång af Första Kammaren
afslagen.

Vid såväl 1893 som 1894 årens riksdagar gjorde herr Eriksson samma
framställningar i ämnet som vid 1891 ars riksdag, och vid begge riksdagarne
hemstälde lagutskottet, att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflata
en skrifvelse af samma innehåll som den af utskottet vid 1891 års riksdag
föreslagna.

Begge gångerna afslog emellertid Första Kammaren utskottets hemställan.

I lagutskottets af motionären åberopade utlåtande vid 1894 ars riksdag
erinrade utskottet beträffande förslaget om borttagande af den föreskri
fna skyldigheten att uppgifva det trossamfund, hvartill man ämnade
öfvergå, om lagutskottets vid 1886 ars riksdag afgifna utlåtande, som
bland annat innehöll:

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

»Enligt förordningen den 28 oktober 1860 fordrades, för att en person
skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva
det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå,
utan ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen.
Detta sistnämnda vilkor borttogs genom 1878 års förordning, som endast
fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande
vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon tvekan
yppats, huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade
sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års förordning
uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten erkändt trossamfund.
Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit undanröjd, och
bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan kan öfvergå till
hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som helst. Emellertid
qvarstar, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt paragrafen, den
inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning i en eller flera
punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan utträda ur denna kyrka,
så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund, till hvilket han
vill ansluta sig. Det kan icke förnekas, att, oaktadt den brokiga mångfald
af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat, mången
kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå
till något af dessa samfund. Denne har da att välja mellan att qvarstå
inom svenska kyrkan, hvilkens åskådning han i till äfventyrs väsentliga
tdelar ogillar, eller att öfvergå till ett armat religionssamfund, i hvars lä''ror
han icke heller kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1878 års förordning, såsom ofvan blifvit
påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad öfvergång
till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen att
undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,
åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden af den ifrågavarande
inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat inom
kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan mot henne hysa
ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone i väsentlig
mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot religionsfrihetens
grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan
sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans egna målsmän
framhållen.»

Vidkommande åter det ifrågasatta utsträckandet af rätten att utträda

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära, anförde
1894 års utskott ur sitt vid 1891 års riksdag afgifna utlåtande följande:

»Emot en dylik åtgärd hade väsentligen framstälts den anmärkning,
att densamma skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning såsom
kristen stat, och att, då kärleken vore kyrkans högsta lag och innersta
drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra att
upplysande och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar, som i
religiöst hänseende affallit derhän, att de antingen omfattade trosläror, för
hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande eller ock intogo
den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde dessa affällingar också icke
återföras till kyrkans sköte, vore det i allt fall hennes pligt att söka bibringa
dem en kristlig ^åskådning.

Utskottet ansåg emellertid, att, huru beaktansvärda dessa skäl än
måtte synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för rigtigheten
af den uppfattning, motionären velat göra gällande. Den af honom
ifrågasatta bestämmelse innebure endast ett följdrigtigt genomförande
af den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen
i förevarande ämne blifvit byggd.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker
vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla
för annat eller mer än han verkligen vore hade man ock att i likhet
med motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,
nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund
grundade rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig
för fiendtliga angrepp från dess egna medlemmar. Vore kyrkan ett
samfund, som för sitt bestånd kräfde enhet i öfvertygelse och handlingssätt,
äfvensom ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif,
torde det äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap
skilja olika tänkande, hvilka till äfventyrs funne sig manade att med
hela styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång.
Att personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visat, dragit
i öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans
medlemmar, syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans och
statens intresse borde undanrödjas. Vidare komme här i betraktande, att,
såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande mångfald af
trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära, hvars beskaffenhet att
vara kristen eller icke kunde vara tvifvel underkastad, och vid sådant
förhållande torde det mången gång vara en vansklig sak för en samvets -

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

grann själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör med den
församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda ur statskyrkan, afgöra,
om den lära, denne sade sig hafva omfattat, kunde anses vara kristen,
och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser finge
beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om kyrkan kunde
på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af dess medlemmar,
som i sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens råmärken
eller till och med afsvurit all religion, men hvilka mot sin vilja hölles
qvar inom kyrkans murar och sålunda påtvingades ett visst sken af religiositet,
som de i sjelfva verket måste förakta.»

Den ståndpunkt beträffande borttagande af skyldigheten att uppgifva
det trossamfund, hvartill man ämnade öfvergå, och utsträckandet af rätten
att utträda ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen
lära, utskottet sålunda intagit vid 1891, 1893 och 1894 års riksdagar,
har utskottet icke funnit skäl att frångå.

Hvad åter angår den åldersgräns, som bör sättas för åtnjutande af
denna rättighet, har utskottet vid frågans behandling under föregående
riksdagar utgått från den synpunkten, att den åldersgräns, som vore satt
för utträde till annat kristet trossamfund, borde gälla jemväl i afseende
å nu ifrågasatta rättighet. Då ärendet behandlades af kamrarne vid 1894
års riksdag, anfördes emellertid, såsom motionären erinrat, just med hänsyn
till åldersgränsen åtskilliga betänkligheter emot förslaget — betänkligheter,
hvilka nos torde hafva sitt fulla berättigande. Man torde neinligen
med fog kunna sätta i fråga, huruvida en person, redan innan han
uppnått den ålder, då han anses vara fullt kompetent att sköta sig sjelf,
kan hafva ernått en sådan utveckling, att han sjelfständigt kan bedöma
den ställning, han skall intaga i religiösa ting! Först vid den tidpunkt,
då en person kan anses hafva vunnit den stadga i karakteren och den
mogenhet i förståndsutvecklingen, att mindre spelrum lemnas för ungdomligt
lättsinne vid fattande af beslut a dessa frågor, torde den nu
ifråsasatta rätten till utträde böra medgifvas. Utskottet delar sålunda
jemväl i detta afseende motionärens mening. Ivonseqvenserna hade dock
kanske fordrat, att en och samma åldersgräns bestämdes för hvar och en,
som vill utträda ur statskyrkan, vare sig han uppger, att han ämnar
öfvergå till annat kristet trossamfund eller han helt allmänt förklarar sin
afsigt att utträda ur kyrkan. Då emellertid motionären uttryckligen afsett,
att icke någon ändring i gällande bestämmelser om öfvergång till
annat kristet trossamfund skulle ifrågakomma, har utskottet ansett sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 7

vara förhindradt att i detta afseende afgifva något bestämdt förslag.

På "rund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen den 31 oktober
1873, angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur
den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva
något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 5 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

I( 10 1

Reservation

af herrar Fröberg, Pehrsson, C. F. Pettersson, Lundström, Öländer,
G. Andersson och Redelius, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka
bifall till motionen.