Lagutskottets Utlåtande JSf:o 28 (Utlåtande 1889:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande JSf:o 28.

N:o 28.

Ank. till Eiksd. kansli den 11 mars 1889, kl. 6 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vädd motion om upphäfvande
af 10 kap. kyrkolagen somt skrifvelse till Konungen
i fråga om ändring af 18 kap. samma lag.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat eu
inom nämnda kammare af herr G. Berg afgifven motion, n:o 79, hvari
föreslås, att Riksdagen ville dels »för sin del besluta om upphäfvande
af 10 kap. kyrkolagen om bann och bannlysning», dels ock »till Kongl.
Maj:t ingå med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter om begrafningssättet
i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen och
hvilka såmedelst böra upphäfvas».

Motionären erinrar till eu början, hurusom Riksdagen i skrifvelse
till Konungen den 17 februari 1888 begärde utarbetande af ny kyrkolag
samt derpå grundade och i samband dermed stående kyrkliga stadgande^
men att Kongl. Maj:t vid föredragning af denna skrifvelse
den 25 påföljande maj funnit densamma icke föranleda någon Kongl.
Maj:ts åtgärd. »Vid detta förhållande», fortsätter motionären, »torde
icke annat återstå i fråga om revision af kyrkolagen än att fortsätta
på de partiella reformernas långsamma väg. Den vägen är dock ingalunda
lätt att genomvandra för att nå målet: en fullständig, ny kyrkolag,
helst man uti så många kapitel af nu gällande kyrkolag möter
stadgande!], som dels öfverlefvat sig sjelfva och äro antiqverade, dels
alls icke borde hafva sin plats uti denna lag, utan äro att hänföra till
helt andra grenar af lagstiftningen. I sistnämnda hänseende märkas

Lagutskottets Utlåtande N:o 28. 5

bestämmelser om fattigvård, skolväsende och dylikt; i förra hänseendet
åter, bland många andra, stadgandena uti 10 kap. om bann och uti
18 kap. om den kristliga begrafning^.»

Till stöd för sitt förslag om upphäfvande af 10 kap. kyrkolagen
anför motionären:

»Stadgandena om bann eller bannlysning hafva till föremål att för
längre eller kortare tid utestänga en kyrkans medlem från nattvardens
bruk, och såmedelst, såsom det uti 3 § heter, sätta honom utom Guds
församlings gemenskap. Bannlysningen sönderfaller uti två arter: det
mindre bannet och det större. Det mindre bannet afser, såsom det
synes, uteslutande det fall, att »någon af åhörarne uti eu uppenbar och
allom vetterlig synd och last sig förhärdar, som förtörnar Gud och
uppväcker förargelse, men likväl är af den beskaffenheten, att syndaren
icke straxt kan derför lagforas». En sådan kyrkans medlem kan då
af biskop och konsistorium sättas »till en bestämd tid från den heliga
nattvardens bruk och andra kyrkones friheter». —• Uti det större bannet
åter skall till en början pröfvas, »om en sådan syndare igenom verldsligt
straff, på sätt och vis, som han förtjenar, icke kan drifvas till
bättring». Men, om han ändå intet afstår med synden, då må kyrkoherden,
uppå biskopens och konsistoriums befallning, uppenbarligen å
predikstolen bannlysa den felande och skilja honom »från den helga
kristliga kyrkans delaktighet och bindandes honom uti hans synd till
dess han sig besinnar, bekänner och bättring tillbjlider». Och uti sistnämnda
art af bannlysning är afskiljande! från umgänget med öfriga
församlingsmedlemmar så långt utsträckt och strängt påbjudet, att den,
som herbergera^ äter eller dricker med en sådan bannlyst, skall stå
»uppenbar skrift».

