Lagutskottets Utlåtande JS:o 38 (Utlåtande 1888:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande JS:o 38.

N:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1888, kl. 3 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
af förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875.

Till lagutskottets handläggning hafva öfverlemnats två särskilda motioner,
i hvilka föreslås ändring af förordningen angående sparbanker den 1
oktober 1875. Ifrågavarande motioner hafva afgifvits, inom Första Kammaren,
n:o 47, af herr Wilhelm Falk och inom Andra Kammaren, n:o 18,
af herr A. W. Nilsson. I den förstnämnda af dessa motioner erinras, hurusom
det på ett och annat ställe inträffat, att sparbankens styrelse och tjensteman
för egen del emot tvifvelaktiga eller rent af värdelösa säkerheter upplånat
en stor del af de under sparbankens förvaltning varande medel. Till
förebyggande för framtiden af sådana fall, hvilka lätt kunde föranleda, att
allmänhetens förtroende till sparbankerna undergräfdes, föreslår herr Falk,
att Riksdagen ville för sin del besluta ett så lydande tillägg till förordningen
om sparbanker:

»Ledamot eller suppleant i styrelse för sparbank, som i nådiga förordningen
angående sparbanker den 1 oktober 1875 afses, så ock vid sådan styrelse
anstäld tjensteman, må icke såsom löftesman ikläda sig betalningsansvar för
lån af sparbankens under styrelsens förvaltning stälda medel. Ej heller må
lån utlemnas utan emot säkerhet af antingen inteckning i fast egendom inom
hälften af medeltaxeringsvärdet för de tio sista åren å landtfastighet eller
inom halfva brandförsäkringsvärdet å stadsfastighet, eller pant af statens,
allmänna hypoteksbankens eller dermed närmast jemförliga obligationer, eller
annan realsäkerhet, som sparbankens styrelse efter vanliga grunder pröfvar
vara fullt betryggande mot förlust.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Herr Nilsson åter anför hufvudsakligen följande:

De fria former, under hvilka vårt lands sparbanker skapats och nått
en förvånansvärd utveckling, bure visserligen vittne om, att just denna frihet
varit för deras verksamhet välgörande och gagnelig. Det skulle derför
icke vara nyttigt att binda deras verksamhet genom nagra alltför restriktiva
lagbestämmelser. Men å andra sidan syntes det likväl vara lagstiftarens
oeftergifliga pligt att, så långt möjligt, tillse att de mångtusende
personer, som i dessa hanker insatte sina besparade medel, alltid måtte ega
trygghet för desammas återbekommande. I detta hänseende syntes den nu
gällande förordningen af år 1875 innehålla alltför otillräckliga bestämmelser,
i synnerhet beträffande kontrollen öfver sparbankernas förvaltning. En mera
skärpt föreskrift härom borde derför framför allt i förordningen inflyta,
gående ut derpå, att sparbankerna underkastades kontroll af tillsatte inspektörer
och att en af Konungens befallningshafvande tillförordnad person
skulle deltaga i den årliga granskningen af en sparbanks räkenskaper och
förvaltning. Likaledes borde det i samma förordning stadgas, att medlem i
styrelsen ej sjelf må innehafva lån eller godkännas såsom löftesman för andra
låntagare uti den sparbank, i hvars förvaltning han deltager. — Det borde
med visshet kunna antagas, att en sålunda skärpt kontroll skulle af sparbankstyrelserna
i allmänhet mottagas med belåtenhet. Der sparbankernas förvaltning
handhades med omsorg och samvetsgranhet, blefve det ju en tillfredsställelse
att få sådant offentligen vitsordadt af vederbörande myndighet;
och der möjligen ett motsatt förhållande undantagsvis egde rum, derföre
det just af nöden att befintliga missförhållanden rättades och förvaltningen
ordnades på ett mera betryggande sätt.

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären, att Kiksdagen
måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla om omarbetande af nu
gällande förordning angående sparbanker, särskild! och hufvudsakligen med
fäst afseende på behofvet af ökad kontroll.

Herr Nilssons motion är således mera omfattande än herr Falks, i
det herr Nilsson föreslår en omarbetning af hela förordningen om sparbanker,
under det att herr Falk endast föreslår viss ändring deri. Herr Nilsson
antyder emellertid i sin motivering, Indika ändringar han anser böra vid
den föreslagna omarbetningen vidtagas. De afse dels meddelande af vissa
föreskrifter rörande förvaltningen af sparbanks medel, dels ock en ökad
kontroll från statens sida öfver samma förvaltning.

