Lagutskottets utlåtande JSr 43 (Utlåtande 1911:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande JSr 43.

Nr 43.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 maj 1911 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om inskränkning i inmutning sr ätten.

Genom en den 21 april 1911 dagtecknad proposition, nr 202, hvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om inskränkning i inmutningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden
intill den 1 oktober 1912 endast för kronans räkning inmutning ske å
kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1911.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande proposition,
har föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet den 24
mars 1911, hvaraf utdrag bifogats propositionen, anfört följande:

Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 40 Höft. (Nr 43)

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

»Sedan år 1902 har enligt lagar, som gifvits för ett år i sänder,,
varit förordnadt, att inom Nori''bottens län endast för kronans räkning inmutning
finge ske å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehades
eller vore till boställe anslagen. Enahanda har gällt med afseende
å Västerbottens och Jämtlands län allt ifrån år 1907. Enligt lag den 12
augusti 1910 gäller förbudet mot inmutning i dessa tre län intill den 1
oktober 1911.

Ifrågavarande provisoriska inskränkning i ininutningsrätten föranleddes
närmast af vissa missförhållanden, som med afseende å denna rätts
utöfning- framträdt, särskildt inom Norrbottens län; och har sedermera
detta provisorium fått bestå i afbidan på ett slutligt ordnande af förhållandena
med afseende å mineralfyndighets tillgodogörande å kronojorden.

I detta hänseende framlade Eders Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag
särskilda förslag, däribland till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan,
innebärande upphäfvande af inmutningsrätten å viss kronojord,
samt till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande åt
mineralfyndighet å viss kronojord, hvilka bestämmelser afsåges skola jämlikt
77 § regeringsformen gifvas af Riksdagen ensam. Enligt dessa bestämmelser
skulle i fråga om områden, som förklarades utgöra statsgrufvefålt,
särskilda regler råda. Förslag till områden, som borde förklaras för
statsgrufvefält, hade emellertid ej hunnit upprättas; och föranledde detta,
att Riksdagen ansåg sig icke böra till vidare granskning upptaga förslaget
till berörda bestämmelser. I anledning häraf afslogs i Första kammaren
jämväl förslaget om ändringar i grufvestadgan, hvadan sålunda frågan i
sin helhet vid den riksdagen förföll.

Vid nästlidet års riksdag framlades åter berörda båda förslag i
hufvudsakligen samma skick och därjämte förslag till områden, som borde
förklaras vara statsgrufvefält.

I anledning af sistberörda förslag antog Riksdagen för sin del lag
om ändrad lydelse af 3 och 10 §§ grufvestadgan, innebärande upphäfvande!
af inmutningsrätten å sådan kronojord, som genom beslut af Konung och
Riksdag förklarats skola utgöra statsgrufvefält, hvarjämte Riksdagen för
sin del beslöt att de i Eders Kungl. Maj:ts proposition upptagna områden
skulle förklaras vara statsgrufvefält. I öfrigt beslöt Riksdagen att ej bifalla
Eders Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet.

Sammansatta lag- och jordbruksutskottet, till hvars behandling ärendet
hänskjuta, yttrade i sitt utlåtande, att det syntes utskottet, som om de
principer, som kommit till uttryck i de förevarande förslagen, vore i det
hela tillfredsställande när man ville upphäfva inmutningsrätten, och att

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

utskottet alltså funnit sig kunna i hufvudsak ansluta sig till det nya
system, som i förslagen vunnit uttryck. Utskottet ansåge emellertid af
anförda skäl, att ofvan omförmälda bestämmelser angående undersökning
och tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord borde erhålla
formen af lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen stadgar. Utskottet
gjorde vidare erinringar beträffande såväl den ifrågavarande lagstiftningens
omfattning som vissa af de föreslagna detalj bestämmelserna.
Då sålunda en omarbetning af förslagen vore erforderlig och denna ej
lämpligen kunde af utskottet verkställas, ansåge sig utskottet böra afstyrka
bifall till förslagen i föreliggande skick. Det gällande provisoriska förbudet
mot inmutning i de tre nordligaste länen borde naturligen i afvaktan
på en definitiv lagstiftning tills vidare uppehållas.

från utskottets utlåtande voro dess ledamöter från Andra kammaren
skiljaktiga. De framhöllo, att enligt deras uppfattning borde en ny i
stort sedt enhetlig gruflagstiftning komma till stånd, byggd på den principen,
att mineralier, i deri mån de ej redan vore tagna i bruk af enskilda,
skulle närmast falla inom statens intresseområde, oafsedt om fyndigheten
läge på kronans eller enskildas mark. Huru en ny väsentligen
enhetlig gruflagstiftning, grundad väsentligen på ett koncessionssystem
borde i sina detaljer utformas, kunde naturligtvis icke annat än efter
närmare undersökning utrönas. Det hade icke påvisats, att någon synnerlig
brådska förelåge för att redan nu utfärda en lagstiftning för kronomark
utan afvaktan på den erforderliga utredningen öfver ämnet i hela
dess vidd. Skulle det emellertid anses nödvändigt eller önskligt att innan
dess så att säga provisoriskt antaga en ny positiv lagstiftning enbart för
kronojord, så både man att ingå i granskning af det för sådant ändamål
nu framlagda förslaget. Beträffande detta anförde reservanterna, att det
kunde ifrågasättas om ej en förnyad allsidigare granskning af förslaget
skulle verka, att Riksdagen kunde med större tillförsikt gå till afgörandet.
Efter att därefter hafva framställt erinringar i fråga om vissa detaljbestämmelser
förklarade sig reservanterna på de af dem anförda skäl och
med instämmande väsentligen i utskottets yttrande i öfrigt anse, att frågan
borde undergå en förnyad granskning, hvadan de anslöte sig till utskottets
slutliga hemställan.

I Första kammaren bifölls utskottets förslag, hvaremot Andra kammaren
anslöt sig till reservanterna.

På grund af den skillnad i uppfattningen beträffande lämpliga sättet
för nu förevarande frågas lösning, som sålunda inom de olika kamrarna
framträda synes mig föga utsikt finnas att inom närmaste tiden vinna en
definitiv lösning af frågan. Jag anser mig därför icke för närvarande äga

Lagutskottets utlåtande Nr 43.

anledning föreslå Eders Kungl. Maj:t vidtagande af ytterligare åtgärder i
själfva lagstiftningsärendet. Men då uppenbarligen den hittills rådande
provisoriska inskränkningen i inmutningsrätten inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län bör i afvaktan på en definitiv lagstiftnings
åstadkommande fortfarande uppehållas, har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten, innebärande
utsträckning af nu gällande förbud mot inmutning intill den 1
oktober 1912.»

Vid granskning af lagförslaget, har utskottet icke funnit anledning
till någon erinran.

Utskottet hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKAN SON.

111256

Stockholm 1911. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.