Dessa stadganden tillämpas väl numera i allmänhet icke och böra
således redan ur den synpunkten ur vår lagstiftning afskaffas, enär det
är för det allmänna rättsmedvetandet kränkande att hafva lagar, som
icke efterlefvas eller kunna efterlefvas. Men en ännu vigtigare grund
för dessa stadgandens afskaffande förefinnes. Dessa stadganden strida
nemligen, efter min uppfattning, emot den kristliga kärlek och fördragsamhet,
som det åligger den kristna kyrkans medlemmar att utöfva
och visa, den ene emot den andre. Det kan icke vara den ena menniskan
tillstadt att beröfva den andre ett af de nådemedel, som blifvit
alla gifna och som alla behöfva; det får icke uti ett så vigtigt fall
vara åt den menskliga, ofullkomliga domsrätten öfverlåtet att fråntaga
en medlem af Kristi kyrka tillfälle till den försoning och förlåtelse,
som är alla utlefvad och erbjuden.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Lika med motionären anser lagutskottet de i 10 kap. af 1686
års kyrkolag förekommande bestämmelser om det s. k. större bannet
föråldrade och stridande mot nutidens kristliga medvetande. Deras
tillämpning lärer också aldrig numera ifrågakomma. Motionärens förslag
i denna del kan följaktligen icke anses för annat än ett uttryckligt
upphäfvande af lagbestämmelser, hvilka redan äro i verkligheten
afskaffade, och åsyftar således hufvudsakligen en formel förbättring af
vår kyrkolagstiftning. Men skall en sådan förbättring vidtagas, bör
den, enligt lagutskottets mening, vara fullständig, åtminstone så till
vida, att den omfattar alla de bestämmelser i kyrkolagen, hvilka röra
samma ämne. I detta afseende lider det föreliggande förslaget af den
brist, att det icke omfattar upphäfvande vare sig af 16 kap. 12 § eller
af 11 kap. 6 § kyrkolagen, hvilka lagrum, ehuru de hafva fått sin
plats i ett annat sammanhang, tydligen handla om bann af samma art,
som omtalas i 10 kap.

Med hänsyn till denna omständighet och då härtill kommer, att
10 kap. ej blott handlar om det s. k. stora bannet utan äfven angifver
de allmänna grundsatser, hvilka i hufvudsak ännu göra sig gällande
inom den svenska kyrkan vid hennes kyrkotuktsverksamhet och
hvilka ej böra ur kyrkolagen uteslutas, med mindre än att de ersättas
af andra, den närvarande tidens kraf bättre motsvarande bestämmelser,
men lagutskottet saknar befogenhet att, utöfver hvad motionären föreslagit,
göra någon framställning i ämnet, hemställer utskottet,

1) att förevarande motion, i hvad den afser upphäfvande
af 10 kap. kyrkolagen, icke må af Riksdagen
bifallas.

Till stöd för sitt i motionens senare del framstälda förslag andraga*
motionären:

»Ofvergår man vidare till 18 kap. kyrkolagen, hvilket, kapitel
handlar om den kristliga begrafningen, samt de kungörelser och förordningar,
som stå uti samband med detta ämne, finner man äfven på
detta område flera föreskrifter, som stå uti strid med kristlig fördragsamhet.

I detta hänseende förtjenar först och främst att framhållas skilnaden
emellan den begrafning, som kallas kristlig och hvilken skall ske

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28. 7

»ärligen och på behörigt sätt» och komma dem till del, »som kristelig011
lefvat hafva» samt den art af begrafning, som skall ske »i tysthet»
eller »i stillhet» och hvilken egnas dem, som förgjort sig sjelfva
eller blifvit för gröfre brott dömde eller så omättligt förtärt starka
drycker, att de deraf ljutit döden. Att en jordfästning sker i stillhet,
i den bemärkelse detta ord vanligen tages, deremot är icke något att
erinra; men att stoftet af den döde, som redan gått att inför den
högste domaren aflägga räkenskap för sina gerningar, att detta stoft
skall vara föremål för en infami eller vanära i samma ögonblick, som
kyrkans välsignelse öfver den döde och löftet om hans uppväckelse
a yttersta dagen uttalas, det innebär, efter min förmening, ett så krasst
och intetsägande tillämpande af den menskliga domsrätten, att det
vore en gärd af sann humanitet, om det borttoges.

Vidare återfinnas på det nu ifrågavarande området af den kyrkliga
lagstiftningen föreskrifter: att vid bisättning af lik inga flere Skola
följa än de, som bära eller eljest nödvändigt hafva att der beställa,
och detta vid vite af 500 daler silfverinynt; att intet lik skall stå öfver
ett hälft år obegrafvet, der icke större och vigtigare orsaker finnas
för längre uppskof; att de barn, som oäkta födas och mördas, skola
läggas afsides å kyrkogården; samt att främmande religionsbekännare,
som do i riket, icke skola erhålla sång eller likpredikan — stadgande^
hvilka alla synas böra upphäfvas eller ersättas af andra, som
mera öfverensstämma med den sedliga rättsuppfattningen.

_ Antingen bör eu existerande lag tillämpas eller ock, om den icke
fort]enar sådan tillämpning, upphäfvas.»