Bill. till Eiksd, Prot. 1888. 7 Sami. 20 Häft.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

I förstnämnda afseende åsyftar herr Nilsson införande af förhud för
medlem af styrelsen att ikläda sig betalningsansvar för lån af bankens medel
vare sig såsom låntagare eller såsom löftesman. Herr Falks motion innehåller
ett förslag i samma retning, dock med den skilnad, att han, som
önskar förbudet utsträckt att gälla för så väl styrelseledamot och suppleant
som tjenstemän vid sparbank, icke åsyftar ovilkorlig! förbud för desse personer
att sjelfve erhålla lån åt bankens medel, men anser att lån till dem icke
bör utlemnas annorlunda än mot betryggande realsäkerhet.

Frågan om lämpligheten deraf, att af sparbanks medel lån utlemnas,
för hvilka ledamöter i bankens styrelse och styrelsen vid bankens förvaltning
biträdande tjenstemän stå i betalningsansvar, vare sig såsom gäldenärer eller
löftesmän, har redan dragits under Kong!. Maj:ts pröfning. Uti underdånig
skrifvelse den 23 oktober 1885, har nemligen Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs län, som funnit ett sådant förhållande icke vara förenligt
med god ordning ocli lätt kunna leda till missbruk och förvecklingar,
hemstält, huruvida Kongl. Maj:t kunde finna godt att i likhet med hvad
som föreskrifvits genom kungörelsen angående inskränkning i behörigheten
att undfå lån af allmänna medel den 10 april 1863, förordna, att ledamot
i styrelse för sparbank äfvensom sådan styrelse biträdande tjensteman icke
Ange ikläda sig betalningsansvar för lån af sparbankens under styrelsens
förvaltning stälda medel. Öfver denna framställning har Kongl. Maj:t inhemta!
yttranden af öfverstäthållareembetet och samtliga länsstyrelserna. De
öfver förslaget afgifna yttrandena hafva varit af ganska skiljaktigt innehåll,
i det några af Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt förslagets godkännande,
andra förordat detsamma med vissa inskränkningar och åter andra
hemstält, att det icke måtte till någon åtgärd föranleda. Frågan är emellertid
ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Så väl vid antagandet af nu gällande förordning i ämnet som ock
vid behandlingen af förslag till ändringar i densamma torde den uppfattning
hafva gjort sig gällande, att lagstiftaren bör, så vidt möjligt, undvika att
genom detaljföreskrifter binda förvaltningen af sparbanks medel. Utskottet
anser denna åsigt fortfarande ega giltighet. Fn lagstiftning, som utginge
från motsatt förutsättning, skulle lätt kunna medföra, att det allmänna medborgerliga
intresse, som kallat till lif samt på ett i allmänhet förtjenstfullt
sätt skött och förkofrat de många sparbanker, som nu finnas i vårt land,
skulle, vid känslan af det pålagda tvånget, afmattas och försvinna till men
för den goda sak, man just hatt för afsigt att främja. Då således nu gällande
förordning enligt utskottets tanke är byggd på vigtig grund, anser utskottet
eu fullständig omarbetning af densamma icke vara af behof påkallad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Jemkningar och tillägg kunna dock till följd af förändrade förhållandens
kraf blifva erforderliga, och flera under senare åren inträffade allmänt
kända tilldragelser mana till allvarligt begrundande, huruvida frän
lagstiftarens sida något kan och hör göras för att, så vidt möjligt är, förekomma
dylika tilldragelser, förlustbringande för många mindre bemedlade,
hvilka synnerligen hårdt drabbas af hvarje ekonomisk uppoffring, men svårligen
kunna sjelfve bevaka sina intressen.

Hvad nu angår det i sådant syfte framstälda förslag om meddelande
af förbud för de personer, hvilka ansvara för bankens förvaltning, att vare
sig sjelfve erhålla lån eller ikläda sig borgensansvar för lån af bankens
medel, får utskottet först erinra, att vid beviljande af lån mot så beskaffad
realsäkerhet, som omförmäles i herr Falks motion, i allmänhet icke alls
tages hänsyn till sökandens personliga vederhäftighet. Vid sådant förhållande
saknas ju giltigt skäl att vägra lån af sparbanksmedel emot sådan säkerhet
endast på den grund, att sökanden är styrelseledamot eller tjensteman i
sparbanken; och utskottet anser derför, lika med herr Falk, ett förbud af
så vidsträckt omfattning icke böra ifrågakomma. Beträffande beviljandet af
lån i öfrig! torde deremot fara ofta vara för handen, att styrelse af undseende
för egen ledamot eller tjensteman vid pröfning af den säkerhet, de
erbjuda såsom låntagare eller löftesmän, icke iakttaga erforderlig stränghet
och omsorg. Ett förbud för styrelseledamot eller tjensteman att vara låntagare
skulle emellertid kunna göra det svårt för sparbank, som utöfvar sin
verksamhet inom ett mindre område, att till sådana befattningar erhålla fullt
lämpliga personer. Det kan nemligen ej sällan inträffa, att innehafvare af
sådan befattning skulle tillskyndas ganska stor olägenhet genom att nödgas
för tillgodoseende af ett tillfälligt lånebehof vända sig till en annan penningeinrättning.
Dessutom bör icke förbises, att det ej kan vara till fördel för
sparbank att från kretsen af sina kunder få uteslutna styrelsens medlemmar,
hvilka val oftast höra till ortens mest vederhäftige och redbare män. Med
afseende härå har utskottet icke vägat förorda ett ovilkorlig! förbud för
styrelseledamot eller tjensteman att undfå lån af sparbanks medel.

Annorlunda synes förhållandet vara i fråga om behörigheten för styrelseledamot
och tjensteman att ikläda sig betalningsansvar såsom löftesman för lån
af bankens medel. Ett förbud häremot skulle i allmänhet icke kunna tillskynda
innehafvare af sådan befattning någon afsevärd olägenhet, snarare tvärtom,
och lärer således icke komma att afskräcka dugliga personer från att egna
sparbankerna sin tjenst. Borgen torde ock vara den oftast förekommande
form, hvarunder styrelseledamöter och tjensteman åtaga sig betalningsansvar
för lån af sparbanksmedel, hvadan ett förbud häremot skulle i väsentlig mån
bidraga till det mål, man genom de framlagda förslagen velat vinna. För

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

att ett sådant förbud mä medföra åsyftad verkan torde dock erfordras föreskrift
om lämplig påföljd för detsammas öfverträdande. Utskottet anser
emellertid icke lämpligt att nu söka till Riksdagens pröfning framlägga förslag
till lagbestämmelser i detta gränlaga ämne, utan får i anledning af
motionerna hemställa,

1) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kong! Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser om förbud för ledamot af styrelse
för sparbank och vid styrelsen anstäld tjensteman att
såsom löftesman ikläda sig betalningsansvar för lån af
sparbankens under styrelsens förvaltning stälda medel.

I herr Nilssons föreliggande motion yrkas vidare en skärpt offentlig
kontroll öfver sparbankernas förvaltning. I detta afseende stadgas i § 7
af gällande förordning i ämnet:

»Kongl. Majrts befallningshafvande ege rätt att sjelf eller genom ombud
taga kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar;
och har Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, derest grundad anledning
förekommer till befarande af det i § 5 omförmälda missförhållande emellan
tillgångar och insatta medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet
samt förordna om densammas ställande under utredning, till deltagande
hvaruti då jemväl ett ombud af Kongl. Maj:ts befallningshafvande utses,
äfvensom att, der tillgångarne blifvit i strid mot § 4 använda, låta föra
den talan om rättelse häruti, hvartill omständigheterna föranleda.»

Dessa bestämmelser finner motionären otillräckliga och anser att sparbankerna
borde underkastas kontroll af tillsatta inspektörer och att en af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillförordnad person borde deltaga i den
årliga granskningen al'' en sparbanks räkenskaper och förvaltning.

.Lagutskottet föreställer sig, att det mål, motionären vill vinna, lämpligast
skulle kunna ernås genom en utveckling af den Kongl. Maj:ts befallningshafvande
redan genom ofvan intagna lagbud tillerkända rätt och pligt
att sjelf eller genom ombud undersöka bankens ställning. Kongl. Maj:t
har ock i cirkulär till länsstyrelserna den 10 oktober 1884 förklarat sig
finna angeläget vara, att, beträffande sådana sparbanker, hvilkas verksamhet
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i följd af deras läge icke vore i tillfälle
att mera oafbrutet med sin uppmärksamhet följa, Kongl. Maj:ts befallnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 13

hafvande tid efter annan begagnade den i ofvan anförda § stadgade rätt
att genom ombud taga kännedom om sparbankens räkenskaper, protokoll och
lånehandlingar; och har Kong!. Maj:t i sammanhang härmed medgift, att,
för den händelse Kong!. Maj-.ts befallningshafvande underordnad tjensteman
icke lämpligen kan till sådant ombud förordnas, enskild person, som i tjensteman
ställe erhåller uppdrag att verkställa undersökning af förenämnda beskaffenhet,
må derför af statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen af resereglemente! den 11 februari 1881.