Äfven i denna del vill utskottet så till vida gifva motionären rätt,
att åtskilliga af de anförda bestämmelserna måste anses i hög grad
otidsenliga. De tillämpas också icke. Men i en punkt, hvilken motionären
framhållit såsom särskildt vigtig, är utskottet af annan mening,
nemligen hvad angår begrafning i stillhet. Utskottet kan nemligen å
ena sidan icke medgifva, att densamma, såsom den enligt föreskrifterna
i gällande kyrkohandbok försiggår, medför någon infami eller
vanära. Och å andra sidan anser utskottet, att kyrkan icke bör genom
borttagande af all skilnad mellan en begrafning i stillhet och
annan begrafning uppgifva sin rätt och pligt att äfven uti den yttre
begrafningsformen häfda sin ställning såsom kristlig kyrka gent emot

Lagutskottets Utlåtande F:o 23.

uppenbara kränkningar af den kristliga sedelagens bud. Härjemte må
erinras, att äfven 2 kap. 2 § strafflagen omtalar jordfästning i stillhet
såsom en särskild begrafningsform, nemligen i fråga om afrättade förbrytare.

Utöfver sina uttalanden om hvad som skulle ur lagstiftningen i
ämnet utgå bär motionären icke angifvit, i hvilken rigtning han önskar
en omarbetning af gällande föreskrifter rörande begrafningssättet. Lagutskottet
kan emellertid för sin del icke finna lämpligt, att Riksdagen
hos Kongl. Maj:t gör framställning om upphäfvande af gällande bestämmelser
i ett ämne, rörande hvithet positiva föreskrifter icke kunna
undvaras, utan att dervid ens antyda beskaffenheten af den nya lagstiftning,
som begäres.

Slutligen vill utskottet erinra, att Kongl. Maj:t, i anledning af
framställning från kyrkomötet, den 3L december sistlidna år tillsatt
en kommission med uppdrag att ombesörja en allmän revision af kyrkohandboken;
och lärer denna kommission icke underlåta att egna sin
uppmärksamhet jemväl åt de delar af handboken, som beröra förevarande
ämne.

På sålunda anförda skäl hemställer lagutskottet,

2) att motionen i nu ifrågavarande del icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

vid utskottets hemställan i punkten 1)-af herr Bergström, med hvilken herrar Lundin, Fröberg, von Baumgarten
och Kerfstedt instämt:

I anledning af eu vid 1884 års riksdag väckt motion om upphäfvande
af 10 kap. samt 12 § i 10 kap. kyrkolagen, anförde lagutskottet
(i utlåtande n:o 44):

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

»Den för revision af 1686 års kyrkolag i nåder förordnade komité,
hvilken under den 2 oktober 1873 afgaf förslag till kyrkolag och
kyrkostadgar, har i kap. 11 af förslaget till kyrkolag upptagit särskilda
bestämmelser om kyrkotukt. Emot dessa bestämmelser förekommo
vid förslagets granskning inom högsta domstolen flerehanda
anmärkningar, och särskildt hemstälde högsta domstolens ledamöter,
med undantag af en, som i det ämnet icke yttrat sig, att alla stadganden
om uteslutande från tillträde till nattvarden och om så kallad
enskild skrift måtte försvinna (se Tidskrift för lagstiftning m. m. 1878
ss. 142—144, 241—243). ''

Vid 1878 års kyrkomöte gjordes i särskilda afgifna motioner
framställningar dels om ny fullständig förordning rörande kyrkotukt, i
hvilket afseende framhölls det otillfredsställande skick, hvari lagstiftningen
uti ifrågavarande ämne för det närvarande befunne sig, dels ock
derom, att förordningen den 4 maj 1855, angående vissa föreskrifter
till kyrkotuktens upprätthållande, måtte varda reviderad i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med kap. 11 § 3 i kyrkolagskomiténs förslag till
kyrkolag.

Med anledning af dessa framställningar anhöll kyrkomötet, i skrifvelse
af den 30 september 1878 (n:o 9), då en omarbetning af nu
gällande lagstiftning angående kyrkotukt redan länge varit ett allmänt
erkändt. behof samt, hvad särskildt anginge förordningen den 4 maj
1855, mycken villrådighet yppats, huru vissa i samma förordning förekommande
bestämmelser numera, efter tillkomsten af 1864 års strafflag,
rätteligen borde tillämpas, det Kongl. Maj:t täcktes låta, så fort
ske kunde, för antagande i vederbörlig ordning framlägga förslag till
ny författning angående kyrkotukt.

Vid 1883 års kyrkomöte väcktes fyra särskilda motioner afseende
den verksamhet, hvilken kyrkan bör utöfva mot sådana sina ledamöter,
som i lära eller lefverne afvika från hvad hennes medlemmar rätteligen
hafva att iakttaga och hålla. Af dessa motioner åsyftade den
mest omfattande (n:o 19) att med upphäfvande eller ändring af ej
mindre 10 kap. kyrkolagen än äfven förordningarne den 4 maj 1855
angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande, samt den
11 december 1868, angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,
vinna eu ny lag angående kyrkotukt, i hvilket hänseende motionen
innefattade ett fullständigt utfördt förslag, uppgjordt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i 11 kap. af kyrkolagskomiténs förslag
af år 1873 upptagna bestämmelser i ämnet.

I betänkande öfver nämnda motioner (n:o 9) erinrade kyrkolagsBih.
till Rited. Prot. 1889. 7 Sami. 17 Hiift. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

utskottet om kyrkomötets ofvan omförmälda skrifvelse af den 30 september
1878 samt lemnade den upplysning, att, enligt hvad utskottet
varit i tillfälle att inhemta, kyrkomötets hemställan i nämnda skrifvelse
ännu vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Vissheten derom,
fortfor utskottet, att Kongl. Maj:t åt den magtpåliggande saken egnade
nådig omvårdnad, samt å andra sidan de många och stora svårigheter,
livilka med lagstiftning i detta ämne vore förenade, syntes påkalla,
att ej kyrkomötet, med afvikelse från det tillvägagående, livilket förra
kyrkomötet funnit vara det lämpligaste, nu framlade vare sig detaljerade
förslag till lagbestämmelser i ämnet eller någon framställning
af de hufvudsakliga grunder, hvarpå enligt kyrkomötets mening en ny
lagstiftning kunde lämpligen byggas. Allenast för den händelse, att
någon till ämnet hörande fråga vore af natur att framför andra kräfva
snar lösning och dertill sådan, att den läte sig fristående afgöras,
kunde en afvikelse från denna regel hafva skäl för sig. Enligt utskottets
åsigt förelåge ett dylikt förhållande i afseende å den föreslagna
förändringen af 1868 års förordning, hvadan utskottet hemstälde,
att motionerna ej måtte till någon annan kyrkomötets åtgärd
föranleda, än att kyrkomötet hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhölle,
det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga erforderliga åtgärder för sådan
ändring i Kongl. förordningen den 11 december 1868 om särskilda
sammankomster för andaktsöfning, att den i samma förordning förekommande
bestämmelse om straff för den, hvilken underlåter att ställa
sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,
varder utbytt mot stadganden om påföljder för den felande af kyrklig
art. Denna hemställan blef af mötet godkänd.»

Med hänvisning till den utredning i ämnet, som lagutskottet sålunda
lemnat och då utskottet fann lämpligt, att äfven från Riksdagens
sida en anhållan gjordes om utarbetande af lagbestämmelser i och för
ordnande af kyrkotukten, hemstälde utskottet, med anledning af motionen,
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta förslag till lag om kyrkotukt samt framlägga samma
förslag för Riksdagen det år, nästa allmänna kyrkomöte skulle sammanträda.

Penna, hemställan bifölls af Första Kammaren, men blef af Andra
Kammaren afslagen.

Riksdagen har sedermera hos Kongl. Maj:t gjort framställning i
fråga om kyrkotukt med hänsyn till ett särskildt slag af förseelser
mot kyrklig ordning, i det Riksdagen med anledning af väckt förslag
om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

da,Vis öfning; den 11 december 1868, genom skrifvelse den 16 mars
1886 (n:o 20) anhöll, det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga erforderliga
åtgärder för sådan ändring i nämnda förordning, att den deri förekommande
bestämmelse om straff för den, hvilken underlåter att ställa
sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,
blefve utbytt mot stadganden om påföljder för den felande af
kyrklig art.

Penna, skrifvelse har dock hittills icke föranledt någon Kongl.
Maj:ts åtgärd.

Med afseende å hvad jag sålunda anfört och då jag fortfarande, i
likhet med 1884 års lagutskott, anser det vara lämpligt, att från Riksdagens
sida en framställning göres om utarbetande af fullständiga lagbestämmelser
rörande kyrkotukt, hemställer jag, att Riksdagen ville,
med anledning af herr Bergs förslag i första punkten af förevarande
motion, i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag
till lag om kyrkotukt samt framlägga samma förslag för Riksdagen
det år, nästa allmänna kyrkomöte sammanträder;

vid utskottets hemställan i punkten 2):

af herrar Smedberg, H. Andersson, P. Pehr son i Törne ryd, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till
Konungen anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af
bestämmelser om begrafningssättet i stället för de föråldrade föreskrifter,
som förekomma i 18 kap. kyrkolagen.

Herrar Liljesköld, von Baumgarten, Hasselrot och Billing hafva begärt
få här antecknadt, herrar Liljesköld och Hasselrot att de icke
deltagit i behandlingen inom utskottet af förevarande ärende, herr von
Baumgarten, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen af frågan
om ändring af 18 kap. kyrkolagen, samt herr Billing att han väl
deltagit i behandlingen af sistberörda fråga men deremot ej af frågan
om upphäfvande af 10 kap. kyrkolagen.