Till följd af detta medgifvande kan en mera verksam kontroll åt
Kong!. Maj:ts befallningshafvande utöfvas utan att sparbankerna för ändamålet
betungas med särskilda kostnader. Men som behofvet synes kiäfva,
att omförmälda undersökning verkställes minst en gång hvarje år i eller
utan sammanhang med den föreskrifna revisionen af sparbanksförvaltning
och räkenskaper, torde uttrycklig bestämmelse härom böra i lagen införas.

Utskottet hemställer följaktligen,

2) att Riksdagen ville, i anledning af herr Nilssons förevarande
motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående
sparbanker den 1 oktober 1875.

Härigenom förordnas, att § 7 i förordningen angående
sparbanker den 1 oktober 1875 skall hafva följande ändrade
lydelse:

Kongl. Maj:ts befallningshafvande har att årligen sjelf
eller genom ombud taga kännedom af sparbanks räken- ,
skaper, protokoll och lånehandlingar; att, derest grundad
anledning förekommer till befarande af det i § 5 omförmälda
missförhållande emellan tillgångar och insatta medel,
förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna
om densammas ställande under utredning, till deltagande
hvaruti då jemväl ett ombud af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande utses, äfvensom att, der tillgångarne

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

blifvit i strid mot § 4 använda, låta föra den talan om
rättelse häruti, hvartill omständigheterna föranleda.

Stockholm den 6 april 1888.

På lagutskottets vägnar.

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer:

af herrar Fröberg och Lundin; samt

mot utskottets hemställan i l:sta punkten

åt herrar Lilienberg, A. F. Lind, A. Nilsson i Rinkahy, C. Persson i Stallerhult
och Wendt: »Vi erkänna obetingadt rigtigheten af hvad utskottet
anfört om faran deraf, att genom reglementerande för sparbankerna det allmänna
medborgerliga intresse, som kallat till lif samt på ett i allmänhet förtjenstfull!
sätt skött och förkofrat de många sparbanker, som finnas i vårt
land, skulle afmattas och försvinna, och vi anse, att gällande lag om sparbanker
på ett synnerligen lyckligt sätt löst den svåra uppgiften att, utan
för mycket reglementerande, meddela för allmänheten betryggande föreskrifter
rörande sparbankerna. Lagen innehåller stadganden om ansvarigheten för
dem, som handhafva sparbanks förvaltning och om rättigheten till disposition
öfver vinstmedel, som på rörelsen uppstått, samt bestämmelser till betryggande
af insättares rätt m. m., men inlåter sig icke på frågan, huru insatta
medel skola göras fruktbärande eller huru sparbank i öfrigt bör förvaltas.
Den har, såsom oss synes, med rätta ansett, att sådant bör blifva föremål
för de enskilda sparbankernas reglementen, och, efter hvad vi hafva oss bekant,
finnes jemväl i åtskilliga sparbanksreglementen bestämmelser till förekommande
af hvad utskottet ansett böra delvis förbjudas, nemligen att ledamöter
i sparbankens styrelse ikläda sig ansvarighet för lån hos sparbanken.
Nu är det uppenbart, att, derest i sparbankslagen skulle införas ett sådant
förbud, som utskottet föreslagit, det ej kunde stanna dervid, utan måste för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

budet åtföljas af stadgande om påföljd för dess öfverträdande, och dermed
vore man inne på det reglementerande i detalj, som vi ansett böra undvikas.
Härtill kommer, att, då det icke blefve förbjudet för styrelseledamot eller
vid sparbank anstäld tjensteman att ikläda sig ansvarighet gent emot sparbanken
såsom låntagare, förbudet att åtaga sig ansvarighet såsom löftesman
lätt kunde kringgås, t. ex. derigenom, att vederbörande, ehuru egentligen
löftesman, mot åtnjutande af någon ringa del af lånet stälde sig såsom
låntagare.

På dessa skäl och då vi hysa den förhoppning, att de beklagliga förhållanden,
som på senare tiden yppats i afseende på en och annan sparbank,
skola mana till större omtanke och försigtighet vid sparbankernas förvaltning,
likasom att den af utskottet i andra punkten af utlåtandet föreslagna
skärpta tillsyn öfver sparbankerna från statsmyndigheternas sida skall visa
sig vara till gagn, hafva vi icke kunnat biträda utskottets förslag i förevarande
punkt af utlåtandet.»

Herr von Baumgarten och A. Göransson i Åsen hafva begärt få här
antecknadt, att de,* på grